There Is Something Rotten in The State of Finland eller En kort introduktion till den ädla konsten att begå justitiemord

Bensowska stiftelsen i all ära, men det jag här kommer att berätta för er, som framlever era dagar i den fromma förhoppningen att vi fin­län­dare lever i ett land med en rättssäkerhet vars like är svår att finna någon annanstans i världen, är en berättelse ur levande livet. Den bör göra vilken som helst medborgare i republiken skakig i knäna och läm­na henne full av tvivel på vem i hela världen man kan lita på.

Allting tog sin början mot slutet av 2011, då jag vid kontakt med Folk­pensionsanstalten i Finland angående en ansökan om allmänt bo­stads­bidrag till min förvåning upptäckte att allt inte kunde stå rätt till med deras beräkningar. Det här häpnadsväckande faktumet upp­da­gade jag, när jag av ren nyfikenhet tog mig för att laborera med olika bostadsstorlekar men med övriga parametrar konstanta (inkomster, skulder osv.) och av de resultat jag fick konstruerade ett kurvdiagram. Döm om min oerhörda förvåning när det visade sig, att kurvan för bo­stadsbidraget för boende i egnahemshus antog en nedåtgående rikt­ning, mot noll, i takt med att antalet kvadratmeter ökade.

Det här fick mig att bli fundersam. Fanns det månntro ett systemfel i FPA:s beräkningsprogram på nätet? Enligt all logik borde ju inte en bostadsbidragskurva kunna uppvisa en negativ trend. Jag fortsatte med att mata in uppgifter, nu för boende i hyresbostad respektive för bostadsbidrag för pensionstagare. Där verkade det fungera som det borde, med kurvor som helt enligt förväntan steg ända tills de nådde brytpunkten för det maximala bostadsbidrag ett hushåll av en given storlek, på en given ort och med ett givet uppvärmningssystem skulle kunna beviljas.

Fast någonting var ändå inte helt rätt, det var tydligt. Kurvan som be­skrev bostadsbidragets storlek för hyresboende uppvisade en mäkta ologisk puckel – och därefter en liten dykning! – innan den planade ut i den förväntade vågräta linjen. Dessutom var det stor skillnad på att bo i hyresbostad med cent­ral­värme inkluderad i hyran och ett boende på kallhyra med kostnaden för uppvärmning som en skild utgift, även om den totala boen­de­kost­na­den blir densamma i båda fallen¹⁾. En hy­resgäst med centralvärme visade sig vara klart gynnad jämfört med någon med el-värme! Högst märkligt. Något förvånande var det också, att kurvan för bidrag för en pensionstagare i egnahemshus betedde sig helt korrekt, dvs steg till maxpunkten för att därefter övergå i en rät linje.

¹⁾ kurvan för el-uppvärmd hyresbostad ingår inte i diagrammet här under

I det här skedet trodde jag fortfarande att jag snubblat över ett dittills oupptäckt programmeringsfel i FPA:s automatiska räknare. Det in­for­me­rade jag dem också om, första gången i december 2011, men fick sedermera ett svar från deras juridiska avdelning, vars andemening var att det skulle se ut på det här viset. En underhållande formulering vill jag gärna citera:

”Beräkningsprogrammet för allmänna bostadsbidraget är en av de mest använda applikationerna i vår nättjänst, den används tu­sen­tals gånger per månad, ett systematiskt fel skulle upptäckas.”

Aha! Så om något används ofta kan det alltså inte finnas något fel i konstruktionen? Intressant! Särskilt som man adderar det faktum, att felet inte upptäcks med mindre än att man beräknar ett flertal bidrag för samma hushåll utan att ändra på något annat än antalet kvad­rat­meter. Hur vanligt tror ni det är att någon som ansöker om bo­stads­bi­drag tar sig för att ändra på siffran för bostadens yta? Eller att en handläggare gör det? Inte så vanligt skulle jag tro, eftersom en bo­stad inte är som en amöba, som godtyckligt kan ändra sig till storlek eller form. Om man som bidragssökande – eller handläggare – över­hu­vud­ta­get låter programmet göra beräkningar för olika förutsättningar, då är det de rent ekonomiska uppgifterna man byter ut.

Men skam den som ger sig! Den 27 december 2011 ställde jag därför en fråga direkt till social- och hälsovårdsministeriet. Det jag ville veta var hur man ska gå tillväga om man vill uppmärksamgöra ministeriet på att lagen inte efterföljs. Efter två månader (!), den 24 februari 2012, kom svaret:

”Ni kontaktade social- och hälsovårdsministeriet och ville underrätta oss om att det skulle finnas ett fel i FPA:s beräkningsprogram för bo­stads­bi­drag. Enligt vad Ni berättat hänför sig felet till beaktande av bostadsarean, och särskilt till hur bostadsarean för ett egna­hems­hus inverkar på bo­stads­bi­draget.

Om bostadsbidrag ansöks hos Folkpensionsanstalten. FPA betalar bo­stadsbidrag för de skäliga boendeutgifter som fastställts i stats­rådets förordning. De skäliga boendeutgifterna kan som högst upp­gå till vad statsrådet årligen fastställer som maximala boende­ut­gif­ter. Om hus­hål­lets verkliga boendeutgifter och bostadens verkliga bostadsarea överstiger de fastställda maximala beloppen, betalar FPA ut bo­stads­bidrag endast på basis av de maximala beloppen. Med andra ord på­verkar bostadens storlek bostadsbidragets be­lopp.

På FPA:s webbplats finns ett beräkningsprogram med vilket man kan uppskatta det bostadsbidrag som man möjligtvis kan få på grundval av lämnade uppgifter. Detta beräkningsprogram är unge­färligt, och ett verkligt beslut får man endast genom att ansöka om bostadsbidrag hos FPA. Det är sedan möjligt att söka ändring i FPA:s beslut om bo­stads­bidrag på det sätt som anges i beslutet.”

Jaha, och ..? Tell me something I didn’t already know, tänkte jag, och suckade djupt. Nåväl, nu är det så här, att saker som för mig kvarstår som stora frågetecken fungerar som det röda skynket framför tjuren. Medan jag inväntade ett livstecken från ministeriet fortsatte jag alltså min granskning, för att lösa mysteriet med hur kurvorna kunde ha den ologiska form de hade. Jag räknade, jag funderade, jag räknade lite till och jag nagelfor både Lag om bostadsbidrag och statsrådets för­ord­ning om detsamma. Till slut infann sig det s.k. heurekaögonblicket. Inte fanns det för sjutton något systemfel i beräkningsprogrammet! Det var värre än så. Det visade sig vara FPA:s implementering av statsrådets årliga förordning för hur det allmänna bostadsbidraget ska beräknas som var helt bakvänd, dvs så lagstridig som den bara kunde bli.

Efter den upptäckten gjorde jag om alla beräkningar, men då enligt vad förordningen faktiskt stipulerar om man läser den juridiska texten som det varit tänkt. Och ser man på, plötsligt betedde sig dia­gram­mets kurvor helt enligt förväntan! Bostadsbidraget för hyresbostäder blev detsamma oavsett om man bor på hyra med centralvärme eller betalar kallhyra. Bostadsbidraget för egnahemshus antog en stigande trend, precis som det borde, och blev också något högre än för pen­sionstagare med samma boendeform, vilket även det är helt logiskt. Jag trodde inte mina ögon, men där hade jag det framför mig, svart på vitt i reda siffror.

I det här skedet hade jag för länge sedan insett, att det skulle vara lättare att få ett slut på mellanösternkonflikten än att få till stånd en konstruktiv dialog med FPA. Istället sammanställde jag ett överskådligt och oerhört pedagogiskt klagomål till rikets högsta lag­lig­hets­över­va­ka­re, justitieombudsmannens kansli i Finland. Det lämnade jag in den 10.1.2012 med följande ordalydelse: ”Jag vill anmäla klagomål över att Folkpensionsanstalten i Finland för närvarande och sedan ett avsevärt antal år bakåt i tiden beräknar det allmänna bostadsbidraget i strid med den av Statsrådet årligen utgivna förordningen om grunderna för beräkning av detsamma.”

Notera särskilt formuleringen ”det allmänna bostadsbidraget”, inte ”mitt allmänna bostadsbidrag”. Klagomålet gällde ingalunda mitt en­skilda bostadsbidrag, utan samtliga allmänna bostadsbidrag i Finland, vars felberäkningar vid tidpunkten för mitt klagomål drabbade cirka 150.000 hushåll.

Klagomålsärendet anhängiggjordes och överfördes därefter till FPA för behandling pga att bitr. JO:s bedömning var, att min skrivelse var av allmän karaktär och gällde mina synpunkter på kriterierna för be­vil­jande av bostadsbidrag. Så långt helt korrekt. Det gällde inte mitt bostadsbidrag, utan alla. Samtidigt informerades jag om min rätt att klaga hos JO igen om jag inte skulle bli nöjd med FPA:s förklaring, vil­ken kom den 1.6.2012 och som jag citerar här:

”Nina Backlunds ärende, som riksdagens justitieombudsman över­fört till Folkpensionsanstalten, föranleder inte vidare åtgärder. Folk­pen­sions­an­stal­ten beviljar bostadsbidrag i enlighet med be­stäm­mel­serna i lagen om bostadsbidrag (408/1975) och i statsrådets förordning om grunderna för bostadsbidraget, som utfärdas årligen. Grunderna för bostadsbidraget har redan upprepade gånger för­klarats för Backlund. Samtidigt har hon upplysts om att social- och hälsovårdsministeriet svarar för lagstiftningen gällande bo­stads­bidrag och för statsrådets förordning om grunderna för bo­stads­bi­dra­get.”

Gaah! Vad i glödheta var nu detta?! Det var ju för höge Farao inte lag­stiftningen jag klagat på, på den finns det inget fel. Det var im­ple­men­te­ringen av densamma som var på tapeten! Det allra märkligaste var, att efter detta Kalle Anka-aktiga bla-bla-bla-svar kom mitt klago­mål att av JO betraktas som färdigbehandlat. Men vänta nu, hur gick det till? Det hade ju inte granskats och utretts överhuvudtaget. Och nöjd med svaret var jag sannerligen inte, eftersom det FPA presterat inte var ens i närheten av en förklaring till varför de inte efterlever förordningen om det allmänna bostadsbidraget. Så jag mejlade JO: ”/.../ Det är således inte lagar och förordningar det är något fel på, det är FPA:s implementering av dem som inte är korrekt.”

Klagomålet, som vid det laget redan varit under behandling i nästan fem månader, genomgick därefter metamorfosen att bli ett sprillans nytt sådant. Och ett nytt klagomål betyder förstås – tadaa! – att tid­tagningen nollställs och börjar om från början. Den 19.6.2012 fick jag följande besked per mejl: ”Nu ska vi skaffa fram nytt utredning om sa­ken. Efter detta ska ditt klagomål avgöras så snart som möjligt.” Per brev fick jag senare besked om att FPA anmodats inkomma med sin utredning senast den 31.10.2012. Men FPA anhöll om – och beviljades – ytterligare två veckors respit, dock utan att jag informerades om saken. Och efter det gick tiden.

Och gick.

Och gick ännu mer.

Den 6.6.2013, då exakt ett år förflutit sedan mitt ursprungliga klago­mål bytt skepnad till ett alldeles färskt sådant, skrev jag en vänligt hållen brevförfrågan till den angivna handläggaren av ärendet. Enligt informationen på JO:s egen webbplats har man nämligen rätt att få information om hur behandlingen av ens klagomål fortskrider. Men något svar fick jag inte. Varken per mejl, brev eller röksignaler. Och tiden fortsatte att gå, trots att JO på webben informerar om att den genomsnittliga behandlingstiden är sex månader och handläggaren per brev upplyst mig om att den skulle vara cirka åtta.

Efter ytterligare ett kvartal, den 6.9.2013, skrev jag ett brev riktat di­rekt till JO Petri Jääskeläinen. Vid det laget klockade jag nästan fulla tjugo månader sedan jag lämnade in det första klagomålet, och det ”nyfödda” fyllde femton månader samma dag. I mitt brev formulerade jag mig fortsättningsvis så, att det tydligt framgick att mina klagomål inte gällde mina privata mellanhavanden med FPA, utan det lagstridiga sätt på vilket samtliga allmänna bostadsbidrag beräknas.

Och har man sett på maken! Knappt två veckor senare, den 19.9, tril­lade det till slut in ett mejl, där jag fick veta att mitt klagomålsärende föredragits och att jag skulle meddelas bitr. JO:s beslut för kännedom så snart det översatts till svenska.

Idag, den 7.10, anlände det med posten.

Idag trodde jag att jag skulle bränna samtliga proppar i systemet. Varför det? Jo, låt mig citera:

”Riksdagens justitieombudsman sköter sitt i grundlagen stadgade lag­lighetstillsynsuppdrag genom att undersöka klagomål, gå igång med undersökningar på eget ini­tiativ och företa inspektioner. Un­der­sök­ning­arna med anledning av klagomål eller på JOs eget initiativ gäller situationer där det finns skäl att misstänka lagstridigt förfarande eller försummelse av tjänsteplikt i redan företagna myn­dighetsåtgärder. Enligt etablerad praxis befattar sig jus­ti­tie­om­buds­man­nen inte med ärenden som fortfarande är anhängiga.”

Det för handen varande JO-beslutet, framklämt nästan 21 månader efter mitt ursprungliga klagomål, visar sig med ens grunda sig på att mitt missnöje skulle gälla FPA:s beräkningar av mitt eget bo­stads­bi­drag! Ett bostadsbidrag som jag inte längre lyfter, men som när det begav sig föranledde ett besvär (eftersom det inte beräknats i en­lighet med förordningen, utan på det lagstridiga sätt som jag via mitt klagomål till JO velat få rätsida på). Ett besvär som visserligen fort­fa­ran­de är anhängigt hos Besvärsnämnden för social trygghet, men ett besvärsärende som inte har någonting som helst att göra med det klagomål jag riktat mot FPA och definitivt inte ett besvär som ger BJO rätt att formulera sig som ovan.

Man blir ju minst sagt mörkrädd. Vad är det för pseudorättsstat vi lever i här i Finland, där de högsta laglighetsövervakarna i landet kan vända kappan efter vinden och modellera om ett klagomåls karaktär för att kunna avstå från undersökning av ett uppenbart lagstridigt förfarande och från att vidta åtgärder??

Mest av allt förskräcker det mig, att ingen i något skede i den här långdansen bemödat sig om att göra samma typ av testberäkningar som jag själv gjorde i december 2011. En enkel undersökning som inte ens torde bli särdeles arbetsdryg, eftersom grovjobbet redan är gjort av undertecknad och jag pekat ut i exakt vilka paragrafer tolkningen blivit felaktig. Eller så har man det – både läst förordningen som den borde läsas och kontrollräknat – och, ve och fasa, kommit fram till att den lagstridighet jag klagat på är ett oomtvistligt faktum. Allt tyder ju på att det är så det gått till, eftersom mitt klagomål utan min vetskap bytte skepnad under resans gång, handläggningstiden blev närmare dubbelt den normala och ingen, varken hos JO eller FPA, har t.v. lagt fram en uttömmande förklaring till varför bostadsbidraget beräknas så uppåt väggarna som det görs än idag.

FPA:s så kallade bevisföring: ”Beräkningsprogrammet för allmänna bo­stadsbidraget är en av de mest använda applikationerna i vår nät­tjänst, den används tusentals gånger per månad, ett systematiskt fel skulle upptäckas”, den köper jag inte. Det borde ingen göra. Det jag vill ha är en logisk, adekvat förklaring till varför man inte beräknar som statsrådet fastslagit att man ska och varför vissa samhällsgrupper därmed sedan årtionden diskrimineras när det gäller bostadsbidragets storlek.

Så länge som varken det ena eller det andra presenteras kommer det att osa självdöd skunk om den här affären. Ärligt talat luktar – snart sagt stinker – det statlig cover up så det står härliga till. Här föreligger nämligen, utan minsta tvivel och dessutom synnerligen enkelt att föra i bevis, en socialpolitisk blunder av allra högsta potens. Men vad det verkar är vi i Finland inte kompetenta nog att städa bort kacket från eget bo. Det ser därför inte bättre ut än att kvasten får skickas vidare till våra vänner vid den europeiska domstolen, eftersom FPA:s sätt att verkställa lagen resulterar i ett antal brott mot FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna:

Artikel 1
Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har ut­rus­tats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.

Artikel 2
Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. Ingen åt­skill­nad får heller göras på grund av den politiska, rättsliga eller inter­na­tio­nella status som råder i det land eller det område som en person tillhör, vare sig detta land eller område är oberoende, står under förvaltarskap, är icke-självstyrande eller är underkastat någon annan begränsning av sin suveränitet.

Artikel 7
Alla är lika inför lagen och är berättigade till samma skydd av lagen utan diskriminering av något slag. Alla är berättigade till samma skydd mot alla former av diskriminering som strider mot denna förklaring och mot varje anstiftan till sådan diskriminering.

Artikel 22
Var och en har, i egenskap av samhällsmedlem, rätt till social trygghet, och är berättigad till att de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som krävs för hävdandet av hans eller hennes människovärde och ut­veck­lingen av hans eller hennes personlighet, förverkligas genom na­tio­nel­la åtgärder och mellanfolkligt samarbete i enlighet med varje stats organisation och resurser.

Artikel 25
Var och en har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna och fa­mil­jens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala tjänster samt rätt till trygghet i händelse av ar­betslöshet, sjukdom, invaliditet, makas eller makes död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter utanför hans eller hennes kontroll.

Mödrar och barn är berättigade till särskild omvårdnad och hjälp. Alla barn skall åtnjuta samma sociala skydd, vare sig de är födda inom eller utom äktenskapet.

Rätt ska vara rätt, inte sant? Om vi en gång för alla demokratiskt be­slutat att vi lagstiftar om hur saker och ting ska göras, då ska lagarna efterlevas och inte bara av den enskilda medborgaren, utan även av statligt kontrollerade myndigheter och instanser.

Den som vill fördjupa sig i hur felberäkningen uppkommit och hur det ska göras för att bli rätt kan med fördel klicka på etiketten ”Bo­stads­bidrag i Finland”. Och så kan det kanske vara på sin plats att under­stry­ka, att svenskans ”rättshaverist” inte är synonymt med eng­els­kans ”whistle blower”. Själv ikläder jag mig dock gärna, och med stor förtjusning, rollen som det senare.

---

”Skriv en insändare till Hufvudstadsbladet!” föreslog en god vän. Jo, tjena ... Inte ens den vägen går det att rikta strålkastarna mot detta uppenbara missförhållande, eftersom tidningen har en längdgräns på 2.500 tecken inkl. mellanslag för insändare. Inte ens en debattartikel räcker till, för där sätter de stopp vid 3.800.

Det ska fan försöka göra sin röst hörd i den här s.k. demokratin. Nä, eu­ro­peis­ka domstolen får det bli, och sen kan Finland få stå där med mös­san i hand och skämmas riktigt ordentligt sett genom den in­ter­na­tio­nella luppen! Och du som kan och vill: dela gärna det här inlägget med gud och hela världen på Facebook. Jag har nämligen inte helt givit upp hoppet om att det förr eller senare dyker upp en journalist som inte snällt tassar fram i statsmaktens strypkoppel, utan har stake nog att lyfta upp den här katten på bordet.

Om inte annat, så borde ju chansen att få göra sin karriärs största scoop genom att sätta dit FPA – och i viss mån till och med JO – med byxorna nere och alla tio i kakburken vara en frestelse svår att motstå. Men, men, blott Sverige en Janne Josefsson har. I Finland tycks man frivilligt be­lägga sig själv med munkavle och en klädsam papperspåse dragen över skallen, för säkerhets skull utan hål för ögonen.
kela, kelan, kaikki, yleinen, yleisen, yleistä, asumistuki, asumistuen, asumistuet, valitus, valituksen, valitusta, eduskunta, eduskunnan, oikeusasiamies, oikeusasiamiehen, omakoti, vuokra-asunto, virheellinen, virhe, väärin, suuruus, arviointi, laiton, laitonta, laittomasti, laskee, laskelma, laskenta, laskennusvirhe, todistelu, todiste, todistetta