Politisk asyl

JAG GÅR I landsflykt även över veckoslutet! Omtänksamma C och hen­nes M inhyste mig redan under självständighetsdagen igår under sitt tak och har av sina hjärtans godhet förlängt erbjudandet att gälla över lördag-söndag också.

Det är lite hemtrevligare där måste jag säga, så jag behövde inte så vidare värst lång betänketid för att svälja det betet, med krok, lina och sänke. Gissningsvis till familjens äldre döttrars stora förtret, eftersom det be­tyder att de tvingas kampera ihop när jag lånar en sängplats ;o)

Annars har jag nyss varit med om en lite annorlunda upplevelse. Jag har i 45 minuter träffat en totalt finskspråkig inremedicinsk specialist. Detta borde enligt alla odds ha utvecklats till en ny upplaga av Lost in Translation, men den totala språkförbistringen till trots uppfattade jag det som att han på ett helt annat sätt än tidigare inblandade delar min uppfattning att roten till alla mina kryptiska symptom gömmer sitt fula tryne i någon av de endokrina körtlarna i hjärnan.

Funktionen i corpus pineale, tallkottkörteln, där min cysta slagit rot är, precis som han sa, så gott som omöjlig att kontrollera medelst lab­pro­ver. Plus att han tillstod att man t.v. vet väldigt lite om vad den lilla tallkotten egentligen är med och rör och för i, vilket jag i och för sig var helt införstådd med sedan tidigare.

Men att tallkotten jobbar i team med hypofysen, det är bekant. Och om det mickelmacklar med den senare kan det urarta i precis vad som helst. Så nu lovade han rita ihop lite funderingar som jag ska få med mig till Åbo universitets centralsjukhus på måndag, där jag har dejt med en endokrinolog. Ytterligare en liten guldstjärna fick han, när han (på sjungande finska, men dock) uttryckte sin bestörtning över huru­dan vårdsituationen verkar vara på Åland.

Nåja, luttrad som jag numera är, tänker jag inte brista ut i någon för­tida lovsång över vårdkvaliteten på den här sidan pölen förrän jag träffat sagda endokrinolog och innan jag fått läsa utlåtandet från den pågående rehabiliteringsutredningen. Men känslan är t.v. att här för­söker man i alla fall skapa sig någon form av helhetsbild, inte bara dutta lite här och lite där.

Det är ju inte utan att man ställer sig en smula frågande

JAG BEFINNER MIG på en statlig hälsoinstitution. På sagda institution råder rökförbud sedan 2009 och som på många andra ställen är man hänvisad att ägna sig åt denna typ av aktivitet utomhus. Men bara på en enda plats på området.

Så vart förlägger man då dessa enda tillåtna kvadratmeter? Någon­stans på anläggningens baksida? Eller lite på sidan av, insynsskyddat av buskar och träd? Det skulle ju vara det logiska eller hur? Så icke här. Här ställer man ut nikotinisterna endast ett fåtal meter från själ­vaste huvudentrén. Och detta ”reservat” är som synes flitigt frek­ven­terat.

Men vad är det egentligen jag förundras över? Det är varken första el­ler sista gången som det är lite svårt att omfatta hur staten och dess tjänstemän tänker. För tänker, det gör de väl..?

Fast nu ska jag inte bekymra mig mer över den saken. Istället ska jag packa övernattningsgrejor i ryggsäcken, eftersom jag idag drar till den fastländska skärgården för ett dygn.

Morsning!

Ännu en dag till handlingarna

OM JAG SKA sägas lära mig något under den här rehabili­terings­utred­ningen, så är det att lägga band på mitt behov av att ständigt vara sysselsatt med något, att aldrig unna mig en stund av att göra absolut ingenting annat än bara vara. Här kan man i princip inte låta bli att ba­ra vara. Svårsmält faktum.

På dagens plussida finner vi att jag lokaliserat en plats på ”mitt” vå­ningsplan där, hör och häpna, det trådlösa bredbandet fungerar. Sär­skilt privat är det inte, men hellre uppkopplad i ett publikt utrymme än av- och påkopplad i ”cellen”!

Byggnaden som sådan består till största delen av korridorer, korri­do­rer och ännu mer korridorer. Den arkitekt eller de arkitekter som fram­fött denna institutionsbyggnad måste ha varit av det mer fantasilösa slaget. Och så adderar vi en färgsättning à la svenskt landsting på 1970-talet, så förstår ni hur spirituell min nuvarande omgivning är ;o)

Ännu ett plus till protokollet är den extra bäddmadrass jag hittade utanför min rumsdörr för en timme sedan. Aaaah! Efter två nätter då jag allvarligt övervägt att lägga mig på golvet istället kommer det sä­kert att kännas som att sjunka ner i ett dunbolster inatt.

Men nu är det dags för eftermiddagspromenaden och imorgon drar jag till skärgården om allt går enligt planerna. Den 6:e december är det­sam­ma som Finlands självständighetsdag, som är en röd dag i al­ma­nackan. Då är det tillfälligt avbrott i utredandet medan personalen äg­nar sig åt nationalistiska aktiviteter, som t.ex. att begapa den årliga televiseringen av presidentbalen i Helsingfors, dit många skulle vilja bli bjudna men få är kallade.

Dagsrapport

JAHA, DÅ VET man det då. Artros på gång i båda knäna också, för­utom den redan konstaterade i fossingarna och tummarnas basleder. Fiiiint ... :o(

Första besöket hos socialkuratorn går att sammanfatta med hennes kommentar: ”Man kan nog säga att det här är ett komplicerat ärende som skötts riktigt dåligt.”

Denna ljuvliga människa har dessutom varit mig behjälplig med att flytta polikliniktiden på Åbo universitets centralsjukhus den 3.1.2013 till inkommande måndag. Jag får därmed träffa endokrinologen medan jag ännu befinner mig på ort och ställe, istället för att dryga två veckor ef­ter hemkomsten behöva göra ännu en Åboresa t/r för en läkartid på 30 minuter.

Men nu är programmet slut för dagen, så nu blir det istället utekläder på och en rask promenad in till centrum.

PS. Det trådlösa bredbandet fungerar fortfarande lika uselt. Scheisse.

Läget i Turkugrad

OM DET VAR kallt imorse i Mariehamn är det inget mot vad det är ikväll här i Turkugrad och det här kommer dessutom att bli en låååångrandig vistelse, med maaaaaassor med dödtid. Dagsprogrammet är i och för sig full­späckat från morgon till sen eftermiddag, men när det till lejon­parten består av aktiviteter/föreläsningar som försiggår på finska är det inte mycket som kommer mig till del.

Så det blir väl att kura i ”cellen” en hel del, för en orkar ju inte trava runt utomhus hur många mil som helst heller varje dag. Och ”cellen” är, som celler plägar vara, ett själlöst utrymme som andas institution.

Men det är varmt i alla fall, och jag har efter många timmars micklande och macklande äntligen lyckats utveckla en halvbra relation till det tråd­lösa bredbandet. Den långa anslutningstiden berodde för övrigt inte ett smack på att instruktionerna jag fick gavs endast på finska. Nej, minsann! Så pass bevandrad är jag i det andra inhemska att det skulle gått alldeles förträffligt om bara instruktionerna i sig varit till­fyllest. Om jag så säger.

Nåväl, det om det, och det får också bli allt för ikväll. Bäst att trycka på ”publicera” medan man har något som påminner om uppkoppling.

Hyvää yötä! Gonatt!

”Hej, Meteorologiska Institutet! Är det hos er man kan reklamera den rådande väderleken?”

TACK, DEN HÄR köldknäppen kom ju lämpligt. Inte är det bättre på min destination heller, snarare motsatsen. Usch.

Om dryga två timmar checkar jag in och flaxar iväg. Ja, det vill säga om planet startar i den här kylan. Men före det ska Röda Faran köras till verkstan, om hon nu går med på att starta i den här kylan vill säga.

Dunjacka med huva, färisk olle, långkalsonger, ”stoppabyxor”, rejäla vinterkängor och öronlappar är utan tvekan resegarderoben för da­gen och mottot för densamma är: Warmth be­fore vanity. Efter 50 är det näm­ligen fullt tillåtet att rycka på axlarna och, med en röst som möj­ligtvis färgas av en viss uppgivenhet, konstatera: ”Orka bry sig!”

Men fan vad kallt det är.
$@&#%§ vad jag fryser.

Vintervirkningar

”WASTE NOT, WANT not”, säger man på utrikiska, och på svenska heter det väl: ”Den som spar, han har”? Av en sparad, gammal tröja blir det många smånystan garn.

Och av många smånystan garn kan man virka sig nya burkkläder, lite vintrigare än de gladrandiga jag tillverkade för ett par år sedan. Fasta maskor med ett nummer för liten virknål ger ett färdigt överdrag som är stadigt och fint.

Högen med sjalar virkade i tekniken som heter Salomons knutar växer. En blå, en gul, en vit och en lila med rosa kant har det tills vidare hun­nit bli. Men så fort som det går lär det säkert bli en eller ett par till :o)

Idag ska jag packa. Imorgon bär det av.

Lilla jul 2012

VINTERN KOM ONÖDIGT plötsligt i år. Grönt gräs till julafton var det sagt, och vad hände med det? Fortsätter det så här finns det risk för att jag inte lyckas ta mig in i ”Rucklet” när jag återvänder från re­ha­bi­literingsutredningen, för infarten och gårdsplanen lär knappast skotta sig själva i min frånvaro :o/

Men den dagen, den sorgen. Idag är det Lilla jul här i Finland och jag har haft prominent besök av Lilla A:s storasysters vovve, en åländsk­född chihuahua. Voilà, mina vänner, mademoiselle Blanca:

Eftersom det varnas för riktigt kalla nätter framöver har jag idag tagit det säkra för det osäkra och burit in både oliv och rosmarin från Glas­palatset. Båda var i och för sig noggrant vinterombonade, men blir det alltför många minusgrader är risken ändå stor att det går åt pipan.

Själv fryser jag som en hund av modellen här ovan, så nu blir det fyr i braskaminen och en mikrotinad middag intagen in splendid solitude un­der filten i soffan framför spisen.

Glad Lilla jul på er, alla och envar!

Om det här med att måsta vara frisk och förmögen för att klara av att vara sjuk utan att dö på kuppen

”Bra jobbat att du orkat strida för din rätt i fyra år och att du har slan­tar till övers för resan till vårt rehabi­lite­rings­centrum! Men du, innan du kommer vill vi att du fyller i de här blanketterna och svarar på våra 2.589.467 frågor om allt och ingenting – och glöm för all del inte de sjuttiotretton kopior av olika handlingar som vi också vill ha! Sen, sör­ru, ska vi minsann utreda din totala avsaknad av stresstolerans, svå­righeterna du har med minnet och koncentrationen och se om vi inte kan bena ut vad i herrans namn som gör att du har sån taskig ekono­mi just nu.”

Jomen.

Så ligger det till.

6½ timme har det tagit att fylla i blanketterna. Nu ska jag dra kopior. Bara jag nu kan minnas vilka dokument det är som ska kopieras ...

*suck!*

Nyväckt intresse?

SISÅDÄRJA! DET HAR varit tunt med FPA-visiter här på bloggen ett bra tag, men imorse kl. 06:25(!) finsk tid var det dags igen.

”Kansaneläkelaitos” är alltså det finska ordet för Folk­pen­sions­an­stal­ten, som ju är de allra bästaste av vänner en medborgare i republiken Finland kan ha. Eller hur det nu var.

Ja, jösses ...

Gud, giv mig styrka ...

 

Telefontid med borreliadoktorn.

Författande av bemötande till JO av FPA:s nyligen inlämnade utredning (?) om beräkningarna av det allmänna bostadsbidraget *suck!*

Utbyte av X antal mejl med planeraren på det rehabiliteringscentrum jag är på väg till nästa vecka.

Telefonsamtal till Åbo universitets centralsjukhus för att under seriös språkförbistring flytta klockslaget för ett läkarbesök. Det gick förstås inte. Besöket blir istället framskjutet med en hel månad *suck!*

Författande av bemötande till JO.

Bilbesiktning och besked om att höger drivknutsdamask ser ut som en schweizerost *suck!*

Besök på närbelägen bilverkstad för att boka tid för damaskbyte *suck!* Vete fan var slantarna till den fakturan ska komma ifrån :o/

Utbyte av ytterligare ett antal mejl med rehabiliteringscentret.

Bokning av flyg t/r Turkugrad (dvs Åbo) *suck!* Det är billigare med en vecka på Kanarieöarna.

Författande av bemötande till JO.

Telefonsamtal med sekreteraren på medicinska polikliniken för att få en faktura för ett oanvändbart läkarintyg makulerad.

Författande av bemötande till JO.

Skifte av plats på vänster bakdäck och höger fram, som de vid be­sikt­ningen upptäckte inte satt i rotationsriktningen *suck!* Så blir det när man inte gör däckbytet själv *dubbelsuck!*

Allt detta före kl. 12, och nu fortsätter dagen med ...

fortsatt författande av bemötandet till JO.

Jippi!

Not.

Om nyhetens behag en trist och mulen dag

SALOMONS KNUTAR, KÄRLEKSKNUTAR och vad den här virk­tek­ni­ken nu har för andra namn, är min nya ”drog”. Väninnan C hade sna­vat över en beskrivning på någon blogg och tarvade lite assistans för att greppa det hela och sen var jag fast! Det går makalöst fort att pro­ducera fluffiga, fina sjalar eller halsdukar med ett slutresultat som ser himla komplicerat ut.

För att döva mitt dåliga samvete för att jag sitter stadigt på rumpan med virknålen i handen började jag dagen med en drygt 3 km lång ”runda” på motionsbandet. Rask promenad i 5 km/h varvat med kor­tare sträckor löpning i lite högre tempo får fart på tantfläsket vill jag lova! På det en kopp nybryggd espresso från min loppisfyndade ma­chinetta och sen är man på G :o)

Det är svårt att fatta att det bara är en månad kvar till julafton. Moss- och gräsmattan står så grön och grann på gården att den fläckvis rentav skulle må bra av en ansning. Men man ska inte klaga, utan klap­pa händerna av förtjusning. För tänk vilka mängder fossilt bränsle man sparar på kuppen!

Resultatet av ett litet andrum

IBLAND BEHÖVER MAN en paus för att få ett annorlunda perspektiv på Livet. Och under en paus kan det dyka upp roligare saker än de van­liga bedrövelserna, som i min tillvaro numera står som de omtalade spöna i backen.

Under den tystnad som lägrat sig här de senaste dagarna har jag bl.a. ägnat mig åt långa promenader på motionsbandet, eftersom den ryt­miska pendelrörelsen som uppstår när man går gör susen för att lågt humör. Ja, jäsiken vet ni, som jag knatat på!

Motionerandet har jag varvat med virknålsvoodoo. Fyra nåldynor har det blivit och när de var färdigställda stack jag med stoor till­freds­stäl­lelse en mängd nålar i dem, alltmedan jag tänkte ondsinta tankar om både den ena och den andra.

Igår fick jag tack vare väninnan C dessutom upp ögonen för en för mig helt ny virkteknik och inspirationen flödar fram med förnyad kraft. Så länge jag finner glädje i att hantverka, så länge är jag ännu inte helt slut som människa! Bilder kommer så småningom på det nya.

Nåväl, vi har väl alla våra svarta stunder lite till mans eller hur? Det jag ogil­lar är att mina egna duggar allt tätare, så tack, alla, för era upp­munt­ran­de tillrop häromsistens! Det är gôtt att veta, att det finns en hel del goda människor out there in space, både kända och okända.

♥ ♥ ♥

One of those days

JAHA, SÅ VAR det dags för en formsvacka igen.

Ålands hälso- och sjukvård har snuvat mig på min hälsa, till vissa delar för all evighet, amen. Och efter den tre veckor långa antibiotikakuren mot borreliosen noterar jag, med bara tre dagar kvar, ingen som helst förbättring.

FPA blåser Lilla A och mig på det bostadsbidrag vi enligt lag ska få och har med det drivit mig ända till justitieombudsmannen, som jag f.ö. undrar när i helskotta jag ska få svar från.

Pensions-Alandia krånglar med den invalidpension jag har läkarintyg i travar på att jag har rätt till under den tid den medicinska utredningen är pågående, och med det har vägen burit till För­säk­rings­domstolen. Och där tar det väl ett halvår eller mer.

Liv-Alandia tolkar sina egna försäkringsvillkor som en bränn­vins­advo­kat i ett tillstånd av fullständig sinnesförvirring, så i fallet med pre­mie­befrielse på min frivilliga pensionsförsäkring blir det tingsrätt och/eller polis.

Och nästa vecka ska Röda Faran, 22 år i somras, på årsbesiktning.

Ja, vet ni, ni får faktiskt förlåta mig, men idag är det en dag (igen) då det inte riktigt känns som Livet går som på räls. Att sätta mig ner och invänta nästa katastrof är förmodligen det slugaste jag kan göra. För att den kommer, det kan ni skriva upp. Det torde vid det här laget vara nog så empiriskt bevisat.

På tal om katastrofer, så har den här bloggen snart gjort sitt. Jag har ju ändå aldrig någonting trevligt att skriva om numera. Jag skulle inte läsa den här bloggen själv. Det räcker som betyg.

Den sorgeliga förklaringen till att de redan stinna pensionsförsäkringsbolagen blir allt fetare

NU ÄR DET dags för en liten föreläsning om hurusom de redan pen­ning­stinna pensionsförsäkringsbolagen blir ännu fetare. Det här är ett exempel ur levande livet, om hur Aktia/Liv-Alandia läser för­säk­rings­villkor som Fan själv läser bibeln och på så vis slingrar sig undan att betala ut ersättning enligt avtal.

Låt mig börja med vad som utlovades om premiebefrielse i för­säk­rings­offerten jag fick 1995: ”Om den försäkrade blir arbets­oför­mö­gen be­talar vi premierna för de hela månader som arbets­oför­må­gan varar utöver en överenskommen självrisktid. Som själv­risk­tid kan Du väl­ja antingen 90 dagar eller 365 dagar.”

Och här följer en förenklad beskrivning av det försäkringsskydd jag tecknade 1995, tolkad på det vis en försäkringstagare gör:

Den 28.2.2012 ansökte jag om premiebefrielse för två perioder, en kortare under 2007-2008 och så för den pågående arbetsoförmågan, som började 20.2.2009. Båda höll sig gott och väl på rätt sida om tio­årsstrecket. Döm därför om min förvåning när beslutet anlände och jag kunde läsa att jag endast beviljats premiebefrielse för perioden 28.2.2011 - 27.1.2012 – bara elva månader!

Detta beslut grundar sig på att Aktias/Liv-Alandias tolkning av villkoren är, att man anses ha känt till sin möjlighet till premiebefrielse i samma stund som försäkringen tecknades, och därmed har bara ett år på sig att ansöka efter att arbetsoförmågan konstaterats! Låt mig citera dem:

”I våra brev lämnar vi bort slutdelen av § 73 i för­säk­rings­avtalslagen just för att 10 års preskription tilläm­pas aldrig beträffande försäkringstagare som haft kännedom om försäkringens förmåner sedan försäkringen tecknades.”

Det var ju en elegant lösning, men säg mig, varför finns det då över­huvudtaget en punkt som berör 10 års preskription respektive 1 års ansökningstid med i premiebefrielseförsäkringens villkor?! Knappast som spaltutfyllnad, så det vi har att göra med här är således kvali­fi­cerat skitsnack. För det som står i villkoren, det står i villkoren. Punkt, slut.

Ännu intressantare blir det om man illustrerar Aktias/Liv-Alandias idéer i grafisk form:

Var och en med ens bara rudimentära kunskaper om räntor och tillväxt fattar direkt, att om man premiebefriar à la Aktia/Liv-Alandia så uppfylls inte själva grundtanken med premiebefrielseförsäkringen, som man ju tecknar för att säkerställa att pensionen tillväxer i målsatt takt även när man själv är arbetsoförmögen! Och pensionen, där borta i slut­ändan, blir mycket lägre än om premiebefrielsen görs enligt avtalet.

Men hur kan det då bli på det här galna viset? Jo, ser ni, om man i egenskap av försäkringsbolagsjurist skri­ver så här

”/.../ så tillämpas 10 år preskriptionstid enbart i sådana fall då den som har rätt till ersättning inte visste om försäkringen eller om möjligheten att få ersättning.”

och

”Denna tolkning av försäkringsavtalslagen § 73 är hävd­vun­nen på försäkringsbranschen beträffande alla för­säk­rings­slag.”

då tror man att man har sitt på det torra. Men så är inte fallet. Om för­utsättningarna för premiebefrielse stipuleras som sagt under en helt egen rubrik. Och håll i minnet, att premiebefrielse kan beviljas endast för­säk­rings­ta­ga­ren själv, ingen annan.

Självfallet känner han/hon ända från dag 1 till att det finns möjlighet till premie­befriel­se, för det är ju för fan för att få denna vetskap som försäkringen teck­nas! Och lika självfallet kan han/hon inte i förväg veta om de hand­lingar han/hon har tio år på sig att lämna in kommer att god­kän­nas eller förkastas. Det är först i det skede när handlingarna god­känts av Aktia/Liv-Alandia, som försäkringstagaren får faktisk kän­ne­dom om sin möjlighet. Det är från det datumet räknat som man har ett år på sig att formellt ansöka om premiebefrielsen.

Att ersättningen beviljas först i framtiden är inte heller i enlighet med villkoren, men den biten går jag inte in på närmare här. Vad jag där­emot bör nämna, är att det mest hela tiden refereras till 73 § Lag om försäkringstavtal, som faktiskt är en paragraf som ändrar imple­men­te­ringen av villkoren för premiebefrielse. Men det Aktia/Liv-Alandia missat (valt att blunda för?), är att denna paragraf inte omfattar min för­säk­ring. Den gäller endast försäkringar tecknade fr.o.m. 1.11.2010. Min är från 1995, då ordalydelsen i lagen var en annan.

Bäst av allt:

Aktia/Liv-Alandia säger skriftligen – och därmed bevisligen – att det här sättet att tolka försäkringsvillkoren är hävdvunnet. Något som görs av hävd är något som alltid görs på samma sätt. Och då, kära ni, är det i det här fallet fråga om ett systematiskt, bedrägligt förfarande av högsta klass och inget att tvista om som ett civil­mål i tingsrätten. Då är det ett brott, och brott bör man anmäla till CKP.

Edit kl. 14:57:
Lustigt. Så fort jag skriver något om försäkringsbranschen får bloggen besök från Folksam i Sverige. Är det någon av mina vanliga blogg­läsa­re som jobbar där? Eller..?
 

Om att ge sig ut på obruten mark

TILL MIN FÖDELSEDAG för några dagar sedan hade Lilla A över­rask­ningsbakat en hel drös med små godsaker, s.k. makaroner. Ni vet, så­na där små bakelser som består av en över- respektive underdel av maräng blandad med mald mandel och däremellan en läcker fyllning av något slag. Där slog avkomman mig på fingrarna så det bara sjöng om det, för något sånt har jag aldrig gett mig på själv.

Men nu ska det bli ändring! Under gårdagen ägnade jag därför en god stund åt att skålla och skala 400 gram mandel. Färdigmalen är nämli­gen inte direkt billig och är man übersnål ekonomisk så är man. Vad jag däremot ännu inte lyckats med, är att lokalisera min mandelkvarn och dyker den inte upp kommer det att bli 400 gram jädrar så dyrmald mandel :o/

Sen noterade jag sent igår kväll, att de skott av fläckbegonia jag har stående i ett glas med vatten på fönsterbrädan ända sedan augusti har tappat vettet totalt. Mitt i november och utan fötterna i rejäl jord sätter de igång med att blomma:

Tiden är ur led på alla vis, men tar det sig den här formen av ut­tryck är jag inte dummare än att jag tackar och tar emot. Imorgon börjar en ny vecka och med den flyter garanterat nytt smolk upp till ytan i bägaren. ”Positive thinking” is not my middle name. Inte numera.

Om det där med att uppgradera sig

IDAG ÅKTE MIN mer än tjugo år gamla Gillettehyvel i soporna. Så ål­derstigen var den, att det inte mer går att få tag på utbytesblad till den. Ingen kan m.a.o. anklaga mig för något överdrivet slit och släng. Särskilt inte som jag det senaste året snarast kratsat av behåringen i armhålorna*, inte hyvlat.

Blicken jag fick av kassörskan när jag ändå, för säkerhets skull, hörde mig för lite försynt om det möjligen skulle finnas blad att köpa, ja, den var obetalbar. Och kom sig förmodligen mest av hennes ringa ålder. Och min numera före detta hyvels imponerande dito. Den såg nämligen inte alls ut som damhyvlar av idag. Mera årsmodell ä, om jag så säger. Precis som jag.

Men idag har jag investerat i en ny. Gillette Venus Divine + en extra förpackning blad, gubevars. På väg hem från affären slog det mig, att om jag håller mig till samma omfattning av slitage som med den förr­iga, då kommer jag att ha avhyvligen ordnad för resten av min levnad och lite till. Med den gamla hann jag nämligen bara göra av med fem blad och nu har jag hela sex stycken till mitt förfogande.

Undrar just om Lilla A kommer att uppskatta den här delen av sitt morsarv..?

*) Japp, armhålorna. Bara. Pälsen på Ruckelhäxans ben är nämligen såväl tunnsådd som bleksiktig och kräver därmed ingen som helst form av åtgärd. Och det som benämns bikinilinjen är numera föremål för s.k. naturlig avgång. Så om jag mot förmodan skulle få för mig att ikläda mig baddräkt är ge­ne­ran­de behåring där söderöver det minsta av mina bekymmer.

*suck!*

DET HÄR BÖRJAR bli löjligt. Har inte Aktia bättre saker att göra än att hålla sig informerade om vad en höggradigt irriterad försäkringstagare på Åland skriver på sin blogg??

En påläsning av lagstiftningen skulle i mitt tycke vara ett bättre sätt att fördriva tiden, när det nu dessutom tycks föreligga ett seriöst be­hov av det.

Ja, herregud, vad kan man annat säga än: ”Suck!”

Eller jo, vid närmare eftertanke skulle jag kunna tänka mig att också klämma i med: ”Gör om, gör rätt, så slipper ni skämmas.” Men det vore ett slöseri med min tid och energi, för i försäkringsbranschen sätter man hellre sprätt på mängder av premieintäkter genom att tjafsa om ett ersättningsanspråk in absurdum. Och särskilt de gånger man vet att man har fel. Att godvilligt erkänna fel eller misstag är nämligen inte smart, för då prejudicerar man sig och kan bli tvungen att hosta upp ersätt­ning en annan gång också.

Utgångsläget för försäkringstagaren förbättras inte av att det alltid är försäkringsbolagen som har tolk­nings­före­trä­de, även när tolkningen är så långsökt och ologisk som det bara är möjligt. Den arme försäkrings­tagaren, som redan befinner sig i underläge i och med sitt behov av den ersättning han försäkrat sig för, har det inte lätt. Och det är mer regel än undantag att denne stackars sate blir tvungen att gå hela vägen till högsta instans för att långt om länge, kanske först efter fyra-fem år, få rätt.

Dessvärre är det inte många som orkar all the way. Dessvärre får det som konsekvens att prejudikaten är alltför få, vilket leder till att för­säk­ringskolosserna kan fortsätta rulla på i samma hjulspår. Och visst, det kan tyckas lite tungt att med en grunddagpenning på dryga 700 eu­ro börja fajtas med någon som höstar in premieintäkter i stor­leks­ord­ningen 100.000.000 per år.

Men eftersom försäkringsbranschen inte har läst på sin Pippi Lång­strump och lärt sig att den som är väldigt stark också måste vara väl­digt snäll, tja, då är det bara att satsa hårt på en biblisk repris. Lille David fick ju jättelike Goliat på fall, så rent principiellt ska det inte vara omöj­ligt. Det behövs inte alltid att man är stor för att man ska bli be­svärlig. Titta bara på ett förkylningsvirus.

Bless you, Aktia! *räcker välvilligt över en näsduk* ;o)

PS. Har hittat en ny, bra-att-ha webbplats: Försäkrings- och finans­råd­giv­ningen. Och sen har jag, till min glädje, upptäckt att jag, när jag får en stund över, faktiskt har min fulla rätt att plita ihop ett klagomål till JO över Pensions-Alandias undermåliga hantering av mitt lagstadgade pensionsärende. Jomen, så ligger det till!

Om att svälja det lilla som återstår av ens stolthet

DET HÄNDE SIG för ett tag sedan, när jag fått min osteoporos­diag­nos, att jag med den vanliga kallduschen insåg att jag inte skulle för­vänta mig någon hjälp någonstans ifrån. Några dietråd, all­män­na för­hållningsdirektiv eller ens ett litet träningstips om hur man förebygger en försämring fick jag inte. Ett recept på ett rävgift jag inte tålde – och en gastro­sko­pi i juli, som jag ännu inte av remit­te­ran­de läkare fått svar på – är vad hälso- och sjukvården bestått mig med.

Allt var med andra ord precis som det brukar: vill du få något fixat får du fixa det själv.

Så i denna goda anda svalde jag det sista av min stolthet och författade en ansökan om luciamedel till Folkhälsan på Åland, för att få ett bidrag till inköpet av ett s.k. promenadband. Promenad eller löpning är nämligen det vedertaget bäs­ta sättet att motverka benskörhet. Men om man, som jag, redan är gravt ben­skör, är raska långpromenader eller löp­rundor på den nordiska vinterns ofta glashala underlag inte riktigt att re­kom­men­dera. Därav önskemålet om ett promenadband.

Svaret lät vänta på sig, men var positivt när det väl kom. Fast hela beloppet skul­le Folkhälsan inte kunna stå för. Istället rekom­men­de­ra­des jag att höra mig för även hos Lions Club Mariehamn. Sagt och gjort, för har man redan sänkt sig så lågt som det går är det bara att trampa på i ullstrumporna. Stolthet är en lyx som folket på gräddhyllan kan hålla sig med.

Idag kom beskedet. Nu, mina vänner, ska det oavsett väder­leks­för­hål­lan­den bli promenera av! :o)

Tack, Folkhälsan på Åland! ♥
Tack, Lions Club Mariehamn! ♥

Men nu står jag inför ett nytt problem istället: var i hela glödheta ska jag i lilla ”Rucklet” göra plats för mackapären??

”Morgonmål för mästare”

HÄR SNACKAR VI inte något kaffe på sängen med blomster, flaggor och skönsång, denna mulna, fuktiga och trista onsdag i november, må­naden som gud glömde. En näve piller och en slät mugg fika är en lämp­ligare inledning på denna min 52:a födelsedag. För vad finns väl att fira?

Jag har således blivit ett år äldre. Ännu ett år har jag offrat på att faj­tas för min rätt och framtiden ser fortsättningsvis lika mörk ut som de ljusförhållanden som råder inuti rumpan på en ko.

Men fint besök har jag allaredan haft idag. Tidigt i morse gled Aktia Liv­försäkring Ab in här på bloggen. Badaboom, rätt ner på inlägget ”Oj, oj ...” damp de.

Konstigt. Så sent som den 8.11 har de skrivit ett brev till mig, i vilket de med eftertryck talar om att mitt premiebefrielseärende handlagts helt korrekt (jo, jo ...) och för deras vidkommande nu är slutbehandlat.

Så vad är det då som föranleder detta celebra besök..? Inte fan var det för att gratulera mig på födelsedagen som de tittade in. Månntro hade de hoppats på att få reda på vad jag kommer att hitta på här­näst? Men si, så korkad är jag inte, att jag i detta forum basunerar ut vad som komma skall. Och huruvida ärendet är slutbehandlat eller ej ska de tids nog bli varse.

Men, men, nu är det snart dags för dagens antibiotikapiller nummer två. Bäst att jag får i mig en macka före det, för att skona magen. För nog skulle det ju vara mäkta surt om jag i onödan drar på mig problem med den delen av systemet också, som snart är det enda som det inte är något fel på ;o)