fredag 10 augusti 2012

Personlig vendetta, or what??

DEN 11 MAJ ansökte jag (på en tredje inrådan från läkare) hos FPA om en grundlig rehabiliteringsundersökning för en bedömning av min kvarvarande arbetsförmåga. Igår, knappa tre månader senare, har de lyckats pressa ur sig ett beslut – ett avslag, vad annars. Men konstigt nog inte undertecknat av någon på deras hälsoavdelning, utan av en vanlig handläggare i Mariehamn.

[Högerklicka på bilden och välj ”Öppna i ny flik” eller ”Öppna i nytt fönster” för att se en läsligare variant.]

Nåväl, mycket annat var faktiskt inte att vänta, eftersom Pensions-Alandia, mitt pensionsförsäkringsbolag, redan tidigare fattat samma beslut. I samband med det avslaget frågade jag varför de inte följt gällande lag genom att i samband med sitt avslag informera mig om att motsvarande undersökningsansökan kan göras hos FPA. Svaret jag fick var följande:

”/.../ vi har inte nämnt om möjligheten att ansöka om reha­bili­te­ringsundersökning från Folkpensionsanstalten, då vi över­hu­vud­ta­get inte ansett nämnda undersökning vara befogad för upp­gö­ran­de av en rehabiliteringsplan.”

Så om Pensions-Alandia godtyckligt anser någonting står det dem fritt att bryta mot lagar och förordningar? Det var väl intressant, för då måste ju det omvända också gälla. Jag anser nämligen att jag vill ha lite bättre ekonomi, varför det enligt deras sätt att följa lagen mås­te vara helt i sin ordning att jag rånar en bank om jag känner för det. Det måste det väl?

Fast nästa mening i Pensions-Alandias brev är faktiskt ännu roligare:

”Delvis på grund av Backlunds bostadsort har tyvärr inte den bästa möjliga hjälp för uppgörande av en rehabiliteringsplan varit tillgänglig, men vi anser alltså inte att en reha­bili­te­rings­undersökning är befogad.”

Ska man skratta eller gråta? Jag bor tydligen på fel plats för att få rätt hjälp – men någon hjälp är jag ju inte i behov av, så skit samma. Eller hur var det tänkt..? Var det tänkt överhuvudtaget?? Särskilt som jag under de senaste dryga tre åren endast bjudits på stjälp utan en till­stymmelse till något som kunde rubriceras som hjälp.

Men bäst av allt är ändå den sista meningen, slutklämmen:

”Backlunds hälsotillstånd har redan utretts exceptionellt om­fattande.”

Vari det exceptionella ligger är en väl förborgad hemlighet, eftersom jag fick min första, ordentliga diagnos i maj i år (osteoporos). Därefter har herrar doktorer i tur och ordning varit på semester. I slutet av juli genomgick jag en gastroskopi, men något svar har ännu inte kommit och lär jag inte få förrän i september, eftersom remitterande läkare är på semester. Ja, jävlar i havet vad jag känner mig exceptionellt ut­redd! Och frisk. Som en nötkärna.

Bara därför ska jag nu linka till sängen och lägga mig platt på rygg – och hoppas att inga kotor komprimeras medan jag vilar. Och så ska jag fundera lite på hur det är tänkt att man ska få någon rättvisa på denna gudsförgätna ö i havet, när inte ens den juridiska sak­kun­ska­pen tycks ha stake nog att våga stöta sig med försäkringsbolag och myndigheter. För här är nån är alltid släkt med nån eller åtminstone ingift i ”fel” familj för att tordas öppna näbben.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tackar, tackar, så kul att du har något att kommentera!