Det är inga stora gester som behövs, tvärtom. Det kan vara alldeles tillräckligt att bara lyssna en stund. Aktivt och närvarande, utan att den uttråkade blicken förlorar sig i fjärran och tankarna med all tydlighet befinner sig på annat håll.
För mig, som lever ensam och på mer än två decennier inte ens haft arbetskamrater att ”surra med”, är detta lika med guld. Alla har vi ett mer eller mindre uttalat behov av att prata av oss. Men visst är det så, att långt ifrån alla besitter förmågan att låta även andra komma till tals?
Omtanke om sin nästa kan, som bekant, vara något så enkelt som ett knippe tulpaner, ”bara för att” och utan någon bakomliggande agenda. Eller att skänka bort något man själv inte har någon nytta av, men som man tror kan komma någon annan till glädje eller hjälp. Ja, egentligen vilken liten, oväntad handling som helst, som ett tecken på att man förstår att Livet är i en besvärlig fas.
In real life är ni några stycken som stolta kan lyfta på era svansar, och eftersom ni själva vet vilka ni är är det onödigt att räkna upp er. Men tack, tack i himlen, för att ni finns! Och tack även till alla er som kommer på besök hit till bloggen och delar med er av er klokskap och humor! Ni har faktiskt givit mig anledning att mynta ett helt nytt begrepp:
VE, Virtuell Empati ... minst lika god som en ann’!
För eget vidkommande tror jag – nej, jag vet – att jag alltid ”funnits där” när Livet krisat för andra. Otaliga är vid det här laget antalet sorger, sjukdomar och separationer jag varit med om, förutom mina egna. Ändå är det först nu, vid 50+, som jag förstått att det är på de mest oväntade håll man finner fritt flödande, empatiska ådror och ytterst sällan där man i sin enfald utgått från att de ska forsa fram.
Tyvärr verkar det som jag själv har gått i sin. Just nu förmår jag nätt och jämt hålla mig själv och Lilla A flytande. Det råder kort och gott katastrofal orktorka.
