En grön, skön värld

ETT OTAL VALÖRER av grönt. Försommargrönskans fräschör går utan­på allt under resten av sommaren! Bilderna är tagna i ”Rucklets” träd­gård med min Fuji FinePix F30.

HÄSTKASTANJ
3 juni 2010

SYREN
3 juni 2010

SKOGSLIND (med objudna gäster)
6 juni 2010

LÖNN
3 juni 2010

ALM
2 juni 2010

SYREN ... och en liten myra
3 juni 2010

Du kan se alla bilder i större format om du klickar på dem.
[tags: Aesculus hippocastanum, horse-chestnut, conker tree, Syringa vulgaris, commong lilac, Tilia cordata, lime, linden, Acer platanoides, Norway maple, Ulmus glabra, elm tree]

Av jord är du kommen ...

DET HÄR INLÄGGET är speciellt för er, eventuella krukväxtmänniskor i republiken Finland. Det innehåller en varning, som bör tas på allra största allvar.

Jag är inget proffs i krukväxtsammanhang, men många av mina bloms­ter har hängt med i åratal. Vuxit, frodats, blommat och mått allmänt bra – och någon gång mellan varven har jag planterat om dem. Den­na vår bestods rätt många av dem med denna ynnest, att få fötterna i ny, fin jord.


Trodde jag, ja. Just nu är jag så förbannad och lessen och irriterad att jag inte vet vart jag ska ta vägen med hela mig. Den jord jag köpte senast, Kekkiläs ”Kasper”, är den absolut sämsta jävla (ja, nu svär jag igen ...) skitjord jag någonsin kört ner mina fingrar i.

Krympning vid torkning: massor
Uppsugningsförmåga: på minussidan
Konsistens: blir som en cementklump runt rötterna när den torkar

Flera av mina skötebarn håller nu på att dö uttorkningsdöden, efter­som jorden aldrig blir genomvattnad och förmodligen tar till sig lika mycket syre som vid en inandning på Mars. Inte ens om jag ställer krukan under köksblandaren och låter vattnet småsipprande rinna i tio minuter är det mer än ytan som blir våt. Krafsar man lite är det snustorrt.


Så vad ni än gör, köp ALDRIG, ALDRIG NÅGONSIN, denna full­stän­digt värdelösa planteringsjord! Och, jadå, jag har varit i kontakt med Kekkilä. Svaret jag fick var ungefär lika mycket värt som en axel­ryck­ning. Låt mig citera:

”Hej!

Tack för din feedpack!
Kasper blomjord är tillverkat i Parkano i Kekkilä jordfabrik.
Alla produkter har sitt eget recept. Kasper blomjord innehåller till exempel olika torv kvalitet, sand och gödsel.

När man planterar krukväxter till den nya jorden och vattnar kan det hända så att jordbytan blir kompakt.
Det händer när man har vattnat nya jorden för mycket på en gång.

När man använder Krukgrus eller Krukdekor på myllans uta hjälper det så att myllutan inte går so kompakt.
Jag rekommenderar också underbevattning.

Man måste också komma ihåg att mullbyte är stor stress för plantor, de kan skadas sig och växa dåligt för en stund.

Hoppas att du kan tro på Kekkiläs myllor i framtiden!”

”Tro på Kekkiläs myllor”, my ass! Idag blir det omplantering. Igen.

Märkligt att man inte blir galen ...

DET ÄR KNAPPT så jag tror det själv. Det är för bra för att vara sant – och nästan för korkat att berätta om. Men för tusan, livet handlar ju om att bjussa på sig själv, så skit samma.


I maj 2007 reste jag och lilla A på vårt livs första och tills vidare enda gemensamma utlandssemester. I bagaget packade jag bland annat ner livets nödtorft, mina specialgjorda, dyra hålfotsinlägg. Något min­ne av att jag använde dem på ort och ställe har jag inte och sedan den resan har de varit försvunna. Totalt utraderade från jordens yta. Puts väck. Som bortblåsta.

I tre jävla år (ja, förlåt att jag svär) har jag letat. På vinden, i alla klädkamrar, i källaren, i kapp- och ryggsäckar, i samtliga skodon, ja, kort sagt überalles. Inga inlägg någonstans.

Jag har slitit mitt hår, skurit tänder, svurit och förbannat. Jag har till och med varit i kontakt med ho­tel­let i Spanien och förmodligen var jag väl­digt nära att bli idiotförklarad. Ja, jag menar, inte fan vet jag vad ”hål­fots­inlägg” heter på spanska, så det vete tusan vad de i slut­än­dan trodde att jag letade efter. Men inga inlägg lyckades jag i alla fall få tag på den vägen heller.

Igår var jag för ovanlighetens skull barfota i mina gamla träningsskor. Samma, gamla skor som var med oss till Mallorca. Det var varmt och jag blev lite svettig om fötterna, så när jag tog av mig skorna följde den lösa innersulan med. Lätt irriterad böjde jag mig ner och skulle peta tillbaka dem.

Så konstigt, tänkte jag. Insidan av skon brukar ju ha genomgående samma färg och dessa skors sidor har en gång varit vita. Således borde botten också vara åt det vita hållet.

Det var den inte. Den var blå. Samma ljust marinblå nyans som mina hålfotsinlägg.


Japp, där var dom. Där, under skornas egna innersulor, har dom varit hela tiden – i TRE år! – och inte sagt ett pip. Alla andra fotplagg jag äger har jag letat igenom minst två gånger i förtvivlad jakt på dessa inlägg, bara inte detta enda par.

De är inte längre vita, de är slitna och de börjar ta slut, men jag har varit ovillig att utrangera dem – de har ju för tusan varit mitt en­da bekväma par skor. Vilket nu har fått sin förklaring.

Kan man söka för det här, och till vilken specialist borde man i så fall vända sig? Geriatriker, psykiatriker eller kanske oftalmolog..?

En haiku om ett kärkommet besök

Åh, så härligt! Sent, sent igår kväll hörde jag plötsligt från terrassen prassel och högljutt smaskande nere i skumrasket på gården. En igel­kott! Den första jag sett här vid ”Ruck­let” på två år. Jag blev så glad, och av pur glädje föddes en liten haiku:

”Jag finns! Jag lever!”
I natten tultar urtiden runt,
grå och brun mot svart.
***
Flera haikuer jag skrivit hittar du i samlingen ”Haiku”, som du kan läsa som en pdf-fil om du klickar HÄR. De som är nyast och inte finns med i samlingen hittar du via etiketten ”Haiku” i spalten till höger.

En riktig skitsak

I ÅR KOMMER jag att vara förberedd när det är dags. Dags att sätta vitlöken i höst alltså. Till sist kommer jag till och med att vara rätt­ruck­ad, vilket jag hittills inte varit.

Ända tills i år har jag nöjt mig med att gödsla med köpehönsskit på hink, Ka­nan Kak­ka, men den här gången ska det bli ”på riktigt”, med får­bajs. Det är det överlägset bästa, det har ett riktigt proffs på vit­löks­od­ling avslöjat för mig.

Därför sågs jag igår irra omkring på ett fårbete beläget mer eller mind­re mitt i stan. Det är ägarna av Ulfsby gård och Ulfsby Källarkrog, Ann och Dick Gustafsson, som håller får på ett av stans grönområden bara ett par hundra meter från ”Rucklet”. Praktiskt!


Lilla A och hennes kompis följde villigt med. För att hjälpa till med in­samlingen trodde jag, min fårskalle, men det vara chansen att få klappa ett lamm eller två som lockade. När det kom till upplockning av bajs kan man säga att det sket sig.


Som jag utrustad med hink och trädgårdsspade lodade omkring på den kortbetade ängen och stirrade ner i marken höll jag nästan på att kliva rätt på den här lilla filuren.


En dunig, fjunig strandskateunge låg där och tryckte bland klöver och gräs. Aha! Plötsligt fattade till och med en ornitologisk nolla som un­der­tecknad varför två vuxna strandskator så ivrigt ägnade sig åt låg­flygning där över betet.

Efter att jag fångat sötnosen (eh ... sötnäbben?) på bild skyn­da­de jag mig för­stås där­ifrån för att fortsätta mitt skitgöra.


En fylld tiolitershink senare tyckte jag att det fick räcka, för min odling är inte så stor och det går ju alltid att hämta mera vid ett annat till­fälle. Jag hade dessutom lovat flickorna en stunds mete även denna kväll, eftersom lilla A:s kompis sommarlovsemigrerar till sin pappa i Sverige direkt efter skolavslutningen.


Bakom flötet igen ...


Visst blir man lite varm i hjärtat av att se bilder som den här? Jag hoppas flickorna själva kommer att bära ögonblick som detta med sig i sina hjärtan; ljusa minnen från barndomen kan man inte ha för många av!


Att det dessutom nappade riktigt bra gjorde kvällen fulländad. Med firren från föregående fiskafänge har vi nu mat till en middag, jag och lilla A! Den största drog hon upp själv, en bamse som mätte hela 30 centimeter från överläpp till stjärtslut. Kompisen hade också hon en fisk med sig hem till mamma :o)


Vid niosnåret packade vi ihop. Solen stod fortfarande högt och blän­da­de utsikten från vår position längst ute på pontonbryggan upp mot Hotell Arkipelag och gästhamnen vid Mariehamns seglarförening, MSF. Nog är vi bra lyckligt lottade, lilla A och jag, som får bo året runt här på Åland, med fårbajs att hämta bara ett stenkast från ”Rucklet”, metebryggor på gångavstånd och en omgivning så vacker att det tar ont i ögonen.

Och i min trädgård blommar löjtnantshjärtat, ljuvlig som en mid­som­mar­natts­dröm ...



Du kan se så gott som alla bilder i större format
om du klickar på dem.

Säkra sommartecken

NU ÄR DET inget snack om saken mera, sommaren är här även om nätterna fortfarande är kyliga.

Ett säkert tecken är att getingarna kommer och gnager trä från mina utemöbler på terrassen. Varje år skalar de av det allra yttersta, vä­der­bitna lagret, så en vacker dag har de väl lyckats käka upp allt­ihopa.

Möblerna är av teak, som jag medvetet avstått från att olja. Dels tyck­er jag att de grånar väldigt vackert om man låter bli och dels är jag för lat för att ta på mig det extrajobbet varje år ;o)


Det andra bombsäkra beviset på att sommaren har kommit är, om något, de förbannade myggen! Igår kväll hörde jag det första surret och det dröjde inte länge förrän hon hittat mig, den bitska donnan. Men tji fick hon, för efter plåtningen blev hon platt.


Och så fästingarna, förstås. Dessa sjukdomsbärande miniatyras, som är så små att man knappt ser dem. Nog kan ni ju ge er den på att jag imorse igen hittade en liten illvillig jävel som bitit sig fast! Precis bull’s eye på en julskinkan.

Därmed skulle hela min sommars totalkvot för fastsittande fästingar vara avklarad om allt vore som det alltid varit. Men det är det inte. Tydligen drar jag pga min oerhört förbättrade D-vitaminstatus till mig fler än vanligt. Jag menar, det är ju för sjutton bara den 3:e juni idag och det här var redan nummer två!


Och så var det slutligen den stackars humlan som förirrat sig in i huset. Av någon anledning fick den inte upp flygfart inomhus, men kravlade sig med imponerande beslutsamhet över golven och upp på en av mina skor i hallen. Då bar jag ut dem, både skon och kräket, och satte dem på terrassräcket. Där var vinden tydligen gynnsam, för det tog bara en stund så flög den sin kos.



Under min kvällsvattnarrunda upptäckte jag förresten plötsligt att det växer en hel liten koloni med skogsvioler intill staketet mot grannen. Jättesöta är de och får gärna bli fler! Vad som är mindre trevligt är grannens syrener. De slår mängder med rotskott långt ut i min moss- och gräsmatta och det är inte kul alls. Jag har egna syrener, tack så mycket, och vill inte ha mera! Definitivt inte i gräsmattan i alla fall.



Du kan se så gott som alla bilder i större format
om du klickar på dem.

... och jag ser Storebror!

HÖGST INTRESSANT, PÅ min ära ... Mitt pensionsbolag har inom loppet av en vecka besökt min blogg två gånger, så det är ju inte utan att man är böjd att spekulera lite om vad som föranleder ett så eminent besök. Men jag har inget att dölja, så varsågoda och läs! (Och så har jag en välvässt ”penna” också, om det skulle visa sig nödvändigt.)


You may see me but I sure as hell see YOU.
 

Lycklig som en kines!

DET STÄMMER FANTASTISKT bra, det gamla kinesiska ordspråket:

Vill du bli lycklig för en månad? Bli förälskad.
Vill du bli lycklig för resten av ditt liv? Skaffa dig en trädgård.
Se bara här så vackert vattenskotten på mina gamla äppelträd blom­mar just nu! Vem kan låta bli att hänföras?


Min relation till ”Rucklets” trädgård djupnar för vart år som går, och den är lite som jag föreställer mig att ett långt och lyckligt äktenskap kan vara.

Visst har man sina svackor (vintrarna), men man hittar tillbaka till va­randra. Kärleken får en nytändning. Den utvecklas, växer och frodas, och mellan svackorna infinner sig ett lugn och en harmoni (våren-sommaren-hösten). Precis så har vi det, jag och min trädgård.


Ack-ack-ack, så mycket arbete den kräver (vilket äktenskap gör inte det..?) Men oj-oj-oj, med så mycket glädje den återgäldar ens strä­van! Fröjden i att när våren kommer få köra ner nävarna i solvarm jord, spadvända grönsakslanden och känna svetten på ryggen, plocka bland fröpåsarna och så, vattna och vårda, luckra och rensa – ja, den går inte att köpa för pengar.

Lyckan när ett par gröna små hjärtblad tittar upp, den är ojämförlig. Här, under mina fiberdukar, gror redan sockerärtor och morötter.



I odlingslådorna av pallkragar spirar årets ettåriga sommarblommor och några nysådda rädisor tittar upp!


Under gårdagen färdigställde jag det sista. Här ska det bli vaxbönor, bondbönor, mer sockerärtor, isbergssallad och lite till rädisor. Jag valde prydliga rutor som odlingsmodell i år, eftersom jag tror det blir vackert. Tidigare har jag alltid hållit mig till snörräta rader.




Jordgubbarna har så smått börjat blomma. Nu dröjer det inte så länge innan vi kan göra hemlagad jordgubbsglass på årets skörd!


Och här är jag, den lyckliga kinesen, med famnen full av ter­rass­po­ta­tis, som växer så det knakar. Varje dag måste det fyllas på med mer jord i hinkarna!

När jag vunnit på Lotto ska här baskemej bli ett växthus också; ett i engelskt rött, med fint tegelgolv och gott om kvadratmeter. Ja­ja­men­san, dröm­ma får man! Det är dessutom gratis :o)


Du kan se så gott som alla bilder i större format
om du klickar på dem.
Den första bilden, den med äppelblommorna, är stor nog att skriva ut på ett A4-papper om du så vill.

LÄSTIPS Den orolige mannen av Henning Mankell

Den orolige mannen
av Henning Mankell

Vilket skäl kan Håkan von Enke ha för att spår­löst försvinna under sin dagliga promenad i Lilljansskogen? För Kurt Wallander blir det en personlig fråga av högsta rang. von Enke är nämligen Linda Wallanders svärfar och hennes barns farfar. Spåren efter den till synes oförvitlige marinofficeren le­der bakåt till Kalla kriget, till högerextrema sammanslutningar och lönnmördare från det gamla Östeuropa. Wallander kastas in i ett ske­ende vars förvecklingar han inte har förmåga att överblicka. Och sam­tidigt dyker ett ännu mörkare moln upp på hans himmel …

Mitt betyg: ˜˜˜˜ (av 5 möjliga)

Högst personlig kommentar:
Jag läser inte böcker numera, jag lyssnar. Denna sista roman om Kurt Wallander läses av Krister Henriksson, den skådespelare som själv gestaltar Wallander i ett flertal filmer. Det förlorar boken på för min del. Eftersom jag inte gillar Henriksson i rollen, gillar jag inte att det är hans röst man valt att låta framföra Mankells berättelse. Men visst, karln läser bra, det ska han ha cred för.
     Romanen som sådan är bra, riktigt jädrans bra. Antagligen den bästa av alla Mankell skrivit om den filosofiske, operaälskande Ystads­polisen. Jämfört med föregångarna ger den ännu mer utrymme för Wallanders egna funderingar och är inte heller full av grymma, blo­diga våldsbrott. Mankell lyckas alldeles förträffligt med att knyta fast den Wallanderska säcken och slutet tilltalar mig, även om det inte alls kan anses oväntat.

Jag ger boken med beröm godkänt.

Årets första fiskelycka

DET HAR BLIVIT något av en tradition i min lilla familj att några gång­er per sommarsäsong ägna kvällen åt mete. Det hela tog sin början när Lilla A var ungefär sex. Idag är hon drygt tretton och tycker fort­farande det är lika skoj.

Förvånansvärt nog är det alltså bara lite daggmask, eventuellt några skalade räkor, enkla metrevar med flöten och en hink för eventuell fångst som be­hövs för att roa några tonårstjejer ett par, tre timmar.


Vid det här laget är de unga damerna härdade fiskare som agnar själva och i görligaste mån tar loss fångsten också. Självaste av­daga­tagandet får dock den förhärdade modern (ja, det är jag det) tills vi­dare ta hand om. Mest av humanitära skäl, för jag är lite blödig till min läggning och vill inte att abborrpinnarna ska behöva lida alltför länge.

Tummen in i fiskgapet och så ett rejält kläm bakåt tills ryggraden går av, sen är det hastigt go’natt! De små ”näbbgäddorna” har liksom inte fått in riktigt den rätta knycken ännu.



Kvällen började nere vid Sjökvarteret i Mariehamn, på samma pir där galeasen Albanus ligger förtöjd. Där visade sig sjön vara rena öknen och det enda som ”nappade” var en ruvande mås som rett sig sitt bo längst ute på piren.

Tre vackra ägg låg hon på, måshonan, och hade absolut ingenting emot att vara med på bild. Med det valet av hemvist har hon säkert blivit rätt härdad när det gäller mänskliga kontakter.



Efter en halvtimme gav vi upp och bytte brygga. På vägen passerade vi Ångbåtsbryggan Äventyrsgolf vid vars uteservering allt med vingar hittat stans bästa fast food-ställe. Skratt- och fiskmås, tärnor och bam­siga trutar slogs som strykarkattor om ett par halvätna hamburgare som personalen ännu inte hunnit plocka undan.

(Jag är ju lite till åren kommen, så Alfred Hitchcock dök inte helt ovän­tat upp i mina tankar. *ryser*)


På plats på pontonbryggan bakom restaurangbåten F.P. von Knorring gick det bättre! Lilla A halade omgående upp en halvstor abborre och strax därpå fick kompisen M upp två småttingar på raken. De senare fick däremot prova på livet som flygfisk och återvända till sitt rätta element, alltför små för att duga till annat än tillväxt.


Slutsummeringen för kvällen blev m.a.o. summa en (1) firre, nu ren­sad och instuvad i frysen. Ensam räcker den inte till något, men så vadå? Här ska minsann metas fler gånger!


Du kan se så gott som alla bilder i större format
om du klickar på dem.

... med lust och fägring stor

SIPPOR, VÅRLÖK OCH nunneört har vissnat och gullvivorna sjunger även de på sista versen. Det lider mot midsommar och i det fria är det scenbyte för andra akten. Bilderna är tagna med min Fuji FinePix F30 på Sviby holme strax utanför Mariehamn på Åland en tidig kväll i maj.

GETRAMS
29 maj 2010

HÄGG
29 maj 2010

HÄGG
29 maj 2010

HUMLEBLOMSTER
29 maj 2010

LILJEKONVALJ
29 maj 2010

LILJEKONVALJ
29 maj 2010

SKOGSNÄVA/MIDSOMMARBLOMSTER
29 maj 2010

SKOGSNÄVA/MIDSOMMARBLOMSTER
29 maj 2010

Du kan se alla bilder i större format om du klickar på dem.
[tags: spring, lily of the valley, bird cherry, water avens, mourning widow, Angular Solomon's-seal, Scented Solomon's-seal]