Det tog några år ...

... MEN NU SKA det äntligen bli en fruktpress här i ”Rucklet”! Varje höst har jag mått lika dåligt när jag helt sonika kånkat hink efter hink med äpp­len raka spåret till trädgårdskomposten. Nu räckte det. Nu blir det musta av fr.o.m. nästa år. Kanske redan i år, om någon nappar på min fråga om att få komma och förse mig med några tiotals kilo fallfrukt.

När det går som en dans blir Livet lite lättare att leva

ETT PAR STICKETOVADE vantar till, ett par svarta, har jag fått gjorda. Och med dem tar jag en stunds paus från vantstickandet, även om jag nu­mera, efter att jag lärde mig sticka vantar på rundsticka, tycker att det är helt okej att sticka t.o.m. tummar.

Men än är det inte riktigt dags för enbart inomhussysslor, eftersom träd­går­den ska städas och ”stängas” för vintern. En ny sak jag lärt mig i år är att man ska klippa ner pionerna nu, inte på våren. Det är alltså uppdraget för dagen. Plus att ta in lite mer blomster medan det ännu finns att ta av.

Ha en trevlig helg! Själv ska jag under veckoslutet träna på den nya line dance-dansen vi lär­de oss igår:

”Chips happens!” sa Ruckelhäxan

MAN SKA INTE glömma sina plåtar med blivande fruktremmar i ugnen för länge. Då går det så här, man får chips istället för sega och mjuk remmar:

Men de är ätbara de med, liksom de lustigt formade busktomaterna på kvis­ten herr K hade med sig häromdagen. Sorten lär ska vara 'Heart­break­er', som dessvärre är en F1-hybrid. Att ta vara på frön från någon av fruk­terna lär därmed inte vara värt besväret.

Attans, vet ni, vad jag har börjat fatta agg mot allt som det står ”F1” på!

Men nu måste jag rusa iväg till matbutiken för att avvärja en hotande ka­tastrof:

Kaffet är slut!!

Så kan det gå när Ruckelhäxan hittar på

HUR DET NU kom sig, så fick jag imorse en i mitt tycke briljant idé: jag skulle sticka mig ett bälteshölster för min sekatör och filta det i maskin.

Lite mätande och räknande och fibblande senare var det färdigt. Så här i ofiltat skick ser det ju lite lustigt ut, men jag tror faktiskt att slutresultatet kan bli riktigt bra :o)

Men snacka om att få knasiga idéer, va?

Både dies und das så här på höstkanten

DE FÖRRA VANTARNA jag stickade för att tova i maskin blev aaningen stora, så nu gör jag att nytt försök. Helröda blir det den här gången och de befinner sig i skrivande stund i tvättmaskinen.

Rött är också mitt rådhusvin, som äntligen, efter en sommar med ihärdig punktbevattning i PET-flaskan som syns till höger om plantan, börjar ränna iväg lite grann på höjden. Men vilken röd färg, va? Föreställ er hur läckert det kommer att bli den dag när – om – vinet har täckt in hela den döda lärkstammen!

Brist på livskraft är det däremot inte hos min makedoniska tall. Gudihimlen, så gargantuensiskt mycket kottar det blir i år igen ... Är det verkligen säkert att ingen vill hämta någon säck med detta utomordentlig, helt ekologiska brastände?? Kolla bara, så kådiga kottarna är!

Och så var det de baltiska vindruvorna på sin spaljé utanför Glaspalatset. De börjar faktiskt vara mogna nu, men klasarna är inte så många och dru­vorna är små med oproportionerligt stora kärnor. De är bökiga att äta pga kärnorna och lämpar sig därför inte heller att torka till russin. Så vad ska man egentligen göra av dem ..? Liksom bloggvännen Lena undrar jag om någon har ett bra tips på vad de lämpar sig för.

”Rucklet” Goes Asian

JAG PROVADE IFJOL, med klent resultat. I år trodde jag att jag sått för sent och förväntade mig inget resultat. Men tji fick jag! Kolla så frodig min asiatiska kålblandning i pallkragslådan med byggplastklätt lock har blivit! Frisésallaten växer också hyfsat och både roman- och vintersallaten ­de med, om än något långsammare än asiaterna.

En annan asiat som tycks gilla läget vid ”Rucklet” är den japanska humlen. De två plantor jag satte i årets nya rabatt på husets norrsida har vuxit till sig som bara attans. Faktiskt mycket mer än den helt vanliga humlen, som klänger på stören i mitten. Ska bli kul att se om japanerna behåller sin led­ning även nästa år.

Sen kan jag bekänna att jag har gjort ett gruvligt avsteg från min vanliga, ekologiska linje. Jag har många gånger varit sugen på att prova det lov­or­dade vetemjölet Manitoba Cream, men inte kommit mig för. Dels är det ju inte ekologiskt och dels är det bra mycket dyrare än andra sorter. Men nu for plötsligt Fan i mig och jag köpte en tvåkilospåse.

Och vilket mjöl, hörni! Jösses, så det jäste! Jösses, så luftiga och fina mina surdegslimpor blev!

Men nu blir det ryggläge igen. Dagens snurrsession satte i för ett par tim­mar sedan och nu orkar jag helt enkelt jobba mot det längre.

För det där nytillkomna sötsuget

UNDER DET SENASTE året har jag drabbats av ett för mig mycket oka­rak­tä­ristiskt sötsug. Enligt min doktor beror det på det mitt blod­kor­ti­sol­värde, som konstant ligger på en skadligt hög nivå, för stress leder tyd­ligen ofta till sug efter sötsaker.

Eftersom jag vägrar godis, och har så gjort sedan jag var 15, får det så här i äppeltider istället bli en del gott av sådana istället. Igår kväll slängde jag t.ex. ihop lite mos, smaksatte med en gnutta kanel och lite vaniljsocker och sedan har det fått torka på c. 50° i ugnen över natten.

Busenkelt, gott och nästan nyttigt :o)

Lite ”solsken” – men också ”regn”

JAA, I ÅR gick det enligt förväntan! Idag spräckte jag frögurkan av non-hybriden 'Wautoma' och det fanns gott om frön. Dessa ligger nu i blöt för att det geléaktiga höljet som omger varje frö ska lösas upp.

Inte helt enligt förväntan blev däremot de färdigfiltade vantarna, som inte krympte fullt så mycket som jag räknat med. De är därmed för stora för mig själv, men passar en större damhand eller liten herrdito. Finns i bu­ti­ken på Etsy.

Och idag mår jag riktigt pyton. Det snurrar i skallen som aldrig förr och känns som något stryper blodtillflödet upp i skallen; som om cirkulationen inte funkar som den borde. Så nu skiter jag i precis allt annat – även det nödvändiga intaget av föda – för jag bara måste lägga mig platt på rygg och vänta på att det förhoppningsvis går över. Äta kan jag göra lika bra en annan dag.

Om när det är storleken som räknas

JAG HAR UNDER den senaste veckan roat mig med att sticka ett par van­tar av samma ”Lima” från Drops som jag använt till mina Hoorfies.

De blev ganska stora ;o)

Men det ska de vara, för de ska nu filtas i tvättmaskinen tillsammans med annan kulörtvätt. Har jag räknat rätt kommer de att bli av alldeles lämplig damstorlek när de krympt färdigt. Om inte, så blir det antingen herr- eller barnvantar istället :o)

Medan maskinen jobbar på ska jag sätta igång med ett syltkok, bara så du vet, Annacarin. Och bröd måste bakas också, för nu har jag ätit knäckebröd i ett par veckor och känner verkligen suget efter riktig surdegsmacka.

Hoorfiemönster

JAG HAR VARIT flitig, för nu är mönstret till hoorfien – scarfen som blir en huva, eller huvan som blir en scarf – färdigt och finns att köpa som en pdf-fil i min Etsybutik.

»Hoorfie»

JAG HAR DÖPT scarfen som blir en huva – eller huvan som blir en scarf, om ni föredrar den vägen – till ”Hoorfie”, av engelskans Hood och Scarf.

Fyra stycken har det hittills blivit och en femte, en svart, är på gång. De föregående är slätstickade men den pågående blir rätstickad. Och så har jag med stor omsorg nedtecknat beskrivningen också, tro’t eller ej. Den kommer inom kort att finnas att köpa för en ringa peng både på svenska och engelska i min Etsybutik, där jag f.ö. även avyttrar mina alster.

Men idag blir det inte många maskor stickade, för här måste kokas äppel­mos och bakas paj av all frukt jag måste plocka ner innan jag gav mig på mina äppelträd med sågar och sekatör. Och ikväll är det line dance igen. Yi-haa!!

Septembersysslor

HUR OGÄRNA MAN än vill att det ska vara så, så kommer hösten emot nu. Och med hösten kommer höstsysslor, framför allt i trädgården.

Jag har under den senaste veckan ägnat mig åt att tukta mina äppelträd, som faktiskt börjar se riktigt presentabla ut nu. Tre av dem är det tredje året jag friserar med ordning och omsorg, det fjärde fick i år sin första, re­jäla släng av både sekatör, gren- och motorsåg i förrgår.

Varje gång jag ägnar mig åt sådant här, som resulterar i högar med kvistar och grenar, skänker jag en tanke av oerhörd tacksamhet till Marilla. Utan henne hade jag varit utan Konrad, min flistugg, och stått mig slätt.

Med hösten följer också att bl.a. Victoriaplommonen mognar. Ett under många år träget bortplockande av alla frukter som angripits av monilia ver­kar så smått ge resultat ... eller så är det bara den osedvanligt torra och heta sommaren som gjort sitt. Hur som helst blir det mycket fina plommon i år. Mycket mer än jag själv har möjlighet att ta tillvara.

Så under veckoslutet erbjuder jag självplock för 2€/kilo. Stegar av olika höjd finns att tillgå, men man får ta med egen påse att plocka i. Den som är intresserad ombeds höra av sig, så att vi kan komma överens om tid­punkt!

För intresseklubben att notera

I MIN ÄGO finns sedan årtionden en sådan där manuell knivslip från Fis­kars, som när det begav sig kom utan någon som helst bruksanvisning. Och visst, hur mycket bruksanvisning behöver ett järnspett ...? Men under dessa årtionden har jag tyckt att den väl fungerat sisådär. Visst har den slipat, men inte så där särdeles imponerande bra.

Idag kom jag, den sannolika helidioten, äntligen på varför.

Kolla på bilden. Under sliptrissorna finns det en urskålning. Den är syn­bar­ligen avsedd för vatten. Och ser man på, med vatten i baljan går slipningen som en dans!

Snacka om att inte känna sig som den direkt vassaste kniven i lådan ... Men nu har jag sådana i alla fall. Skitvassa :o)

(Samma modell av slip har f.ö. sålts – kanske fortfarande säljs – även på IKEA. Sannolikt även där utan manual.)

Edit 09-09-2014:
Efter att jag skrev detta inlägg hittade jag ett diskussionsforum på finska, där det faktiskt är någon annan som redan 2007 var inne på samma spår som jag, att det bör sättas vatten i baljan. Den som förstår finska kan så­ledes roa sig med att läsa diskussionsinlägg #9 där.

Jag är fast!!

VILKEN AHAUPPLEVELSE IGÅR! Jag följde med på första lektionen av en nybörjarkurs i line dance och föll som en sten för det här sättet att röra sig till musik. Otroligt kul var det och på den 1,5 timme lektionen varade hann vi faktiskt lära oss stegen till två danser, varav den här som kallas ”ABieber” är den ena:



Line dance kräver ju inte att man har en danspartner, så det här är det ul­timata sättet för alla singlar out there att få svänga sina lurviga :o)

Känner du att du vill hoppa på går det säkert alldeles utmärkt att hänga med nästa torsdag 19:00-20:30 i Övernäs högstadieskola! Vi är ju nybörjare allihopa och kommer att repetera de två första danserna vid nästa tillfälle, så du kan garanterat haka på.

Gud i himlen, så jag skämmer bort mig!

”HERREGUD, RÄCKTE DET inte att hon lagt ut pengar på en ny se­ka­tör bara för en stund sedan? Måste hon verkligen kosta på sig en bra planteringsspade också?!” kan jag tänka mig att det finns ett antal människor som skulle vilja utbrista, när jag nu berättar att en brons­spa­de från England har gjort entré i ”Rucklet”.

På denna t.v. outtalade fråga vill jag svara: ”Ja, det måste jag!” för förutom hantverk i alla möjliga former har jag ett enda stort intresse här i Livet och det är min trädgård. Fast det är väl kanske också en form av hantverk?

Under de nio somrar jag haft den, trädgården, har jag varit helt till­freds med fyn­da­de, bättre begagnade redskap eller billiga grejor i plast. Men när det kommer till planteringsspadar nådde jag för någon vecka sedan en vänd­punkt, när jag bröt av skaftet på Fiskarsspade nr 3 denna som­mar! Grrr...

Priset för denna handgjorda metallspade anses väl av vissa som högt. Men för kostnaden av c. 4,5 Fiskarsplast har vi här ett redskap som a) har 25 års garanti och b) går att slipa, så att det blir riktigt vasst. För säg, vem avskyr väl t.ex. inte att försöka plantera lök i gräsmattor, när det är hopplöst att komma igenom rotlagret?

Nytta kommer den att få göra redan idag, för si, jag har skämt bort mig ytterligare. På en av handelsträdgårdarnas höstrea fyndade jag mig igår för halva priset en Sambucus nigra av sorten ’Black Lace’, som jag suktat efter i flera år. Denna flädervariant har ett tunnflikigt, mörkt och mycket dekorativt bladverk och blommar med rosa blommor.

Hoppas den växer fort :o)

Mödan värt!

DET TARVDES SÅVÄL en hel del räknande, en del provstickning, byte av stickgrovlek, ett par upprivningar och en del nedsliten tandemalj, men till sist fick jag till det som jag vill ha det med höstens första stick­projekt, en formstickad vinterscarf som knyts i nacken.

Den är stickad i ett garn som heter ”Lima” från Drops, en blandning av vanlig fårull (65%) och alpacka (35%). Knappt 150 gram är åtgången.

Nu när jag fått ordning på maskor, minskningar och ökningar ska jag kanske försöka skriva ner det i mönsterform också? Annars lär jag inte kunna reprisera det hela :o)

Huruvida jag kommer att kunna reprisera mitt livs första dahlior nästa år vete katten. Men de jag frösådde i våras är nu samtliga planterade i krukor. De som stått i en rabatt och inte velat växa flyttade jag så sent som i förrgår och kunde då konstatera att de faktiskt, sin litenhet till trots, ändå hunnit producera knölar under jord. Inte stora, men de finns!

Däremot tror jag inte att de kommer att hinna blomma i år, så jag får nöja mig med att en lyckats med det konststycket. Fast det hade varit kul att få veta vilka färger de har. Tänk om alla är gula?!

Skulle det möjligen vara värt att flytta in dem i Glaspalatset när kylan kommer ..?

Krasst konstaterande

JAG LADE MITT fasta bredband i viloläge fr.o.m. 1 augusti. Varför? Jo, av den enkla anledningen att det ”nöjet” kommer med en prislapp på drygt 30 euro/månad och jag de facto kan använda min Nokia Lumia 920 som modem för datorn, dvs surfa via denna smarta telefon. Med 10 GB datatrafik inkluderat i telefonabonnemanget finns det mycket att leka med.

Så hur har det gått då, med den första bredbandslösa månaden till ända? Jotack, alldeles excellent! Av 10 GB har jag lyckats förbruka c. 3 GB, hastigheten är den tredubbla jämfört med mitt tupplurande, fasta bredband och framför allt: anslutningen är stabil, i motsats till hur jag under långeliga tider haft det med det sistnämnda.

Om inte funktionalitet och prissättning hos vår största lokala ISP an­pas­sar sig till konkurrensläget och verkligheten lär nog den pågående tuppluren sluta i Den Eviga Vilan.

RIP, Ålcom.

Fas 2 blir att klippa den fasta telefonin också, för även där finns det här på Åland plenty plata att spara.

Slutsats

MIN NYA SEKATÖR har anlänt. Huruvida jag är belåten med in­ves­te­ringen eller ej? Tja, låt mig sammanfatta det så här:

»Från och med nu
kommer aldrig en
Fiskarssekatör
av plast i min
hand igen.

Because I’m worth it.»

– Ruckelhäxan, augusti 2014 

Om hurusom sommaren 2014 lider mot sitt slut

I FÖRRGÅR TRÄFFADE jag min doktor och hade därför igår morse det oerhörda nöjet att besöka sjukhuslaboratoriet igen för att ta en hel radda prover, däribland en del som krävde att jag skulle vara fas­tan­de. Eftersom jag sovit som en kratta och ovanpå det därmed inte fick mitt morgonkaffe fick jag resten av dagen dras med en liten, men väl­digt påfrestande huvudvärk. Sånt är blä.

Trots det fick jag iväg bilen till verkstad för att få en s.k. under­vis­nings­broms installerad (för att helt självpåtaget ägna mig åt mängdträning med Lilla A, som annars lär sig bilkörning och regler i riktig trafikskola), garnköp avklarat, mat handlad, bilen tankad, räkningar betalade on-line, komposthinken tömd, jätteruggen med överblommad oregano nedklippt och ett drygt halvkilo rabarber skördad.

Inte mycket att hänga i julgranen, men på kvällen kändes det som jag uträttat storverk.

Så känns det faktiskt också när jag nu kan begapa min allra första frösådda dahlia i blom, även om den bidde citrongul som bara den och alls inte är en färg som jag egentligen vill ha. Men denna, som växer i kruka, blommar! Det gör däremot inte övriga plantor, de som står i en rabatt. Borde jag gräva upp dem, sätta dem i krukor och flytta in dem i Glaspalatset kanske ..? Något dahliaproffs som kan ge mig råd??

I Glaspalatset har det f.ö. inte varit en direkt lyckad odlingssäsong. Jag var snål i våras och köpte vad som kallades för ”naturgödslad plan­te­ringsjord” till ett facilt pris utanför en livsmedelsbutik. Bah! Mycket till planteringsjord var det inte, mest torv skulle jag tro, och varken to­ma­ter eller gurka har vuxit som de borde.

Men en bamsig frögurka av non-hybriden 'Wautoma' blir det åt­min­sto­ne. Och en annan non-hybrid, 'Nigel’s Outdoor Chili', ger en acceptabel skörd.

En besvikelse är också zinnian jag sått och som enligt fröpåsen skulle vara läckert limegrön. Ha, inte mycket! Pissigt blekgul är nog en färg­an­givelse närmare sanningen :o(

Idag är det ömsom ösregn, ömsom uppsprickande molntäcke. Man hin­ner väl knappt ut på gården innan det häller ner igen? Så jag hålls nog inomhus idag, kokar rabarbersylt, stickar några varv och be­grun­dar det faktum att det idag gått en hel arbetsvecka till utan någon res­pons från någon av nu fem adressater inom land­skaps­för­valt­ningen.

Vad som här händer

FÖR DET MESTA känns det som ”Rucklet” och jag befinner oss inuti någon sorts bubbla av vakuum, med stor effektivitet avskärmade från Livet som pågår där runtom. Men ibland händer det förstås – eller hän­der inte – saker. Vissa uppmuntrande, andra inte.

Igår hände det sig inte bättre än att jag skulle hämta mig mera av min osteoporosmedicin, ett preparat som heter Evista och är en s.k. öst­ro­gen­re­cep­tor­häm­mare. Trodde jag, ja! För si, det gick inte, eftersom man i Finland valt att dra bort medicinen från handeln. VAFALLS?!

Läkemedlet, liksom generiska varianter av detsamma, finns visserligen att köpa i Sverige, men är dyrt. Riktigt dyrt. Och om jag inte kan in­för­skaf­fa det inom rikets gränser beviljar mitt fantastiska (ironi i dess högs­ta potens) för­säk­rings­bo­lag Alandia Försäkring/Aktia icke någon sjuk­kost­nads­er­sätt­ning. Plus att frekventa tur- och returresor till Sve­rige definitivt inte ryms in i min budget.

Inte så uppmuntrande.

Samma försäkringsbolag är f.ö. på tapeten även i ett annat sam­man­hang. Försäkrings- och finansrådgivningen, FINE, har [långt om länge] börjat agera i ärendet runt den felaktigt avslagna respektive beviljade premiebefrielsen av min numera icke-existerande pensionsförsäkring. Enligt FINE finns det all anledning att driva saken vidare – de ger mig således rätt – och kommer, om ytterligare ett försök till förhandling med Aktia misslyckas, att för min räkning föra ärendet vidare.

Jädrans så uppmuntrande!

I kategorin ”Vad som inte händer” återfinner vi en total avsaknad av respons från Ålands landskapsregering beträffande mitt ifrå­ga­sät­tan­de av hur de i herrans namn har kunnat överföra min begäran om granskning av FPA:s förvaltning av det allmänna bostadsbidraget till FPA själv – och då dessutom till distriktskontoret på Åland, dvs till lägs­ta möjliga nivå.

I det fallet blir känslan av vakuum väldigt påtaglig. Frågan är bara var detta vakuum återfinns. Det är inte utan att man kan börja misstänka att merparten fyller hålrummen mellan landskapsförvaltande öron.

Oerhört nedslående.

Fast något verkar ändå vara i görningen. Även om kommunikationen med undertecknad tydligen brutit ihop låter ryktet berätta att det i sa­ken lär pågå korrespondens mellan avdelningarna i ”Borgen”, så jag har tydligen lyckats röra runt lite i myrstacken trots allt :o)

Jag ställer mig tveksam till om detta ska anses som uppmuntrande eller motsatsen.

Höstens första stickning är förresten påbörjad nu. Det känns där­emot enormt uppmuntrande! :o)