Ett hallelujaögonblick i hantverkets heliga namn

JAG HAR ALLTID avskytt att sticka flerfärgat med flera kulörer på gång på ett och samma varv. Riktigt helhjärtat, djupt känt och hittills oförändrat avskytt det, det är vad jag gjort.

Garnnystan hoptrasslade med varandra så till den grad att en gordisk knut ter sig som ett enkelt halvslag. Ojämnstora maskor, för lösa al­ternativt för tajta trådar på baksidan, fula garnbyten osv. Bara skit. Riktigt bara skit.

Ända tills igår! Då inträffade ett av livets fåtaliga hallelujaögonblick, när jag lärde mig ett helt nytt sätt att sticka flerfärgat. Med en färg i taget, utan garntrassel, ett oerhört jämnt och fint resultat och propert "lås­ta" trådar på avigsidan!

Första projektet blir ett par pulsvärmare av ylleblandgarn. Så här ser de ut just nu:

Men de är i sin nuvarande skepnad långt ifrån färdiga! Jag har en mas­sa idéer om hur de ska dekoreras för att bli mer personliga, lite mer konstnärliga. Pärlor? Mm ... kanske. Brodyr? Inte omöjligt! Fantasin får sätta gränsen :o)

Gudars, så inspirerande detta är!!

PS. Ett särskilt meddelande till G: krämen är den mest fantastiska man kan tänka sig och efter några kvällars smörjning känns mina gamla knastertassar mjuka som nykläckta bebisrumpor. Tack, min vän! :oD Har du förresten kollat din mejl på sistone..?

Men räcker det inte snart?!

DEN ÅRLIGA BESIKTNINGEN å de s.k. prickdagarna vid Ålands cent­ral­sjukhus är avklarad. Dessa två dagar är ett tillfälle då allmänheten ges möjlighet att komma och visa upp suspekta hudförändringar, som à la löpande band-principen påtittas av två dermatologer. Antingen bokar man tid själv eller så blir man, som jag, kallad.

Trots att jag sommaren 2007 plastikopererades för ett melanoma in situ (förstadium till elakartad hudcancer), sedan dess har ett öronblad på vänster sida som är något nummer mindre än det högra och per automatik ska kallas varje år, har det gått tre sedan sist.

Inför fjolåret hade jag nämligen ”fallit ur rullorna”, eftersom jag året därförinnan, fy mig, uteblivit från min förhandsbokade tid. En förarglig miss från min sida, eftersom jag råkade insjukna och hade annat att tänka på än mina prickar.

Detta till trots var dagens besök med andra ord en ren rutin­un­der­sök­ning och skulle inte innebära varken det ena eller det andra.

Ha! Jag glömde visst för en stund vem jag är, för visserligen ska det till att karvas ännu mer på mitt redan stympade öra. Måttet, som se­dan länge enligt mitt förmenande förefallit mer än rågat, hade syn­bar­ligen ståplats kvar för lite till: en ny pigmentering i operationsområdet.

Ärligt talat, mina vänner, nu tycker jag faktiskt att jag har fått min be­skärda del av ”smärta”. Skulle det inte vara dags snart för lite, lite ”fröjd” också ..? Det borde ju till och med någon som jag vara värd.

Fast det är klart, ett visst mått av fröjd är det förstås att antalet bib­ba­lån av ”60+ och singel” idag nådde 100-strecket. Det är stort! Och fara värt att det börjar blir dags att anmäla boken till BTJ, så att även svenska bibliotek får en chans att köpa in tanten ;o)

Ett piller, två piller, tre piller ...

DET ÄR SOM bekant ingen lätt sak att vara skraltig och inte blir det enklare av att man medicineras:

Thyroxin (sköldkörtelhormon) ska tas så tidigt som möjligt på mor­go­nen och på tom mage.

Doximycin (bredspektrumantibiotika) får inte tas med mjölkprodukter men bör tas med mat och rikligt med dryck, dock inte i liggande och inte direkt före sänggåendet. Kalciumpreparat får inte intas samtidigt, det måste gå minst fyra timmar före eller efter Doximycintabletten, och så bör man undvika direkt solexponering under behandlingen samt ett antal dygn efter densamma.

PRECOSA (frystorkad jästsvamp mot antibiotikadiarré) får inte tas med iskalla eller heta drycker.

Evista (mot osteoporos) har förvånansvärt nog inga begränsningar för hur det tas.

Calcichew D3 Forte (kalcium och D3-vitamin mot osteoporos) ska tas på kvällen och på så tom mage som möjligt.

C-vimin (C-vitamin mot brist på detsamma) kan i likhet med Evista tas när som helst under dagen.

Med allt detta i åtanke har jag försökt plocka ihop ett medicinschema, och det visar sig bli ett heltidsjobb att på föreskrivet sätt försöka ad­mi­nistrera intaget av samtliga preparat jag petar mig parallellt med anti­bio­tikabehandlingen. Resultatet blir baskemej en heltidssyssla:

07:30 Thyroxin.
08:00 Nån form av frukost utan mjölkprodukter + Doximycin.
09:00 PRECOSA, eftersom jag inte vill ta det preciis samtidigt som an­ti­biotikan.
12:00 Evista.
19:00 Nån form av mellanmål utan mjölkprodukter + Doximycin.
20:00 PRECOSA.
23:00 Calcichew D3 Forte på tom mage samt C-vimin.

Mobilens alarmfunktion får jobba på högtryck, annars skulle jag högst troligt missa flertalet pillertider.

***
Från hantverkssidan kan jag rapportera att min senaste triangulära sjal börjar närma sig färdigläget. Men en ”helfigursbild” blir det inte idag. Det finns trådar att fästa :o/

Ny dag, nya ”glädjeämnen”

TRE VECKOR TABLETTANTIBIOTIKA i november + 15 dagar i.v. anti­biotika de senaste veckorna + fr.o.m. idag 10 dagar med nytt bred­spek­trumantibiotika i tablettform – nog skulle det väl vara som själ­vas­te fan ändå om jag inte blir av med neuroborreliosen efter det?! All normal bak­te­rieflora lär det ju i vart fall vara bye-bye med, trots att jag i preventivt syfte kontinuerligt har ätit frystorkad jästsvamp i kap­sel­form.

Den finskspråkiga versionen av B-utlåtandet från min sväng hos Pet­rea i december har förresten anlänt, men är sedan förra veckan på återremiss, eftersom det fanns både det ena och det andra som tar­vade korrigering/komplettering. Sedan hela den här soppan sattes på kokning har det hunnit ackumulera en uppsjö journalanteckningar, och nog är det sen märkligt vilken oerhörd massa direkta felaktigheter de innehåller!

Irritationen hos den som ombeds korrigera är stor, men som en mild västanfläkt i jämförelse med den jag känner. Journalföringsfel har näm­ligen stor likhet med skvaller, som med tiden har den märk­liga förmågan att tillväxa från en dunig, liten fjäder tills man står där med en hel höns­gård. Har det en gång gjorts en felaktig anteckning hänger den med och kan, om det vill sig illa, ha en konkret, menlig inverkan på det bemötande eller den vård du får.

Tro mig på mitt ord. Jag har vid det här laget ett par kilo papper som bevisar detta och det kommer nya ”lustigheter” hela tiden, den se­nas­te uppdagade jag idag: en läkare, som jag väljer att inte namnge, påstår sig ha ordinerat mig Cipralex(!) under 2012. Samma stjärna har f.ö. också antecknat att jag ordinerats en annan behandling ur en viss läke­me­dels­grupp, men i sammanhanget högaktningsfullt glömt att pre­cisera vilket själva läkemedlet var respektive i vilken dosering det förskrevs.

I sagda läkemedelsgrupp finns i dagsläget summa sju (!) olika sub­stan­ser att välja på och varje substans finns sedan av X olika fabrikat, former och styrkor. Det kunde kanske varit av vikt att anteckna vilket av alla dessa jag fick?? Särskilt som jag inte tålde det. Rätta mig gärna om jag har fel, men det känns som aningen mer relevant information än vad min far, död sedan snart 40 år, hade för yrke, eller hur stor min bostad råkat vara vid ett givet tillfälle.

Vilka erfarenheter har ni av era journaler..?

Varför är jag inte förvånad?

 

JAHAJA, SÅ GICK det med den saken, med bara två av tre veckor av ceftriaxonbehandlingen avklarade. Enligt FASS drabbas c. 1 % av ur­ti­karia. Själv­fallet hör jag till den gruppen, vad annars?

*suck!*

Inget snack om saken!

ÅLAND ÄR ÅRLIGEN ett mål för tusentals och åter tusentals besökare från världens alla hörn. (Varför säger man så förresten? Ett klot kan väl inte ha några hörn??)

Jag har i långeliga tider gnölat över att det är så undermåligt ställt med skyltningen här på ön. I de allra flesta fall utgår man helt klart från att alla talar svenska, oavsett om avreseorten är Osaka eller Or­lando.

Men igår uppdagade jag ett steg i rätt riktning, mitt i centrala Marie­hamn:

Men var det verkligen nödvändigt med ”jävla”..?

12 down, 9 to go

 

SKÄMT ÅSIDO HAR jag inte mått så hyvens de senaste dagarna. Förs­ta veckan var a walk in the park, men sen kickade tydligen effekten av ceftriaxonet in på allvar.

Ont i ryggen.
Ont i tummarnas leder.
Ont i handlederna.
Ont i revbenen.
Ont i höftlederna.
Ont i knäna.
Ont i fötterna.
”Influensaömmande” muskler.
Allmän obehagskänsla i hela kroppen + ett envist huvudvärksembryo.
Och kallt, infernaliskt så, på eftermiddagar/kvällar.

Tar inte det här rävgiftet död på de små spiroketdjävlarna så vete fåg­larna vad som ska till för detta. En kärnvapenladdning genom ”bak­dörren”..?

På plussidan kan nämnas att jag till slut lyckats prata mig bort från en inneliggande kanyl och blir istället stucken varje dag. Mycket be­kvä­ma­re! Rekommenderas för den som i likhet med undertecknad har schyst ”rördragning” att tillgå :o)

Om när osthyveln själv får välja

TILL VÅRT FINA stadsbibliotek här i Mariehamn är man välkommen att komma med inköpsförslag, vilket jag gjorde för någon vecka sedan.

En av mina absoluta favoritförfattare, Carlos Ruiz Zafón, har äntligen kommit med en ny bok, ”Himlens fånge”, som är den fristående fort­sättningen på romanerna ”Vindens skugga” och ”Ängelns lek”. Dessa båda fullständigt trollband mig, så jag står frustande i den litterära startfållan, skälvande av iver över att få kasta mig över den nya.

Men det föreligger ett problem, ett litet gruskorn i läsmaskinen.

Problemet är att jag numera har sådana bekymmer med att läsa tryckt litteratur, så min läsiver stillas föga av att stadsbiblioteket tagit in den tryckta boken på svenska. I denna språkversion finns tills vidare inte ens någon ljudbok producerad. Det finns det däremot på engelska.

Jag tyckte därför själv att jag kläckte en strålande idé när jag tipsade bibban om inköp av den engelskspråkiga varianten. Dels är Zafón en populär författare och dels är utbudet av ljudböcker på engelska inte särskilt stort i vårt annars mycket välförsedda bibliotek.

Men någon sådan blir det inte. Antagligen som ett direkt resultat av den rådande sparivern. Den ståndpunkten kan jag omfatta. Ja, jag om någon förstår faktiskt behovet av att spara. Men jag blir aningen syrlig när förklaringen är: ”Vi har beslutat att inte köpa in den. Vi har redan boken i svensk översättning, ’Himlens fånge’”.

Jahaja, men att den finns på svenska, i tryckt form, är väl ändå inget fullgott skäl till att den inte skulle finnas att låna även som ljudbok, på engelska..?

Jag menar, varför inte köra med raka puckar istället och säga som det är: det finns inga medel budgeterade för inköp av utländsk litteratur. För det måste väl ändå vara just det det handlar om? Här på Åland är vi lika lite som vår omvärld förskonade när det gäller att välja spar­åtgärder. Det är på barn- och äldreomsorg, vård och kultur det snålas in, så i det avseendet är vi inte heller särskilt unika.

Vad som däremot är åt det mer unika hållet, är att Ålands relativa li­tenhet, och då menar jag både geografiskt och befolkningsmässigt, gör den växande inkomstklyftan i samhället väldigt mycket tydligare här än på större orter. Den avtagande välfärden synliggörs på ett helt annat sätt när det är så få som c. 28.000 som är utsatta för trenden.

Faktum är, att det skulle vara synnerligen intressant att se ett flödes­schema över hur makten – både den ekonomiska och den politiska – här på ön är fördelad. I stil med det som upprättats över den fast­ländska Bensowstiftelsen, som befinner sig under lupp. Kanske något för Nya Ålands Annika Orre att ta sig an..?

MÖNSTER > Mormorsvirka triangulärt

 
LESSEN ANNACARIN, MEN nu blir det virkning igen ;o)

Min ursprungliga plan för den merinoull jag fyndade i Åbo förra veckan var en ny blomrutig filt. Men hur det nu kom sig så halkade jag tillbaka på mormorsrutigt igen. Fast den här gången blir det inga fyrkanter utan en stor triangel, som ska bli en ullig, gullig sjal.

Så här enkelt gör man en triangel istället för en ruta. I schemat har jag satt olika färg på varje varv, men för att få en tydlig randning på min virkning kör jag minst två varv efter varandra med varje färg.

Eftersom virkning efter schema inte lämpar sig för alla följer därför en beskrivning även i text:

Varv 1
Börja med en magisk ring. Hur en sådan görs kan du se HÄR. Runt ringen virkar du (2 lm, 2 st)* + 2 lm + (3 st)*.

* och * är dina första två stolpgrupper. Ett nytt varv börjar alltid med 2 lm, som motsvarar 1 st. Virka dessa på lösare sidan eller gör istället 3 lm om du föredrar det. Tänk på att de sitter på triangelns långsida, som du kanske vill göra smidig och töjbar om du t.ex. virkar en sjal.
Vänd på arbetet.

Varv 2
2 lm + 2 st i sista st på förra varvet.
1 lm, 3 st runt luftmaskbågen mellan stolpgrupperna.
2 lm (= triangelns spets).
3 st runt samma luftmaskbåge.
1 lm, 3 st i första st på förra varvet.

Varv 3
Precis som varv 2, men mellan de inledande 2 lm och de 2 lm som mot­svarar triangelns spets blir det nu en stolpgrupp till på vardera av trian­gelns korta sidor.

Fortsätt så här till önskad storlek. Antalet stolpgrupper ökar således kontinuerligt med 1 för varje nytt varv.

Busenkelt, sk-tkul och ett ypperligt nybörjarprojekt :o) Lycka till!

Liten lågprislycka

BÅDA AV MINA två köksborddukar, såna där av tyg med vatten­av­vi­san­de ytbehandling, sjunger på riktigt sista versen. Det finns nämligen en övre gräns för hur många års tvättar den plastiga ytan klarar av.

En ny duk har därför stått på önskelistan rätt länge nu, men det rätta mönstret i kombination med den rätta färgsättningen har inte dykt upp. I alla fall inte på rea. Men så i förrgår hittade jag på loppis ett utomordentligt alternativ: fyra stadiga, grönvitmönstrade bords­tab­let­ter för 1,50 €. För alla fyra, mind you, inte per styck.

Efter några timmars blötläggning och därpå följande tvätt är de bu­tiks­fina igen, och Tadaa! mitt ruckliga ”Rucklet”-kök har fått en vårvintrig an­siktslyftning. Ett knippe fräscha tul­paner skulle förstås inte sitta fel det heller, men i min värld har även slokande såna sin charm.

Om undertecknad själv kan man dock inte säga detsamma. ”Charmig” är knappast det första adjektiv som ploppar upp när jag kommer på tal. Men ett nypimpat, charmigt kök, det har jag!

Och ny i.v.-kanyl har jag fått idag, på höger istället för vänster arm. Men det jag inte har är ett utlåtande från Petrea rehabiliteringsklinik. Det kom inte med posten idag heller. Irritationen växte progressivt med ett jätteskutt :o/

Om att falla till föga och bita i den dyra bullen

JAG HADE FÖRVÄNTANSFULLT sett fram mot min fastlagsbulle. Men denna förväntan övergick i mer än lätt missmod, när jag kommen till snabb­köps­kas­san för att göra rätt för mig insåg att jag för priset på en enda bulle skulle ha kunnat baka minst tio stycken själv, om inte många fler.

Men à la bonne heure, den var riktigt god, även så här två dagar för sent. Imorgon har jag förmodligen inte glömt hur &#$¤§% dyr den var.

På posten, dit jag vek in efter ett besök hos Ålands för­valt­nings­dom­stol*, väntade mig nästa överraskning. Denna dock av det klart an­ge­nämare slaget. Med anledning härav ber jag om att få revidera mitt föregående inlägg en smula. En vill jag nämligen särskilt tillönska en särdeles fin alla hjärtans dag och det är G i Göteborg. Det, ska ni veta, är en dam av det rätta virket! En sjusärdeles kvinna helt enkelt.

*) Såsom det överklagarproffs jag av rutiga och långrandiga orsaker börjar bli har jag besvärat mig angående den parkeringsbot jag påfördes häromsistens, eftersom det i 3 § vår egen Landskapslag om parkeringsbot med all tydlighet framgår att jag inte borde ha bötfällts.

♥

TILL INGEN NÄMND, men heller ingen glömd!

Fullspikat schema

 

TWO DOWN, NINETEEN to go, så nu sticker jag strax iväg på en liten morgoncocktail. Noterar att jag missade att det igår var fastlagstisdag, eller fettisdag som man säger i Sverige. Attans! Men det ska väl gå bra att klämma en bulle i efterskott..?

Igår fick jag förresten en riktigt glad överraskning i form av ett tele­fon­samtal från en för mig okänd läsare, som slog en sig­nal bara för att berätta att hon tycker att boken min är jättekul. Å, så glad jag blir! Och himlars, vad jag skulle vilja få tillbaka ork och tid för att sätta igång med uppföljaren ...

&#@!§$ fästingar!

Men framför allt:

&#@!§$¤&!£%}$&¤ Pensions-Alandia, som ödelagt hela min och Lilla A:s tillvaro!!

MÖNSTER > ”Blomrutor”

 
PÅ BEGÄRAN: VIRKSCHEMA till de blommiga rutor jag använt till det senaste av mina filtprojekt. Schemat läses från mitten och utåt i mot­sols riktning.

Din allra första ruta virkar du helt färdig, alla sju varv.

”Nej då, det behövs inte!”

”Ska jag sicksacka delarna?” frågade Lilla A sin textilslöjdslärare, in­nan hon satte igång med att sy ihop sin corsageklänning. En klänning vars materialkostnad överstiger 64 €, varav endast 30 € bekostats av sko­lan. ”Nej då, det behövs inte!” svarade läraren.

”Förlåt nu, men hursa?!” säger jag.

Varken delarna till ovanklänningen, i duchesse och tyll, eller de i foder­klänningen har med andra ord blivit överkastade innan de sytts ihop, för hur skulle Lilla A veta? Säger läraren att det inte behövs, ja, då be­hövs det inte.

Veckoslutet har så att säga varit räddat, för här har överkastats söm­mar. I efterskott, för hand. Fatta hur tidsödande det är!

*suck!*

Som grädde på sömnadsmoset är det foderklänningens passform som i undervisningen, under lärarens överinseende, noga provats in. Vack­ert så, men en provning här hem­mavid gav vid handen att den riktiga klänningen hade hela 12 cm för mycket vidd i livstycket. Tolv!!

*suck!*

Jag som avskyr att sy. Sär­skilt nuförtiden, när ett nålsöga behöver en diameter i klass med en hularing för att jag ska lyckas få i tråden :o/

Men helgens aktivitet har så att säga varit given. Fast inte överdrivet kul. Hoppas ni haft roligare saker för er.

Men varför gnäller jag egentligen? Det kunde ha varit värre. Mycket värre. Det kunde ha varit en långärmad långklänning, med en kjoldel konstruerad av åtta våder. Typ.

En och annan tanke om omtanke

DET FINNS FÖRMODLIGEN inte någon effektivare metod för att skilja agnar från vete än att befinna sig i en livskris av någon form. Sorg, skilsmässa, sjukdom – eller en oturlig combo av flera saker samtidigt – det är i stunder som dessa man får en glimt av under vilka ytor det döljer sig äkta medmänsklighet.

Det är inga stora gester som behövs, tvärtom. Det kan vara alldeles tillräckligt att bara lyssna en stund. Aktivt och närvarande, utan att den uttråkade blicken förlorar sig i fjärran och tankarna med all tyd­lighet befinner sig på annat håll.

För mig, som lever ensam och på mer än två decennier inte ens haft arbetskamrater att ”surra med”, är det­ta lika med guld. Alla har vi ett mer eller mindre uttalat behov av att prata av oss. Men visst är det så, att långt ifrån alla besitter förmågan att låta även andra komma till tals?

Omtanke om sin nästa kan, som bekant, vara något så enkelt som ett knippe tulpaner, ”bara för att” och utan någon bakomliggande agen­da. Eller att skänka bort något man själv inte har någon nytta av, men som man tror kan komma någon annan till glädje eller hjälp. Ja, egent­ligen vilken liten, oväntad handling som helst, som ett tecken på att man förstår att Livet är i en besvärlig fas.

In real life är ni några stycken som stolta kan lyfta på era svansar, och eftersom ni själva vet vilka ni är är det onödigt att räkna upp er. Men tack, tack i himlen, för att ni finns! Och tack även till alla er som kom­mer på besök hit till bloggen och delar med er av er klokskap och hu­mor! Ni har faktiskt givit mig anledning att mynta ett helt nytt begrepp:

VE, Virtuell Empati ... minst lika god som en ann’!

För eget vidkommande tror jag – nej, jag vet – att jag alltid ”funnits där” när Livet krisat för andra. Otaliga är vid det här laget antalet sor­ger, sjukdomar och separationer jag varit med om, förutom mina egna. Ändå är det först nu, vid 50+, som jag förstått att det är på de mest oväntade håll man finner fritt flödande, empatiska ådror och ytterst sällan där man i sin enfald utgått från att de ska forsa fram.

Tyvärr verkar det som jag själv har gått i sin. Just nu förmår jag nätt och jämt hålla mig själv och Lilla A flytande. Det råder kort och gott katastrofal orktorka.

Om när en mamma blir lite trött

I BÖRJAN AV juni i år går Lilla A ut grundskolan. Inför examen håller hon i textilslöjden på att egenhändigt, mycket omsorgsfullt sy en jätte­söt s.k. corsageklänning, den på bilden här under. Elegant som bara den av vit duchesse, tyll och med pärlband som dekor längs midje­söm­marna.

Men så var det skor då, det evinnerliga problemet. I just det här fallet är det inte riktigt okej med Converse, oavsett kulör.

Bland det värsta jag vet är att se valpiga femton-sextonåringar vingla omkring i skyhöga klackar, med en gångstil som snarast påminner om den hos en anka iförd Pampers byxblöjor fulla av ett rejält lass. Att gå på högklackat är en konst, en svår konst, som få vanliga, dödliga be­mäst­rar. I tidigare nämnda åldersgrupp återfinner man inte många, hur gärna de än vill tro det själva.

Därför blev jag så himla glad när jag på min stamloppis idag bok­stav­ligt talat snubblade över ett par helt oanvända, vita skor av balle­ri­na­typ men med liten klack. På prislappen står det 6 €, vilket är bra myck­et mindre än nypriset hos Skopunkten, där de just nu står att finna under rubriken ”Nyinkommet”.

Men tro inte att de får godkänt. Nädå. Så nu överväger jag helt all­var­ligt att printa ut ett avtal, i vilket det kommer att stå att jag fritas från allt ansvar för att paniklösa skosituationen dagarna före (eller samma dag) examen ska gå av stapeln. Det ska hon baskemej få under­teck­na, om min förmånliga, lättvindiga och absolut perfekta skolösning inte accepteras.

Japp, den sortens morsa är jag, och det står jag för så länge som det är jag som står för fiolerna. Men vad tycker ni andra? Skulle inte de här skorna passa alldeles underbart till en klän­ning som denna, buren av en sextonåring..?

***
På måndag börjar den intravenösa antibiotikabehandlingen. Efter det blir jag kanske en trevligare människa igen. Men på skofronten ändrar jag mig icke ;o)

Är du kräsmagad? Vänd om!

PÅ ÅBO UNIVERSITETS centralsjukhus går det undan minsann! Jag besökte läkare i måndags kl. 11:00. Med posten igår kom anteck­ning­en från besöket, färdigt översatt från finska till svenska! Inte var det kort heller, en hel A4:a.

Ur innehållet:

”Man berättade för patienten att symtomen t.o.m. kan öka i bör­jan av behandlingen [med ceftriaxon].”

Jippi, liksom ...

”Man berättade också att det är mycket osäkert om alla symtom försvinner under behandlingen och i vilket fall som helst så kommer behandlingsresponsen långsamt under flera månader.”

Just så, ja :o/

”Man kan dock inte med säkerhet säga att minnesstörningarna och koncentrationssvårigheterna skulle bero på borrelia, således re­kommenderas att patienten ännu under detta år får tid till kont­roll hos neurolog på Ålands centralsjukhus. Likaså skrivs remiss till hudläkare på Ålands centralsjukhus.”

Jahapp. Here we go again. Hudläkarremissen kommer sig av det märk­liga eksem jag har fläckvis här och där på kroppen; handleder, under­armar, armveck, knäveck och på låren. Tidigare visat för både den ena och den andra läkaren här på ön, men med responsen: ”Jaså, jaha?”

Somliga av fläckarna kliar, andra inte. Somliga är runda, nästan helt cirkelformade, andra inte. Min egen okvalificerade gissning är att de, direkt eller indirekt, hänger ihop med borreliosen, precis som så många av mina övriga kufiska ”åkommor”.

Gud, så roligt att jag alltid har trevliga saker att berätta numera ... *ironisk*

En skärva hopp

KANSKE FRÅN OCH med nästa vecka? Om jag har tur, alltså. Men med sånt har det varit lite magert på sistone, så egentligen gör jag mig inga för­hopp­ningar.

Samtidigt är jag väl införstådd med att jag inte på något som helst sätt är unik när det gäller att inte få korrekt diagnos och adekvat be­handling i tid, innan skadan har hunnit bli för stor och permanent. Klicka HÄR för att ta del av en annan av alla tusentals lika jävliga his­torier.

Idag snurrar och gungar hela världen igen, det pirrar och porlar i hela ryggmuskulaturen och jag fryser som en skabbig hund.

Idag gör jag inte många knop.

Relationer

MIN RESA TILL Åbo i förrgår företog jag med Viking Lines nya fartyg, m/s Vi­king Grace. Den överväldigande majoriteten medresenärer var finsk­språ­kig, så till ombordunderhållningen hörde ett antal olika ut­tals­va­rianter av fartygsnamnet.

Somliga fick det rätt, dvs [Grejs]. Andra valde [Grase] med kort a. Men det roligaste, alla kategorier, var ändå [Kreiz]. Här är orsaken till min munterhet:

Hahaha! Typ. Och passande, för logistiskt är hon nog den märkligaste passagerarfärja jag hittills trampat heltäckningsmatta på. Rena ga­len­ska­pen är dessutom de s.k. sjöpriserna ombord. För vad tycks om 2,20 € för en liten mugg automatkaffe? Må vara att det ingår påtår, förutsatt att denna pytsas i inom en timme. Men hallå, 2,20 €??

Mackan, som enligt lappen på hyllkanten skulle vara vegetarisk, var in­te heller den någon källa till glädje. Dyr var den (4,50 €) och definitivt inte nylagad. Fyllningen bestod av ett salladsblad, två gurkskivor och en hög blöt svampsallad.

Det sistnämnda medförde att brödets undersida var en enda soggy gegga, som i kombination med den totalt krydd­befriade svampröran gjorde hela anrättningen riktigt oaptitlig. Ja, snudd på äcklig. Och no­tera då, att jag normalt inte är kinkig med maten.

Dagen därpå, dvs igår, fikade väninnan A och jag på stan i Åbo. På ett tjusigt centrumfik, mitt i smeten. En balja riktigt bryggkaffe – och då menar jag balja, av formatet ”säg till om ni önskar en frälsarkrans till kaffet” – betingade 2,50 €. På land! I en storstad! Mitt i centrum! Vi­king Lines blaskkopp är med andra ord endast 12 % billigare, så kan man verkligen kalla det för taxfreepris när mervärdesskatten iland är 14 %..?

Och ställer man koppen kaffe för 2,20 € i relation till att jag i Åbo kun­de förse mig med 50-grams garnnystan merinoull för 2,32 €/st ter sig ”sjöpriset” ännu mer skrattretande.

Ur led är tiden. Och prisnivån i samhället har gått käpprätt åt helvete. Men, men, tell me something I did’t already know.