DÄR KOM DET, det tusende utlånet av boken, och det var på länsbiblioteket i Uppsala det hände :o)
Så jaha, det blir till att baka nu då. Och att försöka fatta att min lilla bok faktiskt blivit lånad via Elib så vansinnigt många gånger på i runda slängar åtta månader (lånen på Åland, i bokens tryckta form, är m.a.o. inte inräknade).
Ja, jösses ... Det här trodde jag aldrig jag skulle få uppleva.
fredag 22 augusti 2014
”Det tar sig!” sa amatörträdgårdsmästaren
DET BLEV EN kant av natursten runt den nygamla rabatten intill Glaspalatset. En rabatt som med tiden tydligen ökar i omfång. Det började rysligt anspråkslöst i juli ifjol, när jag blev tvungen att gräva upp en liten, liten yta för att ha någonstans att sätta några små bräkenplantor jag fick av väninnan S. Ett gäng hostor hamnade där samtidigt.
Nåja, runt en månad senare fick jag ett nytt grävryck och utökade området att omfatta Glashusets hela ena långsida. Så har det sett ut ända tills nu, när utrymmesbehovet ännu en gång gjorde sig påmint.
Min trädgård är definitivt ingen mönsterträdgård på något som helst vis, så jag tycker att den här typen av kantning passar ypperligt in i den något bohemiska och oplanerade stil den har. Om man nu alls kan prata om ”stil”.
Krukhortensiorna är nu planterade där, liksom en minimal azalea och de två blekrosa morsdagsrosor jag haft växande i en av pallkragarna. De sistnämnda visade sig nu när jag tog upp dem att bestå av fler plantor per kruka, vilket jag inte lade märke till när jag grävde ner dem i våras. Den ena av plantorna var egentligen fyra stycken!
***
Under veckoslutet blir det eventuellt lite bageriverksamhet här i ”Rucklet”. Jag har nämligen lovat mig själv att slå på stort och laga en riktigt smarrig citronmarängpaj de luxe när min romandebut, ”60+ och singel”, lånas som ljud- eller e-bok för 1.000:e gången. Ett enda lån till så är jag där :o)
Nåja, runt en månad senare fick jag ett nytt grävryck och utökade området att omfatta Glashusets hela ena långsida. Så har det sett ut ända tills nu, när utrymmesbehovet ännu en gång gjorde sig påmint.
Min trädgård är definitivt ingen mönsterträdgård på något som helst vis, så jag tycker att den här typen av kantning passar ypperligt in i den något bohemiska och oplanerade stil den har. Om man nu alls kan prata om ”stil”.
Krukhortensiorna är nu planterade där, liksom en minimal azalea och de två blekrosa morsdagsrosor jag haft växande i en av pallkragarna. De sistnämnda visade sig nu när jag tog upp dem att bestå av fler plantor per kruka, vilket jag inte lade märke till när jag grävde ner dem i våras. Den ena av plantorna var egentligen fyra stycken!
Under veckoslutet blir det eventuellt lite bageriverksamhet här i ”Rucklet”. Jag har nämligen lovat mig själv att slå på stort och laga en riktigt smarrig citronmarängpaj de luxe när min romandebut, ”60+ och singel”, lånas som ljud- eller e-bok för 1.000:e gången. Ett enda lån till så är jag där :o)
onsdag 20 augusti 2014
Ruckelhäxan utvidgar
FÖR EN VECKA sedan tog kompisen P och jag en kvällspromenad. På hemvägen passerade vi ett begagnat plastsjok som låg och skräpade i en dikesren.
– Men du, är inte det där sån där UV-beständig byggplast ..? undrade jag.
– Jomenvisst är det det! instämde P.
Varpå jag resolut röck åt mig den smutsiga plastbiten, vek ihop den och bar den med mig hem.
Dagen därpå tog jag bort den trasiga fiberduken från en av mina ramar, som fungerat som lock på vårens pallkragsodlingar, och stansade dit den nu tvättade plasten istället. Perfekt!
Asiatisk kålblandning, friseesallat, romersk sallat och vintersallat är nu sått i en av lådorna. Bara fiberduk skulle inte räcka nu när nätterna börjar bli rätt svala, så den där biten plast dök upp som på beställning och ombesörjer en mera konkret växthuseffekt. Och gratis är som bekant oerhört gott ;o)
Allt utom vintersallaten har grott. Men hur mycket det hinner växa vete sjutton, eftersom jag de facto kom mig för att så lite väl sent på sommaren.
I sommar har jag haft två hortensior, en hyfsat stor och en ganska liten, i krukor i trappan upp till ”Rucklets” terrass. Men där kan de ju inte bli över vintern och i någon befintlig rabatt finns det helt enkelt inte plats att gräva ner dem. Så igår var det bara att sätta igång att gräva upp en ny odlingsyta intill Glaspalatset.
Men hu, så tungt det är den här gången ... Antagligen är det viktraset som gör att jag är helt kraftlös i kroppen. Numera finns det inte en tillstymmelse till fettdepå som systemet kan omvandla till energi för att försörja den arbetande muskelapparaten. Tur i oturen då, att det regnat så onödigt lite i sommar, för snustorr sandjord är lättgrävd.
Och torrt är det i marken. Torrt så att det dammar när man lyfter på en uppgrävd bit grässvål. Att det regnat både i förrgår och igår märks överhuvudtaget inte :o(
– Men du, är inte det där sån där UV-beständig byggplast ..? undrade jag.
– Jomenvisst är det det! instämde P.
Varpå jag resolut röck åt mig den smutsiga plastbiten, vek ihop den och bar den med mig hem.
Dagen därpå tog jag bort den trasiga fiberduken från en av mina ramar, som fungerat som lock på vårens pallkragsodlingar, och stansade dit den nu tvättade plasten istället. Perfekt!
Asiatisk kålblandning, friseesallat, romersk sallat och vintersallat är nu sått i en av lådorna. Bara fiberduk skulle inte räcka nu när nätterna börjar bli rätt svala, så den där biten plast dök upp som på beställning och ombesörjer en mera konkret växthuseffekt. Och gratis är som bekant oerhört gott ;o)
Allt utom vintersallaten har grott. Men hur mycket det hinner växa vete sjutton, eftersom jag de facto kom mig för att så lite väl sent på sommaren.
I sommar har jag haft två hortensior, en hyfsat stor och en ganska liten, i krukor i trappan upp till ”Rucklets” terrass. Men där kan de ju inte bli över vintern och i någon befintlig rabatt finns det helt enkelt inte plats att gräva ner dem. Så igår var det bara att sätta igång att gräva upp en ny odlingsyta intill Glaspalatset.
Men hu, så tungt det är den här gången ... Antagligen är det viktraset som gör att jag är helt kraftlös i kroppen. Numera finns det inte en tillstymmelse till fettdepå som systemet kan omvandla till energi för att försörja den arbetande muskelapparaten. Tur i oturen då, att det regnat så onödigt lite i sommar, för snustorr sandjord är lättgrävd.
Och torrt är det i marken. Torrt så att det dammar när man lyfter på en uppgrävd bit grässvål. Att det regnat både i förrgår och igår märks överhuvudtaget inte :o(
tisdag 19 augusti 2014
Om hur tanten i mig frodas
SEDAN TIDIGARE HAR jag hammock, behov av läsglas, artros lite här och där och gott om studiecirklar i nyllet som handfasta bevis för att jag inte längre är 25. Nu har jag dahlior också, av egen frösådd i våras, eftersom pelargoner av någon kufisk anledning inte alls vill trivas hos mig. Ja, för någon sorts ”tantblomster” bara måste man ju ha i min ålder!
Några plantor står i rabatten på ”Rucklets” norra sida, men växer inte precis så det knakar. Annat är det med dem jag planterat i krukor på terrasstrappan. Tre plantor i varje och ändå börjar de bli imponerande buskar. Och knoppar har de satt, som slår ut vilken dag som helst nu. Gissa om jag är nyfiken på hurdana blommorna blir, för fröpåsen var en sån där med ”blandat bandat”!
Men visst ser det ut som det kan bli gult ..?
Gul var också min välanvända och ålderstigna Fiskarssekatör, som häromdagen gav upp andan. Ploing! sa det, när fjädern gick av. Perkele! sa jag, på min mors vilda tungomål. Utan sekatör – en bra sådan – lever man inte ett gott liv i sin trädgård. Inte jag i alla fall.
Så efter en rundresa på amazon.com och ebay.com, hittade jag till slut den Felco 6 (bilden ovan) jag var ute efter. En testvinnare av ett format som passar för en liten hand, vilket inte är direkt vanligt bland dessa verktyg. Nu väntar jag spänt på posten varje dag. Måtte den komma snart!
[Den finländska generalagenten tillhandahåller bra information om hur redskapet ska skötas. Plus i kanten för det!]
Några plantor står i rabatten på ”Rucklets” norra sida, men växer inte precis så det knakar. Annat är det med dem jag planterat i krukor på terrasstrappan. Tre plantor i varje och ändå börjar de bli imponerande buskar. Och knoppar har de satt, som slår ut vilken dag som helst nu. Gissa om jag är nyfiken på hurdana blommorna blir, för fröpåsen var en sån där med ”blandat bandat”!
Men visst ser det ut som det kan bli gult ..?
Gul var också min välanvända och ålderstigna Fiskarssekatör, som häromdagen gav upp andan. Ploing! sa det, när fjädern gick av. Perkele! sa jag, på min mors vilda tungomål. Utan sekatör – en bra sådan – lever man inte ett gott liv i sin trädgård. Inte jag i alla fall.
Så efter en rundresa på amazon.com och ebay.com, hittade jag till slut den Felco 6 (bilden ovan) jag var ute efter. En testvinnare av ett format som passar för en liten hand, vilket inte är direkt vanligt bland dessa verktyg. Nu väntar jag spänt på posten varje dag. Måtte den komma snart!
[Den finländska generalagenten tillhandahåller bra information om hur redskapet ska skötas. Plus i kanten för det!]
måndag 18 augusti 2014
Jaa!! Vatten!
IDAG KOMMER DET äntligen rejält med regn! Det var verkligen på tiden, för av det som ska vara gräsmatta finns det inte mycket kvar. Ett ljusbrunt, knastrande underlag är vad det blivit av allt det gröna. Klippningsbehovet har under den senaste månaden varit i princip noll.
Men igår regnade det faktiskt också, fast inte hos mig i stan utan hos kompisen B ”på vischan”, några mil längre västerut. Före regnet, medan vi satt och fikade på hennes terrass, kom en av hennes grannar förbi och gav mig utan desto mer dividerande en hel hög med nyplockade kantareller. Drygt 300 gram visade det sig vara.
Tacksamt, eftersom jag inte helt förvånande numera har utvecklat en avsevärd fästingfobi och endast motvilligt tar mig till skogs själv. Fast med den torka som rått så länge begriper jag sannerligen inte var karln lyckas hitta stora, fina och inte det minsta torra svampar.
Denna sommar känns det som lejonparten av trädgårdssysslorna bestått i att släpa slang, kånka kannor och begråta den tomma regnvattentunnan. Med en jordmån som min, dvs med ett inte särskilt imponerande lager sandblandad matjord ovanpå rena, rama gamla sandbotten, rinner det i princip bara rakt igenom. Utan denna myckna bevattning hade det inte blivit mycket till buketter att fröjdas åt.
Fast hur det ska gå med de nyplanterade trädgårdshallonen jag fått av grannarna C & C och mina nyflyttade svartvinbärsbuskar återstår att se. Mina flitiga rundor med vattenkannan till trots ser de minst sagt hängiga ut :o/
Härutöver kan jag konstatera att det snart gått två hela månader sedan jag första gången avkrävde ett flertal adressater vid Ålands landskapsregering en förklaring till hur inihelaglödhetahelvete det kan komma sig att de överfört mitt klagomål angående FPA:s lagstridiga beräkningar av det allmänna bostadsbidraget tillbaka till Ruta 1, dvs FPA på Åland, där det hela började för snart tre år sedan.
För en knapp månad sedan upprepade jag frågan, men har trots det inte hört ett pip från någon. Så låt mig säga som så här: när det är dags för nästa lagtingsval, om lite drygt ett år, vet jag åtminstone på vilket parti jag inte kommer att rösta. Så kan det gå, Carina.
Men igår regnade det faktiskt också, fast inte hos mig i stan utan hos kompisen B ”på vischan”, några mil längre västerut. Före regnet, medan vi satt och fikade på hennes terrass, kom en av hennes grannar förbi och gav mig utan desto mer dividerande en hel hög med nyplockade kantareller. Drygt 300 gram visade det sig vara.
Tacksamt, eftersom jag inte helt förvånande numera har utvecklat en avsevärd fästingfobi och endast motvilligt tar mig till skogs själv. Fast med den torka som rått så länge begriper jag sannerligen inte var karln lyckas hitta stora, fina och inte det minsta torra svampar.
Denna sommar känns det som lejonparten av trädgårdssysslorna bestått i att släpa slang, kånka kannor och begråta den tomma regnvattentunnan. Med en jordmån som min, dvs med ett inte särskilt imponerande lager sandblandad matjord ovanpå rena, rama gamla sandbotten, rinner det i princip bara rakt igenom. Utan denna myckna bevattning hade det inte blivit mycket till buketter att fröjdas åt.
Fast hur det ska gå med de nyplanterade trädgårdshallonen jag fått av grannarna C & C och mina nyflyttade svartvinbärsbuskar återstår att se. Mina flitiga rundor med vattenkannan till trots ser de minst sagt hängiga ut :o/
Härutöver kan jag konstatera att det snart gått två hela månader sedan jag första gången avkrävde ett flertal adressater vid Ålands landskapsregering en förklaring till hur inihelaglödhetahelvete det kan komma sig att de överfört mitt klagomål angående FPA:s lagstridiga beräkningar av det allmänna bostadsbidraget tillbaka till Ruta 1, dvs FPA på Åland, där det hela började för snart tre år sedan.
För en knapp månad sedan upprepade jag frågan, men har trots det inte hört ett pip från någon. Så låt mig säga som så här: när det är dags för nästa lagtingsval, om lite drygt ett år, vet jag åtminstone på vilket parti jag inte kommer att rösta. Så kan det gå, Carina.
söndag 17 augusti 2014
Kulturnatten 2014
DEN ÅRLIGA KULTURNATTEN i Mariehamn gick av stapeln i fredags, den 15.8. I vanlig, god ordning var jag inte särskilt kulturell – det blir jobbigt med så mycket folk, ljud och synintryck – men jag och väninnan P hade bestämt oss för att ta chansen att prova på den relativt nya motionsflugan, Folk Jam.
Enligt givna rörelsemönster ”dansar” man var för sig till musik med sina rötter i den finska folkmusiken. Även om jag tappade bort mig mest hela tiden var det riktigt kul och även om rörelserna för det mesta är riktigt små och tempot måttligt blev jag till min oerhörda förvåning riktigt svettig. Grejen är förmodligen att man är i rörelse precis hela tiden.
Medborgarinstitutet i Mariehamn ordnar nu i höst en kurs i Folk Jam och jag är hyfsat sugen på att anmäla mig. Här får ni ett smakprov:
Utöver den här programpunkten var det endast en timme i knökfulla (och väldigt varma) Mariehamns stadsbibliotek med Jack Vreeswijk, kompad av den gudabenådade gitarristen Love Tholin, som jag orkade med. Men en sån timme!
Jag är ett stort fan av Cornelis, men det ska jag säga er, att sonen Jack går inte av för hackor han heller. Fantastisk närvaro, jättefin röst och en fena på gitarr, så se och hör honom om ni får chansen!
Enligt givna rörelsemönster ”dansar” man var för sig till musik med sina rötter i den finska folkmusiken. Även om jag tappade bort mig mest hela tiden var det riktigt kul och även om rörelserna för det mesta är riktigt små och tempot måttligt blev jag till min oerhörda förvåning riktigt svettig. Grejen är förmodligen att man är i rörelse precis hela tiden.
Medborgarinstitutet i Mariehamn ordnar nu i höst en kurs i Folk Jam och jag är hyfsat sugen på att anmäla mig. Här får ni ett smakprov:
Utöver den här programpunkten var det endast en timme i knökfulla (och väldigt varma) Mariehamns stadsbibliotek med Jack Vreeswijk, kompad av den gudabenådade gitarristen Love Tholin, som jag orkade med. Men en sån timme!
Jag är ett stort fan av Cornelis, men det ska jag säga er, att sonen Jack går inte av för hackor han heller. Fantastisk närvaro, jättefin röst och en fena på gitarr, så se och hör honom om ni får chansen!
tisdag 12 augusti 2014
Sevärt
DET KOM ÄNTLIGEN regn igår på eftermiddagen. Jag fick äntligen en stund över för att se en dvd jag lånat på bibban, ”En sång för Marion”.
Fritt från baksidan: Arthur, butter men kärleksfull, älskar sin fru Marion över allt annat, men delar inte hennes passion för sång och uppträdande. Hon sjunger i den lokala pensionärskören, medan han har svårt att förlika sig med pensionärer som sjunger heavy metal och dansar robotdans. En dag händer det som inte får ske, Marion blir sjuk och Arthur ”tvingas” ta hennes plats i kören. Ett beslut som kommer att ändra hans syn på livet och sin omgivning.
***
Den ena kvinnliga huvudrollen innehas av en av mina absoluta favoritskådespelare, Vanessa Redgrave. Som vanligt gör hon en alldeles ypperlig insats, liksom Terence Stamp i rollen som hennes make.
Om den var bra? Oja! Av mig får den tveklöst 4 rullar hushållspapper.
(Det är upplagt för tåreflod när man ser en film som den här.)
Fritt från baksidan: Arthur, butter men kärleksfull, älskar sin fru Marion över allt annat, men delar inte hennes passion för sång och uppträdande. Hon sjunger i den lokala pensionärskören, medan han har svårt att förlika sig med pensionärer som sjunger heavy metal och dansar robotdans. En dag händer det som inte får ske, Marion blir sjuk och Arthur ”tvingas” ta hennes plats i kören. Ett beslut som kommer att ändra hans syn på livet och sin omgivning.
Den ena kvinnliga huvudrollen innehas av en av mina absoluta favoritskådespelare, Vanessa Redgrave. Som vanligt gör hon en alldeles ypperlig insats, liksom Terence Stamp i rollen som hennes make.
Om den var bra? Oja! Av mig får den tveklöst 4 rullar hushållspapper.
måndag 11 augusti 2014
Premiär x 2
INTE VET JAG vad som flög i mig igår, men på morgonen fick jag utan föregående varning för mig att baka. Inte hälsosamt matbröd, även om det skulle behövas, utan biskvier och rabarbergrottor. Det senare skulle naturligtvis ha varit hallongrottor, men som det nu inte fanns någon hallonsylt att tillgå, så tja... det gick lika bra med rabarber.
Jag har aldrig bakat biskvier förut och inte heller grottor, oavsett smak. Men båda sorterna blev helt okej :o) Bottnarna till biskvierna gräddade jag kanske lite för länge, för de är aningen hårda. Fast de ska i frysen, så när de tinar lär de säkert mjukna. Eller ..?
Jag har aldrig bakat biskvier förut och inte heller grottor, oavsett smak. Men båda sorterna blev helt okej :o) Bottnarna till biskvierna gräddade jag kanske lite för länge, för de är aningen hårda. Fast de ska i frysen, så när de tinar lär de säkert mjukna. Eller ..?
Idag ska det fikas!
söndag 10 augusti 2014
Pep Talk
IBLAND BEHÖVER MAN påminna sig själv om saker och ting. T.ex. när det är över 27° varmt i sovrummet ännu vid midnatt, grannarna några hus längre bort har party på gården och för lika mycket liv som under en ligafinal i fotboll, plus att en fläskig augustimåne gör sitt för att hålla en vaken.
Kanhända hade det varit lättare att somna om jag varit lika full som månen ..? Men nä, så lågt har jag inte sjunkit. Inte ännu i alla fall.
lördag 9 augusti 2014
”Jag vet vad du gjort i sommar”
ÄR MAN HUMLA ska man inte tro att man oupptäckt kan ha en fling med stockrosen i granngården! Här är det inte bara en subtil, kvardröjande doft av en främmande parfym som avslöjar vad som varit i görningen. Nä, minsann! Med hela kroppen täckt av frömjöl är det svårt att bortförklara sina förehavanden ;o)
Vad kul det skulle vara om det gick att korsa stockros och solhatt förresten. En avkomling lika rak och reslig som stockrosen, men med mängder av solhattsblommor istället.
Annat som sätter nya blommor hela tiden är min limone rosso, citronplantan jag fyndade på rea i början av sommaren. Doften drar till sig mängder av pollinerare, så befruktat blir det åtminstone.
Så här stora har citronerna som redan fanns på det lilla trädet hunnit bli. Å, så spännande, om jag faktiskt ska kunna skörda egna! Fast det var det där med övervintringen då ...
Annars är det hög tid att börja samla frön inför nästa år. I krukor på terrassen och i trappan upp har jag haft både violer och penséer i blandade färger. Nästa år har jag tänkt ha ännu fler, av egen sådd :o)
För att inte missa penséernas frön när de mognar har jag trätt små ”nattmössor” sydda av engångslakan över några av fröhusen. Jag tänker försöka ta tillvara frön från min limegröna echinacea också, för den är så häftig. Men till den behöver jag lite större påse.
Vad kul det skulle vara om det gick att korsa stockros och solhatt förresten. En avkomling lika rak och reslig som stockrosen, men med mängder av solhattsblommor istället.
Annat som sätter nya blommor hela tiden är min limone rosso, citronplantan jag fyndade på rea i början av sommaren. Doften drar till sig mängder av pollinerare, så befruktat blir det åtminstone.
Så här stora har citronerna som redan fanns på det lilla trädet hunnit bli. Å, så spännande, om jag faktiskt ska kunna skörda egna! Fast det var det där med övervintringen då ...
Annars är det hög tid att börja samla frön inför nästa år. I krukor på terrassen och i trappan upp har jag haft både violer och penséer i blandade färger. Nästa år har jag tänkt ha ännu fler, av egen sådd :o)
För att inte missa penséernas frön när de mognar har jag trätt små ”nattmössor” sydda av engångslakan över några av fröhusen. Jag tänker försöka ta tillvara frön från min limegröna echinacea också, för den är så häftig. Men till den behöver jag lite större påse.
fredag 8 augusti 2014
Inspiration i melankolins kölvatten
Flera haikuer jag skrivit hittar du i samlingen ”Haiku”, som du kan läsa som en pdf-fil om du klickar HÄR. De som är nyast och inte finns med i samlingen hittar du via etiketten ”Haiku” i spalten till höger.
lördag 2 augusti 2014
Dags för årets kvartersfest!
IKVÄLL BÄR DET av. Det är dags för alla goda grannar att samlas för den vid det här laget traditionsenliga kvartersfesten à la knytkalas.
En granne upplåter sin uppfart som festområde, några andra har bord att bestå med och en tredje håller med schyst klotgrill. Alla har med sig eget äta och dricka, men kaffe och något gott till det brukar ”festkommittén” fixa. I år är det jag som tagit på mig att ordna det gottiga:
Vädrets makter ser ut att vara med oss och jag utgår från att det kommer att bli precis lika kul som det varit de två föregående åren. Enda smolket i bägaren är att inte alla känner sig manade att haka på detta gemenskapsbefrämjande jippo i år heller.
I trädgården börjar man ana att sommaren har passerat zenit. Men visst blommar det fortfarande! Och på tal om grannar, så fick jag häromdagen ett antal plantor rosenskära (eller kosmosblomma, som den också kallas) av en av mina grannar. Hos hennes frösår den sig med stor generositet, så hon har aldrig behövt så nya.
Själv sådde jag – för jag vet inte vilken gång i ordningen och alltid utan större framgång – luktärter även i år. Men si, undrens tid är icke förbi, för i år får jag faktiskt blommor!
I pallkragen där jag i år odlar lök har jag tydligen missat att klippa bort blomknoppen på en vitlök. Men så här brukar väl inte vitlöksblomman se ut, alldeles ostyrig, knollrig och vildvuxen ..? Fast nåja, denna knäpplök passar förstås utomordentligt väl in här på gården ;o)
En granne upplåter sin uppfart som festområde, några andra har bord att bestå med och en tredje håller med schyst klotgrill. Alla har med sig eget äta och dricka, men kaffe och något gott till det brukar ”festkommittén” fixa. I år är det jag som tagit på mig att ordna det gottiga:
Vädrets makter ser ut att vara med oss och jag utgår från att det kommer att bli precis lika kul som det varit de två föregående åren. Enda smolket i bägaren är att inte alla känner sig manade att haka på detta gemenskapsbefrämjande jippo i år heller.
I trädgården börjar man ana att sommaren har passerat zenit. Men visst blommar det fortfarande! Och på tal om grannar, så fick jag häromdagen ett antal plantor rosenskära (eller kosmosblomma, som den också kallas) av en av mina grannar. Hos hennes frösår den sig med stor generositet, så hon har aldrig behövt så nya.
Själv sådde jag – för jag vet inte vilken gång i ordningen och alltid utan större framgång – luktärter även i år. Men si, undrens tid är icke förbi, för i år får jag faktiskt blommor!
I pallkragen där jag i år odlar lök har jag tydligen missat att klippa bort blomknoppen på en vitlök. Men så här brukar väl inte vitlöksblomman se ut, alldeles ostyrig, knollrig och vildvuxen ..? Fast nåja, denna knäpplök passar förstås utomordentligt väl in här på gården ;o)
torsdag 31 juli 2014
Segerns sötma
NÄR MAN GÅNG på gång fått stryk av en och samma ytterst vassa motspelare, då smakar det extra bra att gå segrande ur kampen precis när man börjat hysa starka tvivel om sin egen förmåga.
Alla behöver uppmuntran ibland, på alla möjliga områden, annars orkar man inte vidare. Jag brukar tänka på det här rätt så ofta och bemödar mig därför om att ge komplimanger åt andra. Alla kan nämligen inte vara bra på allt, men alla är bra på något. Alla är kanske inte klassiska skönheter, men alla har något vackert i sig.
Positiva strokes kallas visst det här på fikonspråk, inte sant? Så även om jag är en välutvecklad grumpy old woman har jag faktiskt mina försonande drag jag också :o)
Positivt är också att det kom en skvätt regn idag. Men nu lyser den &#%!$§ solen igen. Fast det ordvalet hade jag garanterat inte gjort i februari.
Alla behöver uppmuntran ibland, på alla möjliga områden, annars orkar man inte vidare. Jag brukar tänka på det här rätt så ofta och bemödar mig därför om att ge komplimanger åt andra. Alla kan nämligen inte vara bra på allt, men alla är bra på något. Alla är kanske inte klassiska skönheter, men alla har något vackert i sig.
Positiva strokes kallas visst det här på fikonspråk, inte sant? Så även om jag är en välutvecklad grumpy old woman har jag faktiskt mina försonande drag jag också :o)
Positivt är också att det kom en skvätt regn idag. Men nu lyser den &#%!$§ solen igen. Fast det ordvalet hade jag garanterat inte gjort i februari.
onsdag 30 juli 2014
Ingen värmeväxling här inte
DEN TRYCKANDE VÄRMEN bara fortsätter liksom torkan, men konstigt nog tycks det inte påverka växtlighetens tidtabell i någon nämnvärd utsträckning. Det mesta blommar nästan på pricken samtidigt som ifjol, då vi hade en helt annan sorts sommar.
Någon blomningsreferens på min för året nya, limegröna solhatt Echinacea purpurea 'Green Jewel' har jag förstås inte, men den håller jämna steg med klassikern Echinacea purpurea 'Magnus' i en annan rabatt. Och stockrosorna är i full gång, precis som de ska.
Jag gillar stockrosor! Dels för att de är sådana nomader och flyttar runt precis som de behagar, dels för att de ändrar färgställning hej vilt. Den nere till höger på bilden här under var t.ex. ifjol mörkt röd. I år är den kallt rosa.
Alla möjliga nyanser från mildaste puderrosa till djupaste vinrött bjuder de på i år. Men tyvärr är det ett par som har fått rost, så de fäller sina blad :o(
Trevligt att trädgården med rejält med bevattning står ut med värmen och torkan.
Själv håller jag på att förgås. Jag är inte skapt för att hantera årsvisa temperaturskillnader på 50-60° :o/
Någon blomningsreferens på min för året nya, limegröna solhatt Echinacea purpurea 'Green Jewel' har jag förstås inte, men den håller jämna steg med klassikern Echinacea purpurea 'Magnus' i en annan rabatt. Och stockrosorna är i full gång, precis som de ska.
Jag gillar stockrosor! Dels för att de är sådana nomader och flyttar runt precis som de behagar, dels för att de ändrar färgställning hej vilt. Den nere till höger på bilden här under var t.ex. ifjol mörkt röd. I år är den kallt rosa.
Alla möjliga nyanser från mildaste puderrosa till djupaste vinrött bjuder de på i år. Men tyvärr är det ett par som har fått rost, så de fäller sina blad :o(
Trevligt att trädgården med rejält med bevattning står ut med värmen och torkan.
Själv håller jag på att förgås. Jag är inte skapt för att hantera årsvisa temperaturskillnader på 50-60° :o/
tisdag 29 juli 2014
Smakfullt kontra -löst
SENSOMMAR ÄR HÖGSÄSONG när bär, frukter och blommor ska på flaska för att bli till riktig ”kärringdricka”, dvs söta likörer i vackra kulörer utan tillsatser av konstgjorda färgämnen.
Alkohol (i mitt fall Absolut Original), vanligt strösocker och kanske något att krydda med är allt som behövs för att stänga in sommaren i en flaska.
I år lagar jag smultron-, lavendel- och rabarberlikör. Samtliga är nya sorter för mig, så det ska bli spännande att se vad de kommer att smaka om X antal månader. För ja, tålamod är den i särklass viktigaste kryddan ;o)
Så särdeles smakfullt är det kanske inte att ha flaskorna hängande i köksfönstret, men smakfyllt i alla fall. Och så spar det plats på fönstersbrädan, där de annars skulle få stå i ljuset.
Smakfylld var även den jordgubbssorbet jag lagade för någon vecka sedan och som vi tryckte i oss härom kvällen. Inga konstgjordheter i den heller, bara jordgubbar, sockerlag och lite färskpressad citronsaft. Gott som bara den under en värmebölja!
Vad som däremot måste klassas som helt smaklöst är den ”Jättis Kaktus”-glass Lilla A kostade på sig igår. Efter att ha sneglat på denna relativt sett dyra strut vid ett antal tillfällen slog hon till sist till, oerhört sugen på just kaktussmaken.
Kaktus, my ass! Glassen är päronglass, med en större beståndsdel salt kolasås än kaktussmak. Det senare är dessutom enbart ett överdrag, alltså inte smaken på själva glassen!
Hur fan kan man få kalla en glass för ”Kaktus” när den de facto är päronsmakande?! Och att få reda på det innan man tar köpbeslut tarvar i princip att man kånkar med sig ett svepelektronmikroskop, för texten i innehållsdeklarationen är som vanligt inte anslående stor.
Nä, det här gillar jag inte! Ska glassjäveln heta någonting borde det vara ”Jättis Päron – med överdrag av kaktussmak”.
Innehållsförteckningen ska man f.ö. helst inte läsa. Gräddglass, i min värld, är äggulor, socker, grädde och mjölk plus det man ska smaksätta med. Så icke i det här fallet. Kolla på detta:
Kaktus ..? Eh? Päron?? Var då ..? Det här blir ett mejl till tillverkarens konsumentkontakt, det kan ni ger er den på.
Alkohol (i mitt fall Absolut Original), vanligt strösocker och kanske något att krydda med är allt som behövs för att stänga in sommaren i en flaska.
I år lagar jag smultron-, lavendel- och rabarberlikör. Samtliga är nya sorter för mig, så det ska bli spännande att se vad de kommer att smaka om X antal månader. För ja, tålamod är den i särklass viktigaste kryddan ;o)
Så särdeles smakfullt är det kanske inte att ha flaskorna hängande i köksfönstret, men smakfyllt i alla fall. Och så spar det plats på fönstersbrädan, där de annars skulle få stå i ljuset.
Smakfylld var även den jordgubbssorbet jag lagade för någon vecka sedan och som vi tryckte i oss härom kvällen. Inga konstgjordheter i den heller, bara jordgubbar, sockerlag och lite färskpressad citronsaft. Gott som bara den under en värmebölja!
Vad som däremot måste klassas som helt smaklöst är den ”Jättis Kaktus”-glass Lilla A kostade på sig igår. Efter att ha sneglat på denna relativt sett dyra strut vid ett antal tillfällen slog hon till sist till, oerhört sugen på just kaktussmaken.
Kaktus, my ass! Glassen är päronglass, med en större beståndsdel salt kolasås än kaktussmak. Det senare är dessutom enbart ett överdrag, alltså inte smaken på själva glassen!
Hur fan kan man få kalla en glass för ”Kaktus” när den de facto är päronsmakande?! Och att få reda på det innan man tar köpbeslut tarvar i princip att man kånkar med sig ett svepelektronmikroskop, för texten i innehållsdeklarationen är som vanligt inte anslående stor.
Nä, det här gillar jag inte! Ska glassjäveln heta någonting borde det vara ”Jättis Päron – med överdrag av kaktussmak”.
Innehållsförteckningen ska man f.ö. helst inte läsa. Gräddglass, i min värld, är äggulor, socker, grädde och mjölk plus det man ska smaksätta med. Så icke i det här fallet. Kolla på detta:
Gräddglass med päronsmak, salt kolasås (6%), överdrag med kaktussmak (5,5%), kakaosprayad våffla.
Ingredienser:
skummjölk
socker
grädde (15%)
vetemjöl
vegetabiliska oljor (raps, kokos, fullhärdad kokos, shea, palm)
stärkelsesirap
mjölkprotein
emulgeringsmedel (mono- och diglycerider av vegetabiliska fettsyror, sojalecitin, solroslecitin, rapslecitin)
vasslepulver (mjölk)
skummjölkspulver
citronpulver
fettreducerat kakaopulver
stabiliseringsmedel (fruktkärnmjöl, guarkärnmjöl, karragenan)
arom
färgämne (klorofyllinkopparkomplex)
smör
salt
jordgubbspulver
karamelliserat socker
surhetsreglerande medel (citronsyra)
spenatkoncentrat
Svart text är vad som förväntas återfinnas i gräddglass. Notera dock att en av de fyra nödvändiga ingredienserna, äggulor, inte alls finns med i listan!
Ingredienser:
skummjölk
socker
grädde (15%)
vetemjöl
vegetabiliska oljor (raps, kokos, fullhärdad kokos, shea, palm)
stärkelsesirap
mjölkprotein
emulgeringsmedel (mono- och diglycerider av vegetabiliska fettsyror, sojalecitin, solroslecitin, rapslecitin)
vasslepulver (mjölk)
skummjölkspulver
citronpulver
fettreducerat kakaopulver
stabiliseringsmedel (fruktkärnmjöl, guarkärnmjöl, karragenan)
arom
färgämne (klorofyllinkopparkomplex)
smör
salt
jordgubbspulver
karamelliserat socker
surhetsreglerande medel (citronsyra)
spenatkoncentrat
Svart text är vad som förväntas återfinnas i gräddglass. Notera dock att en av de fyra nödvändiga ingredienserna, äggulor, inte alls finns med i listan!
Kaktus ..? Eh? Päron?? Var då ..? Det här blir ett mejl till tillverkarens konsumentkontakt, det kan ni ger er den på.
söndag 27 juli 2014
Ruckelhäxan went dancing in the dark
JAG ERKÄNNER VILLIGT: styrdans är inte min grej, lika lite som dansbandsmusik är det. Ändå lät jag mig övertalas att följa med till Dansens Vänners nonstopkväll i paviljongen i Badhusparken igår, för med den otroliga sommar vi har just nu är det faktiskt trevligt att bara sitta bredvid och titta på folk också.
För alla eventualiteters skull hade jag ändå tänkt ikläda mig ett par platta och dansvänliga skor. Jag rotade alltså fram mina helt basic snörskor av finländska märket Isko. De har några år på nacken, men har inte varit på mer än en handfull gånger. Resten av tiden har de stått på golvet i min klädkammare.
Men kolla hur de såg ut:
De svarta gummisulorna kändes konstigt klibbiga och smulades sönder bara man petade på dem! Vad i helsefyr är det som händer?! Det här är andra gången ett par av mina skor beter sig på det här sättet. Förra gången var det mina älskade Scholl som plötsligt började falla i småbitar.
Som tur var har jag ett annat par, även om de är i konjaksbrun mocka. Men jag flyttade över katastrofskornas svarta skosnören, så då matchade de faktiskt den svarta kjolen och dito toppen jag hade på mig :o)
Men hur gick det med dansandet då ..? Njäe, inte mer än en blev det för min del och då kändes det som jag befann mig mera på min stackars kavaljers fötter än på golvet – eller som jag mest hela tiden var på väg åt rakt motsatt håll och i en helt annan takt, om ock den rätta.
Att dansa gillar jag egentligen, men inte att bli styrd. Det är väl mitt otroliga kontrollbehov som gör sig gällande, så egentligen skulle jag förmodligen må bra av att träna på att let go. Fast då ska det vara med någon som verkligen har rytmen i kroppen och inte för ett ögonblick ger mig en chans att försöka överta kommandot ;o)
Och vet ni, helt ärligt så är det här fortfarande i mogen ålder mera min typ av musik:
För alla eventualiteters skull hade jag ändå tänkt ikläda mig ett par platta och dansvänliga skor. Jag rotade alltså fram mina helt basic snörskor av finländska märket Isko. De har några år på nacken, men har inte varit på mer än en handfull gånger. Resten av tiden har de stått på golvet i min klädkammare.
Men kolla hur de såg ut:
De svarta gummisulorna kändes konstigt klibbiga och smulades sönder bara man petade på dem! Vad i helsefyr är det som händer?! Det här är andra gången ett par av mina skor beter sig på det här sättet. Förra gången var det mina älskade Scholl som plötsligt började falla i småbitar.
Som tur var har jag ett annat par, även om de är i konjaksbrun mocka. Men jag flyttade över katastrofskornas svarta skosnören, så då matchade de faktiskt den svarta kjolen och dito toppen jag hade på mig :o)
Men hur gick det med dansandet då ..? Njäe, inte mer än en blev det för min del och då kändes det som jag befann mig mera på min stackars kavaljers fötter än på golvet – eller som jag mest hela tiden var på väg åt rakt motsatt håll och i en helt annan takt, om ock den rätta.
Att dansa gillar jag egentligen, men inte att bli styrd. Det är väl mitt otroliga kontrollbehov som gör sig gällande, så egentligen skulle jag förmodligen må bra av att träna på att let go. Fast då ska det vara med någon som verkligen har rytmen i kroppen och inte för ett ögonblick ger mig en chans att försöka överta kommandot ;o)
Och vet ni, helt ärligt så är det här fortfarande i mogen ålder mera min typ av musik:
lördag 26 juli 2014
Ruckelhäxan reflekterar över detta med paradoxer
”MER VALUTA FÖR mindre pengar” kunde rubriken också ha varit, när jag nu tänker återkoppla till föregående inlägg, för att klargöra orsaken till att jag kommer att överge min lokala nätleverantör. Ett val som jag f.ö. tycker att alla med någon så när känsla för ekonomi bör ta under övervägande. Sett över ett år finns det mycket pengar att spara för den som vill.
Om jag kör det test av min anslutning som min nuvarande leverantör rekommenderade mig ser resultatet ut så här och detta är alltså något jag debiterats 35,04 €/månad för:
Samma test kört med datorn ansluten till nätet via min smartphones 4G-abonnemang:
Mobilabonnemanget kostar ju vad det kostar i båda fallen, men genom att utnyttja det även för datorsurfning finns det en rimlig chans att jag får nytta av de 10 GB trafik som ingår. T.v. har jag med god vilja lyckats pressa mig upp till en förbrukning på ~2GB/månad.
Om jag av någon orsak tycker att det inte i längden funkar att låta mobiltelefonen fungera som router kan jag alltid byta upp mig till en riktig sådan för en abonnemangskostnad om 14,90 €/månad – dvs vääldans mycket lägre pris än det dagsaktuella och med bättre tryck i linan.
Jag vet att många ålänningar inte vågat sig på att byta leverantör pga att de föreställer sig att man inte får kundservice på svenska. Tänk om! Jag har aldrig haft något problem att få betjäning på mitt modersmål. T.o.m. via kundservicen på Facebook (bara det!) svarar man på svenska och snabbt dessutom.
Sedan var det det där med attityd också. När jag öppnade mitt nya mobilabonnemang på eftermiddagen den 30.4 kom det därefter en faktura med full månadskostnad för april, trots att jag nätt och jämt hunnit ta abonnemanget i bruk. Jag ringde kundtjänst, som utan några som helst diskussioner strök den månadsavgiften och den för maj också, som kompensation för strulet. Så ska en mobil slipsten dras!
Om jag kör det test av min anslutning som min nuvarande leverantör rekommenderade mig ser resultatet ut så här och detta är alltså något jag debiterats 35,04 €/månad för:
Samma test kört med datorn ansluten till nätet via min smartphones 4G-abonnemang:
Mobilabonnemanget kostar ju vad det kostar i båda fallen, men genom att utnyttja det även för datorsurfning finns det en rimlig chans att jag får nytta av de 10 GB trafik som ingår. T.v. har jag med god vilja lyckats pressa mig upp till en förbrukning på ~2GB/månad.
Om jag av någon orsak tycker att det inte i längden funkar att låta mobiltelefonen fungera som router kan jag alltid byta upp mig till en riktig sådan för en abonnemangskostnad om 14,90 €/månad – dvs vääldans mycket lägre pris än det dagsaktuella och med bättre tryck i linan.
Jag vet att många ålänningar inte vågat sig på att byta leverantör pga att de föreställer sig att man inte får kundservice på svenska. Tänk om! Jag har aldrig haft något problem att få betjäning på mitt modersmål. T.o.m. via kundservicen på Facebook (bara det!) svarar man på svenska och snabbt dessutom.
Sedan var det det där med attityd också. När jag öppnade mitt nya mobilabonnemang på eftermiddagen den 30.4 kom det därefter en faktura med full månadskostnad för april, trots att jag nätt och jämt hunnit ta abonnemanget i bruk. Jag ringde kundtjänst, som utan några som helst diskussioner strök den månadsavgiften och den för maj också, som kompensation för strulet. Så ska en mobil slipsten dras!
fredag 25 juli 2014
Nu ska hela rasket rivas
NÄR JAG HÄROM dagen företog ett av mina sällsynta besök inne i Mariehamns centrum fick jag en smärre chock. Ett av mina barndomshem, sedermera även en av mina första arbetsplatser, hade jämnats med marken!
Jag kände mig helt enkelt tvungen att ta en bild med mobilen för att få ett handfast minne av slutet på en epok.
Man kunde ju tro att jag skulle ha känt en smula vemod vid åsynen av denna hög med rivningsbråte, men så icke. Jag har genom åren bott så få år på varje adress att jag inte hunnit samla på mig en massa minnen av varje enskilt ställe. Tvärtom tolkade jag den här upptäckten som ett tecken på att det jag var i stan för att göra var det rätta.
Här ska nämligen rivas mera!
Allt sedan begynnelsen av vår nya, sköna IT-värld har jag varit min lokala internetleverantör trogen och har med varierande funktionalitet snällt tragglat mig hela vägen från uppringande modem via ISDN till nuvarande ADSL. Men nu har vi kommit till en brytpunkt.
Efter att jag tvingades falla till föga och ”bli med smartfån” för ett kvartal sedan har samtidigt mitt trådlösa bredband fungerat under all kritik. Nätanslutningen, som slår av och på stup i ett och som inneburit X brytningar av strömförsörjningen till modemet varje dag för att återställa det, har varit minst sagt instabil.
I den abonnemangstyp jag haft ska jag för den relativt rejäla peng jag betalat varje månad få en nedladdningshastighet på föga imponerande 8 Mbps, vilket dessutom varit en sanning med grov modifikation. Om jag under den senaste tiden alls lyckats behålla en stabil anslutning några längre stunder har jag alltsomoftast klockat <0,5 Mbps.
Addera så det faktum att jag inte gjort några förändringar på mitt håll, utan har samma modem som jag haft hela tiden, placerat på samma plats det stått hela tiden, så måste förklaringen till den dåliga uppkopplingen befinna sig i andra ändan, dvs hos min nätleverantör.
Nåväl, jag är inte tappad bakom en vagn när det gäller tekniska saker runt datorer och har avsatt ett inte föraktligt antal timmar på att felsöka på mitt håll innan jag till slut kontaktade supporten. Vid det laget hade jag i princip övergått till att surfa via smartfånen istället, vars abonnemang ger mig fullt 4G och en hastighet på >20 Mbps när det går som allra oljigast.
Supporten har i och för sig så småningom fått det hela att fungera liite bättre, genom att on-line ta sig in i mitt modem och göra någon inställningsförändring. Men före det ... *suckar* Jag hann bl.a. bli ombedd att flytta datorn närmare modemet för att se om det skulle förbättra det hela. Men varför skulle det hjälpa? Avståndet modem-dator har varit detsamma hela tiden.
Tungan på vågen blev ändå attityden, när jag lät förstå att jag sannerligen inte har lust att betala fullt månadspris för juli eftersom jag knappt haft anslutning överhuvudtaget: praxis är att inte kreditera när det är osäkert vari felet ligger. ”Abonnemanget som du betalar för har alltid varit fungerande, och det är den externa utrustningen som bråkat nu. Skulle du använt kabel till datorn så skulle det fungera utan problem.”
Eh..? Jag har alltså ett modem för trådlöst bredband, av en modell som, när det begav sig, rekommenderades av nätleverantören. Ska jag då vara tvungen att koppla en lång sladd mellan dator och modem för att få en fungerande nätanslutning? Hur trådlöst blir det?! *ruskar på huvudet*
(Sagda modem har dessutom varit in till dem för uppgradering så sent som på valborgsmässoaftonen och då informerades jag minsann inte om att ett byte till en nyare modell var att rekommendera.)
Modemet har tidigare fungerat [relativt] klanderfritt och gett mig bra hastighet och jag har som sagt inte gjort några förändringar på mitt håll. Om nätleverantören gör tekniska förändringar hos sig kan man väl svårligen begära att slutanvändaren ska känna till detta, än mindre göra något åt det, om det inte informeras om saken i förväg?!
Nu lägger jag det här abonnemanget i malpåse. Initialt får det bli en s.k. dongel istället, så att jag får full nytta av de 10 GB surf per månad jag har tillgång till via mobiltelefonabonnemanget hos min fastländska leverantör – med äkta 4G och 20 Mbps – samtidigt som jag mer än halverar min månadskostnad.
Så tack och hej, här tog min lokalpatriotism slut. F.ö. instämmer jag helt och fullt med André Wickströms nyliga tweet. Sejtan, vad dyrt det är här mitt ute i havet och vad lite man får för pengarna.
Jag kände mig helt enkelt tvungen att ta en bild med mobilen för att få ett handfast minne av slutet på en epok.
Man kunde ju tro att jag skulle ha känt en smula vemod vid åsynen av denna hög med rivningsbråte, men så icke. Jag har genom åren bott så få år på varje adress att jag inte hunnit samla på mig en massa minnen av varje enskilt ställe. Tvärtom tolkade jag den här upptäckten som ett tecken på att det jag var i stan för att göra var det rätta.
Här ska nämligen rivas mera!
Allt sedan begynnelsen av vår nya, sköna IT-värld har jag varit min lokala internetleverantör trogen och har med varierande funktionalitet snällt tragglat mig hela vägen från uppringande modem via ISDN till nuvarande ADSL. Men nu har vi kommit till en brytpunkt.
Efter att jag tvingades falla till föga och ”bli med smartfån” för ett kvartal sedan har samtidigt mitt trådlösa bredband fungerat under all kritik. Nätanslutningen, som slår av och på stup i ett och som inneburit X brytningar av strömförsörjningen till modemet varje dag för att återställa det, har varit minst sagt instabil.
I den abonnemangstyp jag haft ska jag för den relativt rejäla peng jag betalat varje månad få en nedladdningshastighet på föga imponerande 8 Mbps, vilket dessutom varit en sanning med grov modifikation. Om jag under den senaste tiden alls lyckats behålla en stabil anslutning några längre stunder har jag alltsomoftast klockat <0,5 Mbps.
Addera så det faktum att jag inte gjort några förändringar på mitt håll, utan har samma modem som jag haft hela tiden, placerat på samma plats det stått hela tiden, så måste förklaringen till den dåliga uppkopplingen befinna sig i andra ändan, dvs hos min nätleverantör.
Nåväl, jag är inte tappad bakom en vagn när det gäller tekniska saker runt datorer och har avsatt ett inte föraktligt antal timmar på att felsöka på mitt håll innan jag till slut kontaktade supporten. Vid det laget hade jag i princip övergått till att surfa via smartfånen istället, vars abonnemang ger mig fullt 4G och en hastighet på >20 Mbps när det går som allra oljigast.
Supporten har i och för sig så småningom fått det hela att fungera liite bättre, genom att on-line ta sig in i mitt modem och göra någon inställningsförändring. Men före det ... *suckar* Jag hann bl.a. bli ombedd att flytta datorn närmare modemet för att se om det skulle förbättra det hela. Men varför skulle det hjälpa? Avståndet modem-dator har varit detsamma hela tiden.
Tungan på vågen blev ändå attityden, när jag lät förstå att jag sannerligen inte har lust att betala fullt månadspris för juli eftersom jag knappt haft anslutning överhuvudtaget: praxis är att inte kreditera när det är osäkert vari felet ligger. ”Abonnemanget som du betalar för har alltid varit fungerande, och det är den externa utrustningen som bråkat nu. Skulle du använt kabel till datorn så skulle det fungera utan problem.”
Eh..? Jag har alltså ett modem för trådlöst bredband, av en modell som, när det begav sig, rekommenderades av nätleverantören. Ska jag då vara tvungen att koppla en lång sladd mellan dator och modem för att få en fungerande nätanslutning? Hur trådlöst blir det?! *ruskar på huvudet*
(Sagda modem har dessutom varit in till dem för uppgradering så sent som på valborgsmässoaftonen och då informerades jag minsann inte om att ett byte till en nyare modell var att rekommendera.)
Modemet har tidigare fungerat [relativt] klanderfritt och gett mig bra hastighet och jag har som sagt inte gjort några förändringar på mitt håll. Om nätleverantören gör tekniska förändringar hos sig kan man väl svårligen begära att slutanvändaren ska känna till detta, än mindre göra något åt det, om det inte informeras om saken i förväg?!
Nu lägger jag det här abonnemanget i malpåse. Initialt får det bli en s.k. dongel istället, så att jag får full nytta av de 10 GB surf per månad jag har tillgång till via mobiltelefonabonnemanget hos min fastländska leverantör – med äkta 4G och 20 Mbps – samtidigt som jag mer än halverar min månadskostnad.
Så tack och hej, här tog min lokalpatriotism slut. F.ö. instämmer jag helt och fullt med André Wickströms nyliga tweet. Sejtan, vad dyrt det är här mitt ute i havet och vad lite man får för pengarna.
torsdag 24 juli 2014
Ruckelhäxan reflekterar över hur världen är full av trevligt folk man ännu inte har träffat
EFTERSOM JAG I rask takt håller på att utvecklas till en tvättäkta grumpy old woman, med en minst sagt kantstött tro på mänskligheten, är kvällar som gårdagens sådant som jag verkligen behöver: en enkel sommarmiddag med helt nya människor, som visade sig vara en precis så angenäm bekantskap som jag föreställt mig.
L – för mig dittills endast känd som läsare här på bloggen – och hennes J har minisemester här i ”utlandet”, i akt och mening att upptäcka landskapet per cykel. Eftersom det alltid är kul att få ett fejs till bloggkommentarerna föll det sig helt naturligt att invitera herrskapet på en bit mat å ”Rucklet”.
Men gud i London, så varmt det har blivit! Tack och lov blåste det nästan ingenting, så det gick att vinkla parasollet utan risk för flygkatastrof. Lilla A, som jobbat hårt hela dagen i smällhettan, däckade i skuggan medan jag dukade och förberedde.
Min första tanke, att grilla finländsk korv i grytan på gården, fick stryka på foten till förmån för hemrökt sik med franskinspirerad potatissallad, eftersom gode vännen W så lämpligt fått gott om fisk och frikostigt delat med sig. Herrskapet fick även smaka på åländska ölet ”Delikat” från lillbryggeriet Stallhagen och jag tror det föll dem på läppen.
Det hela avrundade vi med kaffe, en skvätt av krusbärslikören jag gjorde ifjol och kvällens pièce de résistance: blåbärsmoussebakelser med nyplockade smultron från gården. Och som vanligt pratade jag för mycket ... *suck*
Förutom det trevliga sällskapet innebar besöket även en välbehövlig påfyllning av brännvinsförrådet inför årets likörproduktion. Det gäller ju att passa på när det går att få taxfreeleverans ;o)
I år ska jag inte göra om fjolårets misstag och försöka mig på att använda finländsk Koskenkorva, utan återgår till gammal, hederlig Absolut. Koskenkorvan ger likören en inte särskilt angenäm bismak, medan Absolut inte smakar någonting annat än ... hm... starkt?
Få se hur det ska gå för L & J med deras cyklande idag. Prognosen säger 31° kl. 15:00, så jag skulle då inte vilja vara ute på hoj i gassande sol. För egen del nöjer jag mig med att jag hann klara av disken tidigt i morse, för temperaturen är redan nu, runt tiosnåret på förmiddagen, uppe och nosar på 26°.
För mitt vidkommande blir det skuggläge och inte många knop den här dagen, det är då ett som är säkert. Värmeböljor av den här digniteten är, för skruttiga tanter som mig, inget att leka med ;o)
L – för mig dittills endast känd som läsare här på bloggen – och hennes J har minisemester här i ”utlandet”, i akt och mening att upptäcka landskapet per cykel. Eftersom det alltid är kul att få ett fejs till bloggkommentarerna föll det sig helt naturligt att invitera herrskapet på en bit mat å ”Rucklet”.
Men gud i London, så varmt det har blivit! Tack och lov blåste det nästan ingenting, så det gick att vinkla parasollet utan risk för flygkatastrof. Lilla A, som jobbat hårt hela dagen i smällhettan, däckade i skuggan medan jag dukade och förberedde.
Min första tanke, att grilla finländsk korv i grytan på gården, fick stryka på foten till förmån för hemrökt sik med franskinspirerad potatissallad, eftersom gode vännen W så lämpligt fått gott om fisk och frikostigt delat med sig. Herrskapet fick även smaka på åländska ölet ”Delikat” från lillbryggeriet Stallhagen och jag tror det föll dem på läppen.
Det hela avrundade vi med kaffe, en skvätt av krusbärslikören jag gjorde ifjol och kvällens pièce de résistance: blåbärsmoussebakelser med nyplockade smultron från gården. Och som vanligt pratade jag för mycket ... *suck*
Förutom det trevliga sällskapet innebar besöket även en välbehövlig påfyllning av brännvinsförrådet inför årets likörproduktion. Det gäller ju att passa på när det går att få taxfreeleverans ;o)
I år ska jag inte göra om fjolårets misstag och försöka mig på att använda finländsk Koskenkorva, utan återgår till gammal, hederlig Absolut. Koskenkorvan ger likören en inte särskilt angenäm bismak, medan Absolut inte smakar någonting annat än ... hm... starkt?
Få se hur det ska gå för L & J med deras cyklande idag. Prognosen säger 31° kl. 15:00, så jag skulle då inte vilja vara ute på hoj i gassande sol. För egen del nöjer jag mig med att jag hann klara av disken tidigt i morse, för temperaturen är redan nu, runt tiosnåret på förmiddagen, uppe och nosar på 26°.
För mitt vidkommande blir det skuggläge och inte många knop den här dagen, det är då ett som är säkert. Värmeböljor av den här digniteten är, för skruttiga tanter som mig, inget att leka med ;o)
måndag 21 juli 2014
Nu ska man inte klaga
SOLEN GASSAR FRÅN en illblå himmel. De enda molnen är i princip kondensstrecken efter förbipasserande passagerarplan på väg mot ... Moskva, kanske? Nu jädrar i min lilla låda är sommaren över oss på allvar! Termometern skvalpar runt 25-26° i skuggan och det är solbrillor och parasoll som gäller.
Men min blommande hoya – porslinsblomman – gråter. Det är tårar av sötaste nektar som likt kristalldroppar rinner ur varje enskild blomma. Jag smakade, vet ni vad! Det är gott.
I Glaspalatset är det hett. Vädringsluckor och dörr står på vid gavel, men det räcker inte. Mellan varven är jag tvungen att gå in och spola golvet med vatten för att försöka få ner temperaturen, för läget "ugnsbakade gröna tomater på rot" är hotande nära.
Och den lilla krukodlade busktomaten, under tidig vår räddad undan ett slut i en sopcontainer, ger frukt först av alla! Jag får inte glömma att spara frön från den här lilla kämpen.
De stora tomatplantorna, både av körsbärs- och biffmodell, är trots väderleken inte mer än i kartstadiet. Igår tog jag fram sekatören och glesade ur dem rejält. Alla onödiga blad upp till första blomställningen, förutom sidoskotten i bladvecken på körsbärstomaterna, fick stryka på foten.
Någonstans har jag läst att det här är ett bra sätt att gynna fruktsättningen och -tillväxten, men det kan lika väl gå åt fanders. Remains to be seen.
På onsdag stundar bloggbekantbesök här i ”Rucklet”. Det är L med vidhängande ”cykelslang” som tar färjan över från konungariket för ett par dagars semestrande på fagra sommaråland. Kul!
Av en händelse svängde herr W förbi sent igår kväll och slängde på mig några pinfärska sikar. Så på onsdag plockar jag fram röklådan, för sverigebesöket måste ju få smaka på riktig skärgårdsmat ;o)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
