Green, green grass of home

JUST NU ÄR det inte bara gräset som är grönt. Hela trädgården är så fräsch och frodig som den bara kan bli. Det prunkar i alla världens fär­ger – och i en enda röra. Ju mer min trädgård växer till sig, desto mer ser jag hur ostrukturerad den är. Men det låter trevligare att säga att den är ”charmig” ;o)

Utanför Glaspalatset råder rent kaos och det som drar blickarna till sig just nu är jättevallmon, vars frön jag fått av bloggkompisen Monkan. Blommorna är gott och väl femton centimeter i diameter! Men det syns alltför bra att jag inte haft någon riktig plan. Förutom pallkragslådorna då, där odlingen går över förväntan bra.

Inne i växthuset växer det också som bara den. Mina egendrivna to­matplantor är knubbiga och stadiga, hinkpotatisen har snart meterhög blast och växthusgurkornas blad är stora som mattallrikar. De krukade jord­gubbarna har hyfsat med kart och på bänken står nysatta stick­lingar av luktolvon, Viburnum carlesii.

På trädfronten börjar det arta sig med åren. Min skogslind, för flera år sedan räddad från en säker svältdöd under gårdens jättegranar, bör­jar bli riktigt stor. Idag är den uppskattningsvis metern längre än jag.

Och den ännu mindre och ännu mer tynande almplantan jag hittade 2010 under gårdens makedoniska tall har också etablerat sig bra. Inte är den stor ännu, men med tiden så ...

Allra, allra minst av gårdens alla träd är mitt valnötsträd. Det köpte jag som fröplanta ifjol, när några av Ålands trädgårdsförenings med­lem­mar hade öppna trädgårdar. Min nyköpta pion 'Garden Treasure' ställ­de jag bredvid som storleksjämförelse. Men jag har gott hopp om val­nöten! Den som kom levande ur den gångna, überjävliga vintern är en överlevare :o)

Skogskaprifolen blommar som allra argast just nu, där den svingar sig upp i mitt äppelträd av sorten 'Transparent blanche'. Trädgårdsirisarna sticker upp bland pioner och löjtnantshjärta och borde definitivt om­lo­ka­liseras, eftersom de håller på att konkurreras ut.

I min nyaste rabatt, vid infarten till gården, har det dykt upp en hög­vux­en, gul sak. Det är ingenting jag planterat och jag har ingen aaning om vad det är. Nån som vet? Klicka HÄR för att se hela växten, som består av en lång, förgrenad huvudstam och har blad som liknar lite på kvickrotens.

Edit kl. 19:45: Som vanligt kan man lite på kompisen S, som per omgåen­de har hjälpt med artbestämning. Det okända gula i min rabatt är en ängs­haver­rot och ingenting annat.

Och yes, yes, yes!! Rosen 'Rhapsody in Blue' jag köpte ifjol har nu satt knoppar. Gissa en gång om jag väntar på den blomningen!

Visst lever min wisteria!!

DET ÄR SEGT virke i vissa saker. Jag har varit så totalt övertygad om att mitt blåregn hade hälsat hem efter helvetesvintern, för det har inte synts en tillstymmelse till liv. Men idag fick jag en smärre chock – av glädjemodellen. Kolla, det kommer ett nytt skott!!

Alla ni som sa att jag skulle tåla mig har alltså fått rätt, och ingen kan vara gladare för det än jag.

Och den som spar han har. När jag för många år sedan monterade ner ett gammalt trådstaket för att istället plantera häckar tog jag tillvara ett antal meter. Kan vara bra att ha, tänkte jag, rullade ihop det och stuvade in det under terrasstrappan. Min nyplanterade mand­shu­ri­ca­kle­ma­tis behöver något att klättra på och för detta ändamål är det gamla staketet perfekt!

Sen är det somt som har en sån växtkraft att det är otroligt. Här ne­dan ser ni en del av min spirea salicifolia-häck, som jag kapade ner näs­tan jäms med marken i höstas. Idag var den en dryg halvmeter hög, så jag har medelst gammaldags häcksax av den handdriva modellen klippt ner den ungefär till hälften efter att jag tog bilden. Gör man inte det blir den väldigt gles och pinnig i botten, med grönt och blom bara i topparna.

Det fina med den här häcken är, att den inte kostat mig någonting. Varenda planta är rotskott jag fått hämta från exets trädgård, där jag planterade en likadan häck medan jag bodde där. Några plantor varje år, meter efter meter, och till slut har man en hel, lång häck :o)

När jag nu en gång var igång med saxen gick jag över den andra häck­en också, den av kopparhäggmispel. Den klippte jag nämligen också ner rejält ifjol och årsskotten den producerat behövde få sig en duv­ning. Detsamma gällde mina korgpilar, som i år verkar växa till sig riktigt ordentligt.

Pionpippi!

SISTA ANHALTEN PÅ min och S:s nyliga finlandsresa var träd­gårds­fö­re­ta­get Pionien koti i Taivassalo. Pionien koti – Pionernas hem på svens­ka – är ett veritabelt Eldorado för pionfantaster! Pioner, pioner och ännu mer pioner, av alla upptänkliga sorter och prisklasser. Wow, liksom!

Jag hade ledigt kunnat fylla en mindre släpvagn med plantor, men eme­dan kassan är mager fick jag inskränka mig till en. Planta alltså, inte släpvagn. Eftersom det sedan tidigare redan finns röd, rosa och vit pion på gården valde jag nu en gul, 'Garden Treasure'.

Men oj, som jag hade velat ha råd med en till ... Den här, 'Green Halo', är bara för häftig, så till nästa år måste jag försöka spara till inköp av en sån. Som tur är har firman webbshop också och man kan även be­ställa i förväg och göra reservationer.

En bra bild av denna ostyriga, ovanliga pion hittade jag på Allt om träd­gårds webb. Klicka HÄR.

”Vi hade i alla fall tur med vädret också”

DEN HÄR GÅNGEN har jag valt att inte göra något blogginlägg om min minisemester. Istället öppnar jag mitt Picasa webbalbum för den som är intresserad. Klicka på bilden så flyttas du dit.

Olen ollut pikkulomalla*

 

BLAND ANNAT DIT har jag varit de senaste dagarna, men nu är jag hemma igen om några timmar. Meddelas för kännedom, i händelse av att det skulle vara någon som bryr sig.

* finska; översatt till svenska betyder det: Jag har varit på minisemester.

Milstolpe

IDAG HAR DET varit dimission i den åländska grundskolan. Strålande väder, strålande vack­er dotter (om jag tillåts säga det själv) med strå­lande avgångsbetyg och som pricken på i:et ett stipendium i svenska. Till hösten stundar naturvetenskaplig linje vid Ålands Lyceum, mitt eget alma mater.

Och är det examen så är det! Då, om någonsin, ska man väl få blom­mor och presenter för väl utfört arbete?

Klicka på paketet så får du se vad Lilla A fick av mig.
Nu ska jag ägna resten av dagen åt att vara stolt mamma och mer festivitas än en högst prosaisk tömning av en nu färdigkörd maskin med tvätt blir det inte. Men visst, det är ju festligt med rena kläder också. Det är det ju. Typ.

Ambivalens

 

”Å, i år tror jag att jag satsar på rosa! Lite feminint, så där.”

”Men njä, jag klär ju så bra i rött. Det säger alla.”

”Fast rosa är läckert. Och så måste man ju förnya sig lite ibland.”

”Eller det måste man faktiskt inte! Nä.”

”Dessutom är rött så klassiskt. Alltid lika snyggt, eller hur?”

.
.
.

*beslutsångest molto grande*
.
.
.

”Äh, va’ fan! Jag kör lite av båda. Dessutom har hon där blonda, bom­bade höstacken i ’Äntligen hemma’ sagt att rosa och rött går bra att kombinera, så det så!”

Stora grytor har jättelika öron

SA JAG INTE det va’, att de skulle dyka upp som ett oönskat brev på posten, de små, lyhörda försäkringstermiterna? Det dröjde i och för sig från det att jag skrev ordet ”Aktia” i lördags, men idag kom de, och rakt på det aktuella inlägget, som vanligt:

Men hoppsansa, som det kan gå, nu skrev jag ju ordet igen! Huur ska detta sluta?!

Botaniskt självporträtt ... eller nå’t

Helt solokvist och utan glöd,
(Ack, den som ändå vore röd!)
med tanig kropp
och vissnad knopp
du vacklar utan stöd.

Knappt har du hunnit slå dig ut,
förr’ns spänsten lika fort tar slut.
Stick inte opp!
Du är en flopp,
med skott helt utan krut!

Vem tror du att du är, din fan?
Nå’t annat än en skör tulpan..?
Som klätt sig stolt
i solgul kolt
– för död re’n tredje da’n.

Tänk genast om, tänk sedan rätt!
Det krävs ju blott ett uns av vett,
att inse att
det blir rätt platt,
ett liv utan bukett.

Och så var maj till ända

SOMMAREN 2010 GRÄVDE jag mig en ny rabatt vid infarten till ruck­elgården. 2011 var den väl inte världens mest frodiga, och ifjol annek­te­rade jag lite till av min gräsmatta för att utöka den en smula. I år bör­jar det likna någonting. Just nu, när både lilje- och triumftulpanerna blommar som allra värst, ser det riktigt pampigt ut i den vänliga kvälls­solen.

Den vita liljetulpanen 'Sapporo' har blivit en av mina favoriter. Varför köpte jag inte fler lökar av samma sort?!

Trappstegen upp till husets terrass/entré får även i år tjäna som blom­sterbrädor för alla pelargoner och lite det ena och det andra. Den här namnlösa lilla vännen är jag speciellt glad för, för dess mor fick jag av snälle grannen R på våren 2011, när Glaspalatset var nytt. Detta är ett blommande bevis på att jag i år lyckats övervintra några av mina pe­lar­go­ner!

I Glaspalatset börjar det röra på sig lite grann. Mina egendrivna to­ma­ter – röda och gula körsbärstomater, en röd bifftomat och en ”svart” dito, 'Black Russian' – växer riktigt bra i sina lådor. Detsamma gäller växthusgurkorna, som delar växtplats med frösådd chili, och man­del­po­ta­ti­sen jag driver i hinkar. På skoj har jag några jordgubbar i krukor den här gången, bara som jämförelse med dem jag har på friland.

En annan sak jag fick när Glaspalatset var nytt var en planta ricin av väninnan M. Den gick faktiskt i blom och jag tog tillvara fröhusen. I år sådde jag några av fröna och har därför egna ricinplantor på gång. Kul! De kan bli jättelika saker under en enda sommar, men de är jät­te­giftiga också. Jättejättejättegiftiga, faktiskt. Inget för barnfamiljer.

Tidigare i vår skrev jag att jag nu för allra sista gången har sått dill här på gården. Den har aldrig velat sig någonstans förut, men nu, när det är sista chansen, tycks det gå vägen. Typiskt, va?

I ett av mina äppelträd, det av dem som är allra närmast sin hädan­gång, har jag låtit murgröna och skogskaprifol klättra upp. Den först­nämn­da verkar dessvärre ha kilat vidare själv under den gångna vin­tern, men kaprifolen lever och går nu i blom. Av rosenvialen, som också ska finnas vid trädets fot, syns icke ett spår :o/

Vad som inte heller verkar ha överlevt den evighetslånga vintern är wisterian, blåregnet, jag kostade på mig ifjol våras. Inte en till­stym­melse till bladanlag så långt ögat når. Men skrapar man lite lätt längst ner på stammen är det faktiskt grönt som kommer fram. Tror ni att jag vågar hoppas på att den kommer igen..?

Det går sin gilla gång

JAHA, NU HAR vi den tiden på året. Tiden då getingarna ägnar sig åt frenetiskt bobyggande och kommer och käkar på mina tillhörigheter. Utemöblerna av obehandlad teak brukar vara smaskens, så även skaf­tet till rotborsten. Det här året är inget undantag på den fronten. Kolla in bollen med träfibrer det lilla livet har i käften!

Och så ett bevis för naturens enastående förmåga att tåla vad som helst: min gamla och i år hårt beskurna lavendelhäck, som länge sett ut som den döden dött. Men man bedrar sig! Den tar sig!

I trädgården är det den kanske bästa tiden just nu. Fast så känns det i och för sig under hela sommaren, så länge som något blommar. Men vitt är vackert, inte sant? Och jag är så glad över att både liljekonvalj och ramslök, som jag flyttat från rena, rama skogen, verkar ha eta­ble­rat sig fint på ruckelgården!

För tillfället blommar också min namnlösa, starkdoftande och jättesöta narciss. Den doftar så gott att jag varje kväll måste göra ett besök för att sticka ner näsan i ljuvligheten. Samtidigt låter jag mig bedåras av äppelträdens blom, som sorgligt nog redan sjunger på sista versen.

Sen har jag en nykomling att presentera: myskmadra. Min illgröna vä­ninna S är en klippa på allt som växer och den här pekade hon ut åt mig vid ett nyligt skogsbesök. Nu finns den nerpetade lite här och lite där, för att se var den trivs bäst. Flytten har den överlevt i alla fall, för den står saftspänd och fin och har satt igång med att blomma.

Slutligen en hälsning från Åbo, där jag i torsdags var för att träffa en endokrinolog vid Åbo universitets centralsjukhus. På vägen från flyg­bus­sens hållplats vid salutorget promenerar man över Aura å och kan passa på att beundra stadens ståtliga domkyrka, där jag för övrigt fak­tiskt är döpt.

Sen passade jag på att informera mig om var hovrätten huserar, ef­ter­som det väl sannolikt är där som en del av mina försäkringsärenden (med i första hand Aktia) kommer att sluta innan det blir gjort som det är skrivet i avtal och lag. Även det här pampiga huset ligger på be­kvämt avstånd längs promenaden till ÅUCS, bara ett stenkast från dom­kyrkan.

Födde

FÖRSTA FRUKTEN AV årets sådd skördades igår: en rund och helt per­fekt rädisa, utan minsta tillstymmelse till skorv eller insektsangrepp. Det ser ut som pallkragsodling är modellen!

Sådd: 3 maj 2013
Skördad: 28 maj 2013 kl. 14:38
Uppäten: 28 maj 2013 kl. 14:40

Hostile Takeover

I NÄRINGSLIVET TALAR man om hostile takeover när ett företag tar över mot ett annat företags styrelses vilja. Något liknande är på gång på ”Rucklets” gård, föranlett av att jag ännu inte hunnit åtgärda en av punkterna på min oändligt långa att göra-lista: spika upp nubb runt öppningarna till mina holkar. Därmed är fältet fritt för Hacke & Co.

Mer hostile takeover kan jag sannolikt räkna med i rabatterna utanför Glaspalatset. Där sådde jag både pion- och opievallmo ifjol och låt mig säga som så här: de har inte varit direkt ovilliga att fröså sig. Framför allt i rabatten till höger kommer det att bli konkurrens. Vänta bara, så ska ni få se!

Sen kan man ju ägna sig åt hostile takeover med berått mod också. Eftersom jag under maj till dags dato lagt ut mindre än 40 € på mat köpte jag igår, utan en tillstymmelse till samvetsbetänkligheter, det rådhusvin jag velat ha. Tanken är att det ska klättra på mitt stendöda lärkträd och bädda in det i sin grönska. I sitt nuvarande skick är död­trädet ingen lisa för ögat, om ock praktiskt såsom varande holkträd.

På samma gång råkade en klematis kleta sig fast i mina händer också, en 'Mandshurica'. Att den fick flytta till ”Rucklet” tackar jag kunniga väninnan S för, för själv är jag komplett klematisnovis och har hittills inte haft en enda. Då är den här säkert bra att börja med, eftersom den ska klara ända ner till -25°.

S däremot, har inte bara gröna fingrar, hon är grön hela hon, och har planterat sitt exemplar i söderläge i full sol. Min planta hamnade också i söderläge, men i väldigt mycket mer skugga, med stark betoning på ”väldigt”. Av erfarenhet vet jag att vi inte behöver ha vadslagning om vems som kommer att trivas bäst. Men det gör inte så mycket. Jag är mer än nöjd bara mitt exemplar överlever och när jag ljuger gör jag det bara på tisdagar i maj.

På hälsosidan verkar det också handla om hostile takeover, i form av den psoriasis som troligen håller på att ta över mina leder. Efter att jag lyckats etablera kontakt med min koordinatordoktor och redogjort för det kronologiska förloppet sedan 1997 (!) har jag hasta la vista fått remiss till reumatolog, lika hasta la vista tid om en vecka för biopsi från utslaget på armbågarna, och så skriver han:

»Det kan mycket väl vara psoriasis som du har. Pso­ria­sis­artrit hör till spondylartropatierna där bl.a. perifera leder och muskelfästen kan angripas. Om du har hudlesioner ökar sannolikheten för diagnosen.»

Sic! säger jag bara.

Det är ju tur att någon läser journalanteckningar, dvs jag själv. Lägger man ihop 1 och 1 och 1 och 1 och ... så kan man faktiskt dra en logisk, hyfsat säker slutsats. Men, som sagt, det förutsätter att man läser vad som skrivits. Och då inte bara det senaste kvartalet, utan kanske åra­tal bakåt i tiden. Förutfattade meningar om kvinnor i medelåldern ska man inte heller ha. Särskilt inte om den här, för det är jag som givit grumpy old women ett ansikte.

Livstecken

EFTERSOM DET TILL min förvåning faktiskt finns några stycken som bekymrar sig om vart jag tagit vägen kommer här ett litet livstecken. Som jag skrev till någon för ett tag sedan, så är det riktigt illa när t.o.m. orken att blogga tagit slut. Bloggen har varit min livlina i flera år nu, men vad hjälper en sådan, när man nått punkten då man inte läng­re orkar hålla taget..?

På samma sätt har det varit med min trädgård. I år kan jag konstatera att det inte ens blir av att fotografera, eftersom jag endast med möda och stor smärta lyckas ta mig upp igen om jag gått ner på knä. Men just for you har jag ändå lyckats skrapa ihop lite vårbilder, och vi börjar med ett überpatriotiskt collage av gammaldags, röda tulpaner, knallgul gemsrot (också kallad vårkrage) och blåblå pärlhyacint:



Efter mors dag (här i Finland) fiskade jag från en container upp tre krukade minirosor, som hade slutat sina dagar som kompost om inte jag råkat få syn på dem. Dem planterade jag utanför Glaspalatset, som sällskap till min 'Rhapsody in Blue', införskaffad ifjol. Med lite tur har de tillräckligt med livskraft för att återkomma även 2014.

Och så blommar förstås det som återstår av min hårt beskurna for­sy­thia. Det, om något, hör ju våren till.



Av mina inalles fyra sorters rhododendron – t.v. små och ynkliga – är 'P.J. Mezitt' alltid den första att gå i blom. På grund av det oansenliga bladverket kan den nästan ta upp kampen med forsythian om att ”blomma på bar kvist”.

Samma är det med de jättelika fågelbärsträden. Helt översållade av bländvita blommor står de och ståtar längs tomtgränsen.



Men själv varken blommar eller ståtar jag. Det är vissna och hålla sig undan som gäller. Mina inflammatoriska rygg- och ledbesvär blommar däremot som aldrig förr. Och nu har jag, efter sju långa år utan gehör från sjukvården, som vanligt lyckats hitta pudelns kärna alldeles själv. Hur fan jag ska orka kämpa mig till en adekvat behandling ännu en gång vete fåglarna.

Man tycker ju, att jag borde ha lyckats vinna ett visst mått av tro­vär­dig­het i och med att jag i tur och ordning själv ställt helt korrekta diagnoser på: hypotyreos, melanom, osteoporos, artros och neu­ro­borrelios. Men icke. Stämpeln ”medelålders, hypokondrisk kärring” går inte att tvätta bort, även om man så skulle gnugga fingrarna blodiga i ett bad av lut.

Så om det vecka efter vecka blir helt tyst här på bloggen, då vet ni vad det beror på. Då har jag, en gång för alla, gett upp. För nu känns det, är­ligt talat, som det räcker och blir över. Allra helst som Lilla A re­dan fått nog och flytt mig och ”Rucklet” till förmån för de mångfalt grö­nare äng­derna vid fadershuset. Men så vadå? Majoriteten människor är i grun­den op­por­tu­nister, så varför skulle ens egen avkomma utgöra ett un­dantag?

Dementi

NEJ, ÄN SÅ länge har jag inte dött. Eller jo förresten, själsligen har jag det. Kroppen är på god väg den med, men ni får tåla er en stund till. ”Ont krut ...”, ni vet.

Om vidtagande av skyddsåtgärder

NU ÄR DET bevisat. Allt står inte rätt till med mig nuförtiden. Saker som jag normalt gjort så där nästan per automatik, utan att tänka, funkar inte alls som de ska numera.

Igår skulle jag skruva ihop några ramar till mina pallkragsodlingar, för att klä dem med fiberduk till skydd mot solgass och lömska skadedjur. Detta enorma snickeriprojekt involverade in­köp av ett antal meter hyv­lat 22x22, girning av delarna, förborrning och hopskruvning av hela härligheten. För ett par år sedan hade det här tagit max 1½ timme. Igår tog det halva dagen.

När jag kånkat ut kap- och girsågen och skulle sätta igång var det t.ex. som jag aldrig kört den förbannade sågen förut. Än mindre girat hörn eller skråskruvat träbitar. Men sju sorger och åtta bedrövelser senare hade jag faktiskt lyckats få ihop de fyra ramarna:

Håll med om att det ser väldans mycket prydligare ut med fiberduk på det här sättet, än med stora sjok draperade över odlingarna!

Ytterligare ett bevis för att det går hastigt utför är den middag jag sent omsider åstadkom efter dagens vedermödor: färdiglagad, djup­fryst, vegetarisk wok. Djupfryst färdigmat! Jag?! Särskilt gott var det inte heller, men fort gick det ju. Och man kanske vänjer sig..?

Idag lär det ska vara mors dag här i Finland. Jaha, och..? Har man ing­en mor i livet längre och ingen egen familj som bryr sig ett vitten om sånt, tja, då är det en söndag som vilken som helst. Fast jag skulle ju kunna uppmärksamma dagen med att skrubba upp mig i bastun och klä mig i något annat än blåbrallor och en gammal och trasig islands­olle?

Eller också inte. Vi får väl se. Men trevlig mors dag på er, alla ni andra!

Om när territorialgränsen är nådd eller ”War of The Ants”

I ÅR TROR jag faktiskt att Myrr funkar! Ja, i alla fall på de tre ställen där jag t.v. hittat metropolisliknande bosättningar. Jag studerade igår hur det gick till efter att jag strött ut Myrr vid ingångshålen, och banne­mej, det ser ut som de små liven verkligen kånkar iväg med giftet in till stacken den här gången! Samtidigt känns det hemskt, för myror har förstås ett existensberättigande de också.

Under gårdagen kunde jag även notera att rädisor, rucola, sallat och majrova redan börjat gro i odlingslådorna, så här går det undan i vår­värmen! Men hur det ska gå med frilandsgurkplantorna jag frejdigt planterade ut igår, det återstår att se. Måhända borde jag täcka dem med fiberduk för att de ska ha en chans?

Sen får jag bara erkänna en sak: I’m a sucker for daggkåpa. Som jag kan gilla den växten! Massor av såna vill jag ha i min trädgård! Det vill jag när det gäller liljekonvalj också. Men t.v. får jag nöja mig med att de fåtaliga jag flyttat in har överlevt och står i givakt som rakryggade tennsoldater med sina hårt hoprullade blad.

I en rabatt har det dykt upp en näpen liten primula, som jag ärligt talat glömt bort att jag bar med mig hem från P ifjol. Vad den heter har jag ingen aning om, men vad spelar det för roll? Bilden här under, som är tagen i mot­ljus, ljuger förresten lite, för i verkligheten är den mera åt det djupt rödlila hållet.

Och här har vi det verkliga undret: min magnolia, som mot alla odds överlevde att bli inskottad i vad som kändes som tonvis med snö, har mängder av knoppar! Några grenar fick sig rejält med stryk under vin­tern, men med ”sårsalva” och bandage av gammalt lakan tycks det ha gått vägen :o)

Förresten så klippte jag mina rosor redan i förrgår. Inte för att jag kol­lat om björkarna har musöron ännu, men det kan väl inte vara såå himla noga..? Och igår sprättade jag runt mig Kanankakka, höns­göd­sel, lite random så där. Bättre gödsla utan plan än inte gödsla alls, det är min nya melodi :o)

Om att komma upp i smöret

MAN FÅR SINA idéer ... Jag råkade se en stund på det fin­lands­svens­ka livsstilsprogrammet Strömsö för någon dag sedan. Där, i ett gam­malt avsnitt från 2012, lagade tv-kocken Paul Svensson eget smör och jag blev jättesugen på att göra samma sak. Det är ju så enkelt och blir ju så gott!

För att göra sig c. ett halvkilo tar man helt enkelt en liter vispgrädde, gärna ekologisk och gärna någon dag äldre än sitt bäst före-datum. Smöret får en eftersträvansvärd syra om grädden inte är för färsk. Lä­ge här för fynd bland rödmärkta varor! Annars kan man tillsätta en skvätt t.ex. gräddfil, för att på konstgjord väg tillföra syran som lyfter fram smörsmaken. Köpesmör är såvitt jag vet alltid syrat.

Smöret blir fortast kärnat om grädden är rumstempererad. Sedan är det bara att vispa. Och vispa och vispa, tills fettet och vätskan (det som heter kärnmjölk) går skilda vägar. Ta-ta-raa, du har lagat smör!

Men var beredd på att det skvätter en del mot slutet av vispningen, när smöret börjar klumpa sig. Häll därför bort vätskan ett par gånger under arbetets gång, så undviker du onödig sanering av köket. När smöret har skilts från kärnmjölken är det bara att salta sitt pinfärska smör enligt smak. Drygt en halv tesked gott havssalt räcker i mitt tycke för ett halvkilo.

Grädde + el-visp (+ salt) = smör

Kan det bli enklare?
Det färska smöret håller bra i kylen i ungefär en vecka, men går na­tur­ligtvis att frysa ner också. Vill du förlänga hållbarheten ska du syra det och dessutom tvätta det före du saltar, för att få bort ännu mer av mjölkproteinet. Att tvätta smör är enkelt! Du kramar helt enkelt smör­klumpen i kallt vatten. Byt vatten och krama på tills vattnet är helt klart. Räkna med att du får byta vatten några gånger.

Om du vill förbättra bredbarheten blandar du ditt smör med god raps- eller olivolja. Max 1/4 av mängden ska i så fall vara olja.

***
Och på Ramsholmens naturreservat strax utanför Mariehamn, där vä­ninnan S och jag tog en eftermiddagsrunda igår, blommar (?) vät­te­rosen vid hasselrunnornas fötter. Det är en av de märkligaste växter jag vet, men ett äkta vårtecken här på Åland.

Trädgårdstankar

DET ÄR DEN tiden nu när trädgårdsdokumentationen accelererar, så vi börjar med ett collage från den makalösa gårdagen, med gassande sol och en temperatur nånstans runt 18°:

Visst är det ett makalöst under, att livet funnits där hela tiden och att allt som behövs för att det ska bli nåt är sol, värme, lite pyssel och lite plock? Naturens otroliga förmåga att motstå köld, mörker och torka är lika fascinerande att uppleva varje vår, inte sant?

Den efterlängtade vårens ankomst är förstås också ett handfast bevis för att Livets hjul rullat ett helt varv till. Men stadigt fastkört i en gytt­jepöl sitter det, resultatlöst snurrande utan att få fäste. Motorn vrålar av överansträngning, men till vad nytta? Utan någon som knuffar på där bak gräver sig hjulet bara allt längre ner i dyn.

Runtom mig på ruckelgården återvänder livet i raketfart nu, men vad gör jag då? Jo, jag vissnar. I kroppen förstås – det är ju ett sunt vår­tecken – men framför allt i själen. Hur skönt skulle det inte vara att lägga sig ner, vila huvudet mot en bullig kudde av hjärtstilla och rakt av skita i alltihop?

Men så går jag en lov på min gård när kvällen kommit. Den sjunkande solens sneda strålar ger en annan dimension åt trädgårdsrummet. Skuggorna djupnar, paletten blir mer mättad och en skön stillhet tar vid, när trafikbruset sakta avtar för natten.

Jaja, nog ska jag väl orka ta mig igenom en dag till. Tack, älskade träd­gård!

Och lite spänning i en annars enahanda tillvaro skadar väl aldrig?

Därför planterade jag igår frejdigt ut tre växthusgurkor i Glaspalatset, tre squash i en pallkrage ute på gården (med fiberduk på) och sådde sockerärtor i en annan. Samtidigt fick alla pelargoner flytta ut från ”Rucklet” och göra gurkplantorna sällskap.

Från R&D-avdelningen meddelas att det tagits skott av oliv och dess­utom planterats ett antal kärnor från ekologiska aprikoser, som ätits under vintern. Någon framgångssaga går det knappast att vänta sig, men man ska heller aldrig misströsta förrän man provat!

Mariehamn-Åbo-Mariehamn – på fem och en halv timme

FYRA OCH EN halv av gårdagens timmar tillbringade jag i Åbo, varav en del vid Åbolands sjukhus och den s.k. avbildningscentralen. Inför återbesöket på endokrinologiska vid Åbo universitets centralsjukhus den 30:e skulle det göras en ny DEXA-mätning, dvs en röntgenologisk kontroll av hur pass sköra mina ben är idag efter c. ett års me­di­ci­ne­ring av min osteoporos.

Åbo bjöd på ett strålande väder, så timmarna fram till hemresan lo­da­de jag omkring på stan. Bl.a. hittade jag en ny loppis i Kaskisbacken, som jag passerade på min väg från sjukhuset ner till centrum. Aha! tänkte jag optimistiskt. En chans att fynda ett par nya begagnade jeans! Men tyvärr, det blev inga byxor. Inget annat heller, för den de­len.

Och en sväng genom ”finvaruhuset” Stockmann bekräftade bara mina farhågor: jag är inte en konsument att räkna med. Mängden varor som ”ramlade” över mig från höger, vänster, uppifrån och ner gjorde mig bara trött. Och inte minsta tillstymmelse till habegär infann sig, snarare motsatsen; ett visst illamående över hur vansinnigt mycket saker det finns som ska göra oss till lyckligare människor.

Fast jag får ändå krypa till korset och bekänna mina synder: jag shop­pa­de faktiskt loss. På Clas Ohlson, lämpligt placerat i ett hus vid salu­torget, bredvid hållplatsen från vilken bussen till flygplatsen avgår.

En galltvål.
Finns inget bättre för fläckborttagning! Den jag köpte för sexton år sen, när Lilla A var bebis, är faktiskt slut nu.

Ett par förpackningar 2-liters fryspåsar.
Åtgången på såna har – av orsaker jag inte tänker gå in på – varit mångdubblad under det senaste halvåret.

En silinsats till diskhon.
Hon är från 1950-talet och har en totalt felkonstruerad bottensil, där all sk*t fastnar och är svår att få upp.

Visst är det helt makalöst som jag unnat mig?! Nu får det bli ta­gel­skjor­ta och självgissling ett antal veckor för att kompensera detta lyxlirande ;o)

DIY überenkla miniväxthus

FÖR SNART TRE år sedan bloggade jag om ett tips om hur man gör ett miniväxthus av fodralen till några kasserade CD- eller DVD-skivor. Men tro för all del inte att jag fått till något sånt själv. Inte förrän nu, till mina sådder av persiljefrön. Tre fodral går det åt till ett hus, och lite lim. Jag gjorde två när jag nu en gång var på gång.

Bakväggen och taket sitter ihop precis som de gör när fodralet är helt. Bakväggen är fodralets framsida och undersidan blir taket, men man plockar bort den svarta delen som skivan normalt sitter fastklämd på. Taket går därmed att fälla upp om det blir för varmt i lådan.

Växthusets sidor består av två underdelar och dess framvägg av en fram­del.

Men idag får allt sköta sig bäst det kan, för själv är jag till Åbo över dagen för att vid Åbolands sjukhus avporträttera mina sköra ben.

Och om nu någon undrar, så nej, barometern har inte vänt mot vackert väder sedan igår. Och nej, den svarta pricken är inte smuts. Jag borde förmodligen visa upp det för en läkare, men eftersom svaret på det som ”isbjörnen” nyligen norpade från mitt öra inte kommit ännu, så ... ja, jag vet faktiskt inte om jag vill. Det är liksom nog med elände ändå.

[in]se

IGÅR HADE JAG en sån där tänkardag. Jag tänkte på många saker, som Livet per se, Läget och Framtiden. Stora, otympliga tankar var det, som armbågade sig fram för att få bli först sedda och tänkta. Så jag såg på dem, i tur och ordning. Studerade dem ingående.

När kvällen kom var jag trött. Trött på alla tankar, trött på att tänka. Men med ett antal insikter:

Det finns egentligen ingen mening med Livet. Man föds och man dör, däremellan finns bara en linje mellan x och y, som en kurva i en graf. För en del är den jämn och låång, som en asfalterad raksträcka genom den amerikanska mellanvästern. För andra hackig som en dåligt under­hållen grusväg i glesbygden, med ett tvärt slut i ett ingenting utan vändplan, nästan innan den hunnit börja.

Läget, i sin tur, har inte nämnvärt förändrats under de senaste åren. Slutsatsen måste därför bli, att det inte går att åstadkomma en läges­förändring hur mycket man än kämpar för att få en sån till stånd. Kraf­sa, klös och klättra du bara, din korkade jävel, det hjälper ändå inte. Har du en gång hamnat på rygg förblir du stadigt i det läget. Som det bara är att gilla, eftersom nationalsporten i Finland är att sparka den som redan ligger.

Och så var det Framtiden, en i sanning överreklamerad produkt. När du ligger där på grusvägen som gud glömde, med blicken fäst mot skyn, finns det bara en enda sak du kan vara helt hundra på: förr eller senare börjar det regna. Tycker du dig höra ljudet av annalkande steg? Inbillar du dig att det är den gode samariten som skyndar till din und­sättning? Haha, det kan du fetglömma! Det du hör är ljudet av gro­va arbetsskor med hårda stålhättor. Och när regnet upphör kom­mer den eviga vintern, med en välriktad spark mot din tinning.

Jag har börjat inse.

Och jag har börjat se. Igår, till exempel, såg jag en liten kolsvart prick på kindbenet. En ny.

Vintern är inte långt borta nu.