Sommarspektakel med sur bismak

ÅRETS UPPLAGA AV Rockoff, den årligen återkommande veckan med skrik, skrän, öronbedövande musik, ungdomsfylleri, söndertrampade gräsmattor och rabatter, tomglas och -burkar precis överallt drog igår igång. Kvällens dragplåster var svenska September, som körde sin en­timmesshow med start klockan 22.

Lilla A och jag betalade inte dyrt för att slippa innanför kravall­stängs­let för att få öronen misshandlade, utan satte oss på en filt på gräs­mattan nedanför vårt pampiga stadshus (ritat av Lars Sonck):

(bilden ovan tagen vid annat tillfälle)

Det myllrade som vanligt av folk längs vår gågata, Torggatan, och kön till biljettkioskerna var lång:


Till min förvåning upptäckte jag lite senare att det tydligen är regel bland tonåringarna att för dyra pengar (70-80 euro) köpa sig att s.k. festivalpass, för att sedan ändå befinna sig på utsidan av skranket – t.o.m. mitt under pågående konsert med dagens toppartist.

Eh ... What’s the point med att lägga ut pengarna i så fall??? Fast, det är klart, när det är mamma och pappa som står för fiolerna spelar det väl ingen roll..? :o/

***
Jag roade mig som vanligt med att studera mina medmänniskor. Dels såg jag det längsta hår jag någonsin sett i levande livet – såå friskt och välskött dessutom – och dels fick jag avnjuta ett antal olika ku­lörer, ingen av dem av det naturliga slaget.

En myckenhet drickbart passerade revy. Vad hände med ”Alkohol­för­täring på allmän plats förbjuden”..? Just den här lådan kunde väl när­mast betraktas som handbagage, och var t.v. oöppnad.

Och som vanligt: ett antal barn och häpnadsväckande många vuxna som såg sin chans att håva in en slant genom att plocka tomglas. Bra!


Ordningsmakten var tacknämligt väl representerad både till fots, i piketer och till och med beriden.


För mig, som vuxit upp i den här småstaden, känns det konstigt att det ska behövas en sån myckenhet polisiär närvaro. Men tiderna för­ändras. Medan vi satt där i lugn och ro i gräset nåddes jag av nyheten om katastroferna i Norge. Då for vi hem, Lilla A och jag, för det på­gåen­de sommarspektaklet här i Mariehamn fick plötsligt en väldigt sur bismak.


September.
I juli.
På Åland.

Årets segelsällskap

I MOTSATS TILL mig, som paradoxalt nog bor i skärgården, är i prin­cip samtliga av mina finska kusiner seglare även om de är storstads­bor allesammans. Till sommaren hör att åtminstone kusin P och hen­nes man seglar in till Mariehamns västra hamn för ett par-tre dagars strandhugg vid ÅSS’ gästbåtsbryggor.

Ifjol träffades vi hos mig i ”Rucklet”. I år blev Lilla A och jag som om­växling inviterade på middag ombord på deras Swan nummer nånting. Kanske 45 eller 54..? Typ. Intresseklubben är visst på semester. Vädret kun­de inte ha varit bättre, så Lilla A och jag valde att promenera både dit och hem, en la­gom sträcka på c. 2,5 km enkel resa. På ditvägen följde vi strand­pro­me­naden jag skrev om häromsistens.


Dryga tre gemytliga timmar senare, med magarna fulla av god förtä­ring och med huvudet surrande av en salig blandning av finska, svens­ka och engelska, vilket är det ”språk” vi kommunicerar på, var det dags för återtåg.

Hemåt valde vi att klättra uppför Badhusberget, vid vars fot gästham­nen är belägen. Precis när vi äntrat stigen var kvällens kappseglingar slut och båtarna kom i hamn. Jädrans läckert med en enfärgat rosa spinnaker, inte sant?


Sen bär det uppåt. Det här är början på den s.k. Kärleksstigen, som följer en naturlig spricka i den röda graniten; inte lång, men relativt brant:


När man forcerat trapporna befinner man sig nästan ända uppe vid stadens vattentorn och vår mest välbesökta utsiktsplats. Där uppifrån ser man ut över hela stan och hamninloppet.

4-mb Pommerns master skymtar bakom barrträden, bortom färje­termi­naler­na, en dryg kilometer söderut, ligger den nedlagda stenkrossen man passerar om man tar samma väg som väninnan S och jag för nå­gon vecka sedan, och tornspiran på St. Görans kyrka är ett uppkäftigt utropstecken mitt i all grönska.

Och precis då tog naturligtvis kamerabatterierna slut och jag hade förstås glömt att plocka med mig en uppsättning till :o/


Nåväl, gårdagen bjöd alltså på en av de sällsynta, vindstilla och ljum­ma sommarkvällarna, så jag nattade dagen med ett halvt glas rött i hammocken. Kvällar som denna känns det nästan som min terrass finns på franska rivieran och inte på Åland! 19° ännu efter att klockan passerat 23:00.


Men idag regnar det.
Mycket.
 

Sommarnöje

”SOMMARNÖJE” SA MAN ofta förr om det vi idag kallar ”som­mar­stäl­le” eller ”stuga”. Något sånt har tack och lov inte jag. Det här är mitt sommarnöje:



Tidig morgon. Tills vidare inte särskilt mycket trafik. Fåglarna kvittrar. Solen skiner. En mugg kaffe, en hammock och en låda full av färgglatt bomullsgarn. Himmelriket är nära!


Om inspirationen skulle tryta är det bara att ta en runda i trädgården:


Pelargonsticklingen jag fick av gode grannen R är inte längre en stickling. Här är det stadig planta och sprudlande blomning som gäller!

Under fiberduken, bland majrovorna, blommar en ljuvlig, blå sak. En rest från tidigare års odling av ettåriga sommarblommor på samma ställe, men en för mig okänd sort.

Och min cyklamen har fått spatt! Den hade börjat se rätt risig ut – nästa hållplats var trädgårdskomposten – men fick en chans till, ute på trappan. Nu blir det ny jord och större kruka istället :o)

Vad det ska bli av virkningen vet jag faktiskt inte.
Jag bara virkar.

När vi två blir ett

JAG HADE EN sån där praktisk, hängande torkställning, ni vet. En sån där som bestod av två olikstora plastringar – den ena inuti den andra med klädnypor på undersidan – fästa med linor i en stor upp­häng­ningsnypa. Men plast är plast och många års exponering för so­lens brännande UV-strålar hade till slut fått infästningarna mellan linor och ringar att vittra sönder.

Men själva nyporna, tolv stycken, var det inget fel på. Färdiga hål ha­de de dessutom. Så jag grävde helt enkelt fram ett par enkla trä­galg­ar från en av mina bra-att-ha-gömmor, borrade några hål och sprej­målade vitt med resterna från förra målningsrycket. I en annan låda hittade jag en stump persiennsnöre, en relik från något forntida hiss­gardinsprojekt.

Tadaa! Nu har jag något att nypa upp småplagg på för torkning igen!


Och kolla, kolla här, Monkan!!! Pelargonerna jag fick skott av från dig tänker blomma nu! JIPPII!!!

”Sanning eller konka”

EFTER ETT GIVANDE BESÖK på stadens polishus i eftermiddags har jag fått upp ögonen för att ordningsmakten tar nättrakasserier på oväntat allvar. Rentav på stort allvar. I vissa fall prioriteras till och med den typen av ärenden, men oaktat prioritering eller ej är kon­se­kvensen av att en polisanmälan gjorts följande:

• anmälan registreras


• innehavaren av internetanslutningen som hör ihop med den aktuella IP-adressen identifieras och meddelas även till den som gjort brottsanmälan


• förövaren – och dennes föräldrar, ifall hon/han är minderårig – kallas till förhör


• beroende på graden av förseelse tas eventuellt fingeravtryck och/eller DNA-prov, som införs i polisens brottsregister


• den skyldige införs i straffregistret


• den skyldige – eller dennes föräldrar, ifall hon/han är minder­årig – blir föremål för eventuellt straffyrkande från anmälaren

På ren svenska betyder det här att de ungar som roar sig med att sprida skit omkring sig på nätet, stjäl andras identiteter och ter­ro­ri­se­rar kända eller okända i sin virtuella omgivning för en lååång tid fram­över kommer att finnas i samma register som de grövsta av samhäl­lets förbrytare.

När man är 14-15 år gammal känns det kanske inte som hela värl­den. ”Orka bry sig”, säger förmodligen en kaxig tonåring med en noncha­lant axelryckning. Men, men, en dag blir tonåringen myndig, söker kanske ett jobb där arbetsgivaren ställer som krav att man presente­rar ett utdrag från straffregistret som bevis för att man är en rätt­skaf­fens människa.

Oops ... Plötsligt blev det liite mer än peanuts att i tonåren ha befun­nits skyldig till trakasserier. Jobbet man söker går sannolikt till någon annan, nå­gon med ett fläckfritt förflutet, och själv får man stå där med den sura eftersmaken av sina omogna elakheter fastklibbade på tung­an, med en plump i protokollet som är omöjlig att tvätta bort.

Så kan det gå, 79.133.13.58. Eller rättare sagt: precis så går det.

I leken handlar det om sanning eller konka (konsekvens). I det verk­liga livet gäller andra regler. Stryk alltså ”eller” och ersätt det med ”och”.

Anmälan är gjord. Bollen är i rullning. Budskapet är enkelt (översatt till ett för ungdomar lättfattligt språk): fittas inte med nån i min familj, för då får du se på fan!

Skenet bedrar

JAG ERKÄNNER DET villigt: jag är en av nordeuropas största badkru­kor. Från att i barndomen ha varit snudd på en säl, mera i vattnet än uppe på land, har jag med tiden blivit allt sämre på att ta mig ett dopp. Jag gillar helt enkelt inte att frysa.

Men igår begick jag i alla fall årets badpremiär. Fast bara med fötter­na. Det räckte. Fyy, så kallt det är i vattnet! Och fyy så jag avskyr sand under tånaglarna.


Förrädiskt lockande ligger det där och glittrar i julisolen. ”Ha”, säger jag bara, ”skenet bedrar!” Precis som i så många andra situationer här i livet.


På tal om det har jag annat att göra än att sitta här vid mitt tangent­bord och snattra. Ett besök hos ordningsmakten står först på dagens åtgärdslista. ”Den som tiger samtycker”, säger ordspråket, och av det följer att den som inte reagerar på så vis ger sitt tysta godkännande.

I vår familj godkänner vi inte. Vi reagerar.

Konsten att göra en RIKTIG reklamtavla

KOMMER NI FORTFARANDE ihåg den här? Så roligt har jag inte haft på länge, det måste jag säga. Bildkvaliteten var tyvärr inte den bästa, så när jag hade vägarna förbi idag hade jag tänkt mig att få en ny, bättre bild. Trodde jag, ja!

Samma stolpe, ny affisch:

Faktum är att jag blev lite besviken, för det är inte så gott om guld­korn här i livet. Men säg mig, finns det å andra sidan någon glädje som varar..? :o/

Här och nu är gott att vara

ÅLAND I JULI. Evenemangskalendern i lokaltidningen är lika fullspäck­ad som en amerikansk kalkon vid Thanksgiving. Man blir trött bara av att läsa den. Så många ”jag borde ...” Under den gångna veckan har t.ex. årets upplaga av Ålands Sjödagar pågått i vårt lilla sjökvarter i Östra hamnen. Har jag varit dit? Nix. Inte mer än en promenad rakt igenom området i förrgår kväll.

Lilla A och jag tog bakvägen, på sjösidan om båtbyggarhallarna, och plötsligt bara låg det där och lyste i den dalande solen, Mariehamns lilla sjöfararkapell. Det enkla kapellet färdigställdes och välsignades för nästan exakt tre år sedan, men ännu har jag inte varit in i det. Så blev det inte den här gången heller, men visst är det vackert i sin en­kelhet, där det står längst ute på en pir av sprängsten i solnedgång­en?


Upp och ner på sjösättningsramper och grånade bryggor hoppade en av måsarnas årsungar runt och ropade på sina föräldrar. Det är ett tufft jobb att bli stor, både för människobarn och fågelungar. Och det är ett tufft jobb att vara förälder i den hårda och streberbetonade värld vi lever i idag, där vassa armbågar, stora käftar och dåligt upp­förande tycks vara det som belönas av kortsynta vuxna som står i givakt, beredda med kvastarna för att blanksopa banan för sin av­komma.

Att vara måsunge är nog ändå lättare än att vara människobarn.


Sista sträckan på hemvägen vandrade vi längs gång- och cykelbanan som följer stranden mot Nabbens badstrand. Under de stora lövträ­den, med gruset knastrande under fötterna och med de sista sol­strå­larna glimmande mellan trädstammarna är det lätt att tro att man är någon annanstans än i stan.

Kvällar som den här förstår jag fullt ut varför jag inte har något som helst behov av att göra som många och lämna Åland för att flänga land och rike kring. Jag är helt nöjd med att befinna mig precis här, precis nu.

FUCK

DET FINNS ETT flertal mer eller mindre löst sammanhållna organi­satio­ner som gör vad de kan för att motarbeta nätmobbning och virtuella trakasserier framför allt bland barn och ungdomar. Heja er, säger jag! Men hur skulle det vara om alla ni föräldrar som inte bryr er ert vitten om vad era ungar sysslar med vid sina datorer också organiserade er..?

FUCK, Föräldrar Utan CyberKoll, skulle ni kunna kalla er, vilket av en lycklig slump råkar sammanfalla med vad jag vill säga åt er allihop:

»Fuck!
Hur fan kan ni blunda för
vad som pågår därute???»

Vid era föreningsmöten kunde ni pyssla med precis det som era barn gör på nätet: ägna er åt grovt kränkande personangrepp genom ut­tala er nedsättande om varandras personligheter, utseenden, [o]för­mågor med mera. Vartannat ord bör dessutom vara en svordom, glöm inte det!

Så ta för sjutton och fundera på saken, för visst skulle det väl vara rooligt? Tänk, vad kul att få samlas som ett riktigt pack hyenor och ri­va och slita i varandra tills inget annat än några benknotor och blo­di­ga klädtrasor finns kvar! Precis som era ungar gör, virtuellt, på nätet.

Och till dig 79.133.13.58 har jag bara en sak att säga: pinka nu inte i byxorna när polisen hör av sig. Att stjäla någons identitet är nämligen förbjudet – och att i någon annans namn ägna sig åt regelrätta tra­kasserier är EXTREMförbjudet och förknippat med straffpåföljd. Är man, som du, synnerligen omyndig är det dessutom dina föräldrar som får ta smällen. Pinsamt det är bara förnamnet, det ska du veta.

Fotnot för eventuella minderåriga läsare som inte vet vad begreppet staffpåföljd betyder: ”straffpåföljd” är detsamma som att säga att du får ta ditt straff för något dumt du gjort. I vuxenvärlden talar vi om handling och konsekvens; det du gör får alltid ett resultat, men inte alltid det re­sultat du väntade dig.

Siddu barra! ... #8

NÅGOT VI HÄR på Åland är helt ensamma om i Norden är vår modell av symbol för midsommaren: midsommarstången. I likhet med den svenska majstången består den av en lång stång, men har alltid fler rår (vågräta stänger) än en. Antalet varierar och vissa stänger pryds dessutom med korslagda rår.

I den svenska stången hänger man kransar i råspetsarna, här på Åland har vi oftast kronor. De symboliserar jungfrulighet och ungdom, god hälsa och en ljus framtid. Traditionellt binds kronorna i förväg med gemensamma krafter, medan själva stången kläs och lövas samma dag den ska resas ”av villiga händer”, som vi sjunger i Ålänningens sång.


Kronan fogas ihop av tolv pinnar som lindats tätt, tätt med färgglatt silkespapper (numera ofta papperslakan). Papperet är dubbelvikt och klippt på samma vis som man gör för att dekorera skinkpinnar till julen.

Midsommarkronor finns att köpa lite varstans i butiker och på mark­na­der och är en av våra populäraste souvenirer. Lokalt hänger många upp en egen krona t.ex. invid ytterdörren för att fira att sommaren är kommen.


På fasta Åland reses 40-50 stänger på midsommaraftonen, varav tre i Mariehamn. Bilderna ovan är från Notuddens småbåtsplats vid Sviby viken i Mariehamn, där man på lämpligt avstånd från centrum kan få den ultimata midsommarkicken: vatten, klippor och en äkta, åländsk stång!


Överst på stången står en fäktargubbe och vevar med armarna. Han är finklädd för fest och representerar flit och arbete.

Vill du läsa mer om bakgrunden till vår åländska midsommarstång kan du klicka dig vidare till Ålands officiella turistsajt och DEN HÄR sidan.

***

”Siddu barra!” är rena, rama åländskan
och betyder ungefär ”Ser man på!”
 

Får jag lämna några blommor?

ELLER, TJA, BLOMMOR och blommor ... Vi börjar nämligen med ste­via, Stevia rebaudiana, en för året ny odlingsbekantskap för mig. Jag ska torka och spara till vintern, för att blanda i te istället för att söta med honung. Läs på etiketten om ni undrar varför!




Så ett bildcollage från trädgården igår i underbar kvällsbelysning. Minns ni slakten av mitt lärkträd i våras..? Några av er var oroliga över hur det skulle gå för trädet, om det skulle överleva. Nu kan ni andas ut. Titta bara som det skjuter skott!

Och Lilla A:s egenuppdrivna kastanj, det som med tiden ska bli går­dens vårdträd, bara växer och växer.


Dagens trädgårdssvit avslutas med några nyutslagna blomster. Först ut är azurlökarna, som jag planterade i höstas:


... som kontrasterar så fint mot fackelblomstret jag grävde upp i ett dike förra sommaren.


Dessa båda delar rabatt med jättedaggkåpa, som jag bara älskar. I bakgrunden anar man den skira, rosa blomman av alunroten jag fick av gullevännen Monkan med posten ifjol.


Sist ut får lammöronen bli. De har precis börjat slå ut sina små, bleklila blommor och när man ser hur luden hela växten är råder det ingen tvekan om vad som föranleder namnet:

Extermination

DE HAR SIN givna plats i ekosystemet och gör egentligen bara nytta, eftersom de håller mängden skadeinsekter på en hanterlig nivå. Men gränsen för vad som ingår i ekosystemet drar jag vid mitt terrassgolv och min gasgrill!

De som byggt under terrasstrallen, precis utanför ytterdörren, fick ba­da i mängder av kokhett vatten, men gänget som annekterat grillen var en knepigare nöt att knäcka. Grillen var nämligen draperad i sina skyddskläder: en fotsid, grön skapelse av plast. Så fort jag bara peta­de på överdraget svärmade det ut en brigad av arga killar i randiga brallor. Och boet var stort, med många stridsberedda fotsoldater att tillgå.


Som hämtad ur filmen Star Wars, inte sant?
Häromkvällen rustade jag mig med dubbla lager kläder, hatt på huvu­det, lång halsduk lindad runt hals och ansikte, gummihandskar på händerna och beväpnade mig med en osäkrad sprejburk Baygon av största modellen. Pssssst! Pssssst! PSSSSSSST!!! och mina fiender regnade som vissna löv till marken. Kemisk krigföring när den är som allra mest effektiv.

Glad i hågen lyfte jag följande dag på locket till grillen för lite rengö­ring och tyckte mig då, bakom bruset från trafiken, urskilja ett märkligt surrande. Jajamensan, under stekplattan, under den ena gasbränna­ren, var bygget av logement nummer två i full gång! I jämförelse med det stora boet, cirka 10 cm i diameter, var det här bara i begynnelsen och ungefär i storlek med en pingpongboll. Fast nog rymdes det ge­tingar i det också ...


För något år sedan deklarerade en av mina grannar: ”En bra granne är en död granne!” och jag häpnade. Mänskliga grannar har man om man bor i en stad, det ligger liksom i sakens natur. Pallar man inte det ska man bosätta sig på vischan. Ett sånt uttalande skriver jag under på endast när grannen råkar vara geting, och knappt ens då.

Men hörni, nu måste jag ta mig i kragen och skriva en krönika, för på lördag är det dags igen. Ämnet blir inte getingar och deras bon, för det skulle liksom vara lite för enkelt ;o)

[Tillägg 16-07-2011: Det blev lite rörigt med vems krönika som skulle in när. Min kommer därför inte i tryck förrän lördagen den 23:e.]

Gjuta-göt-gjutit

DET VAR TÄNKT att göras på midsommardagen, men ibland blir det inte som man tänkt sig. Inte förrän Gunillas skapariver fick igång mig blev det av.

Jag pratar naturligtvis om gjutning med betong! Ända sedan ifjol, när jag bland annat gjorde mig ett formgjutet fågelbad, har jag – precis som Gunilla – varit sugen på att göra något av rabarberns häftiga blad. I lördags bar det till och här är resultatet:



Att gjuta med betong är enkelt. För det här projektet behöver du fin­betong, lite plast (sopsäckar duger bra), en hink, vatten och något att röra med. Betongen blandar du enligt anvisningen på påsen, hellre lite fastare än för lös.


Bygg upp en kulle av sand eller jord, täck med plast och lägg rabar­ber­bladet med baksidan upp ovanpå. Sen är det bara att klappa på be­tong. Klappa ordentligt så får du bort eventuella håligheter och var noga med att göra gjutningen tillräckligt tjock. Cirka två centimeter är lagom när man gjuter utan armering.

Mitt fat blev litet för tunt i botten, så efter att jag avlägsnat bladet fick jag ett naturligt avrinningshål. Kanske reparationsgjuter jag fast det, kanske inte. Vill du att fatet ska stå riktigt stadigt planar du ut toppen på betongkullen.

Låt din gjutning torka något och täck sedan med plast, så att det hela inte torkar för fort och spricker. Duscha gärna med lite vatten mellan varven. Beroende på hur tjock betong du har härdar den på 1-2 da­gar. Ha tålamod! Vänta hellre lite för länge än för kort tid.

Prisma har givit ut en utomordentlig bok om att gjuta i betong av Ma­lena Skote. Rekommenderas!

Rucklet’s Flying Circus

SVENSKA CIRKUS MAXIMUM har under det gångna veckoslutet varit i Mariehamn, men eftersom jag å ”Rucklet” har ett alldeles eget mena­ge­ri avstod jag (även detta år) från att gå på någon föreställning. För övrigt är jag också av princip emot cirkusar som håller sig med vilda djur.

Hos mig kan man för närvarande förundras och förfasas över både det ena och det andra, men låt oss för all del börja med det svårfoto­gra­fe­ra­de trastpacket, som med lika stor systematik och arbetsglädje som ifjol länsar mina körsbärsträd på allt vad mogna bär heter:


Raskt vidare till getingjävlarna, som hade byggt ett jättebo på under­sidan av terrasstrallen under entrémattan – precis utanför min ytter­dörr! Tio liter kokande vatten senare är detta tillhåll ett minne blott. Istället har jag upptäckt bygge nummer två: någonstans på min gas­grill, under det fotsida skyddsöverdraget av plast.

Ser inte ut som det blir mycket grillning på terrassen den här somma­ren. Så fort jag så mycket som petar på överdraget svärmar det ut ett stort antal sura stickisar och tills vidare har jag inte klurat ut hur jag ska gå tillväga för att bli av med dem :o/


Och så var det då myrorna ... Varhelst jag sticker ner spaden i min hög med sållad jord väller det fram flygmyror, vinglösa myror och ofantliga mängder ägg. Gården formligen kryllar av myror i år, av alla upptänkliga storlekar och sorter.


Fast lite trevligare kryp finns det förstås också! Till exempel det här lilla livet, som länge och väl satt på terrassräcket och begrundade trafiken. Konstigt nog har jag ännu inte sett till särskilt mycket fjärilar på gården, trots att lavendeldjungeln blommar så det står härliga till.


Men nu har jag inte tid att sitta här och gaffla längre. Det är dags att avtäcka det jag göt i förrgår, så det är arbetskläder på och ut på går­den som gäller! Dessvärre misstänker jag sprickbildning, men det lär visa sig inom kort.

Jam för coola katter

IGÅR VAR DET för tredje året i rad dags för Åland Summer Jam, ett suveränt musikaliskt initiativ och en trevlig motvikt till Rockoffestivalen senare under sommaren. Eller som det står på evenemangets egen hemsida:

”Evenemanget anordnas varje år med målet att öka mångfalden och toleransen på ön. Åland Summer Jam är en kväll med reggae, hip hop, R’n’B och afromusik. En kväll med underbara människor och vänlig stämning.”
Jag kan bara hålla med. Placeringen i den amfiteaterlika Miramar­par­ken mittemellan stadsbiblioteket och Alandica Kultur & Kongress var suverän, entrén var fri, vädret toppen och trots att det var lördag var det befriande fritt från omkringraglande, totalpackade minderåriga. Och musiken fick det att rycka t.o.m. i tantbenen på Stjärnkraft! :oD


En tillfällig uteservering hade upprättats och där kunde man förutom förfriskningar få sig en bit mat också. I publiken noterade jag allt från minsta bebis till riktiga gamyler, men tyvärr konstaterade jag också att det var skamligt tunnsått med föräldrar som såg till att skydda si­na telningars känsliga öron.


I en sån här folksamling finns det alltid en del att begapa ...


... och som sig bör var det fritt fram att sträcka på dansbenen:



Eftersom jag var olämpligt klädd i kamera roade jag mig för egen del med att kolla på människor istället. Då är det rätt kul att studera vad folk har – eller inte har – på fossingarna:


Tja, som ni ser är Åland så mycket mer än bara blå himmel och blått hav, vilket man kan förledas att tro i och med vårt läge mitt i sjön. Under somrarna händer det mycket!