Fredagsnöje med liten prislapp

FÖR DRYGT EN vecka sedan skrev jag om Mariehamns fina läge på ett smalt näs och om framför allt den ena av våra två hamnar, Västra hamnen. Igår fick jag anledning att återkomma till den, när väninnan S drog iväg med mig på cykeltur och promenad.

Förra gången rörde jag mig norrut från färjeterminalerna räknat. Den här gången tog vi oss söderut, längs den allmänna gångväg som sta­den anlagt alldeles längs med vattnet och inloppet till Mariehamn. Stigen lever ett lite undanskymt liv med minst sagt bristfällig skyltning, och är säkerligen helt omöjlig att hitta om man inte känner till att den finns där, så fy skäms för den saken, turist-Åland!

Nåväl, stigen börjar i alla fall vid lotsbroverket, där vårt eminenta re­ningsverk ligger, och startsträckan är väl inte direkt upplyftande. Men när man väl kommit några tiotal meter ändrar omgivningen karaktär och man förflyttas till skärgården. Har man tänkt sig att gå hela vägen bör man dock inte släpa med sig barnvagn eller cykel, eftersom det bitvis är en del trappor att forcera. Stigen är med andra ord inte heller lämplig för någon med allvarligare rörelsehandikapp.


I år kan man begapa ett antal lustiga fågelholkar, som är resultatet av ett samarbete mellan några konstnärer och barn. En del är roligare än andra, och höghusholken och den slottsliknande skapelsen föll mig i smaken. Det gjorde även blåbären, som redan mognat i det soliga västerläget.

I soldiset ser man vid klart väder ända ut till Kobba Klintar, den känn­spaka, f.d. lotsbosättningen som numera fungerar som utflyktsmål bå­de för lokalbefolkning och turister.


Gångstigen fortsätter egentligen runt hela södra Mariehamn, men vi valde den kortkorta varianten (karta) att vända efter c. 1 km när vi nådde Korrvik, stans fiskehamn. Strax före finns det suveräna klippor att slå sig ned på för att njuta av närheten till vattnet och kanske äta en medhavd picknick.


Picknickade gjorde inte vi, utan slog till reträtt, hämtade våra cyklar och mellanlandade istället vid Pub Niska för att läska oss med en is­kall, torr äppelcider. Plåtbröden såg ut att som vanligt ha en stry­kan­de åtgång, men själv hade jag – i motsats till de allerstädes när­va­ran­de måsarna – för varmt för att ens tänka på mat.


Medan vi satt där i solnedgången och njöt av värmen sällade sig P helt oplanerat till sällskapet. Min kväll slutade därför på hennes yt­ter­trappa, med ett glas vitt med djupfrysta blåbär (i brist på is ...) och med en alldeles perfekt halvmåne som fond.


Åland i juli går minsann inte av för hackor ska ni veta!