Om när saker och ting börjar komma till sin spets

DEN REDAN RIKTIGT röriga bostadsbidragshärvan blir allt mer till­trasslad vad tiden går. Det var illa nog, att jag för c. två och ett halvt år sedan uppdagade att FPA inte följer den finländska förordningen för hur det allmänna bostadsbidraget ska beräknas. Sjufalt värre skul­le det ändå bli, visade det sig alldeles nyss.

Nu är det nämligen så här, att Åland har egen lagstiftningsbehörighet när det gäller det allmänna bostadsbidraget. I den åländska lag­sam­ligen återfinner vi nämligen Landskapslag (1975:63) om tillämpning av lagen om bostadsbidrag och även en förordning: Förordning (1995:7) om skötseln i landskapet Åland av vissa ärenden som gäller bostadsbidrag.

I denna förordning fastslås det, att de förvaltningsuppgifter som följer av lagstiftningen om bostadsbidrag i landskapet Åland handhas av FPA enligt vad landskapsregeringen och FPA närmare avtalar.

Hoppsan då! Men något i förordningen omnämnt avtal mellan land­ska­pet Åland och FPA har jag inte lyckats hitta, så på vilka grunder är det då som FPA handhar förvaltningen av de allmänna bostadsbidraget i landskapet?

Och hur kan det komma sig, att FPA i alla sina beslut gällande all­män­na bostadsbidrag på Åland hänvisar till rikslagstiftningen, såväl L om bostadsbidrag som den av statsrådet årligen utgivna förordningen?? Inte en rad om någon åländsk lagstiftning så långt ögat kan nå.

I LL 1975:63 finns dessutom en ytterligt intressant paragraf, nummer fyra i ord­ningen. Den lyder som följer:

”4 §. (1993/118) Bestämmelserna om ändringssökande skall inte tillämpas i landskapet Åland.”

Hoppsan igen! Men hur kan det då komma sig, att varje gång man får ett beslut från FPA, så hänvisar de till Besvärsnämnden för social trygg­het om man vill söka ändring, i enlighet med 8 kap. i den finska lagen? Det är ju inte rätt på en fläck, ef­ter­som det torde vara antingen hos Ålands förvaltningsdomstol eller direkt hos landskapsregeringen man ska besvära sig.

Så, kära nån, den här soppan är sannerligen inte färdigkokt på bra länge ännu! Sedan är det ju även oerhört fascinerande, att man inte i en enda instans under hela den här långa resan verkat vara på det klara med Ålands särställning. Inte ens vid FPA:s distriktskontor på Åland, för fasiken! Än mindre har man förstås kunnat upplysa mig om saken, utan har istället låtit åren gå utan att några som helst åtgärder vidtagits och i hopp om att kärringen väl ska ge upp någon gång.

Otaliga är de gånger jag blivit idiotförklarad av både kreti, pleti och me­diamurvlar på min minst sagt uppförsbackiga väg mot upprättelse och rättskipning. Men skrattar bäst som skrattar sist. Att stämplas som kockobello av ovedersägligt ännu större korkskallar än en själv är än­då ett relativt lågt pris att betala för att få till stånd en korrigering av ett flertal uppenbara lagstridigheter!

F.ö. är undertecknad intelligensmässigt testad och godkänd – har t.o.m. papper på det – så det stör mig inte nämnvärt att iklädas dum­strut. Hur det för övriga aktörer i den här farsen står till med den sa­ken får väl nog med fog sägas vara öppet för diskussion.

En fråga om tolkning

AV ANDRA ORSAKER än mitt senknarr fick jag häromdagen anledning att studera Ålands hälso- och sjukvårds, ÅHS, handbok för pa­tient­av­gif­ter 2014. I denna står det som följer:

”Endast en avgift tas av patienten för besök för samma diagnos, samma dygn eller då patienten ombeds återkomma näst­kom­mande dag för ytterligare undersökning/behandling p g a att till­räckliga resurser inte finns tillgängliga under obekväm ar­bets­tid.”

Men nu rådande kommatering, som innebär en uppräkning, blir inne­bör­den faktiskt, att man inte be­höver betala mer än en gång

a) ”[för besök] för samma diagnos” = diagnosen är densamma vid näs­ta besök (dvs återbesök, t.ex. för uppföljning)

b) ”[för besök] samma dygn” = två eller fler olika besöksorsaker inom samma dygn

c) ”[för besök] då patienten ombeds återkomma näst­kom­mande dag för ytterligare undersökning/behandling p g a att till­räckliga resurser inte finns tillgängliga under obekväm ar­bets­tid” = kräver ingen när­ma­re förklaring

Men så är det nu inte tänkt att det ska betyda. Det fick jag veta igår. Enligt ekonomiavdelningen vid ÅHS ska man visst betala ny avgift för återbesök för samma diagnos, även fast det inte skrivits så. Jaha ..? Men för att den nu rådande ordningen ska vara juridiskt hållbar borde texten istället lyda så här:

”Endast en avgift tas av patienten för besök för samma diagnos samma dygn eller då patienten ombeds återkomma näst­kom­mande dag för ytterligare undersökning/behandling p g a att till­räckliga resurser inte finns tillgängliga under obekväm ar­bets­tid.”

Ser ni den hårfina skillnaden ..? Ett enda litet kommatecken, det efter ”samma diagnos” i originaltexten, betyder såå mycket! :o) Men allra tydligast skulle det bli om man formulerade det så här.

På Åland kostar ett hälsocentralbesök 27 euro – varje gång. Jämför detta t.ex. med Åbo, där en avgift på 14,70 euro uppbärs för ka­len­der­årets tre första besök på hälsocentralens läkarmottagning. Alla föl­jan­de besök under kalenderåret är avgiftsfria. Eller som det är för hel­sing­forsarna, vars alla besök f.n. är gratis.

Det diskuteras mycket om huruvida vi har en bra eller dålig hälso- och sjukvård här på Åland. Men ett är oomtvistligen säkert: dyr är den i alla fall, i jämförelse.

Social- och miljöministern är informerad om kommateringen och har bett mig informera de ansvariga.

Frustrerande

I MÅNDAGS MEJLADE jag, på direkt uppmaning av Ålands social- och mil­jöminister, till samtliga partigrupper i Ålands lagting. Med brevet fick de samma utförliga information om missförhållandena runt be­räk­ning­en av det allmänna bostadsbidraget som ministern själv fått ta del av ti­digare. Men tro fan inte, att jag fått ens så mycket som ett tack-för-informationen-svar från en enda av dessa folkvalda grupper.

Ärligt talat, inte är det väl särskilt konstigt att folk i gemen ger full­stän­digt katten i att rösta nuförtiden?

Men nu är det strax dags att skjuta dagens dos hero ... äh, jag menar heparin, så just nu skiter jag högaktningsfullt i allt vad politik och poli­ti­ker heter.

Rätt ska vara rätt – Ruckelhäxan strikes again. Twice!

DET BÖRJAR VISST bli mer regel än undantag att jag har rätt? Den här gången gäller det diagnosen av mitt handledsproblem, som jag själv, ända från början, konstaterade vara en senskideinflammation, men som av ”expertisen” klassades som en banal mus­kel­över­an­sträng­ning. Men rätt fick jag, i slutändan!

Så nu blir det heparin, dvs blodförtunnande, intravenöst i tre dagar, vilket är vad jag borde fått direkt med de übertydliga symptom jag upp­visade. Samtidigt skulle handleden behöva immobiliseras tills in­flam­mationen klingat av, men det är en åtgärd som svårligen låter sig vidtas.

Är man högerhänt och singelhushållande blir det varken mat i magen, disk i torkskåpet eller mycket annat gjort heller om man sätter den do­minanta klöven ur spel. Det är svårt nog att försöka torka sig där bak med ”fel” hand, med en pappersåtgång som blir dubbelt den normala innan man får till det ;o)

Men när det gäller att få till det tar Alandia Försäkring priset! Och då menar jag inte pga att de f.n. befinner sig rejält i blåsvädret, eftersom det spekuleras i att de sparkat en chef pga hans sexuella läggning. Nä, här gäller det rent allmänt tövel, som man säger på Åland. Igen.

Från ingenstans – men enligt handläggaren hämtat ur läkarutlåtanden – har jag begåvats med två sprillans nya diagnoser: A69 = Nekroti­se­rande ulcerös stomatit och E22 = Akromegali och hypofysär gigantism. Inte riktigt alla siffror rätt, om jag så säger, och därmed ännu ett be­lägg för med vilken imponerande kompetens man handlägger sina kun­ders pen­sions­ären­den, att addera till den redan långa raden.

Jag behöver väl knappast påpeka att jag opponerat mig mot miss­för­hållandet ..? Rätt ska som sagt vara rätt. Det är tur att trädgården börjar vakna till liv igen. För ens sinnesfrids skull, alltså.

Det närmar sig!

Vilket datum och vilken tid är fortfarande öppet, men jag har äntligen kommit till skott! Min nyliga städresa till Åbo hjälpte mig verkligen att ta steget över den skyhöga tröskeln och att sätta igång.

Herregud, människor, så mycket onödiga, om ock fina, saker man sam­lar på sig under årens lopp ... *stönar högt*

Om en aktivitet jag alldeles bra kunde vara utan

INTE SÄRSKILT FÖRVÅNANDE fick jag igår veta att jag har förhöjda borrelia-antikroppar igen, ett drygt år efter att jag genomgick tre på varandra följande antibiotikabehandlingar. Men så kul då ... Fast det förklarar ju eksem, senskide- och ledbandsont, en trötthet som vissa dagar gränsar till medvetslöshet, en allmän olustkänsla i hela kroppen och en hjärna som vissa dagar känns som den är fylld med något helt annat än den förväntade grå massan.

Det sistnämnda tar sig ibland lite lustiga (?) uttryck. Som i förrgår, när Lilla A och jag på kvällen fick för oss att vi var sugna på scones. Dock inte en hel sats, utan en halv, och så långt helt okej. Men sen, när det kom till självaste utbakningen, då ställde jag mig och bakade ut åtta små kakor – med stark betoning på ”små”. Inte för ett ögonblick rea­gerade jag på att ett scones blev lika stort som en normal fjärdedels kaka. Inte förrän de var gräddade och klara.

”Cocktailscones” kan vi kalla resultatet, och vore det inte för det frust­rerande i att koncentrationen mest hela tiden blippar på det här viset, så skulle jag bara garva åt det hela.

Med klart större glädje konstaterar jag däremot, att mitt lilla olivträd överlevt ännu en vinter. Igår tog jag sekatören och knipsade av en knip­pe långa skott, stoppade dom i en flaska av brunt glas och håller tummarna för att de ska utveckla rötter. Det lär gå vääldigt lång­samt, har jag läst mig till, men kan påskyndas av att man petar ner en bit pilbark i vattnet. Det ska visst vara något med salicylsyran i pil, som ju heter salix på latin, som gör att rottillväxten stimuleras.

Mammaplantan har jag svept in i fiberduk och lyft ut på terrassen för att börja härda den för utomhusliv. Oliven ska tåla ner mot minst -5°, så det borde gå bra.

Rätt ska vara rätt, på olika sätt

BLAND DET BÄSTA man kan vara med om här i Livet är när trägen vin­ner och man tids nog kan glädja sig åt
 

Som igår, när jag på eftermiddagen fick ett samtal från land­skaps­re­ge­ring­en. För ser ni, nu har den börjat ge resultat, min långa och envisa kamp för att någonstans få gehör för min upptäckt att FPA varken kan läsa innantill eller räkna som folk!

Slutsatsen – den något förvånande – måste därmed bli, att det är på Åland som republikens mesta hjärnkapacitet och högsta koncentration av laglydighet står att finna. En slutsats som ter sig väldigt självklar, eftersom responsen på det finländska fastlandet ända sedan slutet av 2011 varit lika med noll, medan det här tycks ta skruv per omgående.

Det ska bli högst intressant att se vad som sitter intrasslat i garnet när man väl börjar nysta i den här härvan, det måste jag säga!

***
Ett annat sätt att få rätt, är att avstå från att ingå avtal som inte är heltäckande. Det ter sig säkerligen i mångas ögon som urbota korkat av mig, att jag med berått mod – och dessutom tre gånger på raken – tackar nej till erbjudandet att få ”60+ och singel” utgiven ”på riktigt”. Men varför medvetet säga ja tack till ett avtal, som inte inbegriper alla områden som bör regleras för att undvika framtida tvister?

Så pass gammal i gamet är jag, att jag lärt mig att det i lägen som det­ta är mera rätt att avstå än att skriva på. Det man går miste om i gung­intäkt har man i princip alltid igen på karusellen. Oräkneliga är dessutom exemplen på hur schweizerostliknande, juridiska dokument resulterat i långdragna pro­cesser och hårt nedsliten tandemalj. Better safe than sorry, säger man i den anglosaxiska världen. I couldn’t agree more! säger jag.

Och va’fan, Solveig är ju trots allt redan publicerad :o) Precis som nyaste boken.

Tjuvstart

INTE ETT FRÖ har jag sått ännu. Den rätta inspirationen har liksom in­te behagat infinna sig. Den gör liksom inte det, när jag fortfarande är tvungen att skrapa rutorna på Röda Faran på morgonen.

Men en kruka med ekobasilika har jag i alla fall inhandlat från livs­me­dels­butiken! Hela arton plantor med fina rötter fick jag + morgonens ostmacka guldkantad med de allra minsta. Det är liksom inte värt var­ken fröpengar eller jobb att dra upp egna plantor, när man för 2,05 € fixar hela sommarens behov på ett litet kick.

Den gubben gick inte

NU HAR ÄVEN Svenska Författarförbundets juridiska av­del­ning grans­kat det avtal jag för ett tag sedan fick mig tillsänt av ett svenskt förlag. Ett förlag som själv tog kontakt med mig, inte jag med dem, med an­ledning av att ”60+ och singel” fått en sån flygande start i den digitala bokvärlden, i den fromma förhoppningen om att med hull och hår få lägga vantarna på tant Solveig.

Himla otur för dem bara, att jag är långt ifrån bortkommen när det gäl­ler juridik. Att detta var något man inte skriver på, med mindre än att man är helt tappad bakom en vagn, det insåg jag redan efter 1 §. Och nu, när den riktiga expertisen på avtal av den här sorten uttalat sig, är saken så att säga biff:

Avtalsförslaget kräver omfattande omarbetningar för att motsvara för­bundets rekommendationer, bl.a. är avtalstiden för lång, rät­tig­hets­upplåtelsen för vid, royaltyvillkoren för otydliga och li­cen­sie­rings­möj­ligheterna för breda.

Avtalsförslaget är helt enkelt inte balanserat gällande rättigheter och skyldigheter. Därtill är avtalsförslaget för kortfattat för att kunna fun­gera på ett bra sätt. Det finns många oreglerade områden, vilket ökar risken för strul. Min bedömning är därför att du inte bör acceptera för­lagets avtalsförslag.

Summa summarum, så har jag blivit erbjuden an offer I can refuse, och låt mig säga så här: min tro på mänskligheten har inte direkt för­bätt­rats i och med detta försök till vad som väl snarast måste rubriceras som rena bondfångeriet.

***
Så var det med den saken. Livet går vidare och dagens första anhalt blir hälsocentralens akutmottagning. Under måndagen och tisdagen var jag bortrest från ön för att, i bokstavlig bemärkelse, göra rent hus på annan ort.

Men, men, två fulla dagar av energisk städning är tydligen mer än fy­siken pallar för numera, för tanten har dragit på sig en gudsnådelig inflammation i höger handled. Vill det sig illa blir det immobilisering av högerkardan i ett antal veckor, hur nu det rent praktiskt ska gå till i ett singelhushåll som mitt :o/

Av den här anledningen begråter jag just nu, i motsats till andra, inte det faktum att vintern kommit på återbesök. Trädgårdsarbete går näm­ligen jäkla dåligt ihop med en akut peritendinit alternativt tendo­va­ginit.

Edit kl. 11:54
Jaha ... Efter 27 euro i besöksavgift och drygt två timmars väntan (= tre nummer av Lantliv och ett par Illustrerad vetenskap) fick jag till slut fem minuter med en med.stud, som ställde fel diagnos (muskel­över­an­sträng­ning).

Det enda som kan sägas ha blivit rätt, var den labbremiss för bor­re­liaprov som jag bad honom skriva, eftersom utslaget på andra hand­loven brer ut sig mer och mer och nu blommat upp på ett intilliggande område också.

Vänster eller höger ... eller vänster ..?

DET ÄR INTE lätt alla gånger, när den ena handen inte vet vad den andra vill. Som i fredags, vid mötet med social- och miljöminister Carina Aaltonen vid Ålands landskapsregering (LR), då även vik. av­del­nings­che­fen för hela social- och miljöavdelningen, Carolina Sandell, var när­varande. Båda två uppgav, i princip med en mun, socialvårdsbyrån som adressat för den skrivelse jag ombads inkomma med. Fint så långt.

När jag någon timme senare mejlade denna skrivelse gick den därför till vik. byråchefen vid socialvårdsbyrån, Berndt Ekholm. Döm då om min förvåning, när jag efter knappa tre timmar får följande meddelande:

”Bästa Nina Backlund

Tillsynen över folkpensionsanstalten handhas sedan 1.1 2014 av Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet ÅMHM. Jag vidarebefordrar därför ditt ärende dit enligt förvaltningslagen 18 §.”

Meeh, vad är nu detta för något?! Det låter ju för fan helt otroligt, att varken ministern eller vik. avdelningschefen skulle ha varit införstådda med den saken!

F.ö. har jag för mig att ÅMHM:s roll som tillsynsmyndighet är att agera i enskilda ärenden, medan det åligger socialvårdsbyrån att

”/.../ ut­veckla, planera, samordna, följa upp och utöva tillsyn över social-, hälso- och sjukvården samt miljöhälsovården och miljövården, så att den är kvalitativt och kvantitativt ändamålsenlig med beaktande av de aktuella förhållandena och gällande bestämmelser.” (N.B. det jag strukit under.)

... samt att handlägga ärenden som gäller utkomstskydd, främjande av social välfärd och före­byg­gan­de av sociala problem. Allt enligt LR:s egen information på webben.

Att FPA kategoriskt bryter mot statsrådets förordning när de räknar allmänna bostadsbidrag är väl för fan i våld inte att betrakta som ett enskilt socialvårdsärende?? Det drabbar hela befolkningen, inte bara i landskapet Åland, utan i hela republiken Finland. Det fasansväckande är, att detta låter misstänkt likt metoden man vid jus­ti­tie­om­buds­man­na­äm­be­tet i Helsingfors använde sig av för att undgå att behöva ini­tiera en utredning med anledning av mitt klagomål.

Gud, giv mig styrka ... *himlar med ögonen* Mera styrka, borde jag kanske säga? För det som jag för ett kort ögonblick inbillade mig att var inledningen av slutet på hela den här allt löjligare historien, ser ju de facto ut att vara inget mindre än början på Akt II, med scenbyte i pausen och en ny rollbesättning in på tiljorna.

Och i knäna har jag borreliaont igen. Plus att eksemet, som hud­lä­ka­ren svor på att jag skulle vara av med för evigt efter de tre, på va­rand­ra följande antibiotikakurerna för neuroborreliosen, har återkommit. Jag behöver knappast poängtera, att jag just nu har rätt lätt för att hålla mig för skratt.

Formbart, i varierad grad

EN TID EFTER att jag fyllt femtio fick jag av goda vännerna M & P ett par knallröda IKEA-bakformar med non stick-yta i försenad present. Av någon obegriplig anledning har jag inte tagit dem i bruk förrän nu. Dumt, för att inte säga korkat! Bättre brödformar kan man nämligen inte hitta. Slut på penslande, slut på inklädning med bakplåtspapper, bara rätt i med degen. Och beskåda vilket suveränt resultat:

Inte fullt lika formbart ter sig det förslag till förlagsavtal som jag fått mig tillsänt. Hur kul det än skulle vara att få klä upp Solveig i riktiga, hårda pärmar och ett glättat omslagspapper, så lutar det mer än det namnkunniga tornet i Pisa mot att mitt svar på frågan: ”Deal or no deal?” blir det sistnämnda. För se, nå’n jävla måtta med ens fri­kos­tig­het får det faktiskt vara!

För denna, i mitt litterära moderskap, nypptäckta integritet har jag till och med belönat mig själv med ett fång solgula tulpaner. Det kan san­nerligen behövas, för där ute tar det i med runt 17 m/s i byarna, ligger nyfallen snö på marken och kommer ner mera av den varan. Me no like sådana här meteorologiska bakslag :o(

Men det var väl högst intressant!

NYSS HEMKOMMEN FRÅN ett c. timslångt möte med social- och miljö­minister Carina Aaltonen vid Ålands landskapsregering (LR). Ett på alla sätt intressant sådant. Det jag nu i drygt två år stångats med i alla upptänkliga, fastländska instanser, dvs att FPA bryter mot gällande förordning när de beräknar alla allmänna bostadsbidrag, begrep hon i princip per omgående.

Men vad som är riktigt intressant, är att LR har egen behörighet gäl­lande denna bostadsbidragsform, i motsats till bostadsbidragen för pensionstagare! LR köper bara administrationen av bidraget av FPA – som följaktligen inte gör det jobb LR betalar dem för att göra, utan tar bara hutlöst betalt för det. Hi och hej, så attans förargligt att jag inte hade tillgång till den informationen i ett mycket tidigare skede.

Nåväl, nu blir det alltså, på uppmaning av Aaltonen, en ny skrivelse. Denna gång till LR, som kommer att ta sig an det hela – och för­hopp­nings­vis FPA riktigt rejält i örat i slutändan. Och om så inte görs, så har jag i så fall ett ännu saftigare köttben att servera Europeiska dom­sto­len om det blir nödvändigt.

Så trevlig helg, Hillevi lilla, och alla andra också förstås :o)

Det är mycket nu – Part Three

MEDAN FÖRSLAGET TILL förlagsavtal för ”60+ och singel” f.n. proffs­synas i sömmarna har jag istället häcken full med att förbereda mig inför instundande fre­dag.

Äntligen – och jag menar verkligen äntligen – får jag då möjlighet att på högsta nivå och in person lägga fram mina bevis för att FPA bryter mot den finländska regeringens förordning för hur det allmänna bo­stads­bidraget i Finland ska beräknas.

Låtom oss nu därför be till alla makter, att det mellan öronen hos des­sa åhörare återfinns gott om grå massa och inte blott – som hos ti­di­gare adressater, såväl högt som lågt – några nävar sågspån. Med lite tur slipper jag kanske trots allt besvära Europeiska domstolen.

Det är mycket nu – Part Two

HÄR SITTER MAN då, och luskammar förlagsavtal före påskrift. Hade jag väl aldrig kunnat tro för någon månad sedan!

Och ni som eventuellt tänkt läsa ”60+ och singel” borde passa på med det snaraste. För om avtalet blir undertecknat försvinner nämligen den nuvarande e-boken från de digitala bibliotekshyllorna och ur on-line­bok­handlarnas sortiment ett bra tag, tills den i så fall utkommer i spril­lans nya kläder till hösten :o)

Under förutsättning att jag och förlaget kan enas om hur avtalet ska vara for­mu­lerat förstås. En annan är ju numera rätt bevandrad i det juridiska, så precis vad som helst skriver jag självfallet inte på.

Det är mycket nu

KNAPPT HANN JAG få hem Lilla A från sjukhuset förrän hennes pap­pa, mitt ex, lades in på samma avdelning med en stroke.

Stackars min lilla flicka!
 

En av årets kvinnodagar

JAHA, INTERNATIONELLA KVINNODAGEN igen då. Bra så, att man bestämt att vika en av årets dagar särskilt för oss. Men i mitt tycke är alla dagar, året runt, kvinnodagar. Fast kanske inte i den mest po­sitiva bemärkelsen, eftersom det i allmänhet betyder, att vi glada i hågen får ägna oss åt alla de enahanda, rutinartade sysslor, som fortfarande betraktas som ”kvinnogöra”.

Nåväl, denna speciella dag firar jag inte med något annat än att njuta av att jag redan igår orkade dra dammsugaren runt halva ”Rucklet”, att solen skiner genom mina lortiga, otäta fönster och att jag från en container räddat en rejäl knippe tulpaner undan en för tidig död.

Första tulpanfröjden för i år. Kanhända också den sista, för det står ju inte länge på innan det blommar ute på gården, så man inte behöver frestas att lägga matpengarna på sån här föga näringsrik ögonmat. Fast själen måste förstås få sitt den också, men det var inte helt fel att det var gratis ;o)

Själaglad blev jag förresten för någon dag sedan, när väninnan B och jag premiärbesökte Emmaus här i stan efter deras flytt till ny lokal. Där stod de bara och väntade på mig, ett par träskor som jag så länge hoppats på att skulle dyka upp!

Såna där moderna trädgårdstofflor av plast i all ära, men de har oftast en massa hål på ovansidan. Därmed är de inte världens bästa hoppa-i-skor, när man i snöblask ska rusa ut och hämta tidningen. Nä, tacka veta jag såna här gamla, hederliga träskor!

När jag var i ungefär den ålder som Lilla A är nu, det vill säga sexton-sjutton år, då var det modernt att sjava omkring i träskor året runt. Barfota på sommaren, och på vintern, oavsett snödjup, med rejäla raggsockor på föt­terna. Man var tammefan inte särskilt slug på den tiden, då när man var tonåring. ”Inte då heller”, finns det väl såna som skulle vilja tillägga :o)

Framsteg – eller åtminstone nå’t ditåt

SISTA PARET UT, sa jag redan en gång tidigare. Men så blev det ju inte. Det blev dom här istället, eftersom jag ville testa hur det blir med lövmönstret jag ritat:

Jag blev väl så där halvnöjd med prototypen, så jag har finslipat mönst­ret lite grann. Nästa par blir säkert bättre :o)

Vad som däremot inte blir bättre, det är skrynkelfaktorn på gamla kär­ringar. Jag fick mig tillsänd en sida från gårdagens Hufvudstadsbladet i digital form, och herremingudochallahögamakter, jag höll på att svim­ma när jag såg fotot! Vad hände med soft-filtret som foto­graf­usch­lingen lovade lägga på?! Han måste ha blandat ihop det med filtret ”Mer skärpa” ;o) Fast det är förstås trevligt med lite gratis reklam, så jag ska väl inte gnälla så där över hövan mycket.

Gnällig är jag nog ändå hållen som av murveln jag ondgjorde mig över häromdagen. Men det sk*ter jag ärligt talat i. Så länge ingen hör­sam­mar mina allt ilsknare ”varningsrop” om att FPA inte följer vad re­ge­ring­en stipulerat, så länge kommer jag att fortsätta mitt nojs. Och inte vet jag om det är sagda ”gnäll” som är orsaken, men idag har bloggen i alla fall haft visit från YLE:

Men som det kan bli!

HÄR TRODDE JAG i förrgår att jag skulle få blodstörtning eller en in­farkt. Istället är det Lilla A, 17, som sedan igår ligger intagen för kon­ti­nuer­lig hjärtövervakning pga en vilopuls som plötsligt pendlar mellan 100 och 120. Själv är jag bara avlöst ett par timmar för att få något i ma­gen och kanske ta en tupplur efter en låång natt på me­di­cin­av­del­ning­en. Hur kan sjukhussängar få vara så in i vassen obe­kvä­ma ..?

Åderspräckning hotande nära!

ENFALDIG SOM JAG är, har jag försökt etablera kontakt med Finlands grävarmurvel Numero Uno, i den fromma förhoppningen om att få ett proffs med spaden att ta sig en grundlig titt på FPA:s omvända Robin Hood-metodik.

Men jag börjar inse, att det måste finnas en hel massa saker som gör att inte ens den mest nyfikne och scoopkåte journalist behagar ta fram en sillgaffel och krafsa lite på ytan. Inte för att jag vet vilka dessa sa­ker kan tänkas vara, men krafsar gör man i vart fall inte. Istället svarar man så här:

”Jag har studerat ditt material, och inte ännu funnit stöd för att dina uträkningar skulle vara ett bevis på att FPA bryter mot förordningen.”

Vore det inte för vad en av mina något fiffigare väninnor hade att säga om detta uttalande, så skulle jag förmodligen ha spräckt den omtalade ådern redan. Så här skrev hon:

”Är han inte bara blind och icke läskunnig? Är han KORKAD också? För­klarade idag för ungarna vad lobotomi betyder. Tror den här karln ev. varit försökskanin...”

Underbart! Jag skulle fanimig inte ha kunnat sagt det bättre själv!! Och så är det väl bara att en gång för alla acceptera, att de allra flesta som sitter på stolar där de kunde göra skillnad om de ville, de stod förmodligen rätt långt bak i kön när vår Herre delade ut hjärnor. Kan­ske de rentav inte kom fram förrän han hade bara blomkål kvar ..?

Sammanträffanden

IBLAND UPPSTÅR MÄRKLIGA sammanträffanden. Som t.ex. det här, att FPA råkar serva sin on-lineräknare för bl.a. det allmänna bo­stads­bi­dra­get preciiis idag:

[Meddelandet översatt till svenska, för er som inte är bevandrade i republikens andra, inhemska språk: ”Vi servar tjänsten, vi beklagar störningen. Töm webbläsarens cacheminne om du får det här med­de­lan­det trots att avbrottet redan borde vara över.”]

Men så spännande! Tänk om de kontrollberäkningar jag just stod i be­råd att göra faktiskt kommer att returnera rätt resultat när denna ser­vice är slutförd ..? Och tänk om jultomten finns – eller påskharen?

Varför även vi, i detta officiellt tvåspråkiga land, som vid besöket på sidan valt svenska som språkalternativ får den här informationen ute­slutande på finska, det kan man ju också ha åsikter om. Så då har jag väl det då. För sakens skull.

Edit kl. 13:00
Nädå, när räknaren kom igång igen blir summorna lika fel som tidigare, så inte var det den ”reparationen” serviceåtgärderna bestod av. Titta gär­na själv (klicka på bilden så blir den stor i ett nytt fönster). Hur fan kan detta få fortgå??

Den intresserade kan fördjupa sig i saken, genom att studera för­kla­rande text, tabeller och diagram jag härförleden skickade till om­sorgs­mi­nister Susanna Huovinen.

Edit söndag kl. 22:30:
Nej, jag har inget bostadsbidrag själv och har således inget eget int­resse i eländet. Men det här har blivit en principfråga, för statens la­kejer – försörjda av våra skattepengar – får inte bryta mot lag, lika lite som var och en enskild medborgare.
kela, kelan, kaikki, yleinen, yleisen, yleistä, asumistuki, asumistuen, asumistuet, valitus, valituksen, valitusta, eduskunta, eduskunnan, oikeusasiamies, oikeusasiamiehen, omakoti, vuokra-asunto, virheellinen, virhe, väärin, suuruus, arviointi, laiton, laitonta, laittomasti, laskee, laskelma, laskenta, laskennusvirhe, todistelu, todiste, todistetta

”När dumheten kom till byn, då var korkskallarna redan där”

FPA DOES IT again!! Klantar sig, alltså. Å det gruvligaste. Men finns det någon som blir förvånad ..?

Daterat den 18.12.2013 klämde besvärsnämnden för social trygghet ur sig ett [lagstridigt] beslut i mitt besvär angående FPA:s [likaledes lag­stridiga] beräkningar av bostadsbidraget jag tidigare hade + ett åter­krav de anser sig ha på mig, trots att det de facto är de som är skyl­diga mig pengar.

Enligt den finländska förvaltningslagstiftningen har man 30+7 dagar på sig att besvära sig, den s.k. besvärstiden. Räknar man 37 dagar fram­åt fr.o.m. 19.12.2013 (själva beslutsdagen räknas inte med) betyder det att besvärstiden var slut efter 24.1.2014. Jag lämnade in över­kla­gan­det till försäkringsdomstolen hos FPA den 20.1 och var m.a.o. ute i god tid.

Enligt regelverket har FPA 30 dagar på sig efter besvärstidens utgång, dvs i det här fallet räknat fr.o.m. 25.1.2014, att antingen rätta sig själv eller överföra ärendet till besvärsinstansen. De kan t.o.m. beviljas 60 dagar, i händelse av att tilläggsutredningar måste inhämtas. Men det­ta förutsätter, att de utan fördröjning underrättar den klagande om att så kommer att ske.

Den 23.2 hade de 30 dagarna förflutit, men tro för all del inte att något överklagande hade överförts till domstolen. Det kollade jag nämligen. Det gjordes inte heller den 24, 25, 26 eller 27.2. Och det skulle f.ö. ha varit en teknisk omöjlighet, eftersom jag idag – den 28.2 – med pos­ten, som kom före kl. 10:00 på morgonen, fick ett meddelande, som enligt FPA:s angivelse postats ... håll i er nu ... den 28.2! Jävla snabb postgång här på ön, va? Särskilt som utlåtandet är avgivet av FPA i ... Vasa, dit FPA även vill att domstolen skickar sitt beslut och ev. hand­lingar i ärendet. Vasa ..? Que??

Med det kuligaste av allt är ändå, att i samma brev fanns deras ut­lå­tan­de till försäkringsdomstolen. Gissa med vilken datering! Jo, dagens datum förstås, den 28.2. Vad annars, haha! :o)

Så det är inte nog med att de överför sina kunders ärende i strid med lag, de antedaterar sina egna inlagor också. Pålitlig och fin instans det där. Men allra, allra roligast är ändå vad de skrivit i själva utlåtandet. Jag citerar:

”/.../ Bostadsytan för Backlunds egnahemshus beaktades enligt de upp­gifter som finns FPA tillhanda gällande fastigheten, dvs 70 kvad­rat­meter.”

Åhåå..? M.a.o. får vi här svart på vitt att man inom organisationen ifråga är både icke-läskunniga och förmodligen gravt synskadade. Jag har – vid upprepade tillfällen – skrivit hur stort mitt lilla ruckel är. Jag har vid åtminstone två, eventuellt t.o.m. tre, tillfällen skickat in skal­enliga ritningar på kåken, med mått- och kvadratmeterangivelser och allt. Och ändå blir det fel, fel, fel och återigen fel. Men låt mig citera vidare:

”Boendeutgifterna för egnahemshus godkänns enligt de av statsrådet årligen fastställda skötselutgiftsnormerna.”

Jaså, ni fortsätter att hävda detta? Det hjälpte tydligen inte, att som bilaga bifoga det utförliga brev, inklusive förklarande texter, tabeller och diagram, som jag skickat till omsorgsminister Susanna Huovinen. Jaja, därmed ytterligare ett bevis på att läskunnigheten – för att inte tala om den matematiska kunskapsnivån – inte håller måttet. Och det som verkligen bekräftar detta är slutklämmen:

”/.../ Byrån har inte heller fått kännedom om någon ny sådan ut­red­ning som skulle ge anledning att ändra beslutet.”

Fast det är väl på sätt och vis sant. För om FPA fortfarande täcks häv­da att de gjort och gör rätt, trots att de kunnat ta del av min skrivelse till om­sorgs­ministern, då måste det naturligtvis innebära att de inte läst densamma. Eller så har det lästs, men inte förståtts. Jag lägger min insats på det sistnämnda – och att man inte begriper något är kanske, på sätt och vis, att jämställa med att inte få kännedom. Eller ..?

Men hörni, gullevännerna mina på FPA, tror ni att det var slut på det roliga nu så tror ni fel! Nu ska det här en gång för alla redas ut ända från allra börjigaste början. Idag har scanner och skrivare gått varma här i ”Rucklet”, för nu ska försäkringsdomstolen få ta emot allt ni råd­dat med ända sedan tidernas begynnelse. Drygt 0,7 kg komp­let­te­ring­ar blir det, i berömvärt god, kronologisk ordning.

Så ta nu och sug på den syrliga karamellen en stund och sätt sedan ge­nast igång med att planera ert nästa drag, så filar jag på mitt under tiden. För det här ju så kul, att nog ska vi väl hålla på några år till, va? Jag undrar förresten vad slutnotan för skattebetalarna hunnit växa till, när vi, efter X antal år, når ända fram till förvaltningsdomstolen med denna er istadiga vägran att avlyfta ett uppen­bart grundlöst återkrav?

Och er alla andra önskar jag en riktigt trevlig helg! 

Hej, vad det går!!

BIBLIOTEKEN I FRAMFÖR allt Sverige har synbarligen fått upp ögo­nen för ”60+ och singel”, för BTJ Sverige AB har vid det här laget be­ställt över 100 ex av den fysiska MP3-skivan och tillverkaren på finska fastlandet bränner skivor för brinnkära livet :o)

Fast några ex kommer faktiskt att ta en helt onödig sväng ”över ån” till BTJ i Sverige, för att sedan återvända till kommunbibliotek på Åland. Dessa har, av någon outgrundlig anledning, nonchalerat erbjudandet de fick för ett bra tag sedan, om inköp av cd-skivan direkt från mig. Istället väljer de att köpa in den via BTJ, till ett avsevärt mycket högre pris. Fascinerande!

Tales of a very verksamt vinterlov

JAJA, MAN SKA ju som bekant aldrig säga aldrig, för blev det nu inte tamigtusan ett par vantar till ändå! Och inte lär det här paret heller bli det sista. I morse fick jag nämligen en ny idé, som jag bara måste prova :o) Fortsättning följer.

Vinterlovet är slut för i år och Lilla A var stand by hos mig hela veckan. Mer matlagning än vanligt, mer efterrätter också – hehe! – och stor åtgång på bröd. Tur att man har frys.

Och i frysen ska också lejonparten av ärtsoppan som är stadd på kok­ning. När jag stuvade in det senaste brödbaket upptäckte jag till min förskräckelse en rejäl bit rimmad lägg, som jag för gud vet hur länge sedan fyndat på extrapris. Hög tid att göra något av det, och hemkokt ärtsoppa det är grejer det!

För bra för att vara sant?

VI TOG EN promenad idag, Lilla A och jag. Och kan ni fatta, solen sken som bara den!

Fastlagsbullar på jäsning, snart slut på eländet i Sotji och 649 utlån av ”60+ och singel” i sina digitala varianter – så en ska inte klaga på Li­vet just nu :o)

Ha en fin lördagkväll, allesammans!

Grr!

LILLA A HAR vinterlov just nu. Eftersom hennes dagars upphov sam­tidigt haft den dåliga smaken att bete sig som det ärkearsel han är, kände jag idag att flickebarnet behövde muntras upp så gott det nu går. Det fick bli ett sällsynt kafébesök på stan, som omväxling till mam­mas hembakta.

Här i stan finns det ett fik, som i olika skepnader och under olika namn funnits på samma plats så länge jag kan minnas. Vid min ålder är det detsamma som rätt länge. Och sagda ställe har ganska nyligen bytt ägare igen, så vi enades om att ge det en chans.

Efter en stunds velande framför glasvitrinerna lyckades vi besluta oss för en smulpaj med vaniljsås respektive ett gräddwienerbröd, för ska det vara kalorier så ska det vara väl tilltaget av varan. På prislapparna invid bakverken angavs 2,50 € respektive 2,00 €, och så en kaffe till det åt mor och ett glas vatten åt ”barnet”. Emedan det senare är gra­tis på det här stället kom jag fram till att slutsumman inte borde bli mer än 6,50 €.

– Ni fikar här, va? frågade den unga damen i kassan, när hon tagit emot beställningen.
– Jovisst, svarade jag.
– Då blir det åtta euro.

Här uppstod en häpen tystnad från min sida, eftersom jag tyckte det måste vara ett j--la högt pris på kaffet. Priset på det hade jag näm­li­gen inte kollat på den vägghängda tavlan.

– Men ... hur kan det bli åtta euro? undrade jag, och fortsatte: pajen kostar ju två och femti och gräddwienern två jämnt.
– Ja, men det är om man tar hem. Det är tre och femti och två och fem­ti om man fikar här.
– Va?! sa jag, och såg förmodligen ut som ett levande frågetecken.
– Jo, vi vill ju gärna att kunder köper med sig hem, förklarade tjejen, som om det skulle vara en självskriven förklaring.

Här kände jag hur jag adrenalinnivån sköt i höjden och jag hade liite svårt att hålla mig i skinnet. Men vi skulle ju fika för att höja humöret, inte för att jag skulle spräcka en åder.

– Jaha, replikerade jag därför helt vänligt, men skulle det då inte vara skäl att skriva ut de två olika priserna på lappen, så att kunden inte får en oväntad överraskning när det är dags att betala?
– Jaa... joo... det skulle det kanske, svarade flickan fåraktigt.
– Mm, ta och gör det inför som­maren! Annars kan jag garantera att ni kommer att ha många irriterade gäster här vad det lider. Dessutom sparar det ju er själva en massa tid om ni stup i ett slipper förklara hur priset på kvittot blir högre än det står på prislappen.
– Eh, ja, det borde vi nog göra.

***
Den här typen av prissättning är faktiskt inte tillåten enligt lag. Inte med mindre än att det tydligt informeras om saken. Men att priset på en pajbit stiger med 40 % (!) för att den intas å kaféet och inte bärs hem är ändå hiskeligt, även om det hade framgått av skyltningen.

Sen kan man ju undra varför påslaget inte är detsamma på alla bak­verk. 50 cent mer för gräddwienern är 25 %, inte 40 %.

Lilla A – som numera är i värsta kaféåldern – och jag var rörande eni­ga: på det stället blir det förmodligen inte så många fler besök.

Sista paret ut?

MED DEN TILLTAGANDE vårsolen avtar lusten att sitta på rumpe­stum­pen i soffan och sticka, så det är möjligt att det här blev sista pa­ret ut för denna gång. Men nu har jag ju fått knix på det hela, så det blir säkert fler framöver ”om en får leva å ha hälsan”.

På tal om något heelt annat, så läste jag i morgonens ledarstick i ena lokaltidningen, att det vore på sin plats med obligatorisk skolning av alla kommunalt för­troen­devalda, i akt och mening att stävja den es­ka­lerande mängden guds­nådeliga klavertramp som görs.

Hear, hear! säger jag till det. Jag vill dessutom gärna späda på med, att det borde vara lika självklart att de som ställer upp till val på högre nivå (lagtinget på Åland, riksdagen i Finland) först måste skriva ett god­känt högskoleprov innan de kvalificerar sig såsom valbara.

Herregud, det handlar ju faktiskt om att fatta tunga beslut som berör så otroligt många människor. Det minsta man kan begära är väl än­då, att den som förlänas så mycket makt bevisligen besitter åtminstone gymnasiekompetens! Det här innebär ju inte att man måste ha en gym­nasial utbildning, enbart att man på sätt eller annat inhämtat kunskap som motsvarar en sådan.

Om det här med ålder

I FÖREGÅENDE INLÄGG misstänkte jag att åldern börjar ta ut sin rätt. Jag ber om att få revidera detta. För inte kan man väl vara gam­mal om man gillar musik av typen här nedan? Hip-hop när den är som bäst och av finländskt ursprung, tro’t den som kan!



Och när vi nu en gång är inne på den musikaliska linjen lägger jag in Finlands bidrag till årets ESC också:

Februariblues

FEBRUARI ÄR INGEN bra månad. Inte för mig i alla fall. Varken vinter eller vår, bara grått och mörkt. Hela tiden. Det är samma visa varje år: jag tappar liksom styrfarten helt och hållet.

Igår gjorde vi ett tappert försök att pigga upp oss här i ”Rucklet”. Spe­cialpris på Ida Red -äpplen resulterade i en riktigt lyckad kaka och till den en riktig vaniljsås, kokad på spisen och inte hälld ur en tetra eller uppvisad av innehållet i en påse.

En tillfällig humörhöjning kunde noteras, men nollställdes lika snabbt av Svea rikes tredje mellouttagning. Att låten med Dr. Alban och Jessi­ca Folcker inte gick vidare till finalen i Globen, vad liknar nu det egent­ligen?!

Alltså helt allvarligt nu: är det ett påtagligt tecken på stigande ålder, att man tycker att det ska finnas rytm, melodi och trallvänlig refräng i ett Eurovisionbidrag? Och varför skriker alla sångare numera? En re­dan från början me­dio­ker låt blir inte bättre av att den framförs i 120 decibel.

”Än är det vinter kvar, säger mor”

NU BÖRJAR DEN tiden på året när jag nästan varje dag får för mig att våren har kommit. Småfåglarna kvittrar som besatta och en fuktig dim­ma har lägrat sig över Åland. Glimtvis tittar solen fram och den lilla snön vi fick i år är f.n. ett minne blott, men vänta bara, det kommer garanterat ett bakslag!

Därför fortsätter jag på vantlinjen ett tag till. Den här gången är det en helt egen design, på begäran av Lilla A, som också valt färg­sätt­ningen.

Fast visst börjar det komma vårtecken också. Igår gick jag årets första lov på gården och hittade en hel del som börjat spira. Julrosorna är förstås långt komna, men att gullvivorna är på så här god väg hade jag inte kunnat tro. Inte heller att vitlöken jag satte ifjol redan har fem centimeter långa skott och att rankspenaten, som snälla Lena förärat mig, redan bjuder på krusiga bladrosetter!

Även i år finns det alltså hopp om livet, go’vänner. Och nog är det fan­tastiskt skönt att dagarna blir längre igen, inte sant?

Plötsligen kom jag av någon anledning ihåg att jag fått såna där utmaningar av både Tjernhus och Susie på Stjärnarve. Ajaj, flickor, det hade jag faktiskt helt glömt bort, så f’låt så mycket. Vid lämpligt tillfälle ska jag ta mig an dem :o)

Tant Solveig hälsar och tackar

600

bibliotekslån av ”60+ och singel” kl. 22:56:34 idag, på bara 54 dagar.
Helt sanslöst, alltså!
Tack till alla från tant Solveig ♥

RECEPT > Knaprig müsli

JAG HAR EN barnslig fäbless för sån där knaprig müsli, som knastrar gôtt mellan tänderna när man äter den. Men sån är dyyr, om den ska hämtas hem från butikshyllan. Skitdyr, för att tala klarspråk. Så här enkelt lagar man sin egen:

Du behöver:

1 liter havregryn, gärna ekologiska även om de är dyrare, eller glu­ten­fria om behovet är påkallat
1-1,5 msk malen kanel

1 dl vatten, uppkokt och fortfarande varmt
1 dl honung (går lika bra med råsocker om du föredrar sånt)
0-0,5 tsk salt beroende på hur hälsosam du vill vara
3 msk neutral olja, förslagsvis kallpressad, ekologisk rapsolja


Gör så här:

Sätt ugnen på 200°.

Blanda havregryn och kanel.
Blanda vatten, honung och salt tills de två sistnämnda löst sig i vatt­net.
Rör i oljan.

Blanda torrvarorna med vätskan – riktigt ordentligt. Bred ut bland­ningen i en långpanna och torka den mitt i ugnen 20-25 minuter. Rör om med så där en 5 minuters mellanrum. Passa så att du inte bränner vid!

Låt svalna. Förvara i tätslutande burk. Gott att strö över efterrätter också, t.ex. för att piffa upp billigaste vaniljglassen. Ät och njut både av smaken och av hur ekonomisk du är ;o)

Pris ske inspirationsflödet!

JAG HAR ÄNTLIGEN kommit igång med brödbakning på allvar igen. Senaste dubbelsatsen lämnade granithällen i ugnen sent igår kväll och himmel, vet ni, så gott det var med ostmackor i morse!

Attans så förargligt, att jag inte skrev ner vad det var jag stoppade i degen. Naturell yoghurt blandad 50/50 med vatten, ja – men vad fan­ken var det jag kryddade med?? Mm... nässlor? Jo, det satte jag nog i! Torkade nypon åkte visst också med ... och en näve tranbär var det visst.

Någon deciliter speltmjöl, dito fint rågmjöl och resten specialvetemjöl och så en skvätt vardera av de vanliga ”fröna”: solrosfrön, krossade linfrön och oskalade sesamfrön plus en matsked mörk sirap och ett par olivolja. Och salt, förstås. Flingsalt, som sig bör.

Ad lib i all ära, men jag måste bli bättre på att anteckna medan jag kockar, det är helt klart :o/

Här händer’e grejer!

DET VAR EN lätt omtumlande dag igår. Den började med att jag tas­sade ut och hämtade posten, som förvånande nog inte bestod av räk­ningar utan bjöd på en cd-beställning från BTJ Sverige AB! Det finns alltså bibliotek i good ol’ Sweden som tycker att MP3-versionen av ”60+ och singel” kan vara värd att köpa in i sin fysiska form. Wow, liksom ...

Dagens andra överraskning bestod Lilla A med, när hon ringde och med­delade, att hon alldeles på egen hand varit och fått första dosen av sin Twinriximmunisering stucken i armen. Utan mamma! Damen väx­er till sig fortare än jag hinner med. Wow-wow, liksom ...

Något senare kom nästa överraskning: jag har fått mejl från ett svenskt förlag, som noterat bokens framgång och visar intresse för att ge ut den. Att bli tillfrågad av ett förlag, det är stort det. Wow-wow-wow, liksom ...

Provexemplar

FÖRSTA VANTEN MED mitt nya, egna mönster blev klar idag. Inte blev den riktigt som jag tänkt mig, men får väl duga ändå. Färgvalet är, som vanligt, inte direkt konventionellt :o)

Fatta att dom orkar!

FÖR EN VECKA sedan ondgjorde jag mig här, för jag vet inte vilken gång i ordningen, över Aktia Livförsäkrings erbarmliga agerande. Och tittut, idag var de här, för jag vet inte vilken gång i ordningen, och snokade igen. Studerade mitt fotograferande gjorde man också.

Ja, jag vet inte vad ni andra tycker, men det faktum, att såväl FPA som diverse försäkringsbolag bemödar sig om att hålla sig ajour med vad lilla jag skriver här i sajberspejs tyder i alla fall i min värld på, att det mjöl de har i sina påsar visserligen inte är vitaste fina specialvetemjöl utan snarare så gott som oätligt, gjort av bark.

Fatta att dom orkar! Fatta att dom ännu inte fattat att jag inte kom­mer att ge mig! Med risk för att bli tjatig så säger jag det än en gång: bland de mer korkade saker jag gjort i mitt liv är tvivelsutan att jag, som så många andra med mig, låtit mig invaggas i falska för­hopp­ning­ar av försäkringsbranschen.

Nyhetens behag

YES, BOX! JAG börjar äntligen få lite häng på hur det ska göras, det här med stickning av übermönstrade vantar. Då är det dags att ge sig i kast med egen mönsterkonstruktion, för att följa andras mönster har jag i allmänhet svårt för när jag väl förstått tekniken.

För att göra det liite lättare för mig, för jag är trots allt glad nybörjare, gjorde jag igår slag i saken och inhandlade en liten manick som jag saknat under hela mitt långa stickarliv: en varvräknare. På sätt och vis känns det som en överdriven lyx, för det går ju trots allt lika bra att hål­la räkningen med penna och papper, men har man funderat på sa­ken i 30-35 år är det kanske dags ..?

Medan garnet från den upprivna tröjan torkar ägnar jag mig f.n. åt att färdigställa en ny e-bok; en samlingsvolym, som kommer att innehålla en kortroman och tre noveller, upplockade från skrivbordslådan och avdammade. Arbetsnamnet är ”YOLO [man lever bara en gång]”, ef­tersom temat för samtliga berättelser är precis det.

YOLO är en förkortning som används flitigt i den virtuella världen och som står för You Only Live Once :o)

Men har ni sett på maken!!

DET HÖR INTE till vanligheterna att jag blir förstummad. Faktum är, att det faktiskt ska riktigt mycket till innan denna ruckelhäxa tappar mål­föret. Men denna morgon gjorde hon det, samtidigt som hakan slog i mellanslagstangenten på laptoppen och ögongloberna närapå plop­pade ur sina allt djupare hålor:

Fast ens vanliga rutiner får man inte låta störas av såna här oväntade framgångar. De varar ändå inte för evigt. Så idag fortsätter jag med det själsdödande arbetet att repa upp en lastgammal Arantröja, stick­ad någon gång när jag var i trettioårsåldern och modet föreskrev en avsevärt mycket tajtare passform än jag trivs med idag. Varför köpa nytt material för dyra pengar, när det bara är att nysta härvor av det upprivna, tvätta dem och återanvända det fina ullgarnet?

Solveigs oväntade skjuts uppåt på utlåningstoppen är förstås himla kul, och jag kan inte annat än fundera på om t.ex. Piratförlagets lektör överhuvudtaget hade läst mer än pro- och epilogen innan hon med bedömningen att intrigen var förutsägbar(!) sågade detta manus, som synbarligen går hem i stugorna. Nåja, their loss, my gain :o)

Inte så lite roar det mig också, att Ålandstidningen t.v. inte nämnt bo­ken med ett ord eller recenserat någon av dess varianter. Fast annat är väl inte att vänta av en lokaltidning, vars chefredaktör blir så svettig i pannan och skakig i knäna av att en krönikör grundlöst polisanmäls för olaga hot av en statlig instans, att han finner det för gott att be sagda skri­bent ta en time out från freelanceuppdraget ..? Sällan har jag väl varit så förbannad som då. Numera är det bara hejdlöst un­der­hållande.

FPA tycks f.ö. vara Finlands motsvarighet till Indiens heliga kossor, för ingen vågar så mycket som peta på deras smutsiga byk. Och visst sä­ger det väl en hel del om yttrandefriheten här i landet, när t.o.m. ett ”Bu!” från dem är nock för att skrämma skiten ur den fria pressen?

Det om det, hörni. Nu tillbaka till tröjan.

När man fått upp ångan ...

... GÅR DET AV bara farten! När jag väl hade lyckats knyppla till de möns­ter­stickade tummarna på norgevantarna ...

... kastade jag mig frejdigt över att designa och sticka ett par puls­vär­mare av garnet som blev över. Hur i världen har jag ända tills nu tyckt att det är svårt att sticka mönsterstickning med färgbyten på samma varv ..? Men det är som med allt annat. Innan man lärt sig rätt teknik är det mesta ganska knepigt.

Och kan ni fatta, att det för Solveig fortfarande bär uppåt? Efter att hon i onsdags nådde 5:e plats trodde jag att det definitivt skulle ta stopp, faktiskt att det skulle börja vända neråt igen. Men si, så man bedrar sig! Lite till tycks det gå :o)

Mindre upplyftande är det att det snöar och snöar. Jag som just hunnit börja tro, att det inte skulle bli så mycket skotta av den här vintern :o/

Årets första ”Haha-HAA!”

 

 
 
Inte kaaaaan det väl ha något samband med det överklagande till försäkringsdomstolen som jag lämnade in den 20.1? Särskilt som det som bilaga till detta överklagande medföljer en kopia av mitt brev till omsorgsminister Susanna Huovinen + bilagorna till detsamma, ur vilka det tydligt framgår hur riktigt urusla man är på matte inom Folk­pen­sions­an­stalten. Eller är det på logik, kanske? Eller rentav både och? Jomenvisst, så är det ju faktiskt :o)

Hur som helst, detta är i alla fall årets första, riktigt från hjärtedjupet frambubblande

Så seså, FPA, få nu iväg dokumentet till domstolen, så det inte går och blir lika effektivt ”arkiverat” som den gången jag och Lilla A:s pappa överklagade ert beslut om flickebarnets medicinersättning. Som slu­tade med att ni polisanmälde mig för olaga hot. F.ö. var det ju faktiskt pga klantigheten med det överklagandet och dess ringeffekter som jag helt by mistake uppdagade er matematiska inkompetens. Himla otur, va?

Om att inte ge sig

ATT MIN ENA utbytbara sticka till långa rundstickan gick av har na­tur­ligtvis inte hindrat mig från att fortsätta på ett par tumvantar med myck­et mönster. Det var bara att, med tandagnissel, ta fram strump­stick­orna igen.

Som vanligt har jag valt färger som kanske känns lite oväntade i sam­man­hanget, för sådana här norska vantar brukar ju i allmänhet ha en ganska klassisk färgsättning. Men här blir det petroleumblått kom­bi­ne­rat med äppelgrönt och ljust isblå stjärnor runt muddarna.

Det blev ganska mycket stickat igår, för efter mejlkorrespondens med mina ”vänner” på Aktia Livförsäkring under förmiddagen kände jag mig tvungen att sitta ner, andas djupt och intensivt fokusera på något an­nat. Länge.

Detta erbarmliga försäkringsbolag har – trots ett nytt, vederhäftigt lä­karutlåtande utfärdat explicit för den premiebefrielse som bråket hand­lar om, påbackat av ett lika vederhäftigt utlåtande från arbetspsykolog – ännu en gång avslagit min ansökan. Beskedet har jag t.v. inte fått per post, så jag känner inte till vilken anledning de nu hittat på för att neka, men den är garanterat lika grundlös som tidigare.

Och till dags dato har de inte svarat på frågan jag ställt sedan april 2013, om hur ett läkarutlåtande bör vara formulerat för att de ska god­känna det. Detta uteblivna svar på en enkel fråga kan inte ses som något annat än förslagen obstruktion, vilket resulterar i att in­tygsutfärdare och försäkringstagare famlar helt i blindo. Utlåtande ef­ter utlåtande kan skickas in utan att man får till det, i och med att man inte får vetskap om hur de vill ha det.

Om det mot förmodan finns folk där ute som går i tankar att teckna nå­gon form av försäkring hos Aktia eller Alandia Försäkringar, som är Aktias huvudman i det här fallet: TÄNK OM! Att vara försäkrad kostar dig multum och invaggar dig i en falsk trygghet. Den dag du är i behov av det du försäkrat dig för, då hittar de på egenhändigt hopsnickrade tolkningar av sina försäkringsvillkor, som trots att de läcker som ett såll gör att de kan blåsa dig på allt och lite till. För se, de har ju tolk­ningsföreträde, de små asen.

En sak ska min dotter få med sig som visdomsord på väg in i vuxen­livet, och det är rådet att aldrig, aldrig någonsin, låta sig luras att köpa någon som helst form av försäkringsskydd. Absolut inte mer än det man enligt lag är skyldig att ha, som t.ex. trafikförsäkring på en eventuell bil.

Som tur var sprängde de digitala varianterna av ”60+ och singel” 500-utlånsgränsen på Elib inatt, så det finns trots allt något att glädjas åt medan jag grunnar på vilken jurist jag ska kontakta, när det nu blivit dags att dra Aktia inför domstol för avtalsbrott och bedrägeri.

Verklighetsflykt?

 

[Klicka på bilden.]

PS. Det hittillsvarande enda lånet i fasta Finland registrerades igår. Det för­undrar mig hur ”bakom flötet” Finland verkar vara i den digitala bok­värl­den i förhållande till Sverige.