Årets första fiskelycka

DET HAR BLIVIT något av en tradition i min lilla familj att några gång­er per sommarsäsong ägna kvällen åt mete. Det hela tog sin början när Lilla A var ungefär sex. Idag är hon drygt tretton och tycker fort­farande det är lika skoj.

Förvånansvärt nog är det alltså bara lite daggmask, eventuellt några skalade räkor, enkla metrevar med flöten och en hink för eventuell fångst som be­hövs för att roa några tonårstjejer ett par, tre timmar.


Vid det här laget är de unga damerna härdade fiskare som agnar själva och i görligaste mån tar loss fångsten också. Självaste av­daga­tagandet får dock den förhärdade modern (ja, det är jag det) tills vi­dare ta hand om. Mest av humanitära skäl, för jag är lite blödig till min läggning och vill inte att abborrpinnarna ska behöva lida alltför länge.

Tummen in i fiskgapet och så ett rejält kläm bakåt tills ryggraden går av, sen är det hastigt go’natt! De små ”näbbgäddorna” har liksom inte fått in riktigt den rätta knycken ännu.



Kvällen började nere vid Sjökvarteret i Mariehamn, på samma pir där galeasen Albanus ligger förtöjd. Där visade sig sjön vara rena öknen och det enda som ”nappade” var en ruvande mås som rett sig sitt bo längst ute på piren.

Tre vackra ägg låg hon på, måshonan, och hade absolut ingenting emot att vara med på bild. Med det valet av hemvist har hon säkert blivit rätt härdad när det gäller mänskliga kontakter.



Efter en halvtimme gav vi upp och bytte brygga. På vägen passerade vi Ångbåtsbryggan Äventyrsgolf vid vars uteservering allt med vingar hittat stans bästa fast food-ställe. Skratt- och fiskmås, tärnor och bam­siga trutar slogs som strykarkattor om ett par halvätna hamburgare som personalen ännu inte hunnit plocka undan.

(Jag är ju lite till åren kommen, så Alfred Hitchcock dök inte helt ovän­tat upp i mina tankar. *ryser*)


På plats på pontonbryggan bakom restaurangbåten F.P. von Knorring gick det bättre! Lilla A halade omgående upp en halvstor abborre och strax därpå fick kompisen M upp två småttingar på raken. De senare fick däremot prova på livet som flygfisk och återvända till sitt rätta element, alltför små för att duga till annat än tillväxt.


Slutsummeringen för kvällen blev m.a.o. summa en (1) firre, nu ren­sad och instuvad i frysen. Ensam räcker den inte till något, men så vadå? Här ska minsann metas fler gånger!


Du kan se så gott som alla bilder i större format
om du klickar på dem.