-0,025 liter

DET VAR INTE så länge sedan jag blev tappad förra gången, faktiskt bara två månader, men nu var det dags igen. Knät, som jag vred till ordentligt i lördags, bjöd på hela 25 ml klar vätska. O, du milde, så skönt det var att bli av med detta överflöd!

Med detta kan jag bocka av även knäledspunktion på min inofficiella lista över Roliga saker att få vara med om innan man dör. Röntgen, som följde på det, har man ju gjort ett oräkneligt antal gånger förut.

Och nu får det fanimej inte komma mer snö under den närmaste veck­an, eftersom punktören utlyst skottningsförbud :o/

05:17

JAG VÄCKTES AV ett knak. Det visade sig vara ljudet av ett fönster­glas i vardagsrummet som spräcktes av en inåtvinklad, avbruten is­tapp, som satt fastfrusen i kanten på det nedåtglidande snösjoket up­pe på taket. Någon minut senare, exakt kl. 05:17, kom braket, som hörs när några ton snö och is störtar till marken från fem meters höjd.

Tur att jag fick markisen på bottenvåningen invevad igår kväll.
Tur att hängrännan sitter kvar, om än lätt på svaj.
Tur att inte fler fönsterrutor sprack.

Men när vi idag skriver den 18 december har denna oförutsedda vin­ter­vinter redan skördat
... nio växthustakglas,
... ett fönsterglas,
... X antal fästen till hängrännan på husets ena långsida,
... tyget till en lång markis och
... mitt högra knä, som vid skottning i lördags vreds/bröts när jag fast­nade med foten i en snödriva och tappade balansen.

Om tre dagar når vi slutet på Mayafolkets 5.125 år långa kalendercykel och under de kommande dagarna hinner det hända mycket skit. Men sen ska det väl ändå bli bättre?

Viss rasrisk?

 

Och ingenting kan jag göra åt situationen. Bara vänta. Jag borde egent­ligen försöka få bort snön från markisen och veva in den. Men tänk om snömassan där ovanför ger sig iväg i exakt det ögonblicket?! Jag törs helt enkelt inte. Så feg är jag.

&#%$¤! vinter

ALDRIG FÅR MAN vara riktigt glad, det är då ett som är säkert. Efter idogt arbetande igår med att befria växthuset från de snömassor som ackumulerat under två veckor med en väderlek som växlat mellan ym­nigt snöfall och iskyla var det bara att konstatera att minst tre glas redan strukit med.

Fan.

När jag vaknade imorse konstaterade jag till min glädje att jag för en gångs skull sovit hela sju timmar i sträck. Glatt hoppade jag (nåja, ähum, inte riktigt sant, men det låter bra) ur sängen och vinklade upp persiennerna mot det knappt märkbara dagsljuset. Då väntade nästa överraskning: ett enormt sjok av snö, i kanten försett med långa, sylvassa istappar, täckte hälften av utsikten från mitt ena sovrumsfönster.

Hjälp, liksom. På våningen under, i markplan, finns en lång markis som spänner över två fönster. Den är lite utfälld året runt för att skydda fönstren mot väder och vind, och sommartid även mot solgasset. Scheisse, tänkte jag. Rasar snömassorna kommer det här att sluta illa.

Jag hann nätt och jämnt få på en panna kaffe efter att jag tagit en bild av eländet innan jag hörde ett våldsamt brak, varefter ljus­för­hål­lan­dena i sovrummet förbättrades avsevärt.

Fan.

Ska jag verkligen våga mig ut och inspektera hur illa det gick? Och vad mer ska hinna hända före årsskiftet..? Varför är det numera aldrig nå­gon måtta med någonting??

Mycket av det goda

NÄR VI TJUGO minuter försenade, i tätt snöglopp och med en tempe­ra­tur runt nollan lättade från Åbo flygplats igår var jag införstådd med att jag skulle komma hem till ett väldigt vintrigt Åland.

Jotack, snö har det kommit, och termometern visade -9°. Men inne i ”Rucklet” var det varmt och torrt. Det gick snabbt att få igång en brasa och en panna kaffe på bryggning, och sedan ... aah! ... hemma är bäst.

Idag väntar seriös snöröjning på gården. Glaspalatset står med snö upp till knäna och oroande stora mängder vilar på taket av glas. Prio Ett där, sedan gårdsplanen, så att jag kan backa ut Röda Faran från sin plats under terrassen.

Men det kunde ha varit värre. Mycket värre. Därför ett stort tack till Lil­la A, hennes kompis A, dennas mamma S och till väninnan C, som i tur och ordning sett till så att det i alla fall gick att komma in på gården och uppför trapporna till ytterdörren på terrassen!

Snökaos eller ej, fatta hur skönt det är att vara hemma igen! Sen får Meteorologiska institutet sia om snö, snö och mera snö ända fram till torsdag bäst de vill, för jag skottar hellre flera timmar om dagen än sitter ”inspärrad” i Åbo.

Det spirar annars en försiktig optimism om att det av vistelsen där ska komma något gott. Språkförbistringen till trots hyser jag gott hopp om att det omfattande utlåtande som står att vänta kommer att vara ett väldigt vederhäftigt sådant, allra helst som en åländsk part i målet ta­gits på bar gärning med att nu bevisligen inte hålla sig till sanningen. Spännande fortsättning följer ;o)

En liten egotripp

IDAG HAR VARIT en bra dag. Bl.a. har min fysiater med irrita­tions­ryn­kad panna talat om att varken hon eller någon annan instämmer i weirdo-shrinkens ”diagnos” från i förrgår. Eller som hon uttryckte sig: ”Det går ju inte att tänka sig till hypotyreos, artros, osteoporos och en borreliainfektion!” (fast på lätt knagglig svenska förstås).

Och så har jag fått tips om lite bra-å-ha-grejor för tanter med artros på gång i tummarna, bl.a. schysta saxar och tänger, och av fysiatern fått veta att jag tydligen är så pass smart att psykologen hade sagt sig ha problem med att komma på hur hon skulle testa mig. Alltid nå­got, huh? ;o)

Fysioterapeutens dom är att min muskelstyrka är riktigt okej (utom i tummarna då) men att balansen är desto vissnare, vilket ju stämmer väl överens med vad jag upprepade gånger beskrivit för medicinmän av allsköns slag utan att få något direkt gehör för den rapporteringen. Men nu är det således verifierat och kommer till pappers. Bra!

Nåväl, av dessa små framgångar blev jag så glad att jag i samband med min dagliga motionsvända på gångbanorna härikring slank in på Citymarket och unnade mig en länge önskad förpackning manicker för tillverkning av bolltofsar i olika storlekar:

Jodå, jag vet att det går att använda cirklar klippta ur stadig kartong också, men det är faktiskt inte särskilt smidigt och kartongen blir fort schladdrig. Och särskilt dåligt skulle det fungera för den idé jag har och till vilken det går åt en större mängd bollar.

På köpet har jag lärt mig ett nytt ord på finska: tupsukehikko. Inte för att jag vet när jag ska ha användning för det, men kunskap är aldrig för tung att bära, även om den ibland kan tyckas värdelös.

Imorgon flyger jag hemåt. Gissa en gång om jag längtar ...

*Gulp!*

JAG LÄSTE LÖPET på Nya Åland för en stund sedan.

Det kommer säkert att bli intressant att komma hem imorgon efter tolv dagar med mer eller mindre konstant snöfall över ”Rucklet”. Frågan är om det ens är värt att räkna med att jag kommer hem? Ja, in i kåken menar jag :o/

Om det här med att tid är pengar, men som tur var inte mina.

IDAG HAR DET varit ergoterapi för andra gången. Denna disciplin in­ne­bär på det här stället 45 minuter då man
a) tummar en lerklump till en liten och ful skål (igår),
b) tillverkar ett überergonomiskt ? grepp till en av sina trettionitton virk­nålar och
c) medelst 5,4 m rep tråcklar ihop ett grytunderlägg av modellen val­knop.

Undrar vad det ska bli för roligt den sista gången, dvs imorgon? Men nej, nu ska jag inte vara elak. Jag har ju faktiskt fått prova hur det känns att ha ett tumstöd på högerhanden medan jag knåpade min knop. Och så har jag fått titta på en särskild sorts arbetsstol också! Fast tid för provsittning fanns dock icke.

För dem av er som hängt med här ett tag torde vid det här laget min vurm för jämförelser och beräkningar vara välbekant. Och sällan pissar hön­sen konjak, så självfallet har jag inte kunnat hålla mig i skinnet den här gången heller! Därför har jag nu räk­nat ut att jag på fredag kl. 15 (när jag drar till Åbo flygplats) kommer att ha befunnit mig på ort och ställe i 267 timmar.

Av dessa 267 tillgängliga timmar har 171 infallit på vardagar och 59 av dessa under arbetstid kl. 08-16.

Men när jag sticker iväg på fredag eftermiddag kommer jag att i en­dast 15,5 timmar ha varit aktivt involverad själv i rehab.utredningen. Uttryckt i procent blir det 5,8 % av hela min vistelsetid (och 26,3 % av arbetstidstimmarna). För mitt vidkommande kommer därmed be­kläm­mande 94,2 % av tolv dagar att ha varit dödtid. Stendöd sådan. Utan tillgång till svenska tidningar, svensk tv, svensktalande med-lidande eller ens ett fungerande, trådlöst bredband.

Tänk så mycket bättre, för alla parter, om mina 15,5 timmar hade pla­nerats in pang, pang, pang under tre på varandra följande dagar istäl­let. Och tänk, så himla mycket resurser, både i tid och pengar, som ha­de sparats då ...

Håhå, jaja, det där med rationalisering är svåra grejor det.

Så arg att jag spränger en Geigermätare!!

MEN NU FÅR det väl för fan i våld ändå räcka?! Efter att i nästan fyra år ha kämpat som en vettvilling för att äntligen få en korrekt diagnos på och förklaring till alla märkliga och stadigt ökande symptom jag har träffade jag under sena eftermiddagen idag ytterligare en utredare i raden här på rehab.anstalten, en psykiater, som tammefan inte kan vara slug på ens den mest mikroskopiska av fläckar.

När nu äntligen min minst sju år (!) gamla neuroborrelios har upp­da­gats, och det äntligen hittats en förklaring till varför jag mår som jag gör, och jag så sent som igår talade med en vettig endokrinolog på ÅUCS, som var hundra procent säker på att det är borreliosen som är boven i dramat, då kliver detta fullfjädrade UFO in på scenen och brös­tar upp sig. Efter en timme, som till merparten ägnades åt hummande, pillande på tangentbord och bläddrande i papper, harklar sig fan­ska­pet och hävdar, å det be­stäm­daste, att det är mycket tänkbart att mi­na symptom är av psykosomatisk natur och att det då skulle hjälpa med antidepressiv medicin.

Jamen vad i hela, jävla, röd­glöd­gade helvete?! Hur satans många gånger ska jag måsta tjata om att jag inte är deprimerad och inte har några psykiatriska fel??

Förlåt alla svordomar, men den här gången klarar jag ärligt talat inte av att lägga locket på längre.

Jag har hypotyreos,
jag har C-vitaminbrist,
jag har D-vitaminbrist,
jag har osteoporos,
jag har artros och
jag har sekundär neuroborrelios.

Men ett psykfall är jag inte!!

Ack, ja ...

NÄR JAG VAR barn tyckte jag alltid att tiden gick otroligt långsamt. Se­dan jag blev vuxen har jag alltid tyckt att den går för fort, ända tills nu. ”Inlåst” på ett ställe som det här, utan tillgång till allt som hör var­dags­livet till, blir tiden oändlig.

Virknål och garn har jag självfallet släpat med mig, men i förmiddags tog garnet slut och ett sådant missöde är ju snudd på katastrof! Ty­piskt nog hann jag inte ens bli färdig med den pågående scar­fen/sja­len av Salomons knutar :o/

Som tur var passerade jag ett supermarket idag på min 6 km långa promenad t/r Åbo universitets centralsjukhus. Och som tur var hade de hundragrams garnnystan på specialpris, för Plan B, att plocka åt mig en bok från institutets svenskspråkiga bibliotekshylla, bleknade bort och försvann vid åsynen av vad som erbjuds:

Men nu kan jag alltså slå mig lös med lite ny virkning och kanske ett par partier Alfapet mot datorn (eftersom det trådlösa bredbandet fort­farande inte funkar i ”cellen”, så att jag skulle kunna spela mot en mänskligare motståndare).

Kvällspromenaden skippar jag idag, för mina knän tycker definitivt att sträckan till och från dagens sjukhusbesök räckte och blev över. Men med de kilometerna i bakfickan kan man ju med gott samvete ägna sig åt lite tröstätning i sin ensamhet istället!

Dessutom har jag noterat att en av de finskspråkiga tv-kanalerna visar ”Bridget Jones dagbok” ikväll. Det må vara en äkta, cineastisk lätt­vik­tare, men när alternativet i grannkanalen är Bondfilmen ”You Only Live Twice” från 1967 drar Sean lite otippat det kortare strået den här gång­en.

Men hur avlöpte det då på ÅUCS idag då? Jotack, de bokade 30 minu­ter­na blev väl lite uttänjda om jag så säger, för damen jag träffade bå­de talade hyfsad svenska och insåg att jag bjuder på en rätt trasslig sjukdomsbild. En hel drös nya labprov ska med anledning av osteo­po­rosen tas när jag väl är hemma igen och vad neuroborreliosen be­träf­far var hon mäkta förvånad över att jag fått antibiotika bara i tablett­form och inte intravenös behandling med ett helt annat preparat. Det­ta föranledde att hon utan desto mer snack om saken la iväg en kon­sultationsbegäran till en kollega inom specialområdet infek­tions­sjuk­domar. Hatten av för det.

Sen behöver jag väl knappast nämna att hon tyckte det var skanda­löst att inget borreliatest tagits varken när det begav sig 2005 eller under åren som gått? Men jag gör det faktiskt ändå, för det är för­skräckligt.

Politisk asyl

JAG GÅR I landsflykt även över veckoslutet! Omtänksamma C och hen­nes M inhyste mig redan under självständighetsdagen igår under sitt tak och har av sina hjärtans godhet förlängt erbjudandet att gälla över lördag-söndag också.

Det är lite hemtrevligare där måste jag säga, så jag behövde inte så vidare värst lång betänketid för att svälja det betet, med krok, lina och sänke. Gissningsvis till familjens äldre döttrars stora förtret, eftersom det be­tyder att de tvingas kampera ihop när jag lånar en sängplats ;o)

Annars har jag nyss varit med om en lite annorlunda upplevelse. Jag har i 45 minuter träffat en totalt finskspråkig inremedicinsk specialist. Detta borde enligt alla odds ha utvecklats till en ny upplaga av Lost in Translation, men den totala språkförbistringen till trots uppfattade jag det som att han på ett helt annat sätt än tidigare inblandade delar min uppfattning att roten till alla mina kryptiska symptom gömmer sitt fula tryne i någon av de endokrina körtlarna i hjärnan.

Funktionen i corpus pineale, tallkottkörteln, där min cysta slagit rot är, precis som han sa, så gott som omöjlig att kontrollera medelst lab­pro­ver. Plus att han tillstod att man t.v. vet väldigt lite om vad den lilla tallkotten egentligen är med och rör och för i, vilket jag i och för sig var helt införstådd med sedan tidigare.

Men att tallkotten jobbar i team med hypofysen, det är bekant. Och om det mickelmacklar med den senare kan det urarta i precis vad som helst. Så nu lovade han rita ihop lite funderingar som jag ska få med mig till Åbo universitets centralsjukhus på måndag, där jag har dejt med en endokrinolog. Ytterligare en liten guldstjärna fick han, när han (på sjungande finska, men dock) uttryckte sin bestörtning över huru­dan vårdsituationen verkar vara på Åland.

Nåja, luttrad som jag numera är, tänker jag inte brista ut i någon för­tida lovsång över vårdkvaliteten på den här sidan pölen förrän jag träffat sagda endokrinolog och innan jag fått läsa utlåtandet från den pågående rehabiliteringsutredningen. Men känslan är t.v. att här för­söker man i alla fall skapa sig någon form av helhetsbild, inte bara dutta lite här och lite där.

Det är ju inte utan att man ställer sig en smula frågande

JAG BEFINNER MIG på en statlig hälsoinstitution. På sagda institution råder rökförbud sedan 2009 och som på många andra ställen är man hänvisad att ägna sig åt denna typ av aktivitet utomhus. Men bara på en enda plats på området.

Så vart förlägger man då dessa enda tillåtna kvadratmeter? Någon­stans på anläggningens baksida? Eller lite på sidan av, insynsskyddat av buskar och träd? Det skulle ju vara det logiska eller hur? Så icke här. Här ställer man ut nikotinisterna endast ett fåtal meter från själ­vaste huvudentrén. Och detta ”reservat” är som synes flitigt frek­ven­terat.

Men vad är det egentligen jag förundras över? Det är varken första el­ler sista gången som det är lite svårt att omfatta hur staten och dess tjänstemän tänker. För tänker, det gör de väl..?

Fast nu ska jag inte bekymra mig mer över den saken. Istället ska jag packa övernattningsgrejor i ryggsäcken, eftersom jag idag drar till den fastländska skärgården för ett dygn.

Morsning!

Ännu en dag till handlingarna

OM JAG SKA sägas lära mig något under den här rehabili­terings­utred­ningen, så är det att lägga band på mitt behov av att ständigt vara sysselsatt med något, att aldrig unna mig en stund av att göra absolut ingenting annat än bara vara. Här kan man i princip inte låta bli att ba­ra vara. Svårsmält faktum.

På dagens plussida finner vi att jag lokaliserat en plats på ”mitt” vå­ningsplan där, hör och häpna, det trådlösa bredbandet fungerar. Sär­skilt privat är det inte, men hellre uppkopplad i ett publikt utrymme än av- och påkopplad i ”cellen”!

Byggnaden som sådan består till största delen av korridorer, korri­do­rer och ännu mer korridorer. Den arkitekt eller de arkitekter som fram­fött denna institutionsbyggnad måste ha varit av det mer fantasilösa slaget. Och så adderar vi en färgsättning à la svenskt landsting på 1970-talet, så förstår ni hur spirituell min nuvarande omgivning är ;o)

Ännu ett plus till protokollet är den extra bäddmadrass jag hittade utanför min rumsdörr för en timme sedan. Aaaah! Efter två nätter då jag allvarligt övervägt att lägga mig på golvet istället kommer det sä­kert att kännas som att sjunka ner i ett dunbolster inatt.

Men nu är det dags för eftermiddagspromenaden och imorgon drar jag till skärgården om allt går enligt planerna. Den 6:e december är det­sam­ma som Finlands självständighetsdag, som är en röd dag i al­ma­nackan. Då är det tillfälligt avbrott i utredandet medan personalen äg­nar sig åt nationalistiska aktiviteter, som t.ex. att begapa den årliga televiseringen av presidentbalen i Helsingfors, dit många skulle vilja bli bjudna men få är kallade.

Dagsrapport

JAHA, DÅ VET man det då. Artros på gång i båda knäna också, för­utom den redan konstaterade i fossingarna och tummarnas basleder. Fiiiint ... :o(

Första besöket hos socialkuratorn går att sammanfatta med hennes kommentar: ”Man kan nog säga att det här är ett komplicerat ärende som skötts riktigt dåligt.”

Denna ljuvliga människa har dessutom varit mig behjälplig med att flytta polikliniktiden på Åbo universitets centralsjukhus den 3.1.2013 till inkommande måndag. Jag får därmed träffa endokrinologen medan jag ännu befinner mig på ort och ställe, istället för att dryga två veckor ef­ter hemkomsten behöva göra ännu en Åboresa t/r för en läkartid på 30 minuter.

Men nu är programmet slut för dagen, så nu blir det istället utekläder på och en rask promenad in till centrum.

PS. Det trådlösa bredbandet fungerar fortfarande lika uselt. Scheisse.

Läget i Turkugrad

OM DET VAR kallt imorse i Mariehamn är det inget mot vad det är ikväll här i Turkugrad och det här kommer dessutom att bli en låååångrandig vistelse, med maaaaaassor med dödtid. Dagsprogrammet är i och för sig full­späckat från morgon till sen eftermiddag, men när det till lejon­parten består av aktiviteter/föreläsningar som försiggår på finska är det inte mycket som kommer mig till del.

Så det blir väl att kura i ”cellen” en hel del, för en orkar ju inte trava runt utomhus hur många mil som helst heller varje dag. Och ”cellen” är, som celler plägar vara, ett själlöst utrymme som andas institution.

Men det är varmt i alla fall, och jag har efter många timmars micklande och macklande äntligen lyckats utveckla en halvbra relation till det tråd­lösa bredbandet. Den långa anslutningstiden berodde för övrigt inte ett smack på att instruktionerna jag fick gavs endast på finska. Nej, minsann! Så pass bevandrad är jag i det andra inhemska att det skulle gått alldeles förträffligt om bara instruktionerna i sig varit till­fyllest. Om jag så säger.

Nåväl, det om det, och det får också bli allt för ikväll. Bäst att trycka på ”publicera” medan man har något som påminner om uppkoppling.

Hyvää yötä! Gonatt!

”Hej, Meteorologiska Institutet! Är det hos er man kan reklamera den rådande väderleken?”

TACK, DEN HÄR köldknäppen kom ju lämpligt. Inte är det bättre på min destination heller, snarare motsatsen. Usch.

Om dryga två timmar checkar jag in och flaxar iväg. Ja, det vill säga om planet startar i den här kylan. Men före det ska Röda Faran köras till verkstan, om hon nu går med på att starta i den här kylan vill säga.

Dunjacka med huva, färisk olle, långkalsonger, ”stoppabyxor”, rejäla vinterkängor och öronlappar är utan tvekan resegarderoben för da­gen och mottot för densamma är: Warmth be­fore vanity. Efter 50 är det näm­ligen fullt tillåtet att rycka på axlarna och, med en röst som möj­ligtvis färgas av en viss uppgivenhet, konstatera: ”Orka bry sig!”

Men fan vad kallt det är.
$@&#%§ vad jag fryser.

Vintervirkningar

”WASTE NOT, WANT not”, säger man på utrikiska, och på svenska heter det väl: ”Den som spar, han har”? Av en sparad, gammal tröja blir det många smånystan garn.

Och av många smånystan garn kan man virka sig nya burkkläder, lite vintrigare än de gladrandiga jag tillverkade för ett par år sedan. Fasta maskor med ett nummer för liten virknål ger ett färdigt överdrag som är stadigt och fint.

Högen med sjalar virkade i tekniken som heter Salomons knutar växer. En blå, en gul, en vit och en lila med rosa kant har det tills vidare hun­nit bli. Men så fort som det går lär det säkert bli en eller ett par till :o)

Idag ska jag packa. Imorgon bär det av.

Lilla jul 2012

VINTERN KOM ONÖDIGT plötsligt i år. Grönt gräs till julafton var det sagt, och vad hände med det? Fortsätter det så här finns det risk för att jag inte lyckas ta mig in i ”Rucklet” när jag återvänder från re­ha­bi­literingsutredningen, för infarten och gårdsplanen lär knappast skotta sig själva i min frånvaro :o/

Men den dagen, den sorgen. Idag är det Lilla jul här i Finland och jag har haft prominent besök av Lilla A:s storasysters vovve, en åländsk­född chihuahua. Voilà, mina vänner, mademoiselle Blanca:

Eftersom det varnas för riktigt kalla nätter framöver har jag idag tagit det säkra för det osäkra och burit in både oliv och rosmarin från Glas­palatset. Båda var i och för sig noggrant vinterombonade, men blir det alltför många minusgrader är risken ändå stor att det går åt pipan.

Själv fryser jag som en hund av modellen här ovan, så nu blir det fyr i braskaminen och en mikrotinad middag intagen in splendid solitude un­der filten i soffan framför spisen.

Glad Lilla jul på er, alla och envar!

Om det här med att måsta vara frisk och förmögen för att klara av att vara sjuk utan att dö på kuppen

”Bra jobbat att du orkat strida för din rätt i fyra år och att du har slan­tar till övers för resan till vårt rehabi­lite­rings­centrum! Men du, innan du kommer vill vi att du fyller i de här blanketterna och svarar på våra 2.589.467 frågor om allt och ingenting – och glöm för all del inte de sjuttiotretton kopior av olika handlingar som vi också vill ha! Sen, sör­ru, ska vi minsann utreda din totala avsaknad av stresstolerans, svå­righeterna du har med minnet och koncentrationen och se om vi inte kan bena ut vad i herrans namn som gör att du har sån taskig ekono­mi just nu.”

Jomen.

Så ligger det till.

6½ timme har det tagit att fylla i blanketterna. Nu ska jag dra kopior. Bara jag nu kan minnas vilka dokument det är som ska kopieras ...

*suck!*

Nyväckt intresse?

SISÅDÄRJA! DET HAR varit tunt med FPA-visiter här på bloggen ett bra tag, men imorse kl. 06:25(!) finsk tid var det dags igen.

”Kansaneläkelaitos” är alltså det finska ordet för Folk­pen­sions­an­stal­ten, som ju är de allra bästaste av vänner en medborgare i republiken Finland kan ha. Eller hur det nu var.

Ja, jösses ...

Gud, giv mig styrka ...

 

Telefontid med borreliadoktorn.

Författande av bemötande till JO av FPA:s nyligen inlämnade utredning (?) om beräkningarna av det allmänna bostadsbidraget *suck!*

Utbyte av X antal mejl med planeraren på det rehabiliteringscentrum jag är på väg till nästa vecka.

Telefonsamtal till Åbo universitets centralsjukhus för att under seriös språkförbistring flytta klockslaget för ett läkarbesök. Det gick förstås inte. Besöket blir istället framskjutet med en hel månad *suck!*

Författande av bemötande till JO.

Bilbesiktning och besked om att höger drivknutsdamask ser ut som en schweizerost *suck!*

Besök på närbelägen bilverkstad för att boka tid för damaskbyte *suck!* Vete fan var slantarna till den fakturan ska komma ifrån :o/

Utbyte av ytterligare ett antal mejl med rehabiliteringscentret.

Bokning av flyg t/r Turkugrad (dvs Åbo) *suck!* Det är billigare med en vecka på Kanarieöarna.

Författande av bemötande till JO.

Telefonsamtal med sekreteraren på medicinska polikliniken för att få en faktura för ett oanvändbart läkarintyg makulerad.

Författande av bemötande till JO.

Skifte av plats på vänster bakdäck och höger fram, som de vid be­sikt­ningen upptäckte inte satt i rotationsriktningen *suck!* Så blir det när man inte gör däckbytet själv *dubbelsuck!*

Allt detta före kl. 12, och nu fortsätter dagen med ...

fortsatt författande av bemötandet till JO.

Jippi!

Not.

Om nyhetens behag en trist och mulen dag

SALOMONS KNUTAR, KÄRLEKSKNUTAR och vad den här virk­tek­ni­ken nu har för andra namn, är min nya ”drog”. Väninnan C hade sna­vat över en beskrivning på någon blogg och tarvade lite assistans för att greppa det hela och sen var jag fast! Det går makalöst fort att pro­ducera fluffiga, fina sjalar eller halsdukar med ett slutresultat som ser himla komplicerat ut.

För att döva mitt dåliga samvete för att jag sitter stadigt på rumpan med virknålen i handen började jag dagen med en drygt 3 km lång ”runda” på motionsbandet. Rask promenad i 5 km/h varvat med kor­tare sträckor löpning i lite högre tempo får fart på tantfläsket vill jag lova! På det en kopp nybryggd espresso från min loppisfyndade ma­chinetta och sen är man på G :o)

Det är svårt att fatta att det bara är en månad kvar till julafton. Moss- och gräsmattan står så grön och grann på gården att den fläckvis rentav skulle må bra av en ansning. Men man ska inte klaga, utan klap­pa händerna av förtjusning. För tänk vilka mängder fossilt bränsle man sparar på kuppen!

Resultatet av ett litet andrum

IBLAND BEHÖVER MAN en paus för att få ett annorlunda perspektiv på Livet. Och under en paus kan det dyka upp roligare saker än de van­liga bedrövelserna, som i min tillvaro numera står som de omtalade spöna i backen.

Under den tystnad som lägrat sig här de senaste dagarna har jag bl.a. ägnat mig åt långa promenader på motionsbandet, eftersom den ryt­miska pendelrörelsen som uppstår när man går gör susen för att lågt humör. Ja, jäsiken vet ni, som jag knatat på!

Motionerandet har jag varvat med virknålsvoodoo. Fyra nåldynor har det blivit och när de var färdigställda stack jag med stoor till­freds­stäl­lelse en mängd nålar i dem, alltmedan jag tänkte ondsinta tankar om både den ena och den andra.

Igår fick jag tack vare väninnan C dessutom upp ögonen för en för mig helt ny virkteknik och inspirationen flödar fram med förnyad kraft. Så länge jag finner glädje i att hantverka, så länge är jag ännu inte helt slut som människa! Bilder kommer så småningom på det nya.

Nåväl, vi har väl alla våra svarta stunder lite till mans eller hur? Det jag ogil­lar är att mina egna duggar allt tätare, så tack, alla, för era upp­munt­ran­de tillrop häromsistens! Det är gôtt att veta, att det finns en hel del goda människor out there in space, både kända och okända.

♥ ♥ ♥

One of those days

JAHA, SÅ VAR det dags för en formsvacka igen.

Ålands hälso- och sjukvård har snuvat mig på min hälsa, till vissa delar för all evighet, amen. Och efter den tre veckor långa antibiotikakuren mot borreliosen noterar jag, med bara tre dagar kvar, ingen som helst förbättring.

FPA blåser Lilla A och mig på det bostadsbidrag vi enligt lag ska få och har med det drivit mig ända till justitieombudsmannen, som jag f.ö. undrar när i helskotta jag ska få svar från.

Pensions-Alandia krånglar med den invalidpension jag har läkarintyg i travar på att jag har rätt till under den tid den medicinska utredningen är pågående, och med det har vägen burit till För­säk­rings­domstolen. Och där tar det väl ett halvår eller mer.

Liv-Alandia tolkar sina egna försäkringsvillkor som en bränn­vins­advo­kat i ett tillstånd av fullständig sinnesförvirring, så i fallet med pre­mie­befrielse på min frivilliga pensionsförsäkring blir det tingsrätt och/eller polis.

Och nästa vecka ska Röda Faran, 22 år i somras, på årsbesiktning.

Ja, vet ni, ni får faktiskt förlåta mig, men idag är det en dag (igen) då det inte riktigt känns som Livet går som på räls. Att sätta mig ner och invänta nästa katastrof är förmodligen det slugaste jag kan göra. För att den kommer, det kan ni skriva upp. Det torde vid det här laget vara nog så empiriskt bevisat.

På tal om katastrofer, så har den här bloggen snart gjort sitt. Jag har ju ändå aldrig någonting trevligt att skriva om numera. Jag skulle inte läsa den här bloggen själv. Det räcker som betyg.

Den sorgeliga förklaringen till att de redan stinna pensionsförsäkringsbolagen blir allt fetare

NU ÄR DET dags för en liten föreläsning om hurusom de redan pen­ning­stinna pensionsförsäkringsbolagen blir ännu fetare. Det här är ett exempel ur levande livet, om hur Aktia/Liv-Alandia läser för­säk­rings­villkor som Fan själv läser bibeln och på så vis slingrar sig undan att betala ut ersättning enligt avtal.

Låt mig börja med vad som utlovades om premiebefrielse i för­säk­rings­offerten jag fick 1995: ”Om den försäkrade blir arbets­oför­mö­gen be­talar vi premierna för de hela månader som arbets­oför­må­gan varar utöver en överenskommen självrisktid. Som själv­risk­tid kan Du väl­ja antingen 90 dagar eller 365 dagar.”

Och här följer en förenklad beskrivning av det försäkringsskydd jag tecknade 1995, tolkad på det vis en försäkringstagare gör:

Den 28.2.2012 ansökte jag om premiebefrielse för två perioder, en kortare under 2007-2008 och så för den pågående arbetsoförmågan, som började 20.2.2009. Båda höll sig gott och väl på rätt sida om tio­årsstrecket. Döm därför om min förvåning när beslutet anlände och jag kunde läsa att jag endast beviljats premiebefrielse för perioden 28.2.2011 - 27.1.2012 – bara elva månader!

Detta beslut grundar sig på att Aktias/Liv-Alandias tolkning av villkoren är, att man anses ha känt till sin möjlighet till premiebefrielse i samma stund som försäkringen tecknades, och därmed har bara ett år på sig att ansöka efter att arbetsoförmågan konstaterats! Låt mig citera dem:

”I våra brev lämnar vi bort slutdelen av § 73 i för­säk­rings­avtalslagen just för att 10 års preskription tilläm­pas aldrig beträffande försäkringstagare som haft kännedom om försäkringens förmåner sedan försäkringen tecknades.”

Det var ju en elegant lösning, men säg mig, varför finns det då över­huvudtaget en punkt som berör 10 års preskription respektive 1 års ansökningstid med i premiebefrielseförsäkringens villkor?! Knappast som spaltutfyllnad, så det vi har att göra med här är således kvali­fi­cerat skitsnack. För det som står i villkoren, det står i villkoren. Punkt, slut.

Ännu intressantare blir det om man illustrerar Aktias/Liv-Alandias idéer i grafisk form:

Var och en med ens bara rudimentära kunskaper om räntor och tillväxt fattar direkt, att om man premiebefriar à la Aktia/Liv-Alandia så uppfylls inte själva grundtanken med premiebefrielseförsäkringen, som man ju tecknar för att säkerställa att pensionen tillväxer i målsatt takt även när man själv är arbetsoförmögen! Och pensionen, där borta i slut­ändan, blir mycket lägre än om premiebefrielsen görs enligt avtalet.

Men hur kan det då bli på det här galna viset? Jo, ser ni, om man i egenskap av försäkringsbolagsjurist skri­ver så här

”/.../ så tillämpas 10 år preskriptionstid enbart i sådana fall då den som har rätt till ersättning inte visste om försäkringen eller om möjligheten att få ersättning.”

och

”Denna tolkning av försäkringsavtalslagen § 73 är hävd­vun­nen på försäkringsbranschen beträffande alla för­säk­rings­slag.”

då tror man att man har sitt på det torra. Men så är inte fallet. Om för­utsättningarna för premiebefrielse stipuleras som sagt under en helt egen rubrik. Och håll i minnet, att premiebefrielse kan beviljas endast för­säk­rings­ta­ga­ren själv, ingen annan.

Självfallet känner han/hon ända från dag 1 till att det finns möjlighet till premie­befriel­se, för det är ju för fan för att få denna vetskap som försäkringen teck­nas! Och lika självfallet kan han/hon inte i förväg veta om de hand­lingar han/hon har tio år på sig att lämna in kommer att god­kän­nas eller förkastas. Det är först i det skede när handlingarna god­känts av Aktia/Liv-Alandia, som försäkringstagaren får faktisk kän­ne­dom om sin möjlighet. Det är från det datumet räknat som man har ett år på sig att formellt ansöka om premiebefrielsen.

Att ersättningen beviljas först i framtiden är inte heller i enlighet med villkoren, men den biten går jag inte in på närmare här. Vad jag där­emot bör nämna, är att det mest hela tiden refereras till 73 § Lag om försäkringstavtal, som faktiskt är en paragraf som ändrar imple­men­te­ringen av villkoren för premiebefrielse. Men det Aktia/Liv-Alandia missat (valt att blunda för?), är att denna paragraf inte omfattar min för­säk­ring. Den gäller endast försäkringar tecknade fr.o.m. 1.11.2010. Min är från 1995, då ordalydelsen i lagen var en annan.

Bäst av allt:

Aktia/Liv-Alandia säger skriftligen – och därmed bevisligen – att det här sättet att tolka försäkringsvillkoren är hävdvunnet. Något som görs av hävd är något som alltid görs på samma sätt. Och då, kära ni, är det i det här fallet fråga om ett systematiskt, bedrägligt förfarande av högsta klass och inget att tvista om som ett civil­mål i tingsrätten. Då är det ett brott, och brott bör man anmäla till CKP.

Edit kl. 14:57:
Lustigt. Så fort jag skriver något om försäkringsbranschen får bloggen besök från Folksam i Sverige. Är det någon av mina vanliga blogg­läsa­re som jobbar där? Eller..?
 

Om att ge sig ut på obruten mark

TILL MIN FÖDELSEDAG för några dagar sedan hade Lilla A över­rask­ningsbakat en hel drös med små godsaker, s.k. makaroner. Ni vet, så­na där små bakelser som består av en över- respektive underdel av maräng blandad med mald mandel och däremellan en läcker fyllning av något slag. Där slog avkomman mig på fingrarna så det bara sjöng om det, för något sånt har jag aldrig gett mig på själv.

Men nu ska det bli ändring! Under gårdagen ägnade jag därför en god stund åt att skålla och skala 400 gram mandel. Färdigmalen är nämli­gen inte direkt billig och är man übersnål ekonomisk så är man. Vad jag däremot ännu inte lyckats med, är att lokalisera min mandelkvarn och dyker den inte upp kommer det att bli 400 gram jädrar så dyrmald mandel :o/

Sen noterade jag sent igår kväll, att de skott av fläckbegonia jag har stående i ett glas med vatten på fönsterbrädan ända sedan augusti har tappat vettet totalt. Mitt i november och utan fötterna i rejäl jord sätter de igång med att blomma:

Tiden är ur led på alla vis, men tar det sig den här formen av ut­tryck är jag inte dummare än att jag tackar och tar emot. Imorgon börjar en ny vecka och med den flyter garanterat nytt smolk upp till ytan i bägaren. ”Positive thinking” is not my middle name. Inte numera.

Om det där med att uppgradera sig

IDAG ÅKTE MIN mer än tjugo år gamla Gillettehyvel i soporna. Så ål­derstigen var den, att det inte mer går att få tag på utbytesblad till den. Ingen kan m.a.o. anklaga mig för något överdrivet slit och släng. Särskilt inte som jag det senaste året snarast kratsat av behåringen i armhålorna*, inte hyvlat.

Blicken jag fick av kassörskan när jag ändå, för säkerhets skull, hörde mig för lite försynt om det möjligen skulle finnas blad att köpa, ja, den var obetalbar. Och kom sig förmodligen mest av hennes ringa ålder. Och min numera före detta hyvels imponerande dito. Den såg nämligen inte alls ut som damhyvlar av idag. Mera årsmodell ä, om jag så säger. Precis som jag.

Men idag har jag investerat i en ny. Gillette Venus Divine + en extra förpackning blad, gubevars. På väg hem från affären slog det mig, att om jag håller mig till samma omfattning av slitage som med den förr­iga, då kommer jag att ha avhyvligen ordnad för resten av min levnad och lite till. Med den gamla hann jag nämligen bara göra av med fem blad och nu har jag hela sex stycken till mitt förfogande.

Undrar just om Lilla A kommer att uppskatta den här delen av sitt morsarv..?

*) Japp, armhålorna. Bara. Pälsen på Ruckelhäxans ben är nämligen såväl tunnsådd som bleksiktig och kräver därmed ingen som helst form av åtgärd. Och det som benämns bikinilinjen är numera föremål för s.k. naturlig avgång. Så om jag mot förmodan skulle få för mig att ikläda mig baddräkt är ge­ne­ran­de behåring där söderöver det minsta av mina bekymmer.

*suck!*

DET HÄR BÖRJAR bli löjligt. Har inte Aktia bättre saker att göra än att hålla sig informerade om vad en höggradigt irriterad försäkringstagare på Åland skriver på sin blogg??

En påläsning av lagstiftningen skulle i mitt tycke vara ett bättre sätt att fördriva tiden, när det nu dessutom tycks föreligga ett seriöst be­hov av det.

Ja, herregud, vad kan man annat säga än: ”Suck!”

Eller jo, vid närmare eftertanke skulle jag kunna tänka mig att också klämma i med: ”Gör om, gör rätt, så slipper ni skämmas.” Men det vore ett slöseri med min tid och energi, för i försäkringsbranschen sätter man hellre sprätt på mängder av premieintäkter genom att tjafsa om ett ersättningsanspråk in absurdum. Och särskilt de gånger man vet att man har fel. Att godvilligt erkänna fel eller misstag är nämligen inte smart, för då prejudicerar man sig och kan bli tvungen att hosta upp ersätt­ning en annan gång också.

Utgångsläget för försäkringstagaren förbättras inte av att det alltid är försäkringsbolagen som har tolk­nings­före­trä­de, även när tolkningen är så långsökt och ologisk som det bara är möjligt. Den arme försäkrings­tagaren, som redan befinner sig i underläge i och med sitt behov av den ersättning han försäkrat sig för, har det inte lätt. Och det är mer regel än undantag att denne stackars sate blir tvungen att gå hela vägen till högsta instans för att långt om länge, kanske först efter fyra-fem år, få rätt.

Dessvärre är det inte många som orkar all the way. Dessvärre får det som konsekvens att prejudikaten är alltför få, vilket leder till att för­säk­ringskolosserna kan fortsätta rulla på i samma hjulspår. Och visst, det kan tyckas lite tungt att med en grunddagpenning på dryga 700 eu­ro börja fajtas med någon som höstar in premieintäkter i stor­leks­ord­ningen 100.000.000 per år.

Men eftersom försäkringsbranschen inte har läst på sin Pippi Lång­strump och lärt sig att den som är väldigt stark också måste vara väl­digt snäll, tja, då är det bara att satsa hårt på en biblisk repris. Lille David fick ju jättelike Goliat på fall, så rent principiellt ska det inte vara omöj­ligt. Det behövs inte alltid att man är stor för att man ska bli be­svärlig. Titta bara på ett förkylningsvirus.

Bless you, Aktia! *räcker välvilligt över en näsduk* ;o)

PS. Har hittat en ny, bra-att-ha webbplats: Försäkrings- och finans­råd­giv­ningen. Och sen har jag, till min glädje, upptäckt att jag, när jag får en stund över, faktiskt har min fulla rätt att plita ihop ett klagomål till JO över Pensions-Alandias undermåliga hantering av mitt lagstadgade pensionsärende. Jomen, så ligger det till!

Om att svälja det lilla som återstår av ens stolthet

DET HÄNDE SIG för ett tag sedan, när jag fått min osteoporos­diag­nos, att jag med den vanliga kallduschen insåg att jag inte skulle för­vänta mig någon hjälp någonstans ifrån. Några dietråd, all­män­na för­hållningsdirektiv eller ens ett litet träningstips om hur man förebygger en försämring fick jag inte. Ett recept på ett rävgift jag inte tålde – och en gastro­sko­pi i juli, som jag ännu inte av remit­te­ran­de läkare fått svar på – är vad hälso- och sjukvården bestått mig med.

Allt var med andra ord precis som det brukar: vill du få något fixat får du fixa det själv.

Så i denna goda anda svalde jag det sista av min stolthet och författade en ansökan om luciamedel till Folkhälsan på Åland, för att få ett bidrag till inköpet av ett s.k. promenadband. Promenad eller löpning är nämligen det vedertaget bäs­ta sättet att motverka benskörhet. Men om man, som jag, redan är gravt ben­skör, är raska långpromenader eller löp­rundor på den nordiska vinterns ofta glashala underlag inte riktigt att re­kom­men­dera. Därav önskemålet om ett promenadband.

Svaret lät vänta på sig, men var positivt när det väl kom. Fast hela beloppet skul­le Folkhälsan inte kunna stå för. Istället rekom­men­de­ra­des jag att höra mig för även hos Lions Club Mariehamn. Sagt och gjort, för har man redan sänkt sig så lågt som det går är det bara att trampa på i ullstrumporna. Stolthet är en lyx som folket på gräddhyllan kan hålla sig med.

Idag kom beskedet. Nu, mina vänner, ska det oavsett väder­leks­för­hål­lan­den bli promenera av! :o)

Tack, Folkhälsan på Åland! ♥
Tack, Lions Club Mariehamn! ♥

Men nu står jag inför ett nytt problem istället: var i hela glödheta ska jag i lilla ”Rucklet” göra plats för mackapären??

”Morgonmål för mästare”

HÄR SNACKAR VI inte något kaffe på sängen med blomster, flaggor och skönsång, denna mulna, fuktiga och trista onsdag i november, må­naden som gud glömde. En näve piller och en slät mugg fika är en lämp­ligare inledning på denna min 52:a födelsedag. För vad finns väl att fira?

Jag har således blivit ett år äldre. Ännu ett år har jag offrat på att faj­tas för min rätt och framtiden ser fortsättningsvis lika mörk ut som de ljusförhållanden som råder inuti rumpan på en ko.

Men fint besök har jag allaredan haft idag. Tidigt i morse gled Aktia Liv­försäkring Ab in här på bloggen. Badaboom, rätt ner på inlägget ”Oj, oj ...” damp de.

Konstigt. Så sent som den 8.11 har de skrivit ett brev till mig, i vilket de med eftertryck talar om att mitt premiebefrielseärende handlagts helt korrekt (jo, jo ...) och för deras vidkommande nu är slutbehandlat.

Så vad är det då som föranleder detta celebra besök..? Inte fan var det för att gratulera mig på födelsedagen som de tittade in. Månntro hade de hoppats på att få reda på vad jag kommer att hitta på här­näst? Men si, så korkad är jag inte, att jag i detta forum basunerar ut vad som komma skall. Och huruvida ärendet är slutbehandlat eller ej ska de tids nog bli varse.

Men, men, nu är det snart dags för dagens antibiotikapiller nummer två. Bäst att jag får i mig en macka före det, för att skona magen. För nog skulle det ju vara mäkta surt om jag i onödan drar på mig problem med den delen av systemet också, som snart är det enda som det inte är något fel på ;o)

RECEPT > Saftig filmjölkskaka med rårivet äpple (långpannebak)

 
HÄROM DAGEN STOD jag plötsligt med en nästan full liter filmjölk som närmade sig sin levnads slut. Eftersom jag inte kände för att klunka i mig allt­ihop bara för att så fick det bli en långpannekaka istället.

Det här är ett egenuppfunnet recept, med en smak som är aningen ”julig” utan att fullt ut bli ”pepparkaka”. Kakan är saftig, har bra håll­barhet och räcker till många. Beroende på vilket omfång du anser att en portionsbit har får du ut 20-35 bitar från en långpanna ;o)

DU BEHÖVER:
9 dl vetemjöl
5 dl socker
3 tsk mald kryddnejlika
2 tsk mald kanel
1 msk bikarbonat
7,5 dl filmjölk (surmjölk/piimä i Finland)
1 st (c. 185 g) mjöligt äpple, skalat och rårivet
150 g smält smör eller margarin

GÖR SÅ HÄR:
Sätt ugnen på 200°. Klä en långpanna, c. 30x40 cm stor, med bak­plåts­papper.

Blanda alla torra ingredienser i en stor bunke.

Tillsätt filmjölken c. en tredjedel i taget och rör till en slät smet. Använd slev eller slickepott. Med en visp blir det bara bökigt.

Skala och råriv äpplet och blanda ner det samtidigt som det smälta smöret.

Bred ut smeten i långpannan och grädda mitt i ugnen 25-30 minuter.

Låt kakan svalna före du skär upp den i portionsbitar. Den kan f.ö. all­deles utmärkt glaseras med samma typ av färskostglasyr man an­vän­der på en morotskaka.

Vill du variera dig kan du alldeles bra byta ut äppelrivet mot t.ex. 1 dl lingonsylt. Hackad mandel eller hasselnötter är gott att ha i. Och du, varför inte prova att ersätta en del av filmjölken med saften från en färskpressad apelsin? Det har jag inte provat själv, men det kan bli riktigt gottgott!

Om svårigheterna med att lyckas i sina försök att avstå från att bli bitter

SAMMA DATUM FÖR exakt två år sedan vaknade jag till en magnifik soluppgång över Atlanten, och kunde efter en första kopp kaffe på balkongen masa mig ner till en överdådig frukostbuffé för att äta den utomhus. Solen sken, dagen var ett oskrivet blad och om bara några dagar skulle jag fylla 50.

Det var då det.

Hade jag hösten 2010 kunnat skåda in i kristallkulan och för­utsett att försäkringsbranschen och hälsovården ytterligare två år sena­re fort­farande skulle ägna sig åt en hetsig pingpongmatch med mitt lilla liv som boll, ja, då hade jag aldrig gjort den resan.

Då trodde jag ännu, naiv som jag är, att den sedan 2009 förordade rehabiliterings­utred­ningen skulle bli av när som helst, trodde att Livet, som då stått på PAUS i nästan två år redan, skulle gå igång igen.

Hur fel hade jag inte? Hur bitter och inåtvänd borde jag inte vara vid det här laget? Och visst, bitter är jag, i viss mån inåtvänd också. Men allra, allra mest är jag så inihelvetesjävlars blixtförbannad

... på att det s.k. sociala skyddet inte fungerar överhuvudtaget,
... på att det företag jag med stor möda under tjugo arbetat in tillåtits försvinna ner i avloppet medan en hoper ”sakkunniga” stått bredvid och klappat takten,
... på att ingen i något led tar något som helst övergripande ansvar,
... på att det är den som är sjuk och lekman som synbarligen är den som ska både veta, kunna och göra,
... på att i alla led utsättas för en nedlåtande, nonchalant och viss mån försumlig behandling,
... på att ännu idag, 2012, ifrågasättas och stämplas som mindre till­räknelig, för att jag, i likhet med många andra av idag, för över tio år sedan sökte hjälp för att själsligen överleva separationen från Lilla A:s pappa.

I en vanlig domstol är man oskyldig tills motsatsen är ställd utom alla tvivel. I en ”vårddomstol” är det precis tvärtom. I det fallet får du, oav­sett hur många expertutlåtanden du överlämnar, finna dig i att bli be­handlad som en förslagen försäkringsbedragare och full­blods­hypo­kond­riker. Och det är alltid du, som är sjuk/invalidiserad, som bär den tunga bevisbördan*, inte dina ”åklaga­re”.

Och värst av allt: ”nämndemännen” är en skock icke-sakkunniga med ett vinstintresse i bakfickan medan ”domarna” oftast är läkare med fel specialitet, som dessutom tjänar ett saftigt levebröd på att ”sakkun­na” för de penninghungrigas räkning.

Hela systemet är så helvetes genomruttet att det enligt alla medicins­ka odds borde ha självdött av galopperande kallbrand redan för länge sedan. Så, säg mig, varför är det så svårt för vissa av er där ute att inse att här tarvas en radikal förändring..?

* Bevisbörda åvilar den som beträffande viss omständighet måste få fram bevisning för att kunna vinna målet. I ett brottmål är det åklagarens uppgift, så icke i ett invalidpensionsärende eller andra försäkringsfall.

Om att finna små, små korn av glädje fast mest det mörker är

DET VAR SÅ roligt, jag måste skratta, igår när en bekant varit och läm­nat in mitt digra överklagande hos, inte till*, Alandia-Bolagen. Efter­som jag på sistone har lärt mig att det är bäst att gardera sig med så­väl hängsel som livrem och lacksigill, bad jag bekantingen begära ett mottagningskvitto på att handlingen inkommit inom stipulerad tid.

Detta var vad som presterades, på en bit kartong:

Ja, jag vet inte vad ni tycker, men för egen del är jag förvånad över att ett försäkringsbolag, som garanterat, pga sin ohejdade vana att hellre fälla en fria, säkerligen tar emot ett inte föraktligt antal besvärsskrifter under loppet av ett år, inte har en förtryckt kvittoblankett. Föga för­troen­deingivande, if you ask me.

Men roligt var det. Hejdlöst så.

Annat roligt är att alla mina fyra orkidéer plötsligt har bestämt sig för att blomma på en och samma gång! Och allra roligast med det är att en av dem inte gjort det sedan jag köpte den i maj 2010. Men nu är det alltså dags och två av dem sätter dessutom nya stänglar på de gamla, som blommade förra gången. That, too, is a first.

* överklagandet är till Försäkringsdomstolen, inte Alandia-Bolagen, dit det av någon anledning ska föras

Det sägs att man inte ska klaga

MÅ SÅ VARA. Men överklaga, det ska man tammefan! Fast igår kväll, på slutrakan av sammanställningen av den 1,1 kg tunga in­la­gan, höll jag för ett litet ögonblick på ett ge upp. Sen tog jag en paus, såg på ”Plus” på SVT1, och drabbades av en så rödglödgad vrede att ener­gi­pelaren sköt i höjden och sprängde topplocket av mätaren.

Så nu är det gjort, överklagandet. Nu får jag sätta min lit till att det i Försäkringdomstolen sitter ”viligt” folk, med annat än fickludd mellan öronen och något mer rättspatos än andra i ärendet inblandade.

Och på tal om ludd. Behold, resultatet av två långhåriga fruntimmer un­der samma tak plus ett ohämmat intresse för ull i spunnen och tvin­nad form:

Usch.

Men det skiter jag i just nu. Jag har neuroborrelios och jag är trött. Dör jag, så är det sannerligen inte på grund av tonvis med lite damm. Dess­utom är det en ny dag imorgon. Och vem vet? Kanske visar den sig vara en bra dammdag.

PS. Tre nya bibbalån av ”60+ och singel” sen igår! Wow, liksom :o)

Lita på din instinkt

 
... använd lacksigill.

”O Justitia, into thy hands I commend my life”

 

Finns det liv, finns det hopp.
Fast kanske inte i försäkringsdiktaturens Finland?

Det här är f.ö. mitt 1500:e inlägg.
Och igår hade ”60+ och singel” lånats ut 50 gånger på bibban.

Framtidsplaner

JAG VAKNADE 05:04 imorse. Okristligt tidigt, jag vet, men det var tji somna om. Så jag inväntade morgontidningen, som kom vid sexsnåret, och sen steg jag upp. Under de tidiga morgontimmarna har jag suttit och bladat bland mina överklagandepapper. Och funderat.

Hur låter det här, tycker ni:

När det väl kan bli tal om att arbetspröva skulle jag väldans, väldans gärna vilja göra det antingen hos FPA eller som pensionshandläggare hos Alan­dia-Bolagen. För båda sysslorna har jag ju faktiskt ett alldeles särskilt intresse och en viss fallenhet.

En alldeles utomordentlig idé tycker jag själv! Vad tycker ni..?

Vad som däremot är mindre utomordentligt är kosthållningen under så­dana pappersbemängda veckor som den innevarande, när Lilla A dessutom råkar vara fadersfixerad och det följaktligen är bara moi som ska utfodras. Billigt blir det ju förstås, men ärligt talat inte särskilt kul.

Ingen skulle förresten bli mindre förvånad än jag, om det av ovan nämn­da orsak plötsligt växer ut stjärtfjädrar på gumpen och sporrar på hälarna. Fast någon äggläggning blir inte aktuell. Den tiden är sedan länge förbi.

Because I’m bloody well worth it!

JÄVLA SKITDAG IDAG. En riktigt typisk två bitar morots­kaka till efter­middagskaffet-dag. Och en halv bit till på kvällen.

Så vadan detta usla humör? Jo, ser ni, idag fick jag veta

... att FPA bemött min polisanmälan precis som väntat. De har förstås bestridit att de på något vis som helst ägnar sig åt något så fult som ett lagstridigt förfarande. Och så klämmer de förstås i med samma: ”Vi har redan vid flera tillfällen upplyst Backlund om hur bostadsbidraget beräknas och om att det är social- och hälsovårdsministeriet som stif­tar lagarna” och bla bla bla, som de redan tidigare serverat JO den 1 juni.

... att jag var korkad som gjorde min anmälan till Ålandspolisen och inte gick direkt Centralkriminalpolisen, eftersom ärendet enligt riks­åklagarämbetets föreskrifter är ett brottmål som är viktigt ur sam­häl­lets synpunkt (mer specifikt: ”brott som begåtts av personer i be­ty­dan­de samhällelig ställning, om ärendet uppvisar drag som kan rubba förtroendet för likställdheten mellan medborgarna eller det straff­rätts­li­ga systemets funktion”)

... att samma myndighet, ovanpå de redan fem månader som förflutit sedan de till JO gav sitt rappakaljasvar, har beviljats ytterligare två veckor respit för att reda ut hur tusan det ligger till med deras jävla bostadbidragsberäkningar. Vilket väl i och för sig kan ses som positivt, för det tyder ju på att något är på gång i hufvudstaden.

... att Pensions-Alandia skiter totalt i sina kunder, eftersom de inte lyckas få fram de protokollkopior som jag behöver för mitt över­kla­gan­de till Försäkringsdomstolen eller ens meddela mig om att det är på G. Fast, va’ fan, det visste jag ju redan.

Och handen på hjärtat, vad skulle väl folk som hös­tar in en bruttolön på 107.000 eller 223.000 euro/år bry sig om en sjuk och halvgammal kärr­ing, som under samma tidsrymd förväntas överleva på ett netto på 8.420 euro? Inte ett jota, det är då ett som är säkert. Och av de där 8.420 pengarna har jag väl vid det här laget spenderat några hundra på kopieringspapper ... :o(

Jag har en bestämd känsla av att det blir två kakbitar imorgon också.

Om att ta det säkra före det osäkra

JUST NU KÄNNS det som om papperskriget som pågår på flera fronter samtidigt kommer att bli min för tidiga död. Då känns det gott att veta att det kommer att finnas åtminstone en julklapp från mig till Lilla A.

Sen kan jag rapportera om ett lustigt (nåja) fenomen i samband med den nyligen påbörjade tre veckor långa antibiotikabehandlingen av min neuro­borre­lios. Plötsligt känns det nämligen som det ”småkokar” inuti mitt vänst­ra knä, samma knä som jag haft det lite värkigt och små­be­svär­ligt med i sisådär ett halvår.

Måhända är det de små spiroketuschlingarna som sjuder i sitt eget spad..?