Det går sin gilla gång

JAHA, NU HAR vi den tiden på året. Tiden då getingarna ägnar sig åt frenetiskt bobyggande och kommer och käkar på mina tillhörigheter. Utemöblerna av obehandlad teak brukar vara smaskens, så även skaf­tet till rotborsten. Det här året är inget undantag på den fronten. Kolla in bollen med träfibrer det lilla livet har i käften!

Och så ett bevis för naturens enastående förmåga att tåla vad som helst: min gamla och i år hårt beskurna lavendelhäck, som länge sett ut som den döden dött. Men man bedrar sig! Den tar sig!

I trädgården är det den kanske bästa tiden just nu. Fast så känns det i och för sig under hela sommaren, så länge som något blommar. Men vitt är vackert, inte sant? Och jag är så glad över att både liljekonvalj och ramslök, som jag flyttat från rena, rama skogen, verkar ha eta­ble­rat sig fint på ruckelgården!

För tillfället blommar också min namnlösa, starkdoftande och jättesöta narciss. Den doftar så gott att jag varje kväll måste göra ett besök för att sticka ner näsan i ljuvligheten. Samtidigt låter jag mig bedåras av äppelträdens blom, som sorgligt nog redan sjunger på sista versen.

Sen har jag en nykomling att presentera: myskmadra. Min illgröna vä­ninna S är en klippa på allt som växer och den här pekade hon ut åt mig vid ett nyligt skogsbesök. Nu finns den nerpetade lite här och lite där, för att se var den trivs bäst. Flytten har den överlevt i alla fall, för den står saftspänd och fin och har satt igång med att blomma.

Slutligen en hälsning från Åbo, där jag i torsdags var för att träffa en endokrinolog vid Åbo universitets centralsjukhus. På vägen från flyg­bus­sens hållplats vid salutorget promenerar man över Aura å och kan passa på att beundra stadens ståtliga domkyrka, där jag för övrigt fak­tiskt är döpt.

Sen passade jag på att informera mig om var hovrätten huserar, ef­ter­som det väl sannolikt är där som en del av mina försäkringsärenden (med i första hand Aktia) kommer att sluta innan det blir gjort som det är skrivet i avtal och lag. Även det här pampiga huset ligger på be­kvämt avstånd längs promenaden till ÅUCS, bara ett stenkast från dom­kyrkan.

Födde

FÖRSTA FRUKTEN AV årets sådd skördades igår: en rund och helt per­fekt rädisa, utan minsta tillstymmelse till skorv eller insektsangrepp. Det ser ut som pallkragsodling är modellen!

Sådd: 3 maj 2013
Skördad: 28 maj 2013 kl. 14:38
Uppäten: 28 maj 2013 kl. 14:40

Hostile Takeover

I NÄRINGSLIVET TALAR man om hostile takeover när ett företag tar över mot ett annat företags styrelses vilja. Något liknande är på gång på ”Rucklets” gård, föranlett av att jag ännu inte hunnit åtgärda en av punkterna på min oändligt långa att göra-lista: spika upp nubb runt öppningarna till mina holkar. Därmed är fältet fritt för Hacke & Co.

Mer hostile takeover kan jag sannolikt räkna med i rabatterna utanför Glaspalatset. Där sådde jag både pion- och opievallmo ifjol och låt mig säga som så här: de har inte varit direkt ovilliga att fröså sig. Framför allt i rabatten till höger kommer det att bli konkurrens. Vänta bara, så ska ni få se!

Sen kan man ju ägna sig åt hostile takeover med berått mod också. Eftersom jag under maj till dags dato lagt ut mindre än 40 € på mat köpte jag igår, utan en tillstymmelse till samvetsbetänkligheter, det rådhusvin jag velat ha. Tanken är att det ska klättra på mitt stendöda lärkträd och bädda in det i sin grönska. I sitt nuvarande skick är död­trädet ingen lisa för ögat, om ock praktiskt såsom varande holkträd.

På samma gång råkade en klematis kleta sig fast i mina händer också, en 'Mandshurica'. Att den fick flytta till ”Rucklet” tackar jag kunniga väninnan S för, för själv är jag komplett klematisnovis och har hittills inte haft en enda. Då är den här säkert bra att börja med, eftersom den ska klara ända ner till -25°.

S däremot, har inte bara gröna fingrar, hon är grön hela hon, och har planterat sitt exemplar i söderläge i full sol. Min planta hamnade också i söderläge, men i väldigt mycket mer skugga, med stark betoning på ”väldigt”. Av erfarenhet vet jag att vi inte behöver ha vadslagning om vems som kommer att trivas bäst. Men det gör inte så mycket. Jag är mer än nöjd bara mitt exemplar överlever och när jag ljuger gör jag det bara på tisdagar i maj.

På hälsosidan verkar det också handla om hostile takeover, i form av den psoriasis som troligen håller på att ta över mina leder. Efter att jag lyckats etablera kontakt med min koordinatordoktor och redogjort för det kronologiska förloppet sedan 1997 (!) har jag hasta la vista fått remiss till reumatolog, lika hasta la vista tid om en vecka för biopsi från utslaget på armbågarna, och så skriver han:

»Det kan mycket väl vara psoriasis som du har. Pso­ria­sis­artrit hör till spondylartropatierna där bl.a. perifera leder och muskelfästen kan angripas. Om du har hudlesioner ökar sannolikheten för diagnosen.»

Sic! säger jag bara.

Det är ju tur att någon läser journalanteckningar, dvs jag själv. Lägger man ihop 1 och 1 och 1 och 1 och ... så kan man faktiskt dra en logisk, hyfsat säker slutsats. Men, som sagt, det förutsätter att man läser vad som skrivits. Och då inte bara det senaste kvartalet, utan kanske åra­tal bakåt i tiden. Förutfattade meningar om kvinnor i medelåldern ska man inte heller ha. Särskilt inte om den här, för det är jag som givit grumpy old women ett ansikte.

Livstecken

EFTERSOM DET TILL min förvåning faktiskt finns några stycken som bekymrar sig om vart jag tagit vägen kommer här ett litet livstecken. Som jag skrev till någon för ett tag sedan, så är det riktigt illa när t.o.m. orken att blogga tagit slut. Bloggen har varit min livlina i flera år nu, men vad hjälper en sådan, när man nått punkten då man inte läng­re orkar hålla taget..?

På samma sätt har det varit med min trädgård. I år kan jag konstatera att det inte ens blir av att fotografera, eftersom jag endast med möda och stor smärta lyckas ta mig upp igen om jag gått ner på knä. Men just for you har jag ändå lyckats skrapa ihop lite vårbilder, och vi börjar med ett überpatriotiskt collage av gammaldags, röda tulpaner, knallgul gemsrot (också kallad vårkrage) och blåblå pärlhyacint:



Efter mors dag (här i Finland) fiskade jag från en container upp tre krukade minirosor, som hade slutat sina dagar som kompost om inte jag råkat få syn på dem. Dem planterade jag utanför Glaspalatset, som sällskap till min 'Rhapsody in Blue', införskaffad ifjol. Med lite tur har de tillräckligt med livskraft för att återkomma även 2014.

Och så blommar förstås det som återstår av min hårt beskurna for­sy­thia. Det, om något, hör ju våren till.



Av mina inalles fyra sorters rhododendron – t.v. små och ynkliga – är 'P.J. Mezitt' alltid den första att gå i blom. På grund av det oansenliga bladverket kan den nästan ta upp kampen med forsythian om att ”blomma på bar kvist”.

Samma är det med de jättelika fågelbärsträden. Helt översållade av bländvita blommor står de och ståtar längs tomtgränsen.



Men själv varken blommar eller ståtar jag. Det är vissna och hålla sig undan som gäller. Mina inflammatoriska rygg- och ledbesvär blommar däremot som aldrig förr. Och nu har jag, efter sju långa år utan gehör från sjukvården, som vanligt lyckats hitta pudelns kärna alldeles själv. Hur fan jag ska orka kämpa mig till en adekvat behandling ännu en gång vete fåglarna.

Man tycker ju, att jag borde ha lyckats vinna ett visst mått av tro­vär­dig­het i och med att jag i tur och ordning själv ställt helt korrekta diagnoser på: hypotyreos, melanom, osteoporos, artros och neu­ro­borrelios. Men icke. Stämpeln ”medelålders, hypokondrisk kärring” går inte att tvätta bort, även om man så skulle gnugga fingrarna blodiga i ett bad av lut.

Så om det vecka efter vecka blir helt tyst här på bloggen, då vet ni vad det beror på. Då har jag, en gång för alla, gett upp. För nu känns det, är­ligt talat, som det räcker och blir över. Allra helst som Lilla A re­dan fått nog och flytt mig och ”Rucklet” till förmån för de mångfalt grö­nare äng­derna vid fadershuset. Men så vadå? Majoriteten människor är i grun­den op­por­tu­nister, så varför skulle ens egen avkomma utgöra ett un­dantag?

Dementi

NEJ, ÄN SÅ länge har jag inte dött. Eller jo förresten, själsligen har jag det. Kroppen är på god väg den med, men ni får tåla er en stund till. ”Ont krut ...”, ni vet.

Om vidtagande av skyddsåtgärder

NU ÄR DET bevisat. Allt står inte rätt till med mig nuförtiden. Saker som jag normalt gjort så där nästan per automatik, utan att tänka, funkar inte alls som de ska numera.

Igår skulle jag skruva ihop några ramar till mina pallkragsodlingar, för att klä dem med fiberduk till skydd mot solgass och lömska skadedjur. Detta enorma snickeriprojekt involverade in­köp av ett antal meter hyv­lat 22x22, girning av delarna, förborrning och hopskruvning av hela härligheten. För ett par år sedan hade det här tagit max 1½ timme. Igår tog det halva dagen.

När jag kånkat ut kap- och girsågen och skulle sätta igång var det t.ex. som jag aldrig kört den förbannade sågen förut. Än mindre girat hörn eller skråskruvat träbitar. Men sju sorger och åtta bedrövelser senare hade jag faktiskt lyckats få ihop de fyra ramarna:

Håll med om att det ser väldans mycket prydligare ut med fiberduk på det här sättet, än med stora sjok draperade över odlingarna!

Ytterligare ett bevis för att det går hastigt utför är den middag jag sent omsider åstadkom efter dagens vedermödor: färdiglagad, djup­fryst, vegetarisk wok. Djupfryst färdigmat! Jag?! Särskilt gott var det inte heller, men fort gick det ju. Och man kanske vänjer sig..?

Idag lär det ska vara mors dag här i Finland. Jaha, och..? Har man ing­en mor i livet längre och ingen egen familj som bryr sig ett vitten om sånt, tja, då är det en söndag som vilken som helst. Fast jag skulle ju kunna uppmärksamma dagen med att skrubba upp mig i bastun och klä mig i något annat än blåbrallor och en gammal och trasig islands­olle?

Eller också inte. Vi får väl se. Men trevlig mors dag på er, alla ni andra!

Om när territorialgränsen är nådd eller ”War of The Ants”

I ÅR TROR jag faktiskt att Myrr funkar! Ja, i alla fall på de tre ställen där jag t.v. hittat metropolisliknande bosättningar. Jag studerade igår hur det gick till efter att jag strött ut Myrr vid ingångshålen, och banne­mej, det ser ut som de små liven verkligen kånkar iväg med giftet in till stacken den här gången! Samtidigt känns det hemskt, för myror har förstås ett existensberättigande de också.

Under gårdagen kunde jag även notera att rädisor, rucola, sallat och majrova redan börjat gro i odlingslådorna, så här går det undan i vår­värmen! Men hur det ska gå med frilandsgurkplantorna jag frejdigt planterade ut igår, det återstår att se. Måhända borde jag täcka dem med fiberduk för att de ska ha en chans?

Sen får jag bara erkänna en sak: I’m a sucker for daggkåpa. Som jag kan gilla den växten! Massor av såna vill jag ha i min trädgård! Det vill jag när det gäller liljekonvalj också. Men t.v. får jag nöja mig med att de fåtaliga jag flyttat in har överlevt och står i givakt som rakryggade tennsoldater med sina hårt hoprullade blad.

I en rabatt har det dykt upp en näpen liten primula, som jag ärligt talat glömt bort att jag bar med mig hem från P ifjol. Vad den heter har jag ingen aning om, men vad spelar det för roll? Bilden här under, som är tagen i mot­ljus, ljuger förresten lite, för i verkligheten är den mera åt det djupt rödlila hållet.

Och här har vi det verkliga undret: min magnolia, som mot alla odds överlevde att bli inskottad i vad som kändes som tonvis med snö, har mängder av knoppar! Några grenar fick sig rejält med stryk under vin­tern, men med ”sårsalva” och bandage av gammalt lakan tycks det ha gått vägen :o)

Förresten så klippte jag mina rosor redan i förrgår. Inte för att jag kol­lat om björkarna har musöron ännu, men det kan väl inte vara såå himla noga..? Och igår sprättade jag runt mig Kanankakka, höns­göd­sel, lite random så där. Bättre gödsla utan plan än inte gödsla alls, det är min nya melodi :o)

Om att komma upp i smöret

MAN FÅR SINA idéer ... Jag råkade se en stund på det fin­lands­svens­ka livsstilsprogrammet Strömsö för någon dag sedan. Där, i ett gam­malt avsnitt från 2012, lagade tv-kocken Paul Svensson eget smör och jag blev jättesugen på att göra samma sak. Det är ju så enkelt och blir ju så gott!

För att göra sig c. ett halvkilo tar man helt enkelt en liter vispgrädde, gärna ekologisk och gärna någon dag äldre än sitt bäst före-datum. Smöret får en eftersträvansvärd syra om grädden inte är för färsk. Lä­ge här för fynd bland rödmärkta varor! Annars kan man tillsätta en skvätt t.ex. gräddfil, för att på konstgjord väg tillföra syran som lyfter fram smörsmaken. Köpesmör är såvitt jag vet alltid syrat.

Smöret blir fortast kärnat om grädden är rumstempererad. Sedan är det bara att vispa. Och vispa och vispa, tills fettet och vätskan (det som heter kärnmjölk) går skilda vägar. Ta-ta-raa, du har lagat smör!

Men var beredd på att det skvätter en del mot slutet av vispningen, när smöret börjar klumpa sig. Häll därför bort vätskan ett par gånger under arbetets gång, så undviker du onödig sanering av köket. När smöret har skilts från kärnmjölken är det bara att salta sitt pinfärska smör enligt smak. Drygt en halv tesked gott havssalt räcker i mitt tycke för ett halvkilo.

Grädde + el-visp (+ salt) = smör

Kan det bli enklare?
Det färska smöret håller bra i kylen i ungefär en vecka, men går na­tur­ligtvis att frysa ner också. Vill du förlänga hållbarheten ska du syra det och dessutom tvätta det före du saltar, för att få bort ännu mer av mjölkproteinet. Att tvätta smör är enkelt! Du kramar helt enkelt smör­klumpen i kallt vatten. Byt vatten och krama på tills vattnet är helt klart. Räkna med att du får byta vatten några gånger.

Om du vill förbättra bredbarheten blandar du ditt smör med god raps- eller olivolja. Max 1/4 av mängden ska i så fall vara olja.

***
Och på Ramsholmens naturreservat strax utanför Mariehamn, där vä­ninnan S och jag tog en eftermiddagsrunda igår, blommar (?) vät­te­rosen vid hasselrunnornas fötter. Det är en av de märkligaste växter jag vet, men ett äkta vårtecken här på Åland.

Trädgårdstankar

DET ÄR DEN tiden nu när trädgårdsdokumentationen accelererar, så vi börjar med ett collage från den makalösa gårdagen, med gassande sol och en temperatur nånstans runt 18°:

Visst är det ett makalöst under, att livet funnits där hela tiden och att allt som behövs för att det ska bli nåt är sol, värme, lite pyssel och lite plock? Naturens otroliga förmåga att motstå köld, mörker och torka är lika fascinerande att uppleva varje vår, inte sant?

Den efterlängtade vårens ankomst är förstås också ett handfast bevis för att Livets hjul rullat ett helt varv till. Men stadigt fastkört i en gytt­jepöl sitter det, resultatlöst snurrande utan att få fäste. Motorn vrålar av överansträngning, men till vad nytta? Utan någon som knuffar på där bak gräver sig hjulet bara allt längre ner i dyn.

Runtom mig på ruckelgården återvänder livet i raketfart nu, men vad gör jag då? Jo, jag vissnar. I kroppen förstås – det är ju ett sunt vår­tecken – men framför allt i själen. Hur skönt skulle det inte vara att lägga sig ner, vila huvudet mot en bullig kudde av hjärtstilla och rakt av skita i alltihop?

Men så går jag en lov på min gård när kvällen kommit. Den sjunkande solens sneda strålar ger en annan dimension åt trädgårdsrummet. Skuggorna djupnar, paletten blir mer mättad och en skön stillhet tar vid, när trafikbruset sakta avtar för natten.

Jaja, nog ska jag väl orka ta mig igenom en dag till. Tack, älskade träd­gård!

Och lite spänning i en annars enahanda tillvaro skadar väl aldrig?

Därför planterade jag igår frejdigt ut tre växthusgurkor i Glaspalatset, tre squash i en pallkrage ute på gården (med fiberduk på) och sådde sockerärtor i en annan. Samtidigt fick alla pelargoner flytta ut från ”Rucklet” och göra gurkplantorna sällskap.

Från R&D-avdelningen meddelas att det tagits skott av oliv och dess­utom planterats ett antal kärnor från ekologiska aprikoser, som ätits under vintern. Någon framgångssaga går det knappast att vänta sig, men man ska heller aldrig misströsta förrän man provat!

Mariehamn-Åbo-Mariehamn – på fem och en halv timme

FYRA OCH EN halv av gårdagens timmar tillbringade jag i Åbo, varav en del vid Åbolands sjukhus och den s.k. avbildningscentralen. Inför återbesöket på endokrinologiska vid Åbo universitets centralsjukhus den 30:e skulle det göras en ny DEXA-mätning, dvs en röntgenologisk kontroll av hur pass sköra mina ben är idag efter c. ett års me­di­ci­ne­ring av min osteoporos.

Åbo bjöd på ett strålande väder, så timmarna fram till hemresan lo­da­de jag omkring på stan. Bl.a. hittade jag en ny loppis i Kaskisbacken, som jag passerade på min väg från sjukhuset ner till centrum. Aha! tänkte jag optimistiskt. En chans att fynda ett par nya begagnade jeans! Men tyvärr, det blev inga byxor. Inget annat heller, för den de­len.

Och en sväng genom ”finvaruhuset” Stockmann bekräftade bara mina farhågor: jag är inte en konsument att räkna med. Mängden varor som ”ramlade” över mig från höger, vänster, uppifrån och ner gjorde mig bara trött. Och inte minsta tillstymmelse till habegär infann sig, snarare motsatsen; ett visst illamående över hur vansinnigt mycket saker det finns som ska göra oss till lyckligare människor.

Fast jag får ändå krypa till korset och bekänna mina synder: jag shop­pa­de faktiskt loss. På Clas Ohlson, lämpligt placerat i ett hus vid salu­torget, bredvid hållplatsen från vilken bussen till flygplatsen avgår.

En galltvål.
Finns inget bättre för fläckborttagning! Den jag köpte för sexton år sen, när Lilla A var bebis, är faktiskt slut nu.

Ett par förpackningar 2-liters fryspåsar.
Åtgången på såna har – av orsaker jag inte tänker gå in på – varit mångdubblad under det senaste halvåret.

En silinsats till diskhon.
Hon är från 1950-talet och har en totalt felkonstruerad bottensil, där all sk*t fastnar och är svår att få upp.

Visst är det helt makalöst som jag unnat mig?! Nu får det bli ta­gel­skjor­ta och självgissling ett antal veckor för att kompensera detta lyxlirande ;o)

DIY überenkla miniväxthus

FÖR SNART TRE år sedan bloggade jag om ett tips om hur man gör ett miniväxthus av fodralen till några kasserade CD- eller DVD-skivor. Men tro för all del inte att jag fått till något sånt själv. Inte förrän nu, till mina sådder av persiljefrön. Tre fodral går det åt till ett hus, och lite lim. Jag gjorde två när jag nu en gång var på gång.

Bakväggen och taket sitter ihop precis som de gör när fodralet är helt. Bakväggen är fodralets framsida och undersidan blir taket, men man plockar bort den svarta delen som skivan normalt sitter fastklämd på. Taket går därmed att fälla upp om det blir för varmt i lådan.

Växthusets sidor består av två underdelar och dess framvägg av en fram­del.

Men idag får allt sköta sig bäst det kan, för själv är jag till Åbo över dagen för att vid Åbolands sjukhus avporträttera mina sköra ben.

Och om nu någon undrar, så nej, barometern har inte vänt mot vackert väder sedan igår. Och nej, den svarta pricken är inte smuts. Jag borde förmodligen visa upp det för en läkare, men eftersom svaret på det som ”isbjörnen” nyligen norpade från mitt öra inte kommit ännu, så ... ja, jag vet faktiskt inte om jag vill. Det är liksom nog med elände ändå.

[in]se

IGÅR HADE JAG en sån där tänkardag. Jag tänkte på många saker, som Livet per se, Läget och Framtiden. Stora, otympliga tankar var det, som armbågade sig fram för att få bli först sedda och tänkta. Så jag såg på dem, i tur och ordning. Studerade dem ingående.

När kvällen kom var jag trött. Trött på alla tankar, trött på att tänka. Men med ett antal insikter:

Det finns egentligen ingen mening med Livet. Man föds och man dör, däremellan finns bara en linje mellan x och y, som en kurva i en graf. För en del är den jämn och låång, som en asfalterad raksträcka genom den amerikanska mellanvästern. För andra hackig som en dåligt under­hållen grusväg i glesbygden, med ett tvärt slut i ett ingenting utan vändplan, nästan innan den hunnit börja.

Läget, i sin tur, har inte nämnvärt förändrats under de senaste åren. Slutsatsen måste därför bli, att det inte går att åstadkomma en läges­förändring hur mycket man än kämpar för att få en sån till stånd. Kraf­sa, klös och klättra du bara, din korkade jävel, det hjälper ändå inte. Har du en gång hamnat på rygg förblir du stadigt i det läget. Som det bara är att gilla, eftersom nationalsporten i Finland är att sparka den som redan ligger.

Och så var det Framtiden, en i sanning överreklamerad produkt. När du ligger där på grusvägen som gud glömde, med blicken fäst mot skyn, finns det bara en enda sak du kan vara helt hundra på: förr eller senare börjar det regna. Tycker du dig höra ljudet av annalkande steg? Inbillar du dig att det är den gode samariten som skyndar till din und­sättning? Haha, det kan du fetglömma! Det du hör är ljudet av gro­va arbetsskor med hårda stålhättor. Och när regnet upphör kom­mer den eviga vintern, med en välriktad spark mot din tinning.

Jag har börjat inse.

Och jag har börjat se. Igår, till exempel, såg jag en liten kolsvart prick på kindbenet. En ny.

Vintern är inte långt borta nu.

På rätt väg

EFTER EN LÅNG dag igår och detsamma idag är jag igång med träd­gårds­säsongen! I pallkragslådorna har jag sått spenat, två sorters rädisor, plocksallat, rucola, två sorters sommarmorötter, fänkål, två sorters rödbetor, majrova, bondbönor och gula vaxbönor. På friland försöker jag nu för definitivt sista gången med dill, på jag vet inte vil­ket ställe i ordningen. Dill gillar helt klart inte min gård.

Vinglande på en stege har jag lyckats ta bort de trasiga takglasen från Glaspalatset och efter ett visst trixande fått dit skivor av kanalplast istället. På insidan är det sopat och uppstädat och odlingslådorna är fyllda med kanonjord. Stig, min skraltiga gräsklippare, har fått flytta ut och mitt lilla olivträd in i hans ställe. Det har makalöst nog överlevt än­nu en vinter i mitt mörka källarförråd :o)

Vad som också har klarat vintern, alltför bra, är myrjävlarna. En stor koloni tycks finnas under rabatten till vänster i bild. En annan under gruset längre bort på gården.

Fan.

Inne i ”Rucklet” drar squash- och gurkplantorna iväg så det knakar om det, men det vill till att utomhustemperaturen börjar stiga nu, så att de kan planteras ut där de ska växa innan de ranglar iväg och blir till ing­enting. Men kallt är det fortfarande. Inte mer än 9-10° på dagen :o/

Knäna värker.
Ryggen värker.
Fötterna gråter ikapp med tummarna.
Jag är aptrött.
Men jag är igång!

Gu’, va’ skönt!!

Inte går det fort, men det går ... i ett riktigt gammeltantstempo

UNDER GÅRDAGEN TÖMDE jag Glaspalatsets odlingslådor på all gam­mal och riktigt dålig jord. Det låter sig enklast göras genom att med en liten spade skyffla över i en hink, kånka ut och sprida ut över moss- & gräsmattan. Men hur i herrans namn kan man tappa så mycket fysisk styrka på bara ett enda år?!

Må vara, att jag redan ifjol hade svårt att orka med t.ex. gräs­klipp­ningen. För två år sedan klippte jag glatt hela gården i ett svep. Ifjol blev jag oftast tvungen att sprida ut det på tre dagar. Men armstark var jag fortfarande. Då, inte nu. Jag orkar ju för &#$!§$ ingenting!!

Surt och jävligt irriterande :o(

Men nu är den gjord i alla fall, tömningen. På kvällen ägnade jag mig åt pilljobbet att göra egna såband för alla frön som ska ner i pall­krags­lå­dor­na, att klippa till namnstickor av gamla margarinlock och att planera vad som ska sås var.

I ”Trädgårdsonsdag” häromsistens använde Pernilla Månsson Colt dagstidningspapper till sina så­band. Det vågar inte jag efter ifjol. Då lade jag ett lager Nya Åland som ogrässpärr under jorden i en rabatt, med påföljd att samtliga intillväxande 'Johnson’s Blue' (nävor) kolade vippen! Hur giftigt var det papperet egentligen?!

Nä, vanligt omslagspapper från charken fick det bli istället. Ett sånt där som är ovaxat, alltså.

Sen vill jag visa att det enkla systemet för automatisk underbevattning fungerar utmärkt! De toppsticklingar jag tog av min basilika för ett tag sedan har rotat sig fint och växer:

Så när jag igår skulle så persilja i kruka tyckte jag det kändes smart att använda samma princip, med sådden i ogenomskinliga kvargburkar och lägre, vidare burkar med lock till vattenmagasinen:

Och så en tunn nylonlina ner genom jorden till vattnet därunder:

Potatisen hann jag inte med igår. Det får bli ett av dagens projekt. Men hur går det för er andra..? Är ni lika sena i starten som jag eller står ni allaredan beredda att när som helst skörda årets första egna växthusgurkor??

Äntligen, äntligen maj!

EN SÅN TUR i oturen att jag inte kom mig för att så vid den tid jag bru­kar, för herrejösses, så det växer i pluggboxarna!! Ja, i alla fall på gurk- och squashfronten. Men det är annat på väg upp också: tomater av olika sorter, paprika och några av sommarblomssorterna jag sådde.

Idag ska jag försöka fixa såband av papper för mina morotsfrön, på det vis som Pernilla Månsson Colt gjorde i ”Trädgårdsonsdag” för nå­got avsnitt sedan. Och så ska det sättas potatis i hinkar, som ifjol.

1:a maj var annars, precis som valborg, som vilken annan dag som helst. Men med den skillnaden, att jag inte behövde äta min middag ensam. Väninnan S kallade till årets första utomhusgrillning på sin gård, så jag högg ett paket korv ur frysen och inställde mig villigt. Tänk, att grillad korv, i all sin enkelhet, kan smaka så gott! Och vär­din­nans grisbiffar var förstås så där riktigt grillgoda de med.

Innan jag kröp till kojs för natten testade jag dessutom att göra en frivolitet med pärlor. Det var om möjligt ännu roligare än de utan, som jag tidigare gjort. Blommans mitt är gjord med en teknik man ofta an­vänder sig av för att tillverka knappar t.ex. till folkdräkter: langettstygn runt en ring man slagit av tråden man syr med.

En frivol valborgsmässoafton

IN SPLENDID SOLITUDE med min virknål som enda sällskap, så pa­te­tiskt firade jag min valborgsmässoafton. Långt från tjo och tjim, spra­kande brasor och grillade korvar.

Jag mådde som ett apskaft hela, långa dagen, med värre sjögång än vanligt mellan öronen. Då gör man bäst i att sitta stadigt på sin rumpa i soffan och inte försöka sig på några avancerade storverk.

Men även de små insatserna har sitt värde, inte sant? Några små fri­volitetsblomster blev det därför, eftersom jag är komplett oförmögen att vara helt sysslolös hur uselt jag än mår.

Idag borde jag försöka mig på stegklättring för att ta bort de sista av de spräckta rutorna i Glaspalatsets tak. Men det är inget jag med för­tjusning ger mig in på i min vingliga ensamhet. Det skulle väl just se ut det, om jag slutade mina dagar som halshuggen av mitt ägandes växt­hus?!

[Av någon anledning har det i våld heller gått att logga in på Blogspot via Chrome idag. Jag höll på att bli knäpp! Men sen testade jag Internet Explorer istället, och ser man på, det gick hur bra som helst! Som ett tips, om någon annan har samma bekymmer.]

 

Idag kl. 11:00 skulle jag äntligen få träffa yrkesvalspsykologen – trod­de jag, ja. Kl. 09:05, med mindre än två timmar tillgodo till utsatt klock­slag, ringer Ams och säger att psykologen är sjuk. Det här är tredje tillfället som annulleras på fem veckor.

Det har nu gått >4½ månad (!) sedan jag kom hem från reha­bi­li­te­rings­un­der­sök­ning­en i Åbo. 4½ månad utan att någonting som helst rört på sig med min yrkesinriktade rehabilitering. Nog var det väl som självaste fan ... :o(

Men ha en riktigt härlig valborgsmässoafton, alla ni andra!

Jomenvisst, klart man ska hålla sig ajour med vad tanten där ute på ön pysslar med!

 

Sen var det förstås lite spännande att det inom loppet av fyra minuter ploppade in inte bara ett utan tre besök från fastlandssidan. Det hör inte till vanligheterna. Särskilt inte vid den tiden på dygnet.

Jaja, snoka på ni bara. Jag har minsann rent mjöl i påsen och ing­en­ting att dölja. Tvärtom. Men har ni..? Rent mjöl i påsen, menar jag.

Det är roligt alla dagar, det är då så sant som det är sagt. Och ännu roligare ska det bli, det kan ni skriva upp! :o)

En haiku om att vara chanslös

SENT IGÅR KVÄLL, när mörkret lägrat sig därute, landade ett ensamt flygfä på mitt fönsterglas. Vad gör du redan här, du lilla stackare? tänk­te jag, för natten var kall.

Det är nu länge sedan jag skrev någon haiku, men för en stund sedan blev det plötsligt en. Håll till godo!

Flera haikuer jag skrivit hittar du i samlingen ”Haiku”, som du kan läsa som en pdf-fil om du klickar HÄR. De som är nyast och inte finns med i samlingen hittar du via etiketten ”Haiku” i spalten till höger.

Årets första trädgårdssvep

FÖRST ÄR DET vinter, och så är det vinter, och så är det lite onödigt mycket mera vinter. Men sen! Sen är det bara kadaboom! liksom, och jag blir lika häpet överraskad varje vår.

Inomhus är det helt galet. I torsdags kväll blev en del av vårsådden äntligen av. Bl.a. en namnlös akleja, vars frön jag norpade med mig från en plantskola i Roslagen i juli ifjol. Den sorten har nog lite för bråttom, för igår morse, bara 1½ dygn efter sådd, hade ett frö redan grott!! Få se hur det ska sluta.

Utomhus går det långsammare, framför allt med mitt eget fixande. I år ger jag upp frilandsodlingen till förmån för pallkragar, för mitt grön­saks­land har dessvärre haft för mycket konkurrens av mina två jät­te­granar för ett riktigt lyckat resultat. Granar suger! Bokstavligen. Två odlingslådor hamnar intill Glaspalatset, två andra där odlingsrutorna hittills funnits.

Det går rätt långsamt med växtligheten också. Men igår slog en första tête-à-tête ut! Närsynt plirande genom det ännu oputsade köks­fönst­ret, utan glasögon på nosen, anade jag en suddig, gul fläck i barr­mat­tan under gårdens gamla makedoniska tall. Och javisst, där var den! Det såg lite annorlunda ut ifjol, en vecka senare än nu.

Blåsippor har jag inte till vardags på gården, men en ensam stackare har ändå etablerat sig i en av mina rabatter. Var den kommer ifrån har jag ingen aning om, men den får gärna bli kvar. Samma sak med en växande koloni vitsippor, som slagit sig ner runt fötterna på min ur­gam­la plymspirea. Men varken den ena eller den andra har gått i blom ännu. Och gullvivorna, som inte får vara med på bild idag, har tills vi­dare bara vågat sticka upp fyra-fem centimeter av sina skrynkliga bladspetsar.

Med snödroppar, scilla, krokus och nunneört är det samma visa som alla år, eller hur? Först kommer det ingenting, sen kommer det in­gen­ting, sen några vitt spridda snöisar, plötsligt mängder av scillaknoppar, ploink! mängder av krokus och schlabang! – bara över en natt – hela mattor med djuplila nunneört.

Det är nästan tur att det går i ett måttligare tempo i de anlagda plan­teringarna. Fast nog spirar det även i dem! I min yngsta rabatt, den långa mot gatan, är det full fart nu. Fast vad det skira, gräslika är, som grott i mängder över nästan hela jordytan, det vete fåglarna. Från frö är det i alla fall kommet. Det avslöjar den lilla, bruna skalhatten som sitter kvar på en del. Vilket underbart mysterium!

Eller början på en framtida katastrof?? Det beror helt och hållet på vad det är som gror ...

Det gung­ar mellan öronen, jag är darrig i hela kroppen, har ”sock­er­dricks­pirr” i muskulaturen, som dessutom är på autopilotspänn hela tiden, men ut ska jag! För nu, jädrar i min lilla låda, nu är det vår!!