Som man sår ...

HÄR PÅ ÅLAND, precis som lite varstans i Norden, har det i ett par-tre dagar varit ett fantastiskt väder. Vackert väder är för en ruckel­ägare detsamma som trädgårdstid, och under gårdagen var det hög tid att bland annat få årets sådd avklarad.

Men först vill jag visa resultatet av ett tidigare års ”sådd”: några av mina tulpaner, som äntligen börjar bekänna färg! Jag har mängder av lökväxter här vid ”Rucklet”, men allt är sånt som följde med vid hus­köpet och jag har därför ingen pejl på sorterna.


Det jag gjorde först av allt var att sätta lite potatis. I år avsätter jag inget av utrymmmet i mina odlingsbäddar för det här, utan ska prova ett knep som Pernilla Månsson Colt tipsade om i ett avsnitt av pro­gram­met ”Trädgårdsfredag”: man planterar i hinkar. (Programmet, avsnitt 2, finns tillgängligt på SVT Play ända t.o.m. 18.7.2010.)


Lämpligt nog hade jag ett antal hinkar att tillgå och behövde inte slö­sa pengar på att köpa nya. De här använde jag ursprungligen för att gjuta fundament till (ännu inte installerad ...) trädgårdsbelyning för några år sedan, därför är hålen i botten så stora. Men klipper man till en rundel av markväv och lägger i botten har ju detta ingen be­ty­delse.


Fem hinkar och en stor plastkruka blev det. Man börjar med ett cirka 10 cm tjockt lager jord, lägger dit sin förgroddade potatisknöl och fyller på med jord precis så mycket att potatisen blir övertäckt. I takt med att grodden växer fyller man successivt på med mera jord. Enligt Pernilla ska det här odlingssättet resultera i att potatisen utvecklar nya rötter hela tiden, som i sin tur betyder mer potatis.


Det om det. Här ovan en bild av mina odlingsbäddar, av­grän­sa­de med kanter av trä och med markduk och bark på gångarna emel­lan.

I den bakre står mina två vinrankor och väntar på omlokalisering till bättre platser, och i samma ruta har jag sått sockerärtor under fiberduken. I den främre är det morötter som gömmer sig under lakanet, och i ett hörn av den tredje gör jag ett nytt försök med dill. Går det inte i år heller, ja, då ger jag upp. I den fjärde växer min övervintrade vitlök och där ska även bondbönor sås när det blivit ännu lite varmare.


Och så var det vattningen. Den plötsliga värmen har resulterat i att jorden snabbt blivit planteringstempererad, men också att den torkat upp något alldeles förfärligt. Särskilt om den, som min, är sand­blan­dad och extremt väldränerad. I min vattenslang skvalar det inte, det klirrar – av euroslantar som rin­ner ut på gården varje od­lings­sä­song ...


Sen var det dags att så i mina för året nya odlingslådor av pallkragar. Till den ena har jag redan flyttat några självsådda plantor krus­per­sil­ja, men den organiserade sådden består av: halvhögt lejongap i blandade färger, buskaster (amerikansk blandning, vad nu sen det är för något) och godetia. Det här året ska det bli mycket bloms­ter­fäg­ring är det tänkt!


Klockan hann bli rätt mycket innan jag var klar för dagen. Jag hade re­dan plockat undan allt och var på väg in när jag upptäckte lil­je­bag­gar på krolliljorna, så det det var bara att sätta igång Operation Ut­rot­ning trots att ryggen vid det laget protesterade i högan sky. Men vad gör väl det, när naturen bjuder på en sån här underbar, vårlig mån­skä­ra?