VILKEN AHAUPPLEVELSE IGÅR! Jag följde med på första lektionen av en nybörjarkurs i line dance och föll som en sten för det här sättet att röra sig till musik. Otroligt kul var det och på den 1,5 timme lektionen varade hann vi faktiskt lära oss stegen till två danser, varav den här som kallas ”ABieber” är den ena:
Line dance kräver ju inte att man har en danspartner, så det här är det ultimata sättet för alla singlar out there att få svänga sina lurviga :o)
Känner du att du vill hoppa på går det säkert alldeles utmärkt att hänga med nästa torsdag 19:00-20:30 i Övernäs högstadieskola! Vi är ju nybörjare allihopa och kommer att repetera de två första danserna vid nästa tillfälle, så du kan garanterat haka på.
fredag 5 september 2014
onsdag 3 september 2014
Gud i himlen, så jag skämmer bort mig!
”HERREGUD, RÄCKTE DET inte att hon lagt ut pengar på en ny sekatör bara för en stund sedan? Måste hon verkligen kosta på sig en bra planteringsspade också?!” kan jag tänka mig att det finns ett antal människor som skulle vilja utbrista, när jag nu berättar att en bronsspade från England har gjort entré i ”Rucklet”.
På denna t.v. outtalade fråga vill jag svara: ”Ja, det måste jag!” för förutom hantverk i alla möjliga former har jag ett enda stort intresse här i Livet och det är min trädgård. Fast det är väl kanske också en form av hantverk?
Under de nio somrar jag haft den, trädgården, har jag varit helt tillfreds med fyndade, bättre begagnade redskap eller billiga grejor i plast. Men när det kommer till planteringsspadar nådde jag för någon vecka sedan en vändpunkt, när jag bröt av skaftet på Fiskarsspade nr 3 denna sommar! Grrr...
Priset för denna handgjorda metallspade anses väl av vissa som högt. Men för kostnaden av c. 4,5 Fiskarsplast har vi här ett redskap som a) har 25 års garanti och b) går att slipa, så att det blir riktigt vasst. För säg, vem avskyr väl t.ex. inte att försöka plantera lök i gräsmattor, när det är hopplöst att komma igenom rotlagret?
Nytta kommer den att få göra redan idag, för si, jag har skämt bort mig ytterligare. På en av handelsträdgårdarnas höstrea fyndade jag mig igår för halva priset en Sambucus nigra av sorten ’Black Lace’, som jag suktat efter i flera år. Denna flädervariant har ett tunnflikigt, mörkt och mycket dekorativt bladverk och blommar med rosa blommor.
Hoppas den växer fort :o)
På denna t.v. outtalade fråga vill jag svara: ”Ja, det måste jag!” för förutom hantverk i alla möjliga former har jag ett enda stort intresse här i Livet och det är min trädgård. Fast det är väl kanske också en form av hantverk?
Under de nio somrar jag haft den, trädgården, har jag varit helt tillfreds med fyndade, bättre begagnade redskap eller billiga grejor i plast. Men när det kommer till planteringsspadar nådde jag för någon vecka sedan en vändpunkt, när jag bröt av skaftet på Fiskarsspade nr 3 denna sommar! Grrr...
Priset för denna handgjorda metallspade anses väl av vissa som högt. Men för kostnaden av c. 4,5 Fiskarsplast har vi här ett redskap som a) har 25 års garanti och b) går att slipa, så att det blir riktigt vasst. För säg, vem avskyr väl t.ex. inte att försöka plantera lök i gräsmattor, när det är hopplöst att komma igenom rotlagret?
Nytta kommer den att få göra redan idag, för si, jag har skämt bort mig ytterligare. På en av handelsträdgårdarnas höstrea fyndade jag mig igår för halva priset en Sambucus nigra av sorten ’Black Lace’, som jag suktat efter i flera år. Denna flädervariant har ett tunnflikigt, mörkt och mycket dekorativt bladverk och blommar med rosa blommor.
Hoppas den växer fort :o)
tisdag 2 september 2014
Mödan värt!
DET TARVDES SÅVÄL en hel del räknande, en del provstickning, byte av stickgrovlek, ett par upprivningar och en del nedsliten tandemalj, men till sist fick jag till det som jag vill ha det med höstens första stickprojekt, en formstickad vinterscarf som knyts i nacken.
Den är stickad i ett garn som heter ”Lima” från Drops, en blandning av vanlig fårull (65%) och alpacka (35%). Knappt 150 gram är åtgången.
Nu när jag fått ordning på maskor, minskningar och ökningar ska jag kanske försöka skriva ner det i mönsterform också? Annars lär jag inte kunna reprisera det hela :o)
Huruvida jag kommer att kunna reprisera mitt livs första dahlior nästa år vete katten. Men de jag frösådde i våras är nu samtliga planterade i krukor. De som stått i en rabatt och inte velat växa flyttade jag så sent som i förrgår och kunde då konstatera att de faktiskt, sin litenhet till trots, ändå hunnit producera knölar under jord. Inte stora, men de finns!
Däremot tror jag inte att de kommer att hinna blomma i år, så jag får nöja mig med att en lyckats med det konststycket. Fast det hade varit kul att få veta vilka färger de har. Tänk om alla är gula?!
Skulle det möjligen vara värt att flytta in dem i Glaspalatset när kylan kommer ..?
Den är stickad i ett garn som heter ”Lima” från Drops, en blandning av vanlig fårull (65%) och alpacka (35%). Knappt 150 gram är åtgången.
Nu när jag fått ordning på maskor, minskningar och ökningar ska jag kanske försöka skriva ner det i mönsterform också? Annars lär jag inte kunna reprisera det hela :o)
Huruvida jag kommer att kunna reprisera mitt livs första dahlior nästa år vete katten. Men de jag frösådde i våras är nu samtliga planterade i krukor. De som stått i en rabatt och inte velat växa flyttade jag så sent som i förrgår och kunde då konstatera att de faktiskt, sin litenhet till trots, ändå hunnit producera knölar under jord. Inte stora, men de finns!
Däremot tror jag inte att de kommer att hinna blomma i år, så jag får nöja mig med att en lyckats med det konststycket. Fast det hade varit kul att få veta vilka färger de har. Tänk om alla är gula?!
Skulle det möjligen vara värt att flytta in dem i Glaspalatset när kylan kommer ..?
måndag 1 september 2014
Krasst konstaterande
JAG LADE MITT fasta bredband i viloläge fr.o.m. 1 augusti. Varför? Jo, av den enkla anledningen att det ”nöjet” kommer med en prislapp på drygt 30 euro/månad och jag de facto kan använda min Nokia Lumia 920 som modem för datorn, dvs surfa via denna smarta telefon. Med 10 GB datatrafik inkluderat i telefonabonnemanget finns det mycket att leka med.
Så hur har det gått då, med den första bredbandslösa månaden till ända? Jotack, alldeles excellent! Av 10 GB har jag lyckats förbruka c. 3 GB, hastigheten är den tredubbla jämfört med mitt tupplurande, fasta bredband och framför allt: anslutningen är stabil, i motsats till hur jag under långeliga tider haft det med det sistnämnda.
Om inte funktionalitet och prissättning hos vår största lokala ISP anpassar sig till konkurrensläget och verkligheten lär nog den pågående tuppluren sluta i Den Eviga Vilan.
Fas 2 blir att klippa den fasta telefonin också, för även där finns det här på Åland plenty plata att spara.
Så hur har det gått då, med den första bredbandslösa månaden till ända? Jotack, alldeles excellent! Av 10 GB har jag lyckats förbruka c. 3 GB, hastigheten är den tredubbla jämfört med mitt tupplurande, fasta bredband och framför allt: anslutningen är stabil, i motsats till hur jag under långeliga tider haft det med det sistnämnda.
Om inte funktionalitet och prissättning hos vår största lokala ISP anpassar sig till konkurrensläget och verkligheten lär nog den pågående tuppluren sluta i Den Eviga Vilan.
RIP, Ålcom.
Fas 2 blir att klippa den fasta telefonin också, för även där finns det här på Åland plenty plata att spara.
söndag 31 augusti 2014
Slutsats
MIN NYA SEKATÖR har anlänt. Huruvida jag är belåten med investeringen eller ej? Tja, låt mig sammanfatta det så här:
– Ruckelhäxan, augusti 2014
»Från och med nu
kommer aldrig en
Fiskarssekatör
av plast i min
hand igen.
Because I’m worth it.»
kommer aldrig en
Fiskarssekatör
av plast i min
hand igen.
Because I’m worth it.»
– Ruckelhäxan, augusti 2014
fredag 29 augusti 2014
Om hurusom sommaren 2014 lider mot sitt slut
I FÖRRGÅR TRÄFFADE jag min doktor och hade därför igår morse det oerhörda nöjet att besöka sjukhuslaboratoriet igen för att ta en hel radda prover, däribland en del som krävde att jag skulle vara fastande. Eftersom jag sovit som en kratta och ovanpå det därmed inte fick mitt morgonkaffe fick jag resten av dagen dras med en liten, men väldigt påfrestande huvudvärk. Sånt är blä.
Trots det fick jag iväg bilen till verkstad för att få en s.k. undervisningsbroms installerad (för att helt självpåtaget ägna mig åt mängdträning med Lilla A, som annars lär sig bilkörning och regler i riktig trafikskola), garnköp avklarat, mat handlad, bilen tankad, räkningar betalade on-line, komposthinken tömd, jätteruggen med överblommad oregano nedklippt och ett drygt halvkilo rabarber skördad.
Inte mycket att hänga i julgranen, men på kvällen kändes det som jag uträttat storverk.
Så känns det faktiskt också när jag nu kan begapa min allra första frösådda dahlia i blom, även om den bidde citrongul som bara den och alls inte är en färg som jag egentligen vill ha. Men denna, som växer i kruka, blommar! Det gör däremot inte övriga plantor, de som står i en rabatt. Borde jag gräva upp dem, sätta dem i krukor och flytta in dem i Glaspalatset kanske ..? Något dahliaproffs som kan ge mig råd??
I Glaspalatset har det f.ö. inte varit en direkt lyckad odlingssäsong. Jag var snål i våras och köpte vad som kallades för ”naturgödslad planteringsjord” till ett facilt pris utanför en livsmedelsbutik. Bah! Mycket till planteringsjord var det inte, mest torv skulle jag tro, och varken tomater eller gurka har vuxit som de borde.
Men en bamsig frögurka av non-hybriden 'Wautoma' blir det åtminstone. Och en annan non-hybrid, 'Nigel’s Outdoor Chili', ger en acceptabel skörd.
En besvikelse är också zinnian jag sått och som enligt fröpåsen skulle vara läckert limegrön. Ha, inte mycket! Pissigt blekgul är nog en färgangivelse närmare sanningen :o(
Idag är det ömsom ösregn, ömsom uppsprickande molntäcke. Man hinner väl knappt ut på gården innan det häller ner igen? Så jag hålls nog inomhus idag, kokar rabarbersylt, stickar några varv och begrundar det faktum att det idag gått en hel arbetsvecka till utan någon respons från någon av nu fem adressater inom landskapsförvaltningen.
Trots det fick jag iväg bilen till verkstad för att få en s.k. undervisningsbroms installerad (för att helt självpåtaget ägna mig åt mängdträning med Lilla A, som annars lär sig bilkörning och regler i riktig trafikskola), garnköp avklarat, mat handlad, bilen tankad, räkningar betalade on-line, komposthinken tömd, jätteruggen med överblommad oregano nedklippt och ett drygt halvkilo rabarber skördad.
Inte mycket att hänga i julgranen, men på kvällen kändes det som jag uträttat storverk.
Så känns det faktiskt också när jag nu kan begapa min allra första frösådda dahlia i blom, även om den bidde citrongul som bara den och alls inte är en färg som jag egentligen vill ha. Men denna, som växer i kruka, blommar! Det gör däremot inte övriga plantor, de som står i en rabatt. Borde jag gräva upp dem, sätta dem i krukor och flytta in dem i Glaspalatset kanske ..? Något dahliaproffs som kan ge mig råd??
I Glaspalatset har det f.ö. inte varit en direkt lyckad odlingssäsong. Jag var snål i våras och köpte vad som kallades för ”naturgödslad planteringsjord” till ett facilt pris utanför en livsmedelsbutik. Bah! Mycket till planteringsjord var det inte, mest torv skulle jag tro, och varken tomater eller gurka har vuxit som de borde.
Men en bamsig frögurka av non-hybriden 'Wautoma' blir det åtminstone. Och en annan non-hybrid, 'Nigel’s Outdoor Chili', ger en acceptabel skörd.
En besvikelse är också zinnian jag sått och som enligt fröpåsen skulle vara läckert limegrön. Ha, inte mycket! Pissigt blekgul är nog en färgangivelse närmare sanningen :o(
Idag är det ömsom ösregn, ömsom uppsprickande molntäcke. Man hinner väl knappt ut på gården innan det häller ner igen? Så jag hålls nog inomhus idag, kokar rabarbersylt, stickar några varv och begrundar det faktum att det idag gått en hel arbetsvecka till utan någon respons från någon av nu fem adressater inom landskapsförvaltningen.
onsdag 27 augusti 2014
Vad som här händer
FÖR DET MESTA känns det som ”Rucklet” och jag befinner oss inuti någon sorts bubbla av vakuum, med stor effektivitet avskärmade från Livet som pågår där runtom. Men ibland händer det förstås – eller händer inte – saker. Vissa uppmuntrande, andra inte.
Igår hände det sig inte bättre än att jag skulle hämta mig mera av min osteoporosmedicin, ett preparat som heter Evista och är en s.k. östrogenreceptorhämmare. Trodde jag, ja! För si, det gick inte, eftersom man i Finland valt att dra bort medicinen från handeln. VAFALLS?!
Läkemedlet, liksom generiska varianter av detsamma, finns visserligen att köpa i Sverige, men är dyrt. Riktigt dyrt. Och om jag inte kan införskaffa det inom rikets gränser beviljar mitt fantastiska (ironi i dess högsta potens) försäkringsbolag Alandia Försäkring/Aktia icke någon sjukkostnadsersättning. Plus att frekventa tur- och returresor till Sverige definitivt inte ryms in i min budget.
Inte så uppmuntrande.
Samma försäkringsbolag är f.ö. på tapeten även i ett annat sammanhang. Försäkrings- och finansrådgivningen, FINE, har [långt om länge] börjat agera i ärendet runt den felaktigt avslagna respektive beviljade premiebefrielsen av min numera icke-existerande pensionsförsäkring. Enligt FINE finns det all anledning att driva saken vidare – de ger mig således rätt – och kommer, om ytterligare ett försök till förhandling med Aktia misslyckas, att för min räkning föra ärendet vidare.
Jädrans så uppmuntrande!
I kategorin ”Vad som inte händer” återfinner vi en total avsaknad av respons från Ålands landskapsregering beträffande mitt ifrågasättande av hur de i herrans namn har kunnat överföra min begäran om granskning av FPA:s förvaltning av det allmänna bostadsbidraget till FPA själv – och då dessutom till distriktskontoret på Åland, dvs till lägsta möjliga nivå.
I det fallet blir känslan av vakuum väldigt påtaglig. Frågan är bara var detta vakuum återfinns. Det är inte utan att man kan börja misstänka att merparten fyller hålrummen mellan landskapsförvaltande öron.
Oerhört nedslående.
Fast något verkar ändå vara i görningen. Även om kommunikationen med undertecknad tydligen brutit ihop låter ryktet berätta att det i saken lär pågå korrespondens mellan avdelningarna i ”Borgen”, så jag har tydligen lyckats röra runt lite i myrstacken trots allt :o)
Jag ställer mig tveksam till om detta ska anses som uppmuntrande eller motsatsen.
Höstens första stickning är förresten påbörjad nu. Det känns däremot enormt uppmuntrande! :o)
Igår hände det sig inte bättre än att jag skulle hämta mig mera av min osteoporosmedicin, ett preparat som heter Evista och är en s.k. östrogenreceptorhämmare. Trodde jag, ja! För si, det gick inte, eftersom man i Finland valt att dra bort medicinen från handeln. VAFALLS?!
Läkemedlet, liksom generiska varianter av detsamma, finns visserligen att köpa i Sverige, men är dyrt. Riktigt dyrt. Och om jag inte kan införskaffa det inom rikets gränser beviljar mitt fantastiska (ironi i dess högsta potens) försäkringsbolag Alandia Försäkring/Aktia icke någon sjukkostnadsersättning. Plus att frekventa tur- och returresor till Sverige definitivt inte ryms in i min budget.
Inte så uppmuntrande.
Samma försäkringsbolag är f.ö. på tapeten även i ett annat sammanhang. Försäkrings- och finansrådgivningen, FINE, har [långt om länge] börjat agera i ärendet runt den felaktigt avslagna respektive beviljade premiebefrielsen av min numera icke-existerande pensionsförsäkring. Enligt FINE finns det all anledning att driva saken vidare – de ger mig således rätt – och kommer, om ytterligare ett försök till förhandling med Aktia misslyckas, att för min räkning föra ärendet vidare.
Jädrans så uppmuntrande!
I kategorin ”Vad som inte händer” återfinner vi en total avsaknad av respons från Ålands landskapsregering beträffande mitt ifrågasättande av hur de i herrans namn har kunnat överföra min begäran om granskning av FPA:s förvaltning av det allmänna bostadsbidraget till FPA själv – och då dessutom till distriktskontoret på Åland, dvs till lägsta möjliga nivå.
I det fallet blir känslan av vakuum väldigt påtaglig. Frågan är bara var detta vakuum återfinns. Det är inte utan att man kan börja misstänka att merparten fyller hålrummen mellan landskapsförvaltande öron.
Oerhört nedslående.
Fast något verkar ändå vara i görningen. Även om kommunikationen med undertecknad tydligen brutit ihop låter ryktet berätta att det i saken lär pågå korrespondens mellan avdelningarna i ”Borgen”, så jag har tydligen lyckats röra runt lite i myrstacken trots allt :o)
Jag ställer mig tveksam till om detta ska anses som uppmuntrande eller motsatsen.
Höstens första stickning är förresten påbörjad nu. Det känns däremot enormt uppmuntrande! :o)
måndag 25 augusti 2014
Det är inte omfånget som räknas,
det är den höga envishetskoefficienten
VI SOM HAR trädgård har väl alla lite till mans varit med om att få fågelfrösolrosor någonstans på gården. Vid ”Rucklet” händer det nästan varje säsong och så även i år. Några stycken riktigt välväxta har jag i en rabatt, men den här, den tar priset.
Rätt upp ur halvmeterslagret med grus har den vuxit och blommar som bara den, sin ytterst anspråkslösa höjd över havet till trots, som ett ytterst levande bevis på att man med jävlar anamma och envishet nog kan komma någonvart här i Livet!
Envisa är också mina för året nya jordgubbsplantor i en av pallkragslådorna. De gav hyfsad skörd och envisas med att producera nya gubbar trots att vi dinglar i sluttampen av augusti.
Mot bakgrunden av dessa två företeelser vill jag avsluta dagens inlägg med ett meddelande till alla insyltade i soppan med det allmänna bostadsbidraget i Finland, ingen nämnd och ingen glömd:
Även om lagstiftningen mitt i allt (som ett i sanning märkligt sammanträffande) är på väg att uppdateras fr.o.m. 1 januari 2015 ger jag mig inte i den här frågan. Inte förrän någon behagar stryka på foten och erkänna att jag har rätt och att de gjort fel.
Ponera att någon haft förstånd nog att göra så ända från scratch, då det hela började för snart tre år sedan. Fatta hur mycket lindrigare det hade varit för alla parter! För att inte tala om hur mycket statliga resurser – såväl pekuniära som räknat i arbetstimmar – man kunnat spara på att inte hiva denna heta potatis kors och tvärs i maktens korridorer.
Jag undrar ibland hur högt priset för den här komiska långdansen har hunnit växa sig till vid det här laget. Visserligen inte lika kopiöst stort som totalsumman av de bostadsbidrag som FPA snuvat tusentals finländare i s.k. utsatt läge på genom årtiondena, men säkerligen rätt avsevärt, med tanke på hur många instanser som varit med och vevat några varv med sleven.
Rätt upp ur halvmeterslagret med grus har den vuxit och blommar som bara den, sin ytterst anspråkslösa höjd över havet till trots, som ett ytterst levande bevis på att man med jävlar anamma och envishet nog kan komma någonvart här i Livet!
Envisa är också mina för året nya jordgubbsplantor i en av pallkragslådorna. De gav hyfsad skörd och envisas med att producera nya gubbar trots att vi dinglar i sluttampen av augusti.
Mot bakgrunden av dessa två företeelser vill jag avsluta dagens inlägg med ett meddelande till alla insyltade i soppan med det allmänna bostadsbidraget i Finland, ingen nämnd och ingen glömd:
Jag är precis lika envis.
Även om lagstiftningen mitt i allt (som ett i sanning märkligt sammanträffande) är på väg att uppdateras fr.o.m. 1 januari 2015 ger jag mig inte i den här frågan. Inte förrän någon behagar stryka på foten och erkänna att jag har rätt och att de gjort fel.
Ponera att någon haft förstånd nog att göra så ända från scratch, då det hela började för snart tre år sedan. Fatta hur mycket lindrigare det hade varit för alla parter! För att inte tala om hur mycket statliga resurser – såväl pekuniära som räknat i arbetstimmar – man kunnat spara på att inte hiva denna heta potatis kors och tvärs i maktens korridorer.
Jag undrar ibland hur högt priset för den här komiska långdansen har hunnit växa sig till vid det här laget. Visserligen inte lika kopiöst stort som totalsumman av de bostadsbidrag som FPA snuvat tusentals finländare i s.k. utsatt läge på genom årtiondena, men säkerligen rätt avsevärt, med tanke på hur många instanser som varit med och vevat några varv med sleven.
söndag 24 augusti 2014
Det goda Livet
DEN BLEV BÅDE lyckad och god, citronmarängpaj nummer två jag gjort i hela mitt liv. Tack till en kille på YouTube, efter vars instruktioner jag utan problem lyckades kavla min smördeg till pajskalet alldeles rund och fin! YouTube är en guldgruva, så är det bara. Självaste pajreceptet hittade jag hos ICA
Dagen efter pajfrosseriet var det dags att fira lite till. Godaste vännen S fyllde år och måste förstås uppvaktas. Vi är båda i den åldern när man faktiskt har allt man behöver, så det blev ingenting mer än en bukett av blommor från ”Rucklets” trädgård. För hållbarhetens skull arrangerade jag den i en kruka med uppblött oasis och en äkta florist skulle antagligen få men för livet av slutresultatet ...
Men man tager vad man haver, och emedan jag inte har några oändliga fält av varken det ena eller det andra måste det av praktiska skäl bli ett sånt här hopkok: limegrön solhatt, röd solhatt, häckspirea, lejongap, gullris, sommaraster, skir ruta, några ringblommor och styvnackade zinnior i en salig blandning:
Zinnia odlar jag enbart för buketters skull, för jag gillar egentligen denna väldiga stela och lite avvisande blomma lika lite som jag gillar tagetes, som i sina vanliga former ser rent ut konstgjorda ut. Men i buketter gör de sig fint, zinniorna! Och tittar man riktigt nära, då har de ett fantastiskt mittparti (se bilden).
Idag är det dock slut på firandet. Jag har börjat morgonen med ett mejl till Ålands landskapsregering. Denna gång även till den officiella registratoradressen, så att det en gång för alla verkligen ska komma att bli diariefört. För si, det har nu gått två månader sedan jag första gången frågade om den märkliga överföringen att mitt bostadsbidragsklagomål till FPA på Åland och en månad sedan jag upprepade den för första gången.
Samma mejl har f.ö. gått som kopia till Nya Åland också, även om hoppet för länge sedan har farit att någon samvetsgrann journalist skulle ta sig för att gräva i missförhållandena.
Och med denna administrativa syssla avklarad är det gården som gäller. Jag hämtade hem mera stenar igår, för att få den sista biten av rabattkantningen slutförd.
Dagen efter pajfrosseriet var det dags att fira lite till. Godaste vännen S fyllde år och måste förstås uppvaktas. Vi är båda i den åldern när man faktiskt har allt man behöver, så det blev ingenting mer än en bukett av blommor från ”Rucklets” trädgård. För hållbarhetens skull arrangerade jag den i en kruka med uppblött oasis och en äkta florist skulle antagligen få men för livet av slutresultatet ...
Men man tager vad man haver, och emedan jag inte har några oändliga fält av varken det ena eller det andra måste det av praktiska skäl bli ett sånt här hopkok: limegrön solhatt, röd solhatt, häckspirea, lejongap, gullris, sommaraster, skir ruta, några ringblommor och styvnackade zinnior i en salig blandning:
Zinnia odlar jag enbart för buketters skull, för jag gillar egentligen denna väldiga stela och lite avvisande blomma lika lite som jag gillar tagetes, som i sina vanliga former ser rent ut konstgjorda ut. Men i buketter gör de sig fint, zinniorna! Och tittar man riktigt nära, då har de ett fantastiskt mittparti (se bilden).
Idag är det dock slut på firandet. Jag har börjat morgonen med ett mejl till Ålands landskapsregering. Denna gång även till den officiella registratoradressen, så att det en gång för alla verkligen ska komma att bli diariefört. För si, det har nu gått två månader sedan jag första gången frågade om den märkliga överföringen att mitt bostadsbidragsklagomål till FPA på Åland och en månad sedan jag upprepade den för första gången.
Samma mejl har f.ö. gått som kopia till Nya Åland också, även om hoppet för länge sedan har farit att någon samvetsgrann journalist skulle ta sig för att gräva i missförhållandena.
Och med denna administrativa syssla avklarad är det gården som gäller. Jag hämtade hem mera stenar igår, för att få den sista biten av rabattkantningen slutförd.
fredag 22 augusti 2014
Kl. 11:09:39 GMT +02:00
DÄR KOM DET, det tusende utlånet av boken, och det var på länsbiblioteket i Uppsala det hände :o)
Så jaha, det blir till att baka nu då. Och att försöka fatta att min lilla bok faktiskt blivit lånad via Elib så vansinnigt många gånger på i runda slängar åtta månader (lånen på Åland, i bokens tryckta form, är m.a.o. inte inräknade).
Ja, jösses ... Det här trodde jag aldrig jag skulle få uppleva.
Så jaha, det blir till att baka nu då. Och att försöka fatta att min lilla bok faktiskt blivit lånad via Elib så vansinnigt många gånger på i runda slängar åtta månader (lånen på Åland, i bokens tryckta form, är m.a.o. inte inräknade).
Ja, jösses ... Det här trodde jag aldrig jag skulle få uppleva.
”Det tar sig!” sa amatörträdgårdsmästaren
DET BLEV EN kant av natursten runt den nygamla rabatten intill Glaspalatset. En rabatt som med tiden tydligen ökar i omfång. Det började rysligt anspråkslöst i juli ifjol, när jag blev tvungen att gräva upp en liten, liten yta för att ha någonstans att sätta några små bräkenplantor jag fick av väninnan S. Ett gäng hostor hamnade där samtidigt.
Nåja, runt en månad senare fick jag ett nytt grävryck och utökade området att omfatta Glashusets hela ena långsida. Så har det sett ut ända tills nu, när utrymmesbehovet ännu en gång gjorde sig påmint.
Min trädgård är definitivt ingen mönsterträdgård på något som helst vis, så jag tycker att den här typen av kantning passar ypperligt in i den något bohemiska och oplanerade stil den har. Om man nu alls kan prata om ”stil”.
Krukhortensiorna är nu planterade där, liksom en minimal azalea och de två blekrosa morsdagsrosor jag haft växande i en av pallkragarna. De sistnämnda visade sig nu när jag tog upp dem att bestå av fler plantor per kruka, vilket jag inte lade märke till när jag grävde ner dem i våras. Den ena av plantorna var egentligen fyra stycken!
***
Under veckoslutet blir det eventuellt lite bageriverksamhet här i ”Rucklet”. Jag har nämligen lovat mig själv att slå på stort och laga en riktigt smarrig citronmarängpaj de luxe när min romandebut, ”60+ och singel”, lånas som ljud- eller e-bok för 1.000:e gången. Ett enda lån till så är jag där :o)
Nåja, runt en månad senare fick jag ett nytt grävryck och utökade området att omfatta Glashusets hela ena långsida. Så har det sett ut ända tills nu, när utrymmesbehovet ännu en gång gjorde sig påmint.
Min trädgård är definitivt ingen mönsterträdgård på något som helst vis, så jag tycker att den här typen av kantning passar ypperligt in i den något bohemiska och oplanerade stil den har. Om man nu alls kan prata om ”stil”.
Krukhortensiorna är nu planterade där, liksom en minimal azalea och de två blekrosa morsdagsrosor jag haft växande i en av pallkragarna. De sistnämnda visade sig nu när jag tog upp dem att bestå av fler plantor per kruka, vilket jag inte lade märke till när jag grävde ner dem i våras. Den ena av plantorna var egentligen fyra stycken!
Under veckoslutet blir det eventuellt lite bageriverksamhet här i ”Rucklet”. Jag har nämligen lovat mig själv att slå på stort och laga en riktigt smarrig citronmarängpaj de luxe när min romandebut, ”60+ och singel”, lånas som ljud- eller e-bok för 1.000:e gången. Ett enda lån till så är jag där :o)
onsdag 20 augusti 2014
Ruckelhäxan utvidgar
FÖR EN VECKA sedan tog kompisen P och jag en kvällspromenad. På hemvägen passerade vi ett begagnat plastsjok som låg och skräpade i en dikesren.
– Men du, är inte det där sån där UV-beständig byggplast ..? undrade jag.
– Jomenvisst är det det! instämde P.
Varpå jag resolut röck åt mig den smutsiga plastbiten, vek ihop den och bar den med mig hem.
Dagen därpå tog jag bort den trasiga fiberduken från en av mina ramar, som fungerat som lock på vårens pallkragsodlingar, och stansade dit den nu tvättade plasten istället. Perfekt!
Asiatisk kålblandning, friseesallat, romersk sallat och vintersallat är nu sått i en av lådorna. Bara fiberduk skulle inte räcka nu när nätterna börjar bli rätt svala, så den där biten plast dök upp som på beställning och ombesörjer en mera konkret växthuseffekt. Och gratis är som bekant oerhört gott ;o)
Allt utom vintersallaten har grott. Men hur mycket det hinner växa vete sjutton, eftersom jag de facto kom mig för att så lite väl sent på sommaren.
I sommar har jag haft två hortensior, en hyfsat stor och en ganska liten, i krukor i trappan upp till ”Rucklets” terrass. Men där kan de ju inte bli över vintern och i någon befintlig rabatt finns det helt enkelt inte plats att gräva ner dem. Så igår var det bara att sätta igång att gräva upp en ny odlingsyta intill Glaspalatset.
Men hu, så tungt det är den här gången ... Antagligen är det viktraset som gör att jag är helt kraftlös i kroppen. Numera finns det inte en tillstymmelse till fettdepå som systemet kan omvandla till energi för att försörja den arbetande muskelapparaten. Tur i oturen då, att det regnat så onödigt lite i sommar, för snustorr sandjord är lättgrävd.
Och torrt är det i marken. Torrt så att det dammar när man lyfter på en uppgrävd bit grässvål. Att det regnat både i förrgår och igår märks överhuvudtaget inte :o(
– Men du, är inte det där sån där UV-beständig byggplast ..? undrade jag.
– Jomenvisst är det det! instämde P.
Varpå jag resolut röck åt mig den smutsiga plastbiten, vek ihop den och bar den med mig hem.
Dagen därpå tog jag bort den trasiga fiberduken från en av mina ramar, som fungerat som lock på vårens pallkragsodlingar, och stansade dit den nu tvättade plasten istället. Perfekt!
Asiatisk kålblandning, friseesallat, romersk sallat och vintersallat är nu sått i en av lådorna. Bara fiberduk skulle inte räcka nu när nätterna börjar bli rätt svala, så den där biten plast dök upp som på beställning och ombesörjer en mera konkret växthuseffekt. Och gratis är som bekant oerhört gott ;o)
Allt utom vintersallaten har grott. Men hur mycket det hinner växa vete sjutton, eftersom jag de facto kom mig för att så lite väl sent på sommaren.
I sommar har jag haft två hortensior, en hyfsat stor och en ganska liten, i krukor i trappan upp till ”Rucklets” terrass. Men där kan de ju inte bli över vintern och i någon befintlig rabatt finns det helt enkelt inte plats att gräva ner dem. Så igår var det bara att sätta igång att gräva upp en ny odlingsyta intill Glaspalatset.
Men hu, så tungt det är den här gången ... Antagligen är det viktraset som gör att jag är helt kraftlös i kroppen. Numera finns det inte en tillstymmelse till fettdepå som systemet kan omvandla till energi för att försörja den arbetande muskelapparaten. Tur i oturen då, att det regnat så onödigt lite i sommar, för snustorr sandjord är lättgrävd.
Och torrt är det i marken. Torrt så att det dammar när man lyfter på en uppgrävd bit grässvål. Att det regnat både i förrgår och igår märks överhuvudtaget inte :o(
tisdag 19 augusti 2014
Om hur tanten i mig frodas
SEDAN TIDIGARE HAR jag hammock, behov av läsglas, artros lite här och där och gott om studiecirklar i nyllet som handfasta bevis för att jag inte längre är 25. Nu har jag dahlior också, av egen frösådd i våras, eftersom pelargoner av någon kufisk anledning inte alls vill trivas hos mig. Ja, för någon sorts ”tantblomster” bara måste man ju ha i min ålder!
Några plantor står i rabatten på ”Rucklets” norra sida, men växer inte precis så det knakar. Annat är det med dem jag planterat i krukor på terrasstrappan. Tre plantor i varje och ändå börjar de bli imponerande buskar. Och knoppar har de satt, som slår ut vilken dag som helst nu. Gissa om jag är nyfiken på hurdana blommorna blir, för fröpåsen var en sån där med ”blandat bandat”!
Men visst ser det ut som det kan bli gult ..?
Gul var också min välanvända och ålderstigna Fiskarssekatör, som häromdagen gav upp andan. Ploing! sa det, när fjädern gick av. Perkele! sa jag, på min mors vilda tungomål. Utan sekatör – en bra sådan – lever man inte ett gott liv i sin trädgård. Inte jag i alla fall.
Så efter en rundresa på amazon.com och ebay.com, hittade jag till slut den Felco 6 (bilden ovan) jag var ute efter. En testvinnare av ett format som passar för en liten hand, vilket inte är direkt vanligt bland dessa verktyg. Nu väntar jag spänt på posten varje dag. Måtte den komma snart!
[Den finländska generalagenten tillhandahåller bra information om hur redskapet ska skötas. Plus i kanten för det!]
Några plantor står i rabatten på ”Rucklets” norra sida, men växer inte precis så det knakar. Annat är det med dem jag planterat i krukor på terrasstrappan. Tre plantor i varje och ändå börjar de bli imponerande buskar. Och knoppar har de satt, som slår ut vilken dag som helst nu. Gissa om jag är nyfiken på hurdana blommorna blir, för fröpåsen var en sån där med ”blandat bandat”!
Men visst ser det ut som det kan bli gult ..?
Gul var också min välanvända och ålderstigna Fiskarssekatör, som häromdagen gav upp andan. Ploing! sa det, när fjädern gick av. Perkele! sa jag, på min mors vilda tungomål. Utan sekatör – en bra sådan – lever man inte ett gott liv i sin trädgård. Inte jag i alla fall.
Så efter en rundresa på amazon.com och ebay.com, hittade jag till slut den Felco 6 (bilden ovan) jag var ute efter. En testvinnare av ett format som passar för en liten hand, vilket inte är direkt vanligt bland dessa verktyg. Nu väntar jag spänt på posten varje dag. Måtte den komma snart!
[Den finländska generalagenten tillhandahåller bra information om hur redskapet ska skötas. Plus i kanten för det!]
måndag 18 augusti 2014
Jaa!! Vatten!
IDAG KOMMER DET äntligen rejält med regn! Det var verkligen på tiden, för av det som ska vara gräsmatta finns det inte mycket kvar. Ett ljusbrunt, knastrande underlag är vad det blivit av allt det gröna. Klippningsbehovet har under den senaste månaden varit i princip noll.
Men igår regnade det faktiskt också, fast inte hos mig i stan utan hos kompisen B ”på vischan”, några mil längre västerut. Före regnet, medan vi satt och fikade på hennes terrass, kom en av hennes grannar förbi och gav mig utan desto mer dividerande en hel hög med nyplockade kantareller. Drygt 300 gram visade det sig vara.
Tacksamt, eftersom jag inte helt förvånande numera har utvecklat en avsevärd fästingfobi och endast motvilligt tar mig till skogs själv. Fast med den torka som rått så länge begriper jag sannerligen inte var karln lyckas hitta stora, fina och inte det minsta torra svampar.
Denna sommar känns det som lejonparten av trädgårdssysslorna bestått i att släpa slang, kånka kannor och begråta den tomma regnvattentunnan. Med en jordmån som min, dvs med ett inte särskilt imponerande lager sandblandad matjord ovanpå rena, rama gamla sandbotten, rinner det i princip bara rakt igenom. Utan denna myckna bevattning hade det inte blivit mycket till buketter att fröjdas åt.
Fast hur det ska gå med de nyplanterade trädgårdshallonen jag fått av grannarna C & C och mina nyflyttade svartvinbärsbuskar återstår att se. Mina flitiga rundor med vattenkannan till trots ser de minst sagt hängiga ut :o/
Härutöver kan jag konstatera att det snart gått två hela månader sedan jag första gången avkrävde ett flertal adressater vid Ålands landskapsregering en förklaring till hur inihelaglödhetahelvete det kan komma sig att de överfört mitt klagomål angående FPA:s lagstridiga beräkningar av det allmänna bostadsbidraget tillbaka till Ruta 1, dvs FPA på Åland, där det hela började för snart tre år sedan.
För en knapp månad sedan upprepade jag frågan, men har trots det inte hört ett pip från någon. Så låt mig säga som så här: när det är dags för nästa lagtingsval, om lite drygt ett år, vet jag åtminstone på vilket parti jag inte kommer att rösta. Så kan det gå, Carina.
Men igår regnade det faktiskt också, fast inte hos mig i stan utan hos kompisen B ”på vischan”, några mil längre västerut. Före regnet, medan vi satt och fikade på hennes terrass, kom en av hennes grannar förbi och gav mig utan desto mer dividerande en hel hög med nyplockade kantareller. Drygt 300 gram visade det sig vara.
Tacksamt, eftersom jag inte helt förvånande numera har utvecklat en avsevärd fästingfobi och endast motvilligt tar mig till skogs själv. Fast med den torka som rått så länge begriper jag sannerligen inte var karln lyckas hitta stora, fina och inte det minsta torra svampar.
Denna sommar känns det som lejonparten av trädgårdssysslorna bestått i att släpa slang, kånka kannor och begråta den tomma regnvattentunnan. Med en jordmån som min, dvs med ett inte särskilt imponerande lager sandblandad matjord ovanpå rena, rama gamla sandbotten, rinner det i princip bara rakt igenom. Utan denna myckna bevattning hade det inte blivit mycket till buketter att fröjdas åt.
Fast hur det ska gå med de nyplanterade trädgårdshallonen jag fått av grannarna C & C och mina nyflyttade svartvinbärsbuskar återstår att se. Mina flitiga rundor med vattenkannan till trots ser de minst sagt hängiga ut :o/
Härutöver kan jag konstatera att det snart gått två hela månader sedan jag första gången avkrävde ett flertal adressater vid Ålands landskapsregering en förklaring till hur inihelaglödhetahelvete det kan komma sig att de överfört mitt klagomål angående FPA:s lagstridiga beräkningar av det allmänna bostadsbidraget tillbaka till Ruta 1, dvs FPA på Åland, där det hela började för snart tre år sedan.
För en knapp månad sedan upprepade jag frågan, men har trots det inte hört ett pip från någon. Så låt mig säga som så här: när det är dags för nästa lagtingsval, om lite drygt ett år, vet jag åtminstone på vilket parti jag inte kommer att rösta. Så kan det gå, Carina.
söndag 17 augusti 2014
Kulturnatten 2014
DEN ÅRLIGA KULTURNATTEN i Mariehamn gick av stapeln i fredags, den 15.8. I vanlig, god ordning var jag inte särskilt kulturell – det blir jobbigt med så mycket folk, ljud och synintryck – men jag och väninnan P hade bestämt oss för att ta chansen att prova på den relativt nya motionsflugan, Folk Jam.
Enligt givna rörelsemönster ”dansar” man var för sig till musik med sina rötter i den finska folkmusiken. Även om jag tappade bort mig mest hela tiden var det riktigt kul och även om rörelserna för det mesta är riktigt små och tempot måttligt blev jag till min oerhörda förvåning riktigt svettig. Grejen är förmodligen att man är i rörelse precis hela tiden.
Medborgarinstitutet i Mariehamn ordnar nu i höst en kurs i Folk Jam och jag är hyfsat sugen på att anmäla mig. Här får ni ett smakprov:
Utöver den här programpunkten var det endast en timme i knökfulla (och väldigt varma) Mariehamns stadsbibliotek med Jack Vreeswijk, kompad av den gudabenådade gitarristen Love Tholin, som jag orkade med. Men en sån timme!
Jag är ett stort fan av Cornelis, men det ska jag säga er, att sonen Jack går inte av för hackor han heller. Fantastisk närvaro, jättefin röst och en fena på gitarr, så se och hör honom om ni får chansen!
Enligt givna rörelsemönster ”dansar” man var för sig till musik med sina rötter i den finska folkmusiken. Även om jag tappade bort mig mest hela tiden var det riktigt kul och även om rörelserna för det mesta är riktigt små och tempot måttligt blev jag till min oerhörda förvåning riktigt svettig. Grejen är förmodligen att man är i rörelse precis hela tiden.
Medborgarinstitutet i Mariehamn ordnar nu i höst en kurs i Folk Jam och jag är hyfsat sugen på att anmäla mig. Här får ni ett smakprov:
Utöver den här programpunkten var det endast en timme i knökfulla (och väldigt varma) Mariehamns stadsbibliotek med Jack Vreeswijk, kompad av den gudabenådade gitarristen Love Tholin, som jag orkade med. Men en sån timme!
Jag är ett stort fan av Cornelis, men det ska jag säga er, att sonen Jack går inte av för hackor han heller. Fantastisk närvaro, jättefin röst och en fena på gitarr, så se och hör honom om ni får chansen!
tisdag 12 augusti 2014
Sevärt
DET KOM ÄNTLIGEN regn igår på eftermiddagen. Jag fick äntligen en stund över för att se en dvd jag lånat på bibban, ”En sång för Marion”.
Fritt från baksidan: Arthur, butter men kärleksfull, älskar sin fru Marion över allt annat, men delar inte hennes passion för sång och uppträdande. Hon sjunger i den lokala pensionärskören, medan han har svårt att förlika sig med pensionärer som sjunger heavy metal och dansar robotdans. En dag händer det som inte får ske, Marion blir sjuk och Arthur ”tvingas” ta hennes plats i kören. Ett beslut som kommer att ändra hans syn på livet och sin omgivning.
***
Den ena kvinnliga huvudrollen innehas av en av mina absoluta favoritskådespelare, Vanessa Redgrave. Som vanligt gör hon en alldeles ypperlig insats, liksom Terence Stamp i rollen som hennes make.
Om den var bra? Oja! Av mig får den tveklöst 4 rullar hushållspapper.
(Det är upplagt för tåreflod när man ser en film som den här.)
Fritt från baksidan: Arthur, butter men kärleksfull, älskar sin fru Marion över allt annat, men delar inte hennes passion för sång och uppträdande. Hon sjunger i den lokala pensionärskören, medan han har svårt att förlika sig med pensionärer som sjunger heavy metal och dansar robotdans. En dag händer det som inte får ske, Marion blir sjuk och Arthur ”tvingas” ta hennes plats i kören. Ett beslut som kommer att ändra hans syn på livet och sin omgivning.
Den ena kvinnliga huvudrollen innehas av en av mina absoluta favoritskådespelare, Vanessa Redgrave. Som vanligt gör hon en alldeles ypperlig insats, liksom Terence Stamp i rollen som hennes make.
Om den var bra? Oja! Av mig får den tveklöst 4 rullar hushållspapper.
måndag 11 augusti 2014
Premiär x 2
INTE VET JAG vad som flög i mig igår, men på morgonen fick jag utan föregående varning för mig att baka. Inte hälsosamt matbröd, även om det skulle behövas, utan biskvier och rabarbergrottor. Det senare skulle naturligtvis ha varit hallongrottor, men som det nu inte fanns någon hallonsylt att tillgå, så tja... det gick lika bra med rabarber.
Jag har aldrig bakat biskvier förut och inte heller grottor, oavsett smak. Men båda sorterna blev helt okej :o) Bottnarna till biskvierna gräddade jag kanske lite för länge, för de är aningen hårda. Fast de ska i frysen, så när de tinar lär de säkert mjukna. Eller ..?
Jag har aldrig bakat biskvier förut och inte heller grottor, oavsett smak. Men båda sorterna blev helt okej :o) Bottnarna till biskvierna gräddade jag kanske lite för länge, för de är aningen hårda. Fast de ska i frysen, så när de tinar lär de säkert mjukna. Eller ..?
Idag ska det fikas!
söndag 10 augusti 2014
Pep Talk
IBLAND BEHÖVER MAN påminna sig själv om saker och ting. T.ex. när det är över 27° varmt i sovrummet ännu vid midnatt, grannarna några hus längre bort har party på gården och för lika mycket liv som under en ligafinal i fotboll, plus att en fläskig augustimåne gör sitt för att hålla en vaken.
Kanhända hade det varit lättare att somna om jag varit lika full som månen ..? Men nä, så lågt har jag inte sjunkit. Inte ännu i alla fall.
lördag 9 augusti 2014
”Jag vet vad du gjort i sommar”
ÄR MAN HUMLA ska man inte tro att man oupptäckt kan ha en fling med stockrosen i granngården! Här är det inte bara en subtil, kvardröjande doft av en främmande parfym som avslöjar vad som varit i görningen. Nä, minsann! Med hela kroppen täckt av frömjöl är det svårt att bortförklara sina förehavanden ;o)
Vad kul det skulle vara om det gick att korsa stockros och solhatt förresten. En avkomling lika rak och reslig som stockrosen, men med mängder av solhattsblommor istället.
Annat som sätter nya blommor hela tiden är min limone rosso, citronplantan jag fyndade på rea i början av sommaren. Doften drar till sig mängder av pollinerare, så befruktat blir det åtminstone.
Så här stora har citronerna som redan fanns på det lilla trädet hunnit bli. Å, så spännande, om jag faktiskt ska kunna skörda egna! Fast det var det där med övervintringen då ...
Annars är det hög tid att börja samla frön inför nästa år. I krukor på terrassen och i trappan upp har jag haft både violer och penséer i blandade färger. Nästa år har jag tänkt ha ännu fler, av egen sådd :o)
För att inte missa penséernas frön när de mognar har jag trätt små ”nattmössor” sydda av engångslakan över några av fröhusen. Jag tänker försöka ta tillvara frön från min limegröna echinacea också, för den är så häftig. Men till den behöver jag lite större påse.
Vad kul det skulle vara om det gick att korsa stockros och solhatt förresten. En avkomling lika rak och reslig som stockrosen, men med mängder av solhattsblommor istället.
Annat som sätter nya blommor hela tiden är min limone rosso, citronplantan jag fyndade på rea i början av sommaren. Doften drar till sig mängder av pollinerare, så befruktat blir det åtminstone.
Så här stora har citronerna som redan fanns på det lilla trädet hunnit bli. Å, så spännande, om jag faktiskt ska kunna skörda egna! Fast det var det där med övervintringen då ...
Annars är det hög tid att börja samla frön inför nästa år. I krukor på terrassen och i trappan upp har jag haft både violer och penséer i blandade färger. Nästa år har jag tänkt ha ännu fler, av egen sådd :o)
För att inte missa penséernas frön när de mognar har jag trätt små ”nattmössor” sydda av engångslakan över några av fröhusen. Jag tänker försöka ta tillvara frön från min limegröna echinacea också, för den är så häftig. Men till den behöver jag lite större påse.
fredag 8 augusti 2014
Inspiration i melankolins kölvatten
Flera haikuer jag skrivit hittar du i samlingen ”Haiku”, som du kan läsa som en pdf-fil om du klickar HÄR. De som är nyast och inte finns med i samlingen hittar du via etiketten ”Haiku” i spalten till höger.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
