Våren väller in!

ÅRETS SÅDD BÖRJAR närma sig slutet. Denna morgon har jag suttit vid köksbordet och pillat ihop såband med morotsfrön. Jag vet näm­li­gen få saker som är så urtråkiga som att gallra morötter. Och liksom varje år, sitter jag och fascineras över att något så försvinnande litet kan innehålla allt som behövs för att producera någonting jättestort. Naturen upphör aldrig att imponera på mig. Faktiskt mer och mer ju äldre jag blir.

På gården börjar det hända saker. Påskhelgens underbart varma och soliga dagar har satt fart på det mesta. T.ex. backsipporna utanför Glaspalatset står i fullaste blom. Tänk, under året som gått har jag helt hunnit glömma bort att jag har både rosa och lila!

Få saker lyckas ändå slå vårens moss- och gräsmattsblomning i över­väl­digande intensitet. Ännu är långt ifrån hela gården blå när blå­stjär­nan blommar, men arealen ökar för varje år som går. Passa på att kasta ett öga om du tittar in till ”Rucklet” när gårdsloppisen är öppen imorgon kväll!

Growing It Like A Pro

MINA BÅDA PLUGGBOXAR är redan upptagna av gurka, tomater, squash, chili osv, men det fanns fler frön att så. Då fick jag plocka fram min hög med margarinaskar med dräneringshål gjorda i botten. Sen gjorde jag som proffsen:

Först ett 3-4 cm lager med mager såjord, platta till.
På med c. 1 cm fin sand, platta till.
Ut med fröna och sist på med ett tunt lager finaste krossgrus.
Vattna.
På med genomskinligt lock och vänta.

Efter bara fyra dagar ser det ut så här. I den här asken är det zinnia som gror som bara den.

Igår blev jag tvungen att klippa en del av gräsmattan för första gång­en för året. Tänk, va!

Och torsdag kväll, 18:00-20:00, håller jag öppet i ”Rucklets” gårds­lop­pis igen. Några nya bilder av grejor till salu finns på gårdsloppisens egen Facebooksida.

Ett fenomenofantastiskt påskväder

PERFEKT PÅSKVÄDER FÖR tjärstrykning av träbåtar. Perfekt för kok­kaffe, kanelbulle och ett spetsglas guatemalansk rom i solskenet! Dess­utom perfekt läge för att träna sig i att stillasittande titta på när andra jobbar :o)

På kvällen sådde jag blommor för förkultivering inomhus. Limegrön zin­nia, perenn rosenkrage i rosa och röda nyanser, låg sommaraster i blandade färger och marktäckaren Aubrietia x cultorum av varianten 'Red Cascade'. Gud i London, vilka mikroskopiska frön den sistnämnda har ... Tur att jag inte nös innan jag fick täckgruset i lådan!

All Light on Me!

I VÅR ÄR det första gången som mina julrosor producerar så pass mycket blomstänglar att jag nänns norpa mig några till årets första trädgårsbukett. Bukett och bukett, det är väl kanske att ta i. Men någ­ra julrosor och snödroppar i en vas är alltid en början. Julrosor vill jag ha mera av! Igår såg jag en ”blå” hos Susie på Stjärnarve som jag blev såå sjuk på ...

Sent om sider lyckades jag den 8:e få sådder igång inomhus. Icke-hybridgurkan, vars frö jag köpte från England, var först upp ur jorden, squashen var inte långt efter och inte tomaterna heller. I år är det f.ö. första gången jag bjuder mina bebisar på tillskottsljus, så vi får väl se om det gör någon skillnad.

Idag lider jag av ”frasstramp”; en rastlöshet som är som en elektrisk ström genom kroppen. Måste hitta på något! Kanske hugga en påse kanelsnurror och ta en tur för att hälsa på herr K i skogen ..? Fast han kanske inte är hemma :o/

Dumsnål dominoeffekt

NÄR JAG LAGAR en halv sats mjöd går det åt bara 1/4 tesked jäst. Jästen har jag i frysen, så om jag nu en gång tinat 50 g måste jag ju använda resten också. Helt idiotiskt egentligen, för ett paket jäst har kostat mig 15 cent och det skulle väl inte vara hela världen om det mesta blev oanvänt.

Ja, jag menar så, för prislappen på ingredienserna till en laddning ka­nel­bullar, som blev bieffekten av mjödtillverkningen, är ingalunda 15 cent! Särskilt inte som fyllningen består av mandelmassa och rejält med smör. Men jag slösade i alla fall inte bort jästen ;o)

En plåt med den här modischangen blev det också:

Om nå’n är fikasugen ikväll så vet ni vad som gäller ;o)

Påskfönster anno 2014

ÄGGSKALEN I ÅR är från ankägg, som är mycket hårdare och därmed lättare att hantera än urblåsta skal från hönsägg. Jag skulle väldigt gärna vilja få tag på flera, men f.n. får jag nöja mig med dessa sju.

Helt odekorerade är de, för den här påsken känner jag mig osed­van­ligt färglös. Men vitt är vackert, i all sin enkelhet! Krokarna som man hänger dem med gör man så här:

Påsk på er!

SISÅDÄRJA, SÅ VAR premiären av ”Rucklets” gårdsloppis avklarad. Puh ... vilket himla jobb, hörni! Men ojojoj, så mycket grejor jag hittat både högt och lågt. Saker som jag glömt att jag har. Saker som jag nå­gon gång klassat som bra-att-ha. Saker som jag definitivt inte be­höver.

Det dök faktiskt upp fler än jag väntat mig. Men hej, alla ålänningar som besöker min blogg! Ni som är på Facebook får med förtjusning gilla Gårdsloppis i Rucklet, så ännu fler hittar hit nästa gång! Det är näm­ligen där jag hojtar till när jag öppnar dörren nästa gång.

Men nu är jag helt slut, för morgonen började tidigt med fastande blod­prov igen. Ett labbesök som visade sig vara helt bortkastat, ef­ter­som jag under förmiddagen fick veta att de sjabblat och glömt att pro­vet skulle frysas per omgående. *Suck!* Och ett nytt kan jag inte få taget förrän på tisdag. Fastande igen då, förstås :o/

Så nu ska jag faktiskt varva ned med att påskpyssla lite. Jag har se­dan länge några urblåsta, omålade ankägg som ska få upphäng­nings­krokar och komma upp i köksfönstret. Något i stil med vad jag gjorde för några år sedan. Och till det tänker jag bannemej ta ett litet glas rom!

Imorgon ska jag laga pashka och mjöd till valborgsmässafton. Glad påsk på er, allesammans!

Åländsk behörighet (eller ..?)

SÅ HÄR STÅR det i Landskapslag (1975:63) om tillämpning av lagen om bostadsbidrag (sektion M18):

”2 §. (1994/58) De uppgifter och befogenheter som enligt lagen om bostadsbidrag ankommer på statsrådet, miljöministeriet och folk­pen­sions­anstalten ankommer i landskapet på [landskapsstyrelsen].”

Detta torde betyda, att det bl.a. ankommer på LR att utfärda en årlig förordning för beräkningsgrunderna för det allmänna bostadsbidraget, jämlikt vad som stipuleras om statsrådets uppgifter i rikslagstiftningen i Lag om bostadsbidrag 4.6.2975/408. Men en sådan land­skaps­för­ord­ning existerar icke, såvitt jag har kunnat utröna.

Vidare stipuleras följande:

”4 §. (1993/118) Bestämmelserna^[1] om ändringssökande skall inte tillämpas i landskapet Åland.”

Om så inte är fallet, och 8 kap. L om bostadsbidrag 4.6.1975/408 i FFS följaktligen inte ska tillämpas på Åland, vilken är i så fall den be­svärs­instans man som ålänning egentligen ska rikta sig till vid sökande av ändring? I nuläget uppger FPA Besvärsnämnden för social trygghet som första besvärsinstans och som andra Försäkringsdomstolen.

I Förordning (1995:7) om skötseln i landskapet Åland av vissa ärenden som gäller bostadsbidrag (sektion M19) stipuleras det dessutom så här:

”1 §. De förvaltningsuppgifter som följer av lagstiftningen^[2] om bo­stadsbidrag handhas i landskapet Åland av folkpensionsanstalten en­ligt vad Ålands [landskapsstyrelse] och folkpensionsanstalten närmare avtalar.”

Den 6.4.2014 bad jag vik. avdelningschef Carolina Sandell vid so­cial­vårds­byrån om att få veta var jag kan ta del av detta avtal, men har inte fått något svar. Frågan som infinner sig per omgående är förstås: Existerar det överhuvudtaget ett sådant avtal? HÄR, i detta protokoll från en enskild föredragning 2009 under föregående regering, hittar jag referens till ett sådant. Men bilagan med själva avtalet, som ska åtfölja protokollet, finns inte.

Man tycker ju, att ett sådant här ärende skulle vara högintressant för (s). Men man tycker ju så mycket, även inom (s). För egen del tycker jag, att jag förmodligen borde JO-anmäla LR.

---

^[1] i 8 kap. i rikslagstiftningen
^[2] Avser även rikslagstiftningen. Byt där ut alla ”statsrådet” mot ”Ålands landskapsregering”!

Politik på gräsrotsnivå

DET ÄR CIRKUS 1½ år till nästa lagtingsval. Redan idag är jag hyfsat säker på vilket parti som inte får min röst när det beger sig. Men tack för visat intresse (???).

RECEPT > Serinakakor à la P

 
FÖR NÅGRA MÅNADER sedan fick jag smaka en småkaka som var så fantastiskt god. Den mer eller mindre smälte i munnen. ”Serinakakor heter de”, sa P, som stod för kaffekalaset. Sedan dess har jag drömt om dessa godsaker och häromdagen fick jag receptet av henne.

På nätet finns det också recept på dessa serinakakor, men de avviker en aning från det jag har fått, eftersom det sägs där, att de ska pens­las med ägg och strös med hackad mandel (och pärlsocker). Så gör in­te P, så jag gjorde inte heller så. Jag menar, varför krångla till det?

Av receptet blir det c. 60 småkakor.

Du behöver:
200 g smör eller margarin
100 g farinsocker (c. 1,5 dl)
1 ägg
(3 msk vispgrädde)

1-2 tsk vaniljsocker
1 tsk bakpulver
250 g vetemjöl (ungefär 3,5-4,0 dl)
Blanda de här torra ingredienserna med varandra.

Gör så här:
Väg upp smöret i god tid, för det ska vara rumsvarmt när det sedan vispas ihop med sockret till en homogen smet. Tillsätt ägget och fort­sätt vispa riktigt ordentligt. Därefter tillsätts den eventuella visp­gräd­den; själv utelämnade jag denna helt trots att det enligt P är denna som är pricken över i:et. Till sist i med mjölblandningen och blanda det hela ordentligt.

Ställ bunken i kylen minst en halvtimme. Innan du tar fram den igen sätter du ugnen på 175° och laddar två bakplåtar med bak­plåts­pap­per.

Dela smeten i två delar. Rulla ut dem till längder och dela varje i 30 bitar. Trilla bollar av dem, lägg dem på plåten och tryck till ovansidan med en gaffel om du vill få ett fint mönster.

Grädda kakorna i övre delen av ugnen i 10-15 minuter. Den exakta gräddningstiden beror på hur din egen ugn beter sig. Låt svalna på galler. Lås in ditt dåliga samvete på lämpligt ställe, stoppa en kaka i munnen och njuut!

”Rucklets” gårdsloppis

SJÄLV ÄR JAG inte med på Facebook, men nu är i alla fall ”Rucklets” gårdsloppis det :o) HÄR är länken.

Nu ska jag ta lite bilder av vad som finns upplockat till salu och på tors­dag kväll kl. 18:00-20:00 drar vi igång. Men innan dess är jag ombedd att imorgon f.m. infinna mig för att informera sossarnas lagtingsgrupp om mina upptäckter runt den lagstridiga hanteringen av det allmänna bostadsbidraget. Och i någon lucka borde jag hinna baka matbröd ock­så.

Scheisse, vad det kan köra ihop sig ibland ...

Här är vi minsann inte beredda att ta ner skylten ännu! Vi hänger upp den istället.

DET KOMMER NÄRMARE! Nu har jag äntligen lyckats tillverka mig två skyltar att ställa utanför ”Rucklet”, så får jag bara prismärkningen färdig kan vi kanske kasta upp dörren i nästa vecka.

Men jeeesus, så mycket grejor vi har ... Tacksamt nog, så traskade det faktiskt iväg en vitmålad hatthylla, ett stort, stavlimmat skärbräde och en liten anslagstavla utan att vi hunnit öppna för försäljning ännu! Det tar jag som ett gott omen :o)

Trevlig helg, där ute!

Boost för ett slokande självförtroende

PÅ VISSA OMRÅDEN har jag, precis som de allra flesta, ett alldeles excellent självförtroende. Det är liksom något av en självklarhet, när det gäller saker man vet med sig om att vara bra på. Men sedan finns det ju gott om annat, där man känner att man är ute på de välkända sju famnarna djupt vatten; t.ex. då man gör något för första gången och inte har en pastellblå aning om hur resultatet ska bli, hur det ska tas emot av andra.

Som när jag utan nämnvärd eftertanke inhandlade en hyfsad bords­mik­ro­fon, ljudisolerade Lilla A:s sovrum så gott det gick, laddade ner ljudredigeringsprogrammet Audacity och glatt gav mig i kast med att läsa in ”60+ och singel” själv, väl medveten om hur illa jag alltid tyckt om min egen röst och utan någon som helst erfarenhet varken av in­spelningsteknik eller ljudredigering.

Många, många timmars högläsande senare och efter ännu fler timmar framför det digitala redigeringsbordet var filerna äntligen klara och res­ten är historia. Den strömmande ljudboken har, till min häpnad, blivit en riktigt populär biblioteksbok och särskilt varm om hjärtat blir jag, ro­mandebutanten och den glada inläsningsamatören, när för mig okända lyssnare har så här gott att säga om resultatet:

Tack, Kia! Kanske jag trots allt måste överväga att läsa in min senaste bok också, YOLO [man lever bara en gång], medan jag inväntar in­spi­rationen att ta mig an Solveigs fortsatta öden och äventyr? YOLO som ljudbok fanns inte med i planerna, men jag är ju kvinna! Därmed har jag fullt mandat att ändra mig ;o)

Något tilltryck av 60+ som riktig bok fanns inte heller med i planerna, så det var ju lite synd att det förlagsavtal jag erbjöds inte var ett så­dant man tackar ja till om man har hjärnan ansluten till resten av krop­pen. Jag tror nämligen att tant Solveig hade hittat fram till många lä­sare den vägen. Nej, förresten, jag vet att hon hade gjort det! Det finns ju lik­som kvitto på det, i och med hur väl e- och ljudboken gjort ifrån sig, helt utan förlagsmarknadsföring.

Men, va’ fan! ”Lätt fånget, lätt förgånget”, heter det ju. Jag får väl, som jag konstaterat tidigare, säl­ja filmrättigheterna istället. Hallå, Felix Herngren, varför hör du aldrig av dig?! Haha!

Hur KAN det vara så svårt?!

Fastande.

Tammefan, nu gick det en propp igen!!

DEN 5 JANUARI skrev jag till omsorgsminister Susanna Huovinen an­gående det &#@$¤½§ bostadsbidraget. Idag, tre månader senare, kom­mer svaret:

Tack för ert meddelande. Jag förstår att Ni vänder er till social- och hälsovårdsministeriet eftersom lagstiftningen om bostadsbidrag bereds hos oss. Folkpensionstalten sköter sedan betalningen av verk­stäl­lig­he­ten. FPA är dock inte en institution under social- och häl­so­vårds­mi­ni­ste­riet utan är direkt underställd riksdagen. FPA:s fullmäktige styr dess verksamhet. Riksdagsledamot Pentti Kettunen är ordförande för full­mäktige.

Därmed saknas SHM behörighet att ingripa i FPA:s verksamhet.

Och detta besked tog det alltså ett helt kvartal att få fram?? Guuuud, giv mig styrka ...

Men det är bara att spotta i nävarna och ta nya tag! Riksdagsledamot Kettunen har allaredan fått sig en saftig hög med e-postmeddelanden att ta hand om, för ger upp gör jag som bekant inte.

Ekologisk jordförbättring

APRIL. VÅRREGN. LÄGE att bjuda trädgårdens kalkälskare på vin­terns alla äggskal!

Under veckoslutet sprätte jag ut pellets med hönsgödsel också och har gett lite vedaska åt hallonbuskarna jag planterade ifjol. Så dagens regn kom som på beställning, även om jag t.v. inte fått något annat i jorden än sättlök av gul lök och rödlök. Men vackert så. Jag kommer väl igång vad det lider. Väl ..?

Och ja just ja! Förra veckan gav jag faktiskt alla rosor riktig rosgödsel, från butiken. There’s a first time for everything.

Om när saker och ting börjar komma till sin spets

DEN REDAN RIKTIGT röriga bostadsbidragshärvan blir allt mer till­trasslad vad tiden går. Det var illa nog, att jag för c. två och ett halvt år sedan uppdagade att FPA inte följer den finländska förordningen för hur det allmänna bostadsbidraget ska beräknas. Sjufalt värre skul­le det ändå bli, visade det sig alldeles nyss.

Nu är det nämligen så här, att Åland har egen lagstiftningsbehörighet när det gäller det allmänna bostadsbidraget. I den åländska lag­sam­ligen återfinner vi nämligen Landskapslag (1975:63) om tillämpning av lagen om bostadsbidrag och även en förordning: Förordning (1995:7) om skötseln i landskapet Åland av vissa ärenden som gäller bostadsbidrag.

I denna förordning fastslås det, att de förvaltningsuppgifter som följer av lagstiftningen om bostadsbidrag i landskapet Åland handhas av FPA enligt vad landskapsregeringen och FPA närmare avtalar.

Hoppsan då! Men något i förordningen omnämnt avtal mellan land­ska­pet Åland och FPA har jag inte lyckats hitta, så på vilka grunder är det då som FPA handhar förvaltningen av de allmänna bostadsbidraget i landskapet?

Och hur kan det komma sig, att FPA i alla sina beslut gällande all­män­na bostadsbidrag på Åland hänvisar till rikslagstiftningen, såväl L om bostadsbidrag som den av statsrådet årligen utgivna förordningen?? Inte en rad om någon åländsk lagstiftning så långt ögat kan nå.

I LL 1975:63 finns dessutom en ytterligt intressant paragraf, nummer fyra i ord­ningen. Den lyder som följer:

”4 §. (1993/118) Bestämmelserna om ändringssökande skall inte tillämpas i landskapet Åland.”

Hoppsan igen! Men hur kan det då komma sig, att varje gång man får ett beslut från FPA, så hänvisar de till Besvärsnämnden för social trygg­het om man vill söka ändring, i enlighet med 8 kap. i den finska lagen? Det är ju inte rätt på en fläck, ef­ter­som det torde vara antingen hos Ålands förvaltningsdomstol eller direkt hos landskapsregeringen man ska besvära sig.

Så, kära nån, den här soppan är sannerligen inte färdigkokt på bra länge ännu! Sedan är det ju även oerhört fascinerande, att man inte i en enda instans under hela den här långa resan verkat vara på det klara med Ålands särställning. Inte ens vid FPA:s distriktskontor på Åland, för fasiken! Än mindre har man förstås kunnat upplysa mig om saken, utan har istället låtit åren gå utan att några som helst åtgärder vidtagits och i hopp om att kärringen väl ska ge upp någon gång.

Otaliga är de gånger jag blivit idiotförklarad av både kreti, pleti och me­diamurvlar på min minst sagt uppförsbackiga väg mot upprättelse och rättskipning. Men skrattar bäst som skrattar sist. Att stämplas som kockobello av ovedersägligt ännu större korkskallar än en själv är än­då ett relativt lågt pris att betala för att få till stånd en korrigering av ett flertal uppenbara lagstridigheter!

F.ö. är undertecknad intelligensmässigt testad och godkänd – har t.o.m. papper på det – så det stör mig inte nämnvärt att iklädas dum­strut. Hur det för övriga aktörer i den här farsen står till med den sa­ken får väl nog med fog sägas vara öppet för diskussion.

En fråga om tolkning

AV ANDRA ORSAKER än mitt senknarr fick jag häromdagen anledning att studera Ålands hälso- och sjukvårds, ÅHS, handbok för pa­tient­av­gif­ter 2014. I denna står det som följer:

”Endast en avgift tas av patienten för besök för samma diagnos, samma dygn eller då patienten ombeds återkomma näst­kom­mande dag för ytterligare undersökning/behandling p g a att till­räckliga resurser inte finns tillgängliga under obekväm ar­bets­tid.”

Men nu rådande kommatering, som innebär en uppräkning, blir inne­bör­den faktiskt, att man inte be­höver betala mer än en gång

a) ”[för besök] för samma diagnos” = diagnosen är densamma vid näs­ta besök (dvs återbesök, t.ex. för uppföljning)

b) ”[för besök] samma dygn” = två eller fler olika besöksorsaker inom samma dygn

c) ”[för besök] då patienten ombeds återkomma näst­kom­mande dag för ytterligare undersökning/behandling p g a att till­räckliga resurser inte finns tillgängliga under obekväm ar­bets­tid” = kräver ingen när­ma­re förklaring

Men så är det nu inte tänkt att det ska betyda. Det fick jag veta igår. Enligt ekonomiavdelningen vid ÅHS ska man visst betala ny avgift för återbesök för samma diagnos, även fast det inte skrivits så. Jaha ..? Men för att den nu rådande ordningen ska vara juridiskt hållbar borde texten istället lyda så här:

”Endast en avgift tas av patienten för besök för samma diagnos samma dygn eller då patienten ombeds återkomma näst­kom­mande dag för ytterligare undersökning/behandling p g a att till­räckliga resurser inte finns tillgängliga under obekväm ar­bets­tid.”

Ser ni den hårfina skillnaden ..? Ett enda litet kommatecken, det efter ”samma diagnos” i originaltexten, betyder såå mycket! :o) Men allra tydligast skulle det bli om man formulerade det så här.

På Åland kostar ett hälsocentralbesök 27 euro – varje gång. Jämför detta t.ex. med Åbo, där en avgift på 14,70 euro uppbärs för ka­len­der­årets tre första besök på hälsocentralens läkarmottagning. Alla föl­jan­de besök under kalenderåret är avgiftsfria. Eller som det är för hel­sing­forsarna, vars alla besök f.n. är gratis.

Det diskuteras mycket om huruvida vi har en bra eller dålig hälso- och sjukvård här på Åland. Men ett är oomtvistligen säkert: dyr är den i alla fall, i jämförelse.

Social- och miljöministern är informerad om kommateringen och har bett mig informera de ansvariga.

Frustrerande

I MÅNDAGS MEJLADE jag, på direkt uppmaning av Ålands social- och mil­jöminister, till samtliga partigrupper i Ålands lagting. Med brevet fick de samma utförliga information om missförhållandena runt be­räk­ning­en av det allmänna bostadsbidraget som ministern själv fått ta del av ti­digare. Men tro fan inte, att jag fått ens så mycket som ett tack-för-informationen-svar från en enda av dessa folkvalda grupper.

Ärligt talat, inte är det väl särskilt konstigt att folk i gemen ger full­stän­digt katten i att rösta nuförtiden?

Men nu är det strax dags att skjuta dagens dos hero ... äh, jag menar heparin, så just nu skiter jag högaktningsfullt i allt vad politik och poli­ti­ker heter.

Rätt ska vara rätt – Ruckelhäxan strikes again. Twice!

DET BÖRJAR VISST bli mer regel än undantag att jag har rätt? Den här gången gäller det diagnosen av mitt handledsproblem, som jag själv, ända från början, konstaterade vara en senskideinflammation, men som av ”expertisen” klassades som en banal mus­kel­över­an­sträng­ning. Men rätt fick jag, i slutändan!

Så nu blir det heparin, dvs blodförtunnande, intravenöst i tre dagar, vilket är vad jag borde fått direkt med de übertydliga symptom jag upp­visade. Samtidigt skulle handleden behöva immobiliseras tills in­flam­mationen klingat av, men det är en åtgärd som svårligen låter sig vidtas.

Är man högerhänt och singelhushållande blir det varken mat i magen, disk i torkskåpet eller mycket annat gjort heller om man sätter den do­minanta klöven ur spel. Det är svårt nog att försöka torka sig där bak med ”fel” hand, med en pappersåtgång som blir dubbelt den normala innan man får till det ;o)

Men när det gäller att få till det tar Alandia Försäkring priset! Och då menar jag inte pga att de f.n. befinner sig rejält i blåsvädret, eftersom det spekuleras i att de sparkat en chef pga hans sexuella läggning. Nä, här gäller det rent allmänt tövel, som man säger på Åland. Igen.

Från ingenstans – men enligt handläggaren hämtat ur läkarutlåtanden – har jag begåvats med två sprillans nya diagnoser: A69 = Nekroti­se­rande ulcerös stomatit och E22 = Akromegali och hypofysär gigantism. Inte riktigt alla siffror rätt, om jag så säger, och därmed ännu ett be­lägg för med vilken imponerande kompetens man handlägger sina kun­ders pen­sions­ären­den, att addera till den redan långa raden.

Jag behöver väl knappast påpeka att jag opponerat mig mot miss­för­hållandet ..? Rätt ska som sagt vara rätt. Det är tur att trädgården börjar vakna till liv igen. För ens sinnesfrids skull, alltså.

Det närmar sig!

Vilket datum och vilken tid är fortfarande öppet, men jag har äntligen kommit till skott! Min nyliga städresa till Åbo hjälpte mig verkligen att ta steget över den skyhöga tröskeln och att sätta igång.

Herregud, människor, så mycket onödiga, om ock fina, saker man sam­lar på sig under årens lopp ... *stönar högt*

Om en aktivitet jag alldeles bra kunde vara utan

INTE SÄRSKILT FÖRVÅNANDE fick jag igår veta att jag har förhöjda borrelia-antikroppar igen, ett drygt år efter att jag genomgick tre på varandra följande antibiotikabehandlingar. Men så kul då ... Fast det förklarar ju eksem, senskide- och ledbandsont, en trötthet som vissa dagar gränsar till medvetslöshet, en allmän olustkänsla i hela kroppen och en hjärna som vissa dagar känns som den är fylld med något helt annat än den förväntade grå massan.

Det sistnämnda tar sig ibland lite lustiga (?) uttryck. Som i förrgår, när Lilla A och jag på kvällen fick för oss att vi var sugna på scones. Dock inte en hel sats, utan en halv, och så långt helt okej. Men sen, när det kom till självaste utbakningen, då ställde jag mig och bakade ut åtta små kakor – med stark betoning på ”små”. Inte för ett ögonblick rea­gerade jag på att ett scones blev lika stort som en normal fjärdedels kaka. Inte förrän de var gräddade och klara.

”Cocktailscones” kan vi kalla resultatet, och vore det inte för det frust­rerande i att koncentrationen mest hela tiden blippar på det här viset, så skulle jag bara garva åt det hela.

Med klart större glädje konstaterar jag däremot, att mitt lilla olivträd överlevt ännu en vinter. Igår tog jag sekatören och knipsade av en knip­pe långa skott, stoppade dom i en flaska av brunt glas och håller tummarna för att de ska utveckla rötter. Det lär gå vääldigt lång­samt, har jag läst mig till, men kan påskyndas av att man petar ner en bit pilbark i vattnet. Det ska visst vara något med salicylsyran i pil, som ju heter salix på latin, som gör att rottillväxten stimuleras.

Mammaplantan har jag svept in i fiberduk och lyft ut på terrassen för att börja härda den för utomhusliv. Oliven ska tåla ner mot minst -5°, så det borde gå bra.

Rätt ska vara rätt, på olika sätt

BLAND DET BÄSTA man kan vara med om här i Livet är när trägen vin­ner och man tids nog kan glädja sig åt
 

Som igår, när jag på eftermiddagen fick ett samtal från land­skaps­re­ge­ring­en. För ser ni, nu har den börjat ge resultat, min långa och envisa kamp för att någonstans få gehör för min upptäckt att FPA varken kan läsa innantill eller räkna som folk!

Slutsatsen – den något förvånande – måste därmed bli, att det är på Åland som republikens mesta hjärnkapacitet och högsta koncentration av laglydighet står att finna. En slutsats som ter sig väldigt självklar, eftersom responsen på det finländska fastlandet ända sedan slutet av 2011 varit lika med noll, medan det här tycks ta skruv per omgående.

Det ska bli högst intressant att se vad som sitter intrasslat i garnet när man väl börjar nysta i den här härvan, det måste jag säga!

***
Ett annat sätt att få rätt, är att avstå från att ingå avtal som inte är heltäckande. Det ter sig säkerligen i mångas ögon som urbota korkat av mig, att jag med berått mod – och dessutom tre gånger på raken – tackar nej till erbjudandet att få ”60+ och singel” utgiven ”på riktigt”. Men varför medvetet säga ja tack till ett avtal, som inte inbegriper alla områden som bör regleras för att undvika framtida tvister?

Så pass gammal i gamet är jag, att jag lärt mig att det i lägen som det­ta är mera rätt att avstå än att skriva på. Det man går miste om i gung­intäkt har man i princip alltid igen på karusellen. Oräkneliga är dessutom exemplen på hur schweizerostliknande, juridiska dokument resulterat i långdragna pro­cesser och hårt nedsliten tandemalj. Better safe than sorry, säger man i den anglosaxiska världen. I couldn’t agree more! säger jag.

Och va’fan, Solveig är ju trots allt redan publicerad :o) Precis som nyaste boken.

Tjuvstart

INTE ETT FRÖ har jag sått ännu. Den rätta inspirationen har liksom in­te behagat infinna sig. Den gör liksom inte det, när jag fortfarande är tvungen att skrapa rutorna på Röda Faran på morgonen.

Men en kruka med ekobasilika har jag i alla fall inhandlat från livs­me­dels­butiken! Hela arton plantor med fina rötter fick jag + morgonens ostmacka guldkantad med de allra minsta. Det är liksom inte värt var­ken fröpengar eller jobb att dra upp egna plantor, när man för 2,05 € fixar hela sommarens behov på ett litet kick.

Den gubben gick inte

NU HAR ÄVEN Svenska Författarförbundets juridiska av­del­ning grans­kat det avtal jag för ett tag sedan fick mig tillsänt av ett svenskt förlag. Ett förlag som själv tog kontakt med mig, inte jag med dem, med an­ledning av att ”60+ och singel” fått en sån flygande start i den digitala bokvärlden, i den fromma förhoppningen om att med hull och hår få lägga vantarna på tant Solveig.

Himla otur för dem bara, att jag är långt ifrån bortkommen när det gäl­ler juridik. Att detta var något man inte skriver på, med mindre än att man är helt tappad bakom en vagn, det insåg jag redan efter 1 §. Och nu, när den riktiga expertisen på avtal av den här sorten uttalat sig, är saken så att säga biff:

Avtalsförslaget kräver omfattande omarbetningar för att motsvara för­bundets rekommendationer, bl.a. är avtalstiden för lång, rät­tig­hets­upplåtelsen för vid, royaltyvillkoren för otydliga och li­cen­sie­rings­möj­ligheterna för breda.

Avtalsförslaget är helt enkelt inte balanserat gällande rättigheter och skyldigheter. Därtill är avtalsförslaget för kortfattat för att kunna fun­gera på ett bra sätt. Det finns många oreglerade områden, vilket ökar risken för strul. Min bedömning är därför att du inte bör acceptera för­lagets avtalsförslag.

Summa summarum, så har jag blivit erbjuden an offer I can refuse, och låt mig säga så här: min tro på mänskligheten har inte direkt för­bätt­rats i och med detta försök till vad som väl snarast måste rubriceras som rena bondfångeriet.

***
Så var det med den saken. Livet går vidare och dagens första anhalt blir hälsocentralens akutmottagning. Under måndagen och tisdagen var jag bortrest från ön för att, i bokstavlig bemärkelse, göra rent hus på annan ort.

Men, men, två fulla dagar av energisk städning är tydligen mer än fy­siken pallar för numera, för tanten har dragit på sig en gudsnådelig inflammation i höger handled. Vill det sig illa blir det immobilisering av högerkardan i ett antal veckor, hur nu det rent praktiskt ska gå till i ett singelhushåll som mitt :o/

Av den här anledningen begråter jag just nu, i motsats till andra, inte det faktum att vintern kommit på återbesök. Trädgårdsarbete går näm­ligen jäkla dåligt ihop med en akut peritendinit alternativt tendo­va­ginit.

Edit kl. 11:54
Jaha ... Efter 27 euro i besöksavgift och drygt två timmars väntan (= tre nummer av Lantliv och ett par Illustrerad vetenskap) fick jag till slut fem minuter med en med.stud, som ställde fel diagnos (muskel­över­an­sträng­ning).

Det enda som kan sägas ha blivit rätt, var den labbremiss för bor­re­liaprov som jag bad honom skriva, eftersom utslaget på andra hand­loven brer ut sig mer och mer och nu blommat upp på ett intilliggande område också.

Vänster eller höger ... eller vänster ..?

DET ÄR INTE lätt alla gånger, när den ena handen inte vet vad den andra vill. Som i fredags, vid mötet med social- och miljöminister Carina Aaltonen vid Ålands landskapsregering (LR), då även vik. av­del­nings­che­fen för hela social- och miljöavdelningen, Carolina Sandell, var när­varande. Båda två uppgav, i princip med en mun, socialvårdsbyrån som adressat för den skrivelse jag ombads inkomma med. Fint så långt.

När jag någon timme senare mejlade denna skrivelse gick den därför till vik. byråchefen vid socialvårdsbyrån, Berndt Ekholm. Döm då om min förvåning, när jag efter knappa tre timmar får följande meddelande:

”Bästa Nina Backlund

Tillsynen över folkpensionsanstalten handhas sedan 1.1 2014 av Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet ÅMHM. Jag vidarebefordrar därför ditt ärende dit enligt förvaltningslagen 18 §.”

Meeh, vad är nu detta för något?! Det låter ju för fan helt otroligt, att varken ministern eller vik. avdelningschefen skulle ha varit införstådda med den saken!

F.ö. har jag för mig att ÅMHM:s roll som tillsynsmyndighet är att agera i enskilda ärenden, medan det åligger socialvårdsbyrån att

”/.../ ut­veckla, planera, samordna, följa upp och utöva tillsyn över social-, hälso- och sjukvården samt miljöhälsovården och miljövården, så att den är kvalitativt och kvantitativt ändamålsenlig med beaktande av de aktuella förhållandena och gällande bestämmelser.” (N.B. det jag strukit under.)

... samt att handlägga ärenden som gäller utkomstskydd, främjande av social välfärd och före­byg­gan­de av sociala problem. Allt enligt LR:s egen information på webben.

Att FPA kategoriskt bryter mot statsrådets förordning när de räknar allmänna bostadsbidrag är väl för fan i våld inte att betrakta som ett enskilt socialvårdsärende?? Det drabbar hela befolkningen, inte bara i landskapet Åland, utan i hela republiken Finland. Det fasansväckande är, att detta låter misstänkt likt metoden man vid jus­ti­tie­om­buds­man­na­äm­be­tet i Helsingfors använde sig av för att undgå att behöva ini­tiera en utredning med anledning av mitt klagomål.

Gud, giv mig styrka ... *himlar med ögonen* Mera styrka, borde jag kanske säga? För det som jag för ett kort ögonblick inbillade mig att var inledningen av slutet på hela den här allt löjligare historien, ser ju de facto ut att vara inget mindre än början på Akt II, med scenbyte i pausen och en ny rollbesättning in på tiljorna.

Och i knäna har jag borreliaont igen. Plus att eksemet, som hud­lä­ka­ren svor på att jag skulle vara av med för evigt efter de tre, på va­rand­ra följande antibiotikakurerna för neuroborreliosen, har återkommit. Jag behöver knappast poängtera, att jag just nu har rätt lätt för att hålla mig för skratt.

Formbart, i varierad grad

EN TID EFTER att jag fyllt femtio fick jag av goda vännerna M & P ett par knallröda IKEA-bakformar med non stick-yta i försenad present. Av någon obegriplig anledning har jag inte tagit dem i bruk förrän nu. Dumt, för att inte säga korkat! Bättre brödformar kan man nämligen inte hitta. Slut på penslande, slut på inklädning med bakplåtspapper, bara rätt i med degen. Och beskåda vilket suveränt resultat:

Inte fullt lika formbart ter sig det förslag till förlagsavtal som jag fått mig tillsänt. Hur kul det än skulle vara att få klä upp Solveig i riktiga, hårda pärmar och ett glättat omslagspapper, så lutar det mer än det namnkunniga tornet i Pisa mot att mitt svar på frågan: ”Deal or no deal?” blir det sistnämnda. För se, nå’n jävla måtta med ens fri­kos­tig­het får det faktiskt vara!

För denna, i mitt litterära moderskap, nypptäckta integritet har jag till och med belönat mig själv med ett fång solgula tulpaner. Det kan san­nerligen behövas, för där ute tar det i med runt 17 m/s i byarna, ligger nyfallen snö på marken och kommer ner mera av den varan. Me no like sådana här meteorologiska bakslag :o(

Men det var väl högst intressant!

NYSS HEMKOMMEN FRÅN ett c. timslångt möte med social- och miljö­minister Carina Aaltonen vid Ålands landskapsregering (LR). Ett på alla sätt intressant sådant. Det jag nu i drygt två år stångats med i alla upptänkliga, fastländska instanser, dvs att FPA bryter mot gällande förordning när de beräknar alla allmänna bostadsbidrag, begrep hon i princip per omgående.

Men vad som är riktigt intressant, är att LR har egen behörighet gäl­lande denna bostadsbidragsform, i motsats till bostadsbidragen för pensionstagare! LR köper bara administrationen av bidraget av FPA – som följaktligen inte gör det jobb LR betalar dem för att göra, utan tar bara hutlöst betalt för det. Hi och hej, så attans förargligt att jag inte hade tillgång till den informationen i ett mycket tidigare skede.

Nåväl, nu blir det alltså, på uppmaning av Aaltonen, en ny skrivelse. Denna gång till LR, som kommer att ta sig an det hela – och för­hopp­nings­vis FPA riktigt rejält i örat i slutändan. Och om så inte görs, så har jag i så fall ett ännu saftigare köttben att servera Europeiska dom­sto­len om det blir nödvändigt.

Så trevlig helg, Hillevi lilla, och alla andra också förstås :o)

Det är mycket nu – Part Three

MEDAN FÖRSLAGET TILL förlagsavtal för ”60+ och singel” f.n. proffs­synas i sömmarna har jag istället häcken full med att förbereda mig inför instundande fre­dag.

Äntligen – och jag menar verkligen äntligen – får jag då möjlighet att på högsta nivå och in person lägga fram mina bevis för att FPA bryter mot den finländska regeringens förordning för hur det allmänna bo­stads­bidraget i Finland ska beräknas.

Låtom oss nu därför be till alla makter, att det mellan öronen hos des­sa åhörare återfinns gott om grå massa och inte blott – som hos ti­di­gare adressater, såväl högt som lågt – några nävar sågspån. Med lite tur slipper jag kanske trots allt besvära Europeiska domstolen.

Det är mycket nu – Part Two

HÄR SITTER MAN då, och luskammar förlagsavtal före påskrift. Hade jag väl aldrig kunnat tro för någon månad sedan!

Och ni som eventuellt tänkt läsa ”60+ och singel” borde passa på med det snaraste. För om avtalet blir undertecknat försvinner nämligen den nuvarande e-boken från de digitala bibliotekshyllorna och ur on-line­bok­handlarnas sortiment ett bra tag, tills den i så fall utkommer i spril­lans nya kläder till hösten :o)

Under förutsättning att jag och förlaget kan enas om hur avtalet ska vara for­mu­lerat förstås. En annan är ju numera rätt bevandrad i det juridiska, så precis vad som helst skriver jag självfallet inte på.

Det är mycket nu

KNAPPT HANN JAG få hem Lilla A från sjukhuset förrän hennes pap­pa, mitt ex, lades in på samma avdelning med en stroke.

Stackars min lilla flicka!
 

En av årets kvinnodagar

JAHA, INTERNATIONELLA KVINNODAGEN igen då. Bra så, att man bestämt att vika en av årets dagar särskilt för oss. Men i mitt tycke är alla dagar, året runt, kvinnodagar. Fast kanske inte i den mest po­sitiva bemärkelsen, eftersom det i allmänhet betyder, att vi glada i hågen får ägna oss åt alla de enahanda, rutinartade sysslor, som fortfarande betraktas som ”kvinnogöra”.

Nåväl, denna speciella dag firar jag inte med något annat än att njuta av att jag redan igår orkade dra dammsugaren runt halva ”Rucklet”, att solen skiner genom mina lortiga, otäta fönster och att jag från en container räddat en rejäl knippe tulpaner undan en för tidig död.

Första tulpanfröjden för i år. Kanhända också den sista, för det står ju inte länge på innan det blommar ute på gården, så man inte behöver frestas att lägga matpengarna på sån här föga näringsrik ögonmat. Fast själen måste förstås få sitt den också, men det var inte helt fel att det var gratis ;o)

Själaglad blev jag förresten för någon dag sedan, när väninnan B och jag premiärbesökte Emmaus här i stan efter deras flytt till ny lokal. Där stod de bara och väntade på mig, ett par träskor som jag så länge hoppats på att skulle dyka upp!

Såna där moderna trädgårdstofflor av plast i all ära, men de har oftast en massa hål på ovansidan. Därmed är de inte världens bästa hoppa-i-skor, när man i snöblask ska rusa ut och hämta tidningen. Nä, tacka veta jag såna här gamla, hederliga träskor!

När jag var i ungefär den ålder som Lilla A är nu, det vill säga sexton-sjutton år, då var det modernt att sjava omkring i träskor året runt. Barfota på sommaren, och på vintern, oavsett snödjup, med rejäla raggsockor på föt­terna. Man var tammefan inte särskilt slug på den tiden, då när man var tonåring. ”Inte då heller”, finns det väl såna som skulle vilja tillägga :o)

Framsteg – eller åtminstone nå’t ditåt

SISTA PARET UT, sa jag redan en gång tidigare. Men så blev det ju inte. Det blev dom här istället, eftersom jag ville testa hur det blir med lövmönstret jag ritat:

Jag blev väl så där halvnöjd med prototypen, så jag har finslipat mönst­ret lite grann. Nästa par blir säkert bättre :o)

Vad som däremot inte blir bättre, det är skrynkelfaktorn på gamla kär­ringar. Jag fick mig tillsänd en sida från gårdagens Hufvudstadsbladet i digital form, och herremingudochallahögamakter, jag höll på att svim­ma när jag såg fotot! Vad hände med soft-filtret som foto­graf­usch­lingen lovade lägga på?! Han måste ha blandat ihop det med filtret ”Mer skärpa” ;o) Fast det är förstås trevligt med lite gratis reklam, så jag ska väl inte gnälla så där över hövan mycket.

Gnällig är jag nog ändå hållen som av murveln jag ondgjorde mig över häromdagen. Men det sk*ter jag ärligt talat i. Så länge ingen hör­sam­mar mina allt ilsknare ”varningsrop” om att FPA inte följer vad re­ge­ring­en stipulerat, så länge kommer jag att fortsätta mitt nojs. Och inte vet jag om det är sagda ”gnäll” som är orsaken, men idag har bloggen i alla fall haft visit från YLE:

Men som det kan bli!

HÄR TRODDE JAG i förrgår att jag skulle få blodstörtning eller en in­farkt. Istället är det Lilla A, 17, som sedan igår ligger intagen för kon­ti­nuer­lig hjärtövervakning pga en vilopuls som plötsligt pendlar mellan 100 och 120. Själv är jag bara avlöst ett par timmar för att få något i ma­gen och kanske ta en tupplur efter en låång natt på me­di­cin­av­del­ning­en. Hur kan sjukhussängar få vara så in i vassen obe­kvä­ma ..?

Åderspräckning hotande nära!

ENFALDIG SOM JAG är, har jag försökt etablera kontakt med Finlands grävarmurvel Numero Uno, i den fromma förhoppningen om att få ett proffs med spaden att ta sig en grundlig titt på FPA:s omvända Robin Hood-metodik.

Men jag börjar inse, att det måste finnas en hel massa saker som gör att inte ens den mest nyfikne och scoopkåte journalist behagar ta fram en sillgaffel och krafsa lite på ytan. Inte för att jag vet vilka dessa sa­ker kan tänkas vara, men krafsar gör man i vart fall inte. Istället svarar man så här:

”Jag har studerat ditt material, och inte ännu funnit stöd för att dina uträkningar skulle vara ett bevis på att FPA bryter mot förordningen.”

Vore det inte för vad en av mina något fiffigare väninnor hade att säga om detta uttalande, så skulle jag förmodligen ha spräckt den omtalade ådern redan. Så här skrev hon:

”Är han inte bara blind och icke läskunnig? Är han KORKAD också? För­klarade idag för ungarna vad lobotomi betyder. Tror den här karln ev. varit försökskanin...”

Underbart! Jag skulle fanimig inte ha kunnat sagt det bättre själv!! Och så är det väl bara att en gång för alla acceptera, att de allra flesta som sitter på stolar där de kunde göra skillnad om de ville, de stod förmodligen rätt långt bak i kön när vår Herre delade ut hjärnor. Kan­ske de rentav inte kom fram förrän han hade bara blomkål kvar ..?

Sammanträffanden

IBLAND UPPSTÅR MÄRKLIGA sammanträffanden. Som t.ex. det här, att FPA råkar serva sin on-lineräknare för bl.a. det allmänna bo­stads­bi­dra­get preciiis idag:

[Meddelandet översatt till svenska, för er som inte är bevandrade i republikens andra, inhemska språk: ”Vi servar tjänsten, vi beklagar störningen. Töm webbläsarens cacheminne om du får det här med­de­lan­det trots att avbrottet redan borde vara över.”]

Men så spännande! Tänk om de kontrollberäkningar jag just stod i be­råd att göra faktiskt kommer att returnera rätt resultat när denna ser­vice är slutförd ..? Och tänk om jultomten finns – eller påskharen?

Varför även vi, i detta officiellt tvåspråkiga land, som vid besöket på sidan valt svenska som språkalternativ får den här informationen ute­slutande på finska, det kan man ju också ha åsikter om. Så då har jag väl det då. För sakens skull.

Edit kl. 13:00
Nädå, när räknaren kom igång igen blir summorna lika fel som tidigare, så inte var det den ”reparationen” serviceåtgärderna bestod av. Titta gär­na själv (klicka på bilden så blir den stor i ett nytt fönster). Hur fan kan detta få fortgå??

Den intresserade kan fördjupa sig i saken, genom att studera för­kla­rande text, tabeller och diagram jag härförleden skickade till om­sorgs­mi­nister Susanna Huovinen.

Edit söndag kl. 22:30:
Nej, jag har inget bostadsbidrag själv och har således inget eget int­resse i eländet. Men det här har blivit en principfråga, för statens la­kejer – försörjda av våra skattepengar – får inte bryta mot lag, lika lite som var och en enskild medborgare.
kela, kelan, kaikki, yleinen, yleisen, yleistä, asumistuki, asumistuen, asumistuet, valitus, valituksen, valitusta, eduskunta, eduskunnan, oikeusasiamies, oikeusasiamiehen, omakoti, vuokra-asunto, virheellinen, virhe, väärin, suuruus, arviointi, laiton, laitonta, laittomasti, laskee, laskelma, laskenta, laskennusvirhe, todistelu, todiste, todistetta

”När dumheten kom till byn, då var korkskallarna redan där”

FPA DOES IT again!! Klantar sig, alltså. Å det gruvligaste. Men finns det någon som blir förvånad ..?

Daterat den 18.12.2013 klämde besvärsnämnden för social trygghet ur sig ett [lagstridigt] beslut i mitt besvär angående FPA:s [likaledes lag­stridiga] beräkningar av bostadsbidraget jag tidigare hade + ett åter­krav de anser sig ha på mig, trots att det de facto är de som är skyl­diga mig pengar.

Enligt den finländska förvaltningslagstiftningen har man 30+7 dagar på sig att besvära sig, den s.k. besvärstiden. Räknar man 37 dagar fram­åt fr.o.m. 19.12.2013 (själva beslutsdagen räknas inte med) betyder det att besvärstiden var slut efter 24.1.2014. Jag lämnade in över­kla­gan­det till försäkringsdomstolen hos FPA den 20.1 och var m.a.o. ute i god tid.

Enligt regelverket har FPA 30 dagar på sig efter besvärstidens utgång, dvs i det här fallet räknat fr.o.m. 25.1.2014, att antingen rätta sig själv eller överföra ärendet till besvärsinstansen. De kan t.o.m. beviljas 60 dagar, i händelse av att tilläggsutredningar måste inhämtas. Men det­ta förutsätter, att de utan fördröjning underrättar den klagande om att så kommer att ske.

Den 23.2 hade de 30 dagarna förflutit, men tro för all del inte att något överklagande hade överförts till domstolen. Det kollade jag nämligen. Det gjordes inte heller den 24, 25, 26 eller 27.2. Och det skulle f.ö. ha varit en teknisk omöjlighet, eftersom jag idag – den 28.2 – med pos­ten, som kom före kl. 10:00 på morgonen, fick ett meddelande, som enligt FPA:s angivelse postats ... håll i er nu ... den 28.2! Jävla snabb postgång här på ön, va? Särskilt som utlåtandet är avgivet av FPA i ... Vasa, dit FPA även vill att domstolen skickar sitt beslut och ev. hand­lingar i ärendet. Vasa ..? Que??

Med det kuligaste av allt är ändå, att i samma brev fanns deras ut­lå­tan­de till försäkringsdomstolen. Gissa med vilken datering! Jo, dagens datum förstås, den 28.2. Vad annars, haha! :o)

Så det är inte nog med att de överför sina kunders ärende i strid med lag, de antedaterar sina egna inlagor också. Pålitlig och fin instans det där. Men allra, allra roligast är ändå vad de skrivit i själva utlåtandet. Jag citerar:

”/.../ Bostadsytan för Backlunds egnahemshus beaktades enligt de upp­gifter som finns FPA tillhanda gällande fastigheten, dvs 70 kvad­rat­meter.”

Åhåå..? M.a.o. får vi här svart på vitt att man inom organisationen ifråga är både icke-läskunniga och förmodligen gravt synskadade. Jag har – vid upprepade tillfällen – skrivit hur stort mitt lilla ruckel är. Jag har vid åtminstone två, eventuellt t.o.m. tre, tillfällen skickat in skal­enliga ritningar på kåken, med mått- och kvadratmeterangivelser och allt. Och ändå blir det fel, fel, fel och återigen fel. Men låt mig citera vidare:

”Boendeutgifterna för egnahemshus godkänns enligt de av statsrådet årligen fastställda skötselutgiftsnormerna.”

Jaså, ni fortsätter att hävda detta? Det hjälpte tydligen inte, att som bilaga bifoga det utförliga brev, inklusive förklarande texter, tabeller och diagram, som jag skickat till omsorgsminister Susanna Huovinen. Jaja, därmed ytterligare ett bevis på att läskunnigheten – för att inte tala om den matematiska kunskapsnivån – inte håller måttet. Och det som verkligen bekräftar detta är slutklämmen:

”/.../ Byrån har inte heller fått kännedom om någon ny sådan ut­red­ning som skulle ge anledning att ändra beslutet.”

Fast det är väl på sätt och vis sant. För om FPA fortfarande täcks häv­da att de gjort och gör rätt, trots att de kunnat ta del av min skrivelse till om­sorgs­ministern, då måste det naturligtvis innebära att de inte läst densamma. Eller så har det lästs, men inte förståtts. Jag lägger min insats på det sistnämnda – och att man inte begriper något är kanske, på sätt och vis, att jämställa med att inte få kännedom. Eller ..?

Men hörni, gullevännerna mina på FPA, tror ni att det var slut på det roliga nu så tror ni fel! Nu ska det här en gång för alla redas ut ända från allra börjigaste början. Idag har scanner och skrivare gått varma här i ”Rucklet”, för nu ska försäkringsdomstolen få ta emot allt ni råd­dat med ända sedan tidernas begynnelse. Drygt 0,7 kg komp­let­te­ring­ar blir det, i berömvärt god, kronologisk ordning.

Så ta nu och sug på den syrliga karamellen en stund och sätt sedan ge­nast igång med att planera ert nästa drag, så filar jag på mitt under tiden. För det här ju så kul, att nog ska vi väl hålla på några år till, va? Jag undrar förresten vad slutnotan för skattebetalarna hunnit växa till, när vi, efter X antal år, når ända fram till förvaltningsdomstolen med denna er istadiga vägran att avlyfta ett uppen­bart grundlöst återkrav?

Och er alla andra önskar jag en riktigt trevlig helg! 

Hej, vad det går!!

BIBLIOTEKEN I FRAMFÖR allt Sverige har synbarligen fått upp ögo­nen för ”60+ och singel”, för BTJ Sverige AB har vid det här laget be­ställt över 100 ex av den fysiska MP3-skivan och tillverkaren på finska fastlandet bränner skivor för brinnkära livet :o)

Fast några ex kommer faktiskt att ta en helt onödig sväng ”över ån” till BTJ i Sverige, för att sedan återvända till kommunbibliotek på Åland. Dessa har, av någon outgrundlig anledning, nonchalerat erbjudandet de fick för ett bra tag sedan, om inköp av cd-skivan direkt från mig. Istället väljer de att köpa in den via BTJ, till ett avsevärt mycket högre pris. Fascinerande!

Tales of a very verksamt vinterlov

JAJA, MAN SKA ju som bekant aldrig säga aldrig, för blev det nu inte tamigtusan ett par vantar till ändå! Och inte lär det här paret heller bli det sista. I morse fick jag nämligen en ny idé, som jag bara måste prova :o) Fortsättning följer.

Vinterlovet är slut för i år och Lilla A var stand by hos mig hela veckan. Mer matlagning än vanligt, mer efterrätter också – hehe! – och stor åtgång på bröd. Tur att man har frys.

Och i frysen ska också lejonparten av ärtsoppan som är stadd på kok­ning. När jag stuvade in det senaste brödbaket upptäckte jag till min förskräckelse en rejäl bit rimmad lägg, som jag för gud vet hur länge sedan fyndat på extrapris. Hög tid att göra något av det, och hemkokt ärtsoppa det är grejer det!

För bra för att vara sant?

VI TOG EN promenad idag, Lilla A och jag. Och kan ni fatta, solen sken som bara den!

Fastlagsbullar på jäsning, snart slut på eländet i Sotji och 649 utlån av ”60+ och singel” i sina digitala varianter – så en ska inte klaga på Li­vet just nu :o)

Ha en fin lördagkväll, allesammans!

Grr!

LILLA A HAR vinterlov just nu. Eftersom hennes dagars upphov sam­tidigt haft den dåliga smaken att bete sig som det ärkearsel han är, kände jag idag att flickebarnet behövde muntras upp så gott det nu går. Det fick bli ett sällsynt kafébesök på stan, som omväxling till mam­mas hembakta.

Här i stan finns det ett fik, som i olika skepnader och under olika namn funnits på samma plats så länge jag kan minnas. Vid min ålder är det detsamma som rätt länge. Och sagda ställe har ganska nyligen bytt ägare igen, så vi enades om att ge det en chans.

Efter en stunds velande framför glasvitrinerna lyckades vi besluta oss för en smulpaj med vaniljsås respektive ett gräddwienerbröd, för ska det vara kalorier så ska det vara väl tilltaget av varan. På prislapparna invid bakverken angavs 2,50 € respektive 2,00 €, och så en kaffe till det åt mor och ett glas vatten åt ”barnet”. Emedan det senare är gra­tis på det här stället kom jag fram till att slutsumman inte borde bli mer än 6,50 €.

– Ni fikar här, va? frågade den unga damen i kassan, när hon tagit emot beställningen.
– Jovisst, svarade jag.
– Då blir det åtta euro.

Här uppstod en häpen tystnad från min sida, eftersom jag tyckte det måste vara ett j--la högt pris på kaffet. Priset på det hade jag näm­li­gen inte kollat på den vägghängda tavlan.

– Men ... hur kan det bli åtta euro? undrade jag, och fortsatte: pajen kostar ju två och femti och gräddwienern två jämnt.
– Ja, men det är om man tar hem. Det är tre och femti och två och fem­ti om man fikar här.
– Va?! sa jag, och såg förmodligen ut som ett levande frågetecken.
– Jo, vi vill ju gärna att kunder köper med sig hem, förklarade tjejen, som om det skulle vara en självskriven förklaring.

Här kände jag hur jag adrenalinnivån sköt i höjden och jag hade liite svårt att hålla mig i skinnet. Men vi skulle ju fika för att höja humöret, inte för att jag skulle spräcka en åder.

– Jaha, replikerade jag därför helt vänligt, men skulle det då inte vara skäl att skriva ut de två olika priserna på lappen, så att kunden inte får en oväntad överraskning när det är dags att betala?
– Jaa... joo... det skulle det kanske, svarade flickan fåraktigt.
– Mm, ta och gör det inför som­maren! Annars kan jag garantera att ni kommer att ha många irriterade gäster här vad det lider. Dessutom sparar det ju er själva en massa tid om ni stup i ett slipper förklara hur priset på kvittot blir högre än det står på prislappen.
– Eh, ja, det borde vi nog göra.

***
Den här typen av prissättning är faktiskt inte tillåten enligt lag. Inte med mindre än att det tydligt informeras om saken. Men att priset på en pajbit stiger med 40 % (!) för att den intas å kaféet och inte bärs hem är ändå hiskeligt, även om det hade framgått av skyltningen.

Sen kan man ju undra varför påslaget inte är detsamma på alla bak­verk. 50 cent mer för gräddwienern är 25 %, inte 40 %.

Lilla A – som numera är i värsta kaféåldern – och jag var rörande eni­ga: på det stället blir det förmodligen inte så många fler besök.

Sista paret ut?

MED DEN TILLTAGANDE vårsolen avtar lusten att sitta på rumpe­stum­pen i soffan och sticka, så det är möjligt att det här blev sista pa­ret ut för denna gång. Men nu har jag ju fått knix på det hela, så det blir säkert fler framöver ”om en får leva å ha hälsan”.

På tal om något heelt annat, så läste jag i morgonens ledarstick i ena lokaltidningen, att det vore på sin plats med obligatorisk skolning av alla kommunalt för­troen­devalda, i akt och mening att stävja den es­ka­lerande mängden guds­nådeliga klavertramp som görs.

Hear, hear! säger jag till det. Jag vill dessutom gärna späda på med, att det borde vara lika självklart att de som ställer upp till val på högre nivå (lagtinget på Åland, riksdagen i Finland) först måste skriva ett god­känt högskoleprov innan de kvalificerar sig såsom valbara.

Herregud, det handlar ju faktiskt om att fatta tunga beslut som berör så otroligt många människor. Det minsta man kan begära är väl än­då, att den som förlänas så mycket makt bevisligen besitter åtminstone gymnasiekompetens! Det här innebär ju inte att man måste ha en gym­nasial utbildning, enbart att man på sätt eller annat inhämtat kunskap som motsvarar en sådan.

Om det här med ålder

I FÖREGÅENDE INLÄGG misstänkte jag att åldern börjar ta ut sin rätt. Jag ber om att få revidera detta. För inte kan man väl vara gam­mal om man gillar musik av typen här nedan? Hip-hop när den är som bäst och av finländskt ursprung, tro’t den som kan!



Och när vi nu en gång är inne på den musikaliska linjen lägger jag in Finlands bidrag till årets ESC också:

Februariblues

FEBRUARI ÄR INGEN bra månad. Inte för mig i alla fall. Varken vinter eller vår, bara grått och mörkt. Hela tiden. Det är samma visa varje år: jag tappar liksom styrfarten helt och hållet.

Igår gjorde vi ett tappert försök att pigga upp oss här i ”Rucklet”. Spe­cialpris på Ida Red -äpplen resulterade i en riktigt lyckad kaka och till den en riktig vaniljsås, kokad på spisen och inte hälld ur en tetra eller uppvisad av innehållet i en påse.

En tillfällig humörhöjning kunde noteras, men nollställdes lika snabbt av Svea rikes tredje mellouttagning. Att låten med Dr. Alban och Jessi­ca Folcker inte gick vidare till finalen i Globen, vad liknar nu det egent­ligen?!

Alltså helt allvarligt nu: är det ett påtagligt tecken på stigande ålder, att man tycker att det ska finnas rytm, melodi och trallvänlig refräng i ett Eurovisionbidrag? Och varför skriker alla sångare numera? En re­dan från början me­dio­ker låt blir inte bättre av att den framförs i 120 decibel.