lördag 22 september 2012
Favorit i repris
FÖR DRYGT ETT par år sedan bloggade jag om Jakten på de försvunna hålfotsinläggen, ett sökande som med varierad intensitet pågick i tre år (!) innan de återfanns. Nu är det dags igen.
Den här gången är det mitt flexibla ministativ till kameran som är puts väck. Det har alltid legat – ska alltid ligga – på samma hyllplan i bokhyllan utanför köket. I förrgår sträckte jag mig automatiskt efter det och mitt muskelminne är så starkt att jag nästintill kunde känna det trots att jag famlade i tomma intet. Vafalls, inget stativ?!
Nu har jag [åter en gång] vänt upp och ner på hela huset. Letat högt och lågt, på tänkbara och otänkbara ställen (ja, även i kylskåpet). Nada stativ. Det är som uppslukat av universums svartaste av svarta hål, trots att min egen doktor Watson, i form av Lilla A, vars hjärna numera funkar bättre än min, också är inkopplad på fallet. Men so far inget stativ. Inte någonstans. Inte ens i bastun.
Jag tror tamigfan att jag blir galen, vet ni vad. Det här kan inte vara sant! Inte att det händer en gång till. Eller är det helt enkelt så att jag håller på att bli dement nu också, ovanpå allt annat elände..?
Men ärligt talat, vart fan kan jag ha satt det?
Den här gången är det mitt flexibla ministativ till kameran som är puts väck. Det har alltid legat – ska alltid ligga – på samma hyllplan i bokhyllan utanför köket. I förrgår sträckte jag mig automatiskt efter det och mitt muskelminne är så starkt att jag nästintill kunde känna det trots att jag famlade i tomma intet. Vafalls, inget stativ?!
Nu har jag [åter en gång] vänt upp och ner på hela huset. Letat högt och lågt, på tänkbara och otänkbara ställen (ja, även i kylskåpet). Nada stativ. Det är som uppslukat av universums svartaste av svarta hål, trots att min egen doktor Watson, i form av Lilla A, vars hjärna numera funkar bättre än min, också är inkopplad på fallet. Men so far inget stativ. Inte någonstans. Inte ens i bastun.
Jag tror tamigfan att jag blir galen, vet ni vad. Det här kan inte vara sant! Inte att det händer en gång till. Eller är det helt enkelt så att jag håller på att bli dement nu också, ovanpå allt annat elände..?
Men ärligt talat, vart fan kan jag ha satt det?
Sparat i följande arkivlådor:
Dundertabbar
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Tänk efter när var du använde det sist.Det kan ju inte vara så litet när det är ett stativ.Det har väl hamnat bakom något.Hoppas att du hittar det.Kram till er
SvaraRaderaGissa om jag tänkt! Och tänkt och tänkt och tänkt. Men det här mysteriet löses icke med tankekraft, det är då säkert. Det är leta och leta och leta som måste bli melodin :o/ Och ja, jag harletat bakom redan :o(
SvaraRaderaSåna saker händer oss alla...
SvaraRaderaDet ska bli spännande att höra var det dyker upp!
Du har inte lånat ut det till någon?
Kram, Monica
Jag har faktiskt tänkt igenom utlåningsalternativet också, men icke. Däremot har jag börjat fundera på om någon klåfingrig bekant - helt i misstag - fått med sig det lilla livet vid något besök. Det är nämligen rätt kul att sitta och vrida och böja på det, så man vet ju aldrig.
RaderaI bilen? I nån annans bil? När använde du det sist? Blev det i värsta fall glömt nånstans när du hade det med dej hemifrån?
SvaraRaderaPipi
Minns i sten inte när jag har använt det sist, eftersom jag oftast använder mitt stora stativ :o/ Och bilen är kollad. Två gånger. Jag blir knaasig ... *morrr!*
RaderaÄsch.. Jag hade redan gett upp hoppet om att hitta Ikos ena rosa innetossa ("min balettsko" som hon säger själv). Trodde den i misstag hamnat i en sopkorg och blivit bortslängd.
RaderaI förra söndags hittade jag den i förbifarten då jag öppnade en låda julpynt i tron att det var kläder i den. Där låg den, överst bland tomtar och glitter och undrade varför vi inte letat där tidigare!
Pipi
Trädgården? Växthuset eller så?
SvaraRaderaAnnacarin
Växthus och gård avsökta idag. Inget där heller. Perkele, på ren finska :o(
RaderaJag säger som jag alltid säger till maken (och som Sickmamman också sa): när hade du det senast? Det brukar vara den bästa vägen att gå.
SvaraRaderaVi har i flera veckor letat efter vår stora kikare och tyckte att vi hade sökt överallt som i bilen t ex. Till slut hittades det i fickan på förarsätets rygg, under det hopknölade sätesskyddet som också låg där. Vi kunde aldrig gissa att det skulle rymmas något mer i fickan än skyddsklädseln och lyfte aldrig ur den.
Och det var just det som var problemet: jag har inte en susning om när jag använde det senast :o/
RaderaDet där fenomenet är alltför välbekant! Här letas det dagarna i ände men föremålen för eftersöken varierar. Något väldigt konstigt är att ett salladsbestick i två delar är totalt försvunnet.Vi kopplade av letandet ett tag när vi kom på att det kanske var våra bekanta med husbil som fått med det av misstag. När de är på besök plockas skålar och kastruller mellan våra respektive hushåll.Men icke! Nu har de också letat. Så, Nina, detta är bara en början och helt normalt!
SvaraRaderaKram, kram
Kerstin
*suck!*
Raderaoch
*dubbelsuck!*
jag ser en väska typ ryggsäck i en bil tror att bilen är röd
SvaraRaderaEh..? Min bil är visserligen röd, men i den finns ingen väska "typ ryggsäck". Och bilen ÄR genomsökt, med luskam. Fler tips?
SvaraRaderasa inte att det nödvändigtsvis var din bil
SvaraRaderaMhmm ... Då får jag börja tänka. Tack!
Radera