Alla har vi våra droger

SOMLIGA VÄLTRAR SIG i mängder av choklad, andra badar i goda viner. Vissa kombinerar till och med dessa två medan en del går igång på shopping, träningshysteri, samlarmani, spel & dobbel eller något annat. Min drog är färg och form, och att skapa något med hjälp av dem. Inomhus eller ute spelar ingen roll.

Det är inte länge sedan jag påbörjade en ny mormorsrutevirkning, helt utan mening och mål. Bara för att leka med färger. Men sen bar det sig inte bättre än att jag kikade in hos Lucy på Attic 24 ... och så gick det som det gick. Jag kunde helt enkelt inte motstå att inspireras av henne och har därför börjat virka en blommig kudde! Klicka HÄR så flyttas du till hennes inlägg.

Såå läckert ... Jag blir alldeles kryllig bara av att titta på bilden :o)

Färgochformlycka kan också vara gracila pelargoner i motljus med sina melerade, mildgröna bladverk och nätta små, rosa blommor:


Och varför inte ett ensamt, blått glasklot bland allt det gröna ...

... eller skymten av en bleklila opievallmo mitt i havet av lavendel?

Ibland händer dessutom det oväntade! Som att ett enda solrosfrö på egen hand har bestämt sig för att växa tätt intill en av mina jät­te­gra­nar. Det är bara att tacka och ta emot :o)


Inne i mitt växthus, Glaspalatset, växer tomater, gurkor och paprikor så det är som en åtta kvadratmeters djungel därinne. Och djungel­gur­kan har satt frukter! Små, lustiga saker som verkligen får mig att le brett:

Som grönmelerade plommon, till formatet ungefär som såna,
och med en smak av ... gurka? Lattjo växt, ny för mig.
Att virklusten börjar göra sig påmind är annars ett tecken på att som­ma­ren lider mot sitt slut. Till denna insikt förhåller jag mig lite ambi­va­lent. Egentligen vill jag ha minst ett par månader sommar och värme ännu, men tillika är det lite skönt med de mörkare kvällarna och mil­da­re ljuset.

Idag blir det eventuellt en tur till Vikingamarknaden, som arrangeras av fornföreningen Fibula och öppnar idag. Där brukar det finnas myck­et att låta ögonen fröjdas åt! Kanske inte så mycket sprakande fär­ger, men former – och folk. Klicka HÄR om du vill kolla in mitt inlägg från förra året.

Men före det ska jag slutföra slakten av min jättelika doftschersmin, som jag påbörjade igår. Slakt och slakt, förresten. Hård beskärning är en rättare benämning. Stenhård. Mycket kvar av den fyra-fem meter höga risbusken blir det i vart fall inte.
 

Saftigt!

SAFTNINGSTIDEN HAR INFUNNIT sig och bärbuskarna dignar av mognade vinbär. Hos andra, inte hos mig. Jag har en buske röda vin­bär och en med svarta. Båda är unga och ger ingen skörd att tala om. Inte i år heller :o/

Det är då generösa vänner helt oväntat kommer till undsättning! Tu­sen tack, Gunilla, för hinken med vinbär! Med lite det ena och det and­ra från frysboxen och en liter körsbär jag räddade undan trastarna blev det hela sju liter god blandsaft. Det reder vi oss på i ett par år. Minst!


Flaskor fyllda med härligt röd saft. Är det inte vackert, så säg? Nästan som ett konstverk att hänga på väggen:


Något helt annat: Kan någon förklara för mig varför jag mitt i allt se­dan ett par dagar har en hiskelig massa besökare som kommer till bloggen via Facebook?? Jag som inte ens är registrerad där fattar ingen­ting :oS

En rikedom av väldoft och naturlig skönhet

LAVENDEL, LAVENDEL ... SÄG, vad doftar väl som lavendel? I år gör jag inte samma tabbe som ifjol och eldar upp en hel skörd. I år måste jag tukta beståndet hårt och då passar jag istället på att binda så kallade lavendelgömmor.

Bilderna är tagna i min trädgård med min Fuji FinePix HS20 EXR.

Binda, binda små, små gömmor ...


Samla, samla mycket nektar ...


En nyhet i min trädgård: klotlök (Allium sphaerocephalon).


Fackelblomster från den vilda naturen.


Alunrot, så graciös i motljuset.


Plymspirean är pampig till och med när den börjar vissna.


Dagliljan 'Crimson Pirate' vänder baksidan till.

Här var’e tvättäkta loppis!

I ONSDAGS, PÅ väg till middagen ombord på min kusins segelbåt, passerade vi under promenaden dit en av Mariehamns nyare loppisar: Söderby Antik & Loppis, vars innehavare Erik Johansson flyttade till Åland för c. två år sedan.

Som namnet antyder (för den med Ålandskännedom) är verksamheten ursprungligen lokaliserad till Söderby i Lemland, ungefär 15 km öster­ut från centrala Mariehamn. Sedan i vintras finns även butik inne i Ma­rie­hamn, nyligen omlokaliserad till större lokal på Klintvägen 9.

Företagets egen hemsida kommer du till om du klickar HÄR, och med ett klick HÄR når du deras blogg. HÄR finns dessutom en särskild mö­belblogg.


Eftersom företagets affärsidé är att köpa upp dödsbon och delar av hem är det här vad jag kallar en äkta loppis! Omsättningen är snabb, det kommer nya grejor hela tiden och du kan hitta nästan vad som helst.

Varför inte klippa till på ett par stora, riktigt kitschiga bords­lam­por fö­re någon annan hugger dem..? Eller tänk långsiktigt och fynda åt dig en prima rullator!



Den här kajan hittade jag däremot inte på loppis. Den mötte jag på stan igår i samband med manifestationen för tragedin i Norge:


Stackare! Även om jag inte är överdrivet förtjust i kajor är det här inte en behandling jag tycker att någon av dem ska behöva utstå av sina artfränder. Men världen är grym. På fler vis än det här.

(Beklagar den usla bildkvaliteten, men pippin var rask och rörlig och jag hann inte ställa in kameran före den flaxade sin kos.)
 

Mariehamn 24 juli 2011 kl. 19:00: en tyst minut för Norge

 





Min egen Lilla A frågade mig idag: ”Mamma, kan nåt sånt här hända här på Åland också?” Jag önskar jag kunde ha svarat nej.

Klockan har hunnit bli 23:00 och ungdomar flockas runt cirkeln av brinnade ljus:


Jag önskar verkligen jag kunde svara dem alla något annat än: ”Jo, det kan det nog dessvärre, för en enda galning är allt som behövs.”
 

”Ska vi plocka körsbär i min trädgård?”

JADÅ, DET TYCKER i alla fall allt med vingar :o) Men några liter har jag hunnit rädda undan deras hungriga krävor, så nu ska det bli körs­bärslikör!


Jag vet inte vad mina körsbär är för sort. Vissa kallar dem för ”få­gel­bär”, med all rätt! Bären är inte större än en dryg centimeter i dia­me­ter, men blir djupt rödsvarta när de är mogna och är väldigt goda.


Det är nu många år sedan jag roade mig med att göra egna likörer, så boken där receptet finns – Sannas likörbok – har jag haft länge. Så här gör man det körsbärsgottis jag ska laga idag:

KÖRSBÄRSLIKÖR


1,5 liter körsbär, helst sura (det är ju inte mina, men jag kör ändå)
3-5 dl socker
0,5 vaniljstång (hoppar jag över, det är för dyrt)
1 bit kanelstång
2 kryddnejlikor
4 msk tvättade, torkade och stötta körsbärskärnor
1 helflaska sprit, gärna rom eller arrack (jag tar vanlig vodka)

Ta bort stjälkarna och kontrollera att alla bär är fina. Pricka varje körsbär med en nål. Stöt kärnorna i en mortel. Kärnorna ger en utsökt, lite bitter mandelsmak, så hoppa inte över dem. Varva socker och bär, ta den mindre mängden och tillför eventuellt mer socker efter en tid. Peta ner kryddor och kärnor och häll över spriten. Låt stå i soligt fönster i tre månader.

Mina befintliga träd är enormt höga, 10-12 meter eller något sånt. Ifjol flyttade jag därför ett självsått skott till ”barnkammaren” i ett av mina grönsaksland. Där har det fått växa till sig tills nu, när jag för ett par dagar sedan flyttade det till sin slutliga plats.

Det här trädet ska tuktas, för att hålla sig på en plockvänlig höjd och av en dimension som i nödfall medger att man sveper in kronan med ett bärnät. Trastarna får fri tillgång till de stora träden, men det här, det ska bli mitt!


Fotnot: Boken är skriven av Sanna Töringe och är full av helt underbara fotografier av Anette Åberg. Förlaget är Rabén Prisma och ISBN-numret 91-518-2666-6.

Sommarspektakel med sur bismak

ÅRETS UPPLAGA AV Rockoff, den årligen återkommande veckan med skrik, skrän, öronbedövande musik, ungdomsfylleri, söndertrampade gräsmattor och rabatter, tomglas och -burkar precis överallt drog igår igång. Kvällens dragplåster var svenska September, som körde sin en­timmesshow med start klockan 22.

Lilla A och jag betalade inte dyrt för att slippa innanför kravall­stängs­let för att få öronen misshandlade, utan satte oss på en filt på gräs­mattan nedanför vårt pampiga stadshus (ritat av Lars Sonck):

(bilden ovan tagen vid annat tillfälle)

Det myllrade som vanligt av folk längs vår gågata, Torggatan, och kön till biljettkioskerna var lång:


Till min förvåning upptäckte jag lite senare att det tydligen är regel bland tonåringarna att för dyra pengar (70-80 euro) köpa sig att s.k. festivalpass, för att sedan ändå befinna sig på utsidan av skranket – t.o.m. mitt under pågående konsert med dagens toppartist.

Eh ... What’s the point med att lägga ut pengarna i så fall??? Fast, det är klart, när det är mamma och pappa som står för fiolerna spelar det väl ingen roll..? :o/

***
Jag roade mig som vanligt med att studera mina medmänniskor. Dels såg jag det längsta hår jag någonsin sett i levande livet – såå friskt och välskött dessutom – och dels fick jag avnjuta ett antal olika ku­lörer, ingen av dem av det naturliga slaget.

En myckenhet drickbart passerade revy. Vad hände med ”Alkohol­för­täring på allmän plats förbjuden”..? Just den här lådan kunde väl när­mast betraktas som handbagage, och var t.v. oöppnad.

Och som vanligt: ett antal barn och häpnadsväckande många vuxna som såg sin chans att håva in en slant genom att plocka tomglas. Bra!


Ordningsmakten var tacknämligt väl representerad både till fots, i piketer och till och med beriden.


För mig, som vuxit upp i den här småstaden, känns det konstigt att det ska behövas en sån myckenhet polisiär närvaro. Men tiderna för­ändras. Medan vi satt där i lugn och ro i gräset nåddes jag av nyheten om katastroferna i Norge. Då for vi hem, Lilla A och jag, för det på­gåen­de sommarspektaklet här i Mariehamn fick plötsligt en väldigt sur bismak.


September.
I juli.
På Åland.

Årets segelsällskap

I MOTSATS TILL mig, som paradoxalt nog bor i skärgården, är i prin­cip samtliga av mina finska kusiner seglare även om de är storstads­bor allesammans. Till sommaren hör att åtminstone kusin P och hen­nes man seglar in till Mariehamns västra hamn för ett par-tre dagars strandhugg vid ÅSS’ gästbåtsbryggor.

Ifjol träffades vi hos mig i ”Rucklet”. I år blev Lilla A och jag som om­växling inviterade på middag ombord på deras Swan nummer nånting. Kanske 45 eller 54..? Typ. Intresseklubben är visst på semester. Vädret kun­de inte ha varit bättre, så Lilla A och jag valde att promenera både dit och hem, en la­gom sträcka på c. 2,5 km enkel resa. På ditvägen följde vi strand­pro­me­naden jag skrev om häromsistens.


Dryga tre gemytliga timmar senare, med magarna fulla av god förtä­ring och med huvudet surrande av en salig blandning av finska, svens­ka och engelska, vilket är det ”språk” vi kommunicerar på, var det dags för återtåg.

Hemåt valde vi att klättra uppför Badhusberget, vid vars fot gästham­nen är belägen. Precis när vi äntrat stigen var kvällens kappseglingar slut och båtarna kom i hamn. Jädrans läckert med en enfärgat rosa spinnaker, inte sant?


Sen bär det uppåt. Det här är början på den s.k. Kärleksstigen, som följer en naturlig spricka i den röda graniten; inte lång, men relativt brant:


När man forcerat trapporna befinner man sig nästan ända uppe vid stadens vattentorn och vår mest välbesökta utsiktsplats. Där uppifrån ser man ut över hela stan och hamninloppet.

4-mb Pommerns master skymtar bakom barrträden, bortom färje­termi­naler­na, en dryg kilometer söderut, ligger den nedlagda stenkrossen man passerar om man tar samma väg som väninnan S och jag för nå­gon vecka sedan, och tornspiran på St. Görans kyrka är ett uppkäftigt utropstecken mitt i all grönska.

Och precis då tog naturligtvis kamerabatterierna slut och jag hade förstås glömt att plocka med mig en uppsättning till :o/


Nåväl, gårdagen bjöd alltså på en av de sällsynta, vindstilla och ljum­ma sommarkvällarna, så jag nattade dagen med ett halvt glas rött i hammocken. Kvällar som denna känns det nästan som min terrass finns på franska rivieran och inte på Åland! 19° ännu efter att klockan passerat 23:00.


Men idag regnar det.
Mycket.
 

Sommarnöje

”SOMMARNÖJE” SA MAN ofta förr om det vi idag kallar ”som­mar­stäl­le” eller ”stuga”. Något sånt har tack och lov inte jag. Det här är mitt sommarnöje:



Tidig morgon. Tills vidare inte särskilt mycket trafik. Fåglarna kvittrar. Solen skiner. En mugg kaffe, en hammock och en låda full av färgglatt bomullsgarn. Himmelriket är nära!


Om inspirationen skulle tryta är det bara att ta en runda i trädgården:


Pelargonsticklingen jag fick av gode grannen R är inte längre en stickling. Här är det stadig planta och sprudlande blomning som gäller!

Under fiberduken, bland majrovorna, blommar en ljuvlig, blå sak. En rest från tidigare års odling av ettåriga sommarblommor på samma ställe, men en för mig okänd sort.

Och min cyklamen har fått spatt! Den hade börjat se rätt risig ut – nästa hållplats var trädgårdskomposten – men fick en chans till, ute på trappan. Nu blir det ny jord och större kruka istället :o)

Vad det ska bli av virkningen vet jag faktiskt inte.
Jag bara virkar.

När vi två blir ett

JAG HADE EN sån där praktisk, hängande torkställning, ni vet. En sån där som bestod av två olikstora plastringar – den ena inuti den andra med klädnypor på undersidan – fästa med linor i en stor upp­häng­ningsnypa. Men plast är plast och många års exponering för so­lens brännande UV-strålar hade till slut fått infästningarna mellan linor och ringar att vittra sönder.

Men själva nyporna, tolv stycken, var det inget fel på. Färdiga hål ha­de de dessutom. Så jag grävde helt enkelt fram ett par enkla trä­galg­ar från en av mina bra-att-ha-gömmor, borrade några hål och sprej­målade vitt med resterna från förra målningsrycket. I en annan låda hittade jag en stump persiennsnöre, en relik från något forntida hiss­gardinsprojekt.

Tadaa! Nu har jag något att nypa upp småplagg på för torkning igen!


Och kolla, kolla här, Monkan!!! Pelargonerna jag fick skott av från dig tänker blomma nu! JIPPII!!!

”Sanning eller konka”

EFTER ETT GIVANDE BESÖK på stadens polishus i eftermiddags har jag fått upp ögonen för att ordningsmakten tar nättrakasserier på oväntat allvar. Rentav på stort allvar. I vissa fall prioriteras till och med den typen av ärenden, men oaktat prioritering eller ej är kon­se­kvensen av att en polisanmälan gjorts följande:

• anmälan registreras


• innehavaren av internetanslutningen som hör ihop med den aktuella IP-adressen identifieras och meddelas även till den som gjort brottsanmälan


• förövaren – och dennes föräldrar, ifall hon/han är minderårig – kallas till förhör


• beroende på graden av förseelse tas eventuellt fingeravtryck och/eller DNA-prov, som införs i polisens brottsregister


• den skyldige införs i straffregistret


• den skyldige – eller dennes föräldrar, ifall hon/han är minder­årig – blir föremål för eventuellt straffyrkande från anmälaren

På ren svenska betyder det här att de ungar som roar sig med att sprida skit omkring sig på nätet, stjäl andras identiteter och ter­ro­ri­se­rar kända eller okända i sin virtuella omgivning för en lååång tid fram­över kommer att finnas i samma register som de grövsta av samhäl­lets förbrytare.

När man är 14-15 år gammal känns det kanske inte som hela värl­den. ”Orka bry sig”, säger förmodligen en kaxig tonåring med en noncha­lant axelryckning. Men, men, en dag blir tonåringen myndig, söker kanske ett jobb där arbetsgivaren ställer som krav att man presente­rar ett utdrag från straffregistret som bevis för att man är en rätt­skaf­fens människa.

Oops ... Plötsligt blev det liite mer än peanuts att i tonåren ha befun­nits skyldig till trakasserier. Jobbet man söker går sannolikt till någon annan, nå­gon med ett fläckfritt förflutet, och själv får man stå där med den sura eftersmaken av sina omogna elakheter fastklibbade på tung­an, med en plump i protokollet som är omöjlig att tvätta bort.

Så kan det gå, 79.133.13.58. Eller rättare sagt: precis så går det.

I leken handlar det om sanning eller konka (konsekvens). I det verk­liga livet gäller andra regler. Stryk alltså ”eller” och ersätt det med ”och”.

Anmälan är gjord. Bollen är i rullning. Budskapet är enkelt (översatt till ett för ungdomar lättfattligt språk): fittas inte med nån i min familj, för då får du se på fan!

Skenet bedrar

JAG ERKÄNNER DET villigt: jag är en av nordeuropas största badkru­kor. Från att i barndomen ha varit snudd på en säl, mera i vattnet än uppe på land, har jag med tiden blivit allt sämre på att ta mig ett dopp. Jag gillar helt enkelt inte att frysa.

Men igår begick jag i alla fall årets badpremiär. Fast bara med fötter­na. Det räckte. Fyy, så kallt det är i vattnet! Och fyy så jag avskyr sand under tånaglarna.


Förrädiskt lockande ligger det där och glittrar i julisolen. ”Ha”, säger jag bara, ”skenet bedrar!” Precis som i så många andra situationer här i livet.


På tal om det har jag annat att göra än att sitta här vid mitt tangent­bord och snattra. Ett besök hos ordningsmakten står först på dagens åtgärdslista. ”Den som tiger samtycker”, säger ordspråket, och av det följer att den som inte reagerar på så vis ger sitt tysta godkännande.

I vår familj godkänner vi inte. Vi reagerar.

Konsten att göra en RIKTIG reklamtavla

KOMMER NI FORTFARANDE ihåg den här? Så roligt har jag inte haft på länge, det måste jag säga. Bildkvaliteten var tyvärr inte den bästa, så när jag hade vägarna förbi idag hade jag tänkt mig att få en ny, bättre bild. Trodde jag, ja!

Samma stolpe, ny affisch:

Faktum är att jag blev lite besviken, för det är inte så gott om guld­korn här i livet. Men säg mig, finns det å andra sidan någon glädje som varar..? :o/

Här och nu är gott att vara

ÅLAND I JULI. Evenemangskalendern i lokaltidningen är lika fullspäck­ad som en amerikansk kalkon vid Thanksgiving. Man blir trött bara av att läsa den. Så många ”jag borde ...” Under den gångna veckan har t.ex. årets upplaga av Ålands Sjödagar pågått i vårt lilla sjökvarter i Östra hamnen. Har jag varit dit? Nix. Inte mer än en promenad rakt igenom området i förrgår kväll.

Lilla A och jag tog bakvägen, på sjösidan om båtbyggarhallarna, och plötsligt bara låg det där och lyste i den dalande solen, Mariehamns lilla sjöfararkapell. Det enkla kapellet färdigställdes och välsignades för nästan exakt tre år sedan, men ännu har jag inte varit in i det. Så blev det inte den här gången heller, men visst är det vackert i sin en­kelhet, där det står längst ute på en pir av sprängsten i solnedgång­en?


Upp och ner på sjösättningsramper och grånade bryggor hoppade en av måsarnas årsungar runt och ropade på sina föräldrar. Det är ett tufft jobb att bli stor, både för människobarn och fågelungar. Och det är ett tufft jobb att vara förälder i den hårda och streberbetonade värld vi lever i idag, där vassa armbågar, stora käftar och dåligt upp­förande tycks vara det som belönas av kortsynta vuxna som står i givakt, beredda med kvastarna för att blanksopa banan för sin av­komma.

Att vara måsunge är nog ändå lättare än att vara människobarn.


Sista sträckan på hemvägen vandrade vi längs gång- och cykelbanan som följer stranden mot Nabbens badstrand. Under de stora lövträ­den, med gruset knastrande under fötterna och med de sista sol­strå­larna glimmande mellan trädstammarna är det lätt att tro att man är någon annanstans än i stan.

Kvällar som den här förstår jag fullt ut varför jag inte har något som helst behov av att göra som många och lämna Åland för att flänga land och rike kring. Jag är helt nöjd med att befinna mig precis här, precis nu.