I sensommarens sista, skälvande minuter

31 AUGUSTI. DEN sista dagen på den sista riktiga sommarmånaden för året. Dagarna är fortfarande varma, men nätterna blir allt kyligare. På mornarna dryper allt av dagg så riklig att den nästan rinner som regn. Som miljoner briljanter glittrar den i gräsmattan när den lågt stående solen träffar dropparna. Andlöst vackert ...


Mitt träd med victoriaplommon bär så rikligt med frukt att det börjar bli dags att avlasta ett par av grenarna med stöttor. Det blir hundratals kilo frukt, men tyvärr är trädet smittat av monilia, så merparten av skörden förfars.

Jag vet mycket väl att man helst inte ska förstöra ett fruktträds na­tur­liga form, men i det här fallet hjälps det inte. Under september blir jag tvungen att gå hårt åt antalet grenar för att ”öppna upp” kronan för att få in luft och ljus.


Monilian har angripit äppelträden också, men lite ätbar frukt blir det ändå mot alla odds. Det här är ett kaneläpple som snart är plock­moget:


Det som inte monilian tar, det tar fåglarna :o(


Dagarna just nu – liksom livet som sådant – bjuder på ömsom regn, ömsom solsken. Det retar mig oerhört att så mycket av min tid och energi ska behöva ödas på att reda upp en massa sk*t som illvilliga och imbecilla skitungar ställer till med. Var i helsefyr håller deras egna föräldrar hus?! På semester i en annan galax eller..?

Varning för Facebook!!

 

Själv hör jag till det försvinnande lilla fåtal som inte har registrerat sig på Facebook. Däremot har min dotter, Lilla A, varit medlem där redan länge. Jag har inte gillat det, men har t.v. inte kunnat prestera till­räck­ligt tunga argument för att få henne att tänka om. Ja, jag menar alla är ju registrerade på Facebook, hög som låg, ung som gammal. Då är det lite knepigt att få en tonåring att begripa varför inte hon/han ock­så skulle vara det.

Nu har sakernas tillstånd plötsligt förändrats radikalt. Någon har ge­nom att skapa en profil med hennes namn och genom att kopiera och använda hennes profilbild skickat meddelanden, som utåt sett ser ut att komma från henne.

Följderna av att under stulen identitet ”roa sig” på nätet är allvarliga.

Edit 31.08.2011 kl. 22:29
Det har nu framkommit att situationen är ännu allvarligare än en fej­kad identitet. Länken från meddelandet leder faktiskt till Lilla A:s egen profil, vilket betyder att någon okänd hackat sig in på hennes sida, skrivit meddelandet och därefter raderat det från hennes med­de­lan­de­logg.

Första åtgärden blir att kontakta Facebook för att få veta från vilket IP-nummer det aktuella meddelandet är avsänt, för trots att man är inloggad på en enskild användares personliga sida avslöjar man sig via IP-numret. Sanna mina ord, det ska bereda mig ett sant nöje att jaga upp vem det nu än är som ägnar sig åt så här avancerat in­tri­gerande!

***
Så här ser alltså verkligheten ut i den nya värld vi skapat. Vem som helst kan när som helst utge sig för att vara någon annan. Vem som helst kan när som helst sprida illvilja och lögner i ditt namn. Vem som helst kan när som helst ödelägga ditt liv genom att utge sig för att vara du. Har du förstått det, du som är vuxen, att det kan hända även dig??

Och det här gäller inte bara Facebook! Lika illa är det på de flesta bloggar, där du, om du känner för det, kan uppge någon annans namn och/eller epostadress och/eller hemsidesadress när du lämnar en kommentar. Portarna står med andra ord vidöppna för de allra grövsta former av ärekränkning, trakasserier och mobbning. Det är SJUKT! Det är skrämmande. Ja, vet ni, det kan till och med vara livs­farligt.

Varsågod, kopiera gärna om du vill:

Edit 30.8 kl. 22:20:
Om utifall att du känner dig sugen på att avsluta din relation med Facebook har jag fått lov att kopiera följande från bloggvännen Anna­carin. Det lär vara en enkel och smidig väg att få ett slut på sitt med­lemskap, som annars lär vara mer än knepigt att lyckas med:

Logga in på Facebook, kom sedan hit igen och klicka på följande länk för att gå till en ”dold” sida för att avsluta Facebook:
https://ssl.facebook.com/help/contact.php?show_form=delete_account

Frölotteri!

I MIN TRÄDGÅRD växer bland annat Ålands landskapsblomma, gull­vi­van, i en av rabatterna. Efter blomningen i år har jag tagit tillvara mängder av frön, som jag nu har bestämt mig för att lotta ut bland mina bloggbesökare. Hela fem besökare har chansen att få en påse med flera hundra frön till framtida vårlig fägring i den egna täppan!


För att få en lott behöver du bara kommentera det här inlägget. Om du ännu inte registrerat dig som följare så passa på att göra det nu, om du ändå brukar titta in här hos mig regelbundet. Då femdubblar du dina vinstchanser, det vill säga får fem lotter.

Genom att från din egen blogg länka till min + lämna en kommentar här har du som redan är re­gistrerad följare samma möjlighet att hjäl­pa fru Fortuna på traven och knipa åt dig fem lotter.

Dragningen av vinnarna förrättas måndagen den 12.9.2011 med hjälp av en slumptalsgenerator. Vilka som vunnit meddelar jag här på blog­gen.

Roman: ”60+ och singel!” - nu helt färdig!

Här har jag publicerat ka­pitel för ka­pitel av min un­der­håll­nings­roman i samma takt som jag för­fattat dem. Boken är nu klar. Initialt fanns den tillgänglig i sin helhet, men nu har allvaret börjat i och med att manuset skickats ut till förlag. Här nedan har du dock fortfarande möjlighet att provsmaka de första 12 av totalt 49 kapitel.

Edit 14.04.2012:
Sedan 13.04.2012 finns boken tillgänglig att köpa som e-bok via Smashwords. Där kan du också, helt gratis, smakprovsläsa c. 15 % av innehållet.

Kommentera gärna, men håll också i minnet att detta t.v. är ett helt oredigerat råmanus!

Annat jag skrivit hittar du på min egen boksajt ett nytt kapitel. Klicka HÄR, så öppnas länken i ett nytt fönster.

***
Släng er i väggen alla ni thirty something och Bridget Jonesar, för nu kommer pensionärerna! I den här dråpliga historien om Sol­veig, 60+ och singel, får vi följa med längs en halsbrytande hän­del­se­kedja när hon handlöst kastar sig ut i livet och börjar nät­dej­ta.

Någon sa:
”Gillar man Arto Paasilinnas böcker gillar man den här också!”

En annan formulerade sig så här:
”Nu har jag STRÄCKLÄST Sol­veig – och jag är imponerad; den är verkligen bra! Om inte den antas för publicering, så är jag Mao Ze-tung!
   Texten driver en framåt hela tiden, är levande, färgstark och rolig. Nu har ju både Paasilinna och Ojaharju kastat in hand­duken, så fältet är fritt – varsågod!”

Sakta men säkert börjar jag faktiskt tro på att jag fått till en riktigt underhållande historia.

Så här säger Salomonsson Agency och Nordin Agency tycker så här; två litterära agenter i Sverige som torde ha en viss erfarenhet av manusbedömning.

Mot alla odds

MOT ALLA ODDS har lejongapet, som självsådde sig ifjol i rena, rama krossgruset, ork att blomma:


Mot alla odds har jag äntligen, efter sex år, fått källarförrådet orga­ni­se­rat. Det har hakat upp sig på att jag tänkt skruva upp en hög gamla köksskåp på väggen. Nu var gränsen nådd. Det funkar faktiskt preciis lika bra att trava dem ovanpå varandra. Och nya vedförvaringen är på plats innanför ytterdörren :o)


Mot alla odds har min middag i sex dagar av sju bestått av samma ugnsstekta fläskkarré; med nudlar, med potatis, med pasta, två dagar med ris och nu senast i form av pyttipanna:


I förrgår var det superduperdunderspecialpris på grisstek, så guess what? Japp. Snart lär det växa ut både tryne och klövar på mig :o/

Mot alla odds har jag mitt ”Ruckel” och det går faktiskt inte en dag utan att jag är tacksam för det. Att vara ensam, medelålders kärring med renoveringshus är ingen drömtillvaro, men sakta men säkert får jag för vart år som går något till stånd.


Många gånger är det ju inte det stora som är det viktiga. Allt som of­tast är det de små, små detaljerna som skänker den största glädjen.

Spillvirkessnickeri

SNART ÄR VINTERN här igen; min sjunde i ”Rucklet”. Inte en vinter till utan något att förvara tändved i inomhus! bestämde jag i morse. Sen byggde jag ett skåp.


Skåpet delas i en övre och en nedre del av ett hyllplan. Då kan man alltid fylla på fuktig ved i den sektion som blivit tom och låta den torka medan man fortsätter elda med den torra veden i den andra sektio­nen. Smart va? ;o)

Tempstegring

MIN PELARGONFEBER HAR stigit med ytterligare en grad. När jag igår besökte en av våra handelsträdgårdar för att förse mig med ett stycke buske med vita vinbär från deras sommarrea, ja, då gick det inte bättre än att jag kom hem med en mycket risig pelargonplanta också. Halva priset gick jag med på att ge för den och det hoppas jag att den är värd.

Den är närbesläktad med mina andra doftpelargoner, men blommorna är i det här fallet lysande rosaröda, snudd på cerise.


Av den rangliga och bedrövliga moderplantan fick jag tio fina topp­sticklingar.


Och den utmärglade modern själv ser helt presentabel ut efter frise­ringen:


Herr K har redan fått en stickling och är det någon annan som känner begär är det bara att höra av sig :o)

RECEPT > Rostbröd Speziale

MED DEN FALNANDE sommarvärmen återkommer lusten att baka. Den här gången blev det två formbröd som jag valt att kalla Rostbröd Speziale, eftersom det är uutmärkt att rosta men grövre, smakrikare och hälsosammare än det traditionella rostbrödet.

Receptet är för ett formbröd.


Du behöver:
25 g jäst
3,5 dl vatten
2 dl rågsikt
2 dl dinkelmjöl
3-4 dl specialvetemjöl
1 msk sirap
1 msk olivolja
1 msk skalade sesamfrön
1 msk krossade linfrön
1 msk torkad nässla
1 msk torkade tranbär
2 msk skalade solrosfrön
2 st torkade aprikoser, finhackade
1 msk gott flingsalt

Lös upp jästen i vattnet. Hiva i merparten av mjölet, förutom ett par deciliter av specialvetemjölet, och alla övriga torra ingredienser utom saltet. Rör ihop och tillsätt yt­terligare vetemjöl tills degen antar en elastisk konsistens och slutar klibba mot bunken, men eftersom den innehåller så pass mycket dinkelmjöl får den fortfarande vara mer ”lös” än stabbig.


Knåda i maskin fem minuter – för hand något längre – och tillsätt se­dan saltet. Fortsätt knåda lika länge till.

Klä en avlång brödform med bakplåtspapper och stjälp upp degen i formen. Pudra vetemjöl över ytan, lägg en handduk över och låt brö­det jäsa sisådär en timme i rumstemperatur. När det återstår c. fem­ton minuter av jästiden slår du på ugnen på 250°.


Ställ in formen på nedre falsen. Efter 5 minuter öppnar du ugnsluckan en kort stund för att släppa ut en del av värmen. Samtidigt sänker du temperaturen till 220° och gräddar vidare i ungefär 25 minuter eller tills brödets innertemperatur är 97°.

***
Låt det nygräddade brödet svalna på galler, täckt av en handduk.

Ny fotoblogg

FRÅN OCH MED idag kör jag en separat fotoblogg där jag kommer att publicera de av mina bilder jag är mest nöjd med. Ännu har jag inte fått all teknik att funka som den borde, men ta gärna en titt:

Augusti, augusti – mild men också mättad

LJUSET I AUGUSTI är rena drömmen. Ack, den som ändå var en skickligare fotograf ...

Bilderna är tagna i min trädgård och i det närmaste grannskapet med min Fuji FinePix HS20 EXR.

Åskväder i faggorna.
Magnifika molnformationer tornade upp sig över grannskapet.
18 augusti 2011.

Mosquito shockern blommar.
20 augusti 2011.

Hjärtstilla, Leonurus cardiaca.
Uppgrävd i skogen i sommar, nu i långa rabatten mot gatan.
18 augusti 2011.

Dr. Westerlunds hälsoblomma.
Första gången jag sett den gå i blom!
20 augusti 2011.

Spektakulär kvällshimmel på min kvällspromenad.
18 augusti 2011.

Zinniasådden i pallkragarna bekänner färg.
18 augusti 2011.

Astilbe i rosa och lila.
Rabatten vid infarten, nyanlagd ifjol.
18 augusti 2011.

Jättelökarna går i frö.
Rena, rama florafyrverkeriet!
18 augusti 2011.

Framsug

GRÅTT, VÅTT OCH dystert, sånt är läget på utsidan av mitt köks­föns­ter denna morgon.


Men i mitt hjärta är det, sedan gårdagen, solsken hela dagen. Under eftermiddagen igår stannde nämligen en av TNT:s apelsingula bud­bi­lar framför ”Rucklet”.


Paketet var från Electrolux och innehöll, förutom det utlovade mun­stycket, en knippe dammsugarpåsar och en förpackning av såna där lukta gott-grejer som man ska stoppa i de förutnämnda för att sprida väldoft istället för stanken av sunkig dammpåse.


Eftersom det pga maskinhaveri inte blivit mycket med dammsugningen de senaste veckorna bestämde jag mig för att omedelbums köra ett varv runt kåken.

Avancerad grej den här nya ZE 062, med front suction och allt. Baksug har man ju haft att göra med här i livet, men det här med framsug var en nyhet – som dessutom fungerar. Ja, halleluja, mina vänner! Inte hade jag en aaning om att ett annorlunda munstycke kunde göra så stor skillnad!

Herremingud, med ens var det ju rentav kul att dammsuga! Eh ... nä, det var det väl inte. Jag kommer aldrig att gilla dammsugning. Men låt mig sträcka mig så långt som att säga att det i alla fall var enklare med ett munstycke som rullar såå lätt och som slurpar i sig dammet i framkanten. Och, framför allt, som inte trillar av var och varannan mi­nut.

Visst, visst, jag är fortfarande syrlig för att det inte tillhandahålls de reservdelar man behöver, men karamellen smakar lite mer sötsurt i och med att man på Electrolux faktiskt tycks värna om den lilla kun­den. På lokalplanet har vi en hel del näringsidkare som skulle må bra av att skickas på kurs till dem, det kan ni skriva upp!

Premiärbesök på nygamla Bio Savoy

IGÅR KVÄLL VAR jag på mitt första biobesök på, ja, jag vet inte när. Jag tror att den senaste filmen jag såg ”på riktigt” måste ha varit ”Co­lo­rado Avenue”, och det har gått ett bra tag sedan den var ny.


Nu skulle vi i Bio Savoy, nyöppnad den 12.8 efter omfattande reno­ve­ring, se ”Iris”, en film i regi av åländska Ulrika Bengts och med musik av en annan ålänning, Peter Hägerstrand.


Att sätta sig i den totalrenoverade, i princip fullsatta salongen kändes riktigt bra. De gamla, stenhårda och ultraobekväma stolarna har bytts mot nya av en avsevärt mycket rumpvänligare modell. Att de inte upp­fyller de estetiska krav som staden ställt för att betala ut bidrags­peng­ar för renoveringen av den K-märkta fastigheten är rena pallerallan.

De kanske inte ser ut exakt som sina föregångare - och tack gode gud för det! - men de skämmer inte heller den i övrigt välbevarade funkis­interiören. Staden borde vara tacksam för att en privat entreprenör sett till att Mariehamn har en fungerande bio igen istället för att hänga upp sig på ett gäng gamla stolar! I så fall hade det väl varit bättre om biograffunktionen skrotats helt och hållet och att man istäl­let gått in för att göra byggnaden till ett regelrätt museum?


Nåväl, till saken, till filmen. ”Iris” är cinematografiskt en andlöst vacker film och tillsammans med Peters musik blir detta räddningsplankan för en i övrigt riktigt medioker historia.

Storyn saknar trovärdighet, handlingen är förutsägbar, castingen är – med vissa lysande undantag – rätt så anemisk, det förekommer en del klavertramp (som att kornåkern står knastertorr och skördeklar före midsommar!) och sist, men inte minst: det otroligt störande i att huvudrollen görs av en flicka som talar klingande finlandssvenska [Agnes Koskinen].

Det skorrar såå falskt, när karaktären Iris är en åttaåring av åländsk härkomst som vuxit upp i Stockholm, inte Helsingfors. Flickan som spe­lar Iris’ halvsyster Sofia [Eleonora Andersson, till vänster i bild] hade däremot varit som klippt och skuren för rollen! Lika irriterande är det att Iris’ mamma Ester [Maria Salomaa] även hon talar utpräglad fin­landssvenska, liksom en hel del av övriga karaktärer som förutsätts vara ålänningar.

Robert Nordströms foto och Peter Hägerstrands musik får båda 4 av 5 möjliga poäng av mig, medan jag inte kan sträcka mig till mer än 2,5 för filmen som helhet. Renoveringen av biografen ger jag en full fem­ma ;o)

Nu börjar det

FÖRSTA SKOLDAGEN PÅ det nya läsåret. Minns ni hur det var? Den pirriga förväntan som man kände inför att träffa alla klasskompisar igen efter ett låångt sommaruppehåll. Våndan över vad man skulle ta på sig. Skulle skolväskan med eller inte? Vilka lärare skulle man få den här gången?

I villervallan glömde Lilla A sina nycklar hemma på byrån:

Hur trist det än kan tyckas så betyder starten på höstterminen att vi snabbt rör oss mot jul. Och jul betyder pynt och klappar. Pynt och klappar betyder en chans att få lite sålt på Etsy, och vill man ha något att sälja får man lov att tillverka.

Just nu viker jag 48-uddiga, tredimensionella pappersstjärnor:

Vikandet går avsevärt mycket långsammare än vanligt, för min sköld­körtelmedicinering är i obalans igen *suck!*

Tankeverksamheten, som i vanliga fall är rätt hyfsad, går på lågvarv. Hela världen svajar så att jag tar snedsteg. Jag kastar om bokstäver när jag skriver, säger fel när jag pratar och har en daglig liten huvud­värk som håller på att göra mig knasig.

När klockan drar sig mot tre på eftermiddagen är jag så trött att jag knappt lyckas hålla ögonen öppna och att sitta vid datorn mer än en kvart i taget gör mig illamående. Och som grädden på moset tappar jag hår som en ruggande kamel :o/

Men jag ska inte klaga! Det kunde vara värre. Jag får ju faktiskt ihop en stjärna fortfarande! Det kommer en dag när jag inte längre klarar av det.

”Hut går hem”, men det gör gnäll också

MINNS NI FORTFARANDE när jag blev förbannad häromsistens, trots att det hunnit gå drygt två veckor sedan dess? Det var den där his­to­rien om det omöjliga i att uppbringa en reservdel till min dammsugare och hur jag skrev direkt till chefen för ”Dammsugare och små hushålls­apparater” på Electrolux. Faktum är att jag rätt omedelbart fick res­pons från höge vederbörande:


Snabb som den leg. skallerorm jag är svarade jag förstås direkt:


Därefter avstannade kommunikationen och jag tänkte att det var lik­som det det. Döm därför om min förvåning när det igår, efter tolv da­gars tystnad, plingade in ett nytt mejl:


Schangdobelt av dem! Men det slätar inte över det trista faktum att den lilla reservdel i plast det handlar om inte finns att tillgå som en se­parat del. På det är jag fortfarande lika sur. Fast inte tillnärmelsevis lika sur som jag är på mitt &$¤@!% pensionsförsäkringsbolag, Pen­sions-Alandia. Men det är en helt annan historia.

Galleri Glaspalatset

MIN FÖRSTA SOMMAR som växthusodlare går mot sitt slut och i Glaspalatset, mitt åtta kvadratmeter stora växthus av glas, mognar det för fulla muggar. Odlingen har, med tanke på den sena starten, gått över förväntan bra!

Bilderna är tagna i mitt växthus med min Fuji FinePix HS20 EXR.

Slanggurka.
Nästa år vet jag att det krävs mycket större krukor.
Och att det räcker med två plantor istället för fyra.

Gula körsbärstomater.
De mognar senare än de röda, men smakar i mitt tycke mycket godare.
Att notera för nästa år: sikta på tre eller fyra plantor, inte tio.

Herr K:s paprikaplantor, tre stycken, är inneboende hos mig.
Bra sort! Bäst att komma ihåg att spara frön.

De exotiska inslagen, sweetsop från Karibien och cherimoya från Madeira.
Har vuxit till sig bra, men jag bävar för vintern.

Chili.
Plantan var tröög i starten, men mäter nu en dryg meter i strumplästen.
Många frukter på gång!

Röda körsbärstomater.
Fröna köpte jag på Madeira i november. Precis som i fallet med de gula behöver jag nästa år absolut inte så mer än att jag får tre-fyra plantor.

Den aktiva formen av ”bara vara”

OM JAG SKA sägas tro på något är det i så fall trädgårdsterapi. Hade jag under de senaste tre åren inte haft ”Rucklets” från början helt vildvuxna trädgård att ägna mig åt ... ja, då hade jag antagligen inte funnits mera.

Att gräva, klippa, vattna, kratta, rensa och röja är mindfulness på hög nivå. Jag har skrivit det förut, men jag skriver det igen. Och igen och igen – och struntar blankt i om jag blir tjatig.

Ett par rhododendron, några ormbunkar och min konvaljbuske har bli­vit omplacerade. Men du milde, så dyyrt det är med riktig rhodo­den­dron­jord ... :o/


Under de två senaste dagarna har jag dessutom upptäckt avkopp­ling­en i att släpa runt stegar, klättra upp och klättra ner, timme ut och timme in. Knipsknipsknips ... fundera ... knipsknips ... fundera mera, och så vidare hela dagen.

Att tillväxtbeskära äppelträd kräver koncentration. Sekatören ska ju ta det som är onödigt, inte anlagen till nästa års skörd.


Jag besitter inte förmågan att i ord beskriva lyckokänslan i att skörda det man sått för nästan ett år sedan eller den tillfredsställelse man känner efter att omsorgsfullt ha grävt upp och flyttat något som från början hamnat fel. Men terapi det är det, sanna mina spartanska ord!

Fast idag ska jag inte umgås med min älskade trädgård. Idag ska jag författa månadskrönika, så här tarvas en kanna kaffe och en timmes oseende stirrande ut genom köksfönstret för att invänta in­spi­ra­tio­nen. En form av mindfulness det också.

”Kom trösta mig en smula, ...

... för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.”

Ett par rader ur Tove Janssons underbara ”Höstvisa”. Så på pricken just nu, när augustimånen rullar rund och tung över den allt mörkare kvällshimlen.


Nätterna har under den senaste veckan blivit märkbart kallare och på mornarna rinner kondensen i strida strömmar längs Glaspalatsets tak.


I trädgården är luften mättad av doften från äpplen som ruttnar på grenarna. I år blir det ingen skörd att tala om.


Kvällarna blir med ens, precis som i Toves visa, både kyliga och sena. Trots att vi bara befinner oss i mitten av augusti har jag fått en redig släng av höstdeppighet och det bådar inte gott inför den mörkare halvan av året.

Men vad spelar det för roll att man är både trött och allena när det finns så mycket som måste göras? Det är bara att bita i det ruttna äpplet, spotta i nävarna och ta nya tag. Idag framför allt i sekatören. Frisering av äppelträden efter sommarens nytillväxt pågår för fullt sedan igår.

Det blir fint. Det är bara lite trist att jag inte förmår mig att glädjas åt det.

Augustimånen, varmgul och jättestor, är som gjord för romantik ... eller galenskap. I avsaknad av det förstnämnda är det inte mycket annat att göra än att glatt ställa in sig på det andra. Aoo!