Fladdermus

... ÄR, HAR JAG fått mig berättat, ett skämtsamt uttryck för en dam med ett något promiskuöst leverne. Någon sådan vill jag sannerligen inte få här på går’n, men väldans gärna andra varelser som ägnar sig åt nattliga aktiviteter!

Fladdermöss är viktiga nyttodjur i ekosystemet och vars naturliga ha­bi­tat påverkats mycket negativt bl.a. av vårt moderna skogsbruk. Därför planerar jag en holkspikartalka även denna sommar, men i år blir det alltså inte småfågelholkar utan musdito.

På Naturhistoriska riksmuseets sidor hittade jag en jättebra ritning:

Klicka på laptoppen, så öppnas sidan i ett nytt fönster.

”When it rains, it pours”

... SÄGER VÅRA ANGLOSAXISKA vänner. Här på våra breddgrader brukar vi tala om ”ketchupeffekten”. Oavsett vilket man väljer, så är det precis det som händer på fiskfronten just nu! För bara nån dag sedan fick vi gädda och abborre av exet. Igår dök nästa leverantör upp: Herr W, med trunken full av nät, med fisk så färsk att den fortfa­ran­de gjorde sitt bästa att andas rent syre.

Sen bar det sig inte bättre än att de finska lejonen gav pojkarna från det stora landet i väst en riktig omgång i ishockey-VM och grejade sig en plats i semifinalerna. Det måste vi fira! Ja, till och med jag, som inte är det bittersta intresserad av hockey. Men årets första rabarberskörd blev tillsammans med fjolårets egna jordgubbar från frysen en delikat smulpaj och det var Leijonat värda :o) Go Finland!!

Annars spenderade jag så gott som hela dagen ute på gården med att förbereda mina grönsakssängar för sådd. Grepvände, plockade ogräs och njöt av att det faktiskt var riktigt varmt bara man höll sig i rörelse. Efter väl förrättat värv unnade jag mig att nagga av vårens första blomster. Den blev inte stor, min bukett, men söt och extrempatriotisk till kulören.

TRÄDGÅRDSNOTERING FÖR 17.5
Frilandssådd av spenat (från egna frön från fjolåret), majrova, polkabetor, sockerärtor, morot, dill, en liten mängd istappsrädisor, romersk riddarsporre, Consolida ajacis 'Exquisite Pink' och rosenskära, Cosmos bipinnatus 'Double Click Snow Puff'. De två sistnämnda hamnade i örtagårdssängen.

Det artar sig, go’vänner!

SOM JAG KAN älska den här tiden på året! Varje dag bjuder på någon ny överraskning i trädgården eller i Glaspalatset. Inne på köksföns­ter­brädan är det inte sämre heller, för där står mina tre gurkplan­tor och blommar för fulla muggar. Måtte det snart bli så varmt att jag kan flytta dem till växthuset.

Den efterlängtade svartvita flugsnapparen har förresten dykt upp! Han har mutat in holken i min ek, förflyttar sig från gren till gren och sjung­er för brinnkära livet. Det verkar inte som hans förförelsekonster ger resultat, för någon hona har jag ännu inte sett i hans sällskap. Men igår under glasspromenaden såg jag årets första svala. Alltid något.

Sen tänkte jag passa på att tipsa om min senaste kulinariska uppfin­ning: fattigmanspesto.

Rostade solroskärnor får en lätt nötaktig smak och fungerar därmed som ett utmärkt substitut för svindyra pinjenötter. Man rostar helt en­kelt en halv deciliter skalade solroskärnor i en torr, het stekpanna. Förpassa desamma + en näve färska basilikablad + en skvätt god raps- eller olivolja i ett lämpligt kärl och mixa det hela till en lag­om sörja.

Smaka av med gott havssalt och en skvätt nymalen svartpeppar. Bil­ligt, smas­kigt och till och med nyttigt! För lite mer kick kan man tillsätta en pressad vitlöksklyfta när man mixat färdigt.

Nu jäklar är det väl vår ändå ...

FÖR LILLA A och jag har ikväll avnjutit säsongens första glasstrut!

Glass är dessutom gjort på mjölk, och mjölk innehåller kalcium. Det mås­te med andra ord vara rena medicinen för en tant med nydiag­nos­ti­cerad benskörhet, eller hur?

Dessutom är min filosofi den, att alla synder som man kan ge tillräckligt veder­häftiga förklaringar i grund och botten inte är några synder. Inga större i alla fall. Och särskilt inte när det gäller glass.

Hahahaa! Detta är makalöst underhållande!

KNAPPT HINNER JAG skriva ordet ”bostadsbidrag” – kl. 12:56 i före­gående inlägg – förrän vännerna på FPA tittar in på bloggen. Kl. 14:50 för att vara mer precis. Och första gången sedan slutet av mars. Vilket sammanträffande, va?

Ja, ni får förlåta, men jag tycker faktiskt detta är hysteeriskt roligt!

”Bostadsbidrag ...
bostadsbidrag ...
bostadsbidrag ...
bostadsbidrag ...
bostadsbidrag ...
bostadsbidrag ...
bostadsbidrag ...
bostadsbidrag ...
bostadsbidrag ...
bostadsbidrag ...
bostadsbidrag ...
bostadsbidrag ...
bostadsbidrag ...
... BOSTADSBIDRAG!!”

Åland, mitt Åland

DET ÄR SANNERLIGEN något av en varannandagsvår på mitt Åland det här året. Idag är det mulet igen, men igår var det rena dröm­väd­ret. Väldigt lämpligt, eftersom jag var bjuden på lunch ut till Ålands egen sol­kust, skärgården på Järsö söderom Mariehamn.

Järsö är egentligen en del av Lemlands kommun, men förbinds sedan länge med fasta Åland och staden via en räcka vägbankar. Att ta en tur på den här vägen är det snabbaste sättet att ta sig ut till den åländska skärgården och den bjuder på storslagna vyer över innan­fjärdar och öar. Man passerar lundar med hasselrunnor och, vid den här tiden på året, miljoner och åter miljoner av vitsippor, här och där interpunkterade av Adam och Eva och Ålands land­skaps­blomma, gullvivan.

Längs vägen hittar man på Espholm en liten välskött badstrand, en bit längre fram naturstigen på Nåtö och längst ut, på själva Järsö, Marie­hamns stads fritidsområde med märkta vandringsstigar och möjlighet att packa upp fikakorgen på en solvarm klippa precis vid havet. Allt detta på mindre än tio minuters bilväg från stans absoluta centrum!

Hos väninnan kunde jag njuta inte bara av en alldeles delikat thai­sop­pa (som jag fått receptet på), utan också av en helt makalös utsikt. Vilken lycka att kunna bo i en sån miljö! Jag är såå glad för hennes skull :o)

Som ett litet, men välmenat, tack för mat och trevligt sällskap hade jag med mig några sticklingar från den Mosquito shocker-pelargon jag skaf­fade mig ifjol. Jominsann, jag har faktiskt lyckats övervintra den, så undrens tid är icke förbi.

Idag kan jag glädja mig åt att jag utan krångel och fördröjning, t.ex. på grund av begäran om onödiga kompletteringar, har fått besked om att mitt bostadsbidrag justerats. Det är fortfarande beräknat i strid med gällande lag, men i alla fall justerat. För ovanlighetens skull åt rätt håll dessutom.

Och så ringde min koordinatordoktor alldeles för en stund sedan. Be­skeden var väl inte de allra roligaste, eftersom jag nu verifierats ha både artros i vänster mellanfot och osteoporos i ländrygg och höft­le­der. Men samtidigt är jag glad, för det här ska väl ändå föra med sig att det är slut på att behandla mig som en hypokondrisk gnällkärring av världs­klass utan som den ”giktbrutna” femtiplussare jag faktiskt är..?

Skärgårdssmak

DET HÄNDER IBLAND att exet plockar pluspoäng. Inte ofta, faktiskt oerhört sällan, men igår infann sig ett sånt där lysande undtagstill­stånd:

Dörrklockan ringer.

”Hej, ska du ha fisk?”

”Eh ... jotack, gärna!” svarar jag, lätt överrumplad och nyss utstigen ur dusch­en. ”Vad har du då?” säger jag och kikar ner i hinken.

”Fyra stora abborrar och en vacker gädda”, svarar han, kliver på och vi­dare in till köket. (Självfallet utan att först ta av sig skorna.) ”Abbor­rarna är förstås lite magra så här i lektider och gäddan får du väl bjuda till middag åt nån, för vår dotter äter ju inte sån”, fortsätter han, och stjälper ut fiskarna i diskhon.

”Gör hon inte..?” frågar jag med spelade förvåning. ”Hos mig har hon då aldrig krånglat med den saken.”

1-0 till mig, tänker jag när jag ser hans nå­got förvånade min, men tack­ar väluppfostrat och sen klampar han ut igen.

Nåja, sen var det bara att nyduschad med nytvättat hår mundera sig i ski­tigaste ”slaktarkläderna”, förpassa sig själv, knivar och fiskar ut på gården och sätta igång.

Orensat är inte det bästa jag vet, om jag ska vara ärlig. Särskilt inte om det är gäddor som mäter 60 cm i strumplästen. Och abborrarna var magra. Stora och stinna av rom, men fileade gav de bara 100 g per styck.

Men igår blev det således vilig middag i kåken! En något mer upplyf­tan­de måltid än den jag förföll till förra veckan. Färsk fisk är gott, om detta råder det ingen som helst tvekan. Och Lilla A åt med god aptit sin stekta gäddfilé, precis som vanligt ;o)

Mors dag..? Jaså, jaha.

IGÅR VAR DET mors dag här i Finland; ett jippo som i år passerade mig alldeles obemärkt. Eftersom jag inte på eviga tider haft någon dags­tidning, varken av lokal- eller riksvarianten, har jag inte heller behövt genomlida den sedvanliga köp-köp-köp-kampanjen. Det enda som avslöjade att dagen var något förmer än en vanlig söndag var grannarnas flaggor som vajade i den svaga vinden.

Min mors dag började tidigt av att jag vid sextiden väcktes av en gas­sande sol som utan pardon våldade sig in i sovrummet. Lilla A och ”Tinka” lät sig däremot inte störas och notera att jycken ligger under täcket med tassen över nallen :o)

Frukostbricka i sängen och blomsterhyllning blev det med andra ord inte. Efter ett par släta koppar kaffe startade jag istället firandet med att skämma bort gamle Stig med ett oljebyte, nödtorftigt reparera hans trasiga högra bakben och utfodra honom med nyköpt, fräsch och blo­digt dyr 98-oktanig bensin. Med rådande bensinpris (1,769 e/liter) kändes det nästan som jag fyllde honom med 18-årig whisky :o/

Timmen var dock något tidig för gräsklippning. Istället släpade jag fram stegar och fick sent om sider tre fågelholkar från fjolårets snickarglädje uppskruvade på husväggen. De är t.v. omålade, men ska, när andan faller på, målas i samma grå kulör som fasaden. Eftersom bobygg­na­tio­nen redan är i full gång kom de antagligen upp för sent, men nu är det i alla fall gjort.

Nästa punkt på mors dags-programmet var att för en bekants räkning reklamera en grej som inhandlats on-line från Tyskland. Efter det en tallrik yoghurt med müsli och sen vara det bara att be en stilla bön, ta sig ut på gården och göra årets första ryck i startsnöret.

JAA! Stig startade!!

I ett mellanrum orsakat av behov av bränslepåfyllning passade jag på att starta en maskin tvätt och strax därpå dök en kompis dök upp på eftermiddagskaffe.

Sen var det bara att fortsätta med gräset och där­efter raskt kasta sig över middagslagningen; en överdådig måltid i form av fuskpyttipanna på rester av julskinkan, några kokta potatisar och en slatt morots­slan­tar som blev kvar dagen innan. Som piece de la résistance: några un­der­bart goda, stekta ägg, courtesy of Annacarin.

Efter disk, hängning av tvätt, sanering av hundhår från soffa och säng­ar och vid 23:30 överlämning av det fyrfota barnet till den egentliga hundvakten, tja ... snipp, snapp, snut, så var den mors dagen slut.

Hur var dagen för er andra..?

En näpen nattgäst och ett par långliggare

NEJ DÅ, VI har inte öppnat hundpensionat/-dagis i ”Rucklet” även om det kan verka så. Men i alla fall, här är en för er ny bekantskap: Lilla A:s storebrors fyrfoting ”Tin­ka” a.k.a. ”Duracellkaninen”, en medel­ål­ders dam av rasen dansksvensk gårdshund. Hon kinesar hos oss me­dan exet, som är den egentliga stand in-hussen, är bortrest ett par dagar.

Visst är hon för söt? Dansksvensken är en pigg och nyter ras med massor med hästkrafter under huven parat med gott om celler under pannbenet. Kul och oerhört char­mig jycke! Mindre charmigt är att hon, i motsats till mina eg­na forna hun­dar, har lärt sig att sängar och andra möbler är tillåtna om­rå­den :o/

---

Och vad djurliv beträffar, så är det nu full rulle i lärkens holkar, åtmins­tone i två av tre. På bottenvåningen inreder ett par talgoxar för brinn­kära livet och på plan 2 är herr och fru gråsparv flitigt sysselsatta med att släpa hem bomaterial. I en tredje holk, i ett annat träd, tror jag att det flyttat in blåmesar. I en fjärde hade jag hoppats på svartvit flug­snappare, men än så länge har jag inte fått syn på någon.

I kvarteret lyser det gult både här och där av stora, blommande forsy­thior. Det skulle det ha gjort på ruckelgården också, men jag skar ifjol ner min buske nästan till marken. Fast blommar, det gör den lik för­ban­nat!

De senaste dagarnas kyla, orkanvindar och regn har idag förvandlats till klarblå himmel, närapå stiltje och gassande sol. Idag blir det träd­går­den, det kan ni slå er i backen på! Och snälla, håll tummarna för att jag lyckas rycka liv i Stig, min giktbrutna, gamla gräsklippare ...

Ja, det är våren! Ja, det är våren! ...som liksom har fastnat i dörrhålet

 

FRAMÅT KVÄLLEN IGÅR gick jag och Lilla A en kort promenad för att lämna in hennes bekräftelse på att hon kommer att fortsätta dansa vid Ålands musikinstitut till hösten. Efter en mulen dag var kvällen riktigt vårfin, men från ingenstans tornade åskblå molnbankar upp sig på him­len. Just så ja, ovädret var ett faktum.

Men vi hann hem före regnet kom, och på vägen var det bara att kons­tatera att återväxten av spanska skogssniglar, de s.k. mördarsniglar­na, helt klart är tryggad. Usch! :o( Ska jag månntro klara ”Rucklets” trädgård ett år till tack vare min hetsjakt på maskrosor..? Spänningen är oliidlig! ;o)

På odlingsfronten ägnar jag mig f.n. åt ett experiment. Baljväxter i all­mänhet går ju bra att grodda, det är ju ingen nyhet. Hm, tänkte jag därför för några dagar sedan, häromsistens groddade jag gröna linser och peta­de ner en halvgroddad lins i en basilikakruka. Den linsen väx­er nu som ogräs, så varför inte testa samma sak med årets vaxbön­sådd för att få igång dem med god fart..?

Sagt och gjort. Jag la bönorna i blöt ett dygn i en burk och efter det behandlade jag dem exakt som jag gör med vilka andra bönor som helst: ett nät över burköppningen, burken upp och ner i mörket och sköljning av bönorna 2-3 ggr/dag. Redan andra dagen tittade små groddanlag fram och igår, tredje dagen, planterade jag dem i såjord. Nu ska jag testa samma sak med mina frön till frilandsgurkor också!

Pelargonplantorna som jag drivit från egna frön sådda den 23 mars har nu flyttat från den magra såjordsbädden till större krukor med rik­tig jord. Det är kul! Men hur är det egentligen med frösådda pelar­go­ner? Är de sortäkta eller kan det bli vad som helst..?

Färgterapi, budgetvarianten

 

Maj.
 
Fredag.
 
Mulet.
 
Men ...
 
gott om gräslök i landet,
orangeglatt glittrande av regn,
en färgstark italienare,
första mårbackablomningen.
 
Japp, I will survive.

Om att ha flow

IBLAND ÄR DET som om allt bara klickar på plats, bit efter bit, tills hel­heten är färdig. Snyggt, prydligt och som om det vore förutbestämt, nästintill magiskt.

En f.d. klasskompis (från min tid som handelsstuderande för länge, länge sedan) är i startgroparna med ett nytt företag. Ett nytt före­tag behöver en ny logo och det är då jag kommer in i bilden.

Under mina snart 25 år i den grafiska formgivningsbranschen har det hunnit bli ett antal logotyper. Somliga har krävt sömnlösa nätter, tan­dagnisslan och huvudvärk innan de motsträvigt behagat lämna mo­der­livet. Andra har liksom bara funnits där direkt, utan desto mer mot­stånd, och det här var en sån gång.

När kemin mellan mig och uppdragsgivaren stämmer, när jag känner för det som företaget ägnar sig åt och när stjärnorna synbarligen står i sina rätta posi­tio­ner, tja, då säger det liksom bara Klick!

”Kunden” är nöjd. Jag är nöjd. Men vad tycker ni andra, ni i mål­grup­pen? Blir man inte glad av att titta på den och så där liksom varm i själen..?

Den mindre positiva effekten av denna glädjande flow är att jag idag är rys­ligt snurrig i mössan. Det är priset jag numera får betala för att flera timmar i följd sitta framför datorn. Är det inte det ena så är det det andra :o/

En sån där dag

 
Igår hände det igen.

Inte fanns det nån lingonsylt i kylen heller.
Hur patetisk får man egentligen bli?
Hundmat på burk kanske..? Bäst före 2009, typ.

Får det kanske lov att vara lite bubbel..?

I MIN TRÄDGÅRD börjar det bubbla nu!

Rhododendronknopparna är redo att explodera när som helst ...
magnolian vecklar kanske ut sina vita kjolar redan idag ...
”säcktulpanerna” är resliga och i fullaste blom ...
och ruggen med min namnlösa viva är tät som en vargskinnsmössa.

Fast i gästhamnen är det fortfarande tomt och öde. Men vänta bara! Det tar inte många veckor förrän det blir trångt om saligheten bland pollare och bryggor, för ser ni, förr än ni anar är det sommar.

I mig bubblar det förresten också lite grann. För trala-la-la-laa, jag har fått brev från JO :oD

Teknikens [vid]under eller Dancing in The Dark

 
EFTER SJU SORGER och minst åttio bedrövelser har jag äntligen lyck­ats lägga upp en video från Ålands musikinstituts dansgala igår, den 6 maj.

Det kan nästan sägas ha skett med livet som insats, för i ett skede ha­de jag lyckats med att få mitt Googlekonto inaktiverat helt och hållet! Bara det, att lyckas luska ut hur i hela glödheta man ska gå tillväga för att aktivera det igen ... tja, det tog väl sisådär ett par timmar. Ingen humörhöjare, om jag så säger.



Bild- och ljudkvaliteten är förstås vad den är, eftersom jag filmat med min vanliga digitalkamera :o/

Men dansgalan bjöd, precis som i höstas, på en fartfylld dansshow med allt från den ljuvligaste, klassiska balett till det modernaste mo­derna i form av street dance. Proffsig koreografi och läcker ljussättning bidrog förstås till helhetsupplevelsen!

Tillställningen var minst sagt välbesökt. Hela parketten var fullsmockad och det blev rätt tätbefolkat till och med uppe på läktaren, där jag ha­de parkerat mig med min kamera.

Bland dansarna återfanns, förutom Lilla A, för övrigt min rara tand­hy­gie­nist också. Hos henne har jag varit på eftermiddagen idag, och även om hon är gullig och snäll så är jag inte på mitt bästa just nu. Fanken ändå, vet ni, vad det värker i käftamentet ... Och en blixtrande huvudvärk har jag också fått, som lök på laxen :o(

Mutation..?

Lilla A gillar att titta på hockey-VM.
Hur &@§?$# har det gått till??

Med råg i rygg... jag menar ”Rucklet”

RIVET RÅGBRÖD ÄR i mitt tycke ett extremfinskt bröd. Lik förbannat har jag fått recept av Annacarin från Västrahult i Kalmarskogarna i Sverige. Jominsann, så kan det gå!

Aldrig förr har jag bakat den här sortens bröd, men eftersom Anna­carins är så vansinnigt gott ville jag gärna prova. Det här är för övrigt inget bröd man kommer på så där en eftermiddag att man vill servera till kvällsteet. Nänä! Först ska det sättas fördeg, som ska mogna i två dagar, och inte förr­än på tredje dagen är det dags för själva baket.

Runda, fina kakor, som skärs upp runtom och rivs itu medan de ännu är varma är modellen. Eh .... runda var det. Hm ... Nåväl, har man inget färdigt mått får man ta vad man har. I mitt fall fick det bli två storlekar av kastrullock med raka kanter och det funkade alldeles utmärkt!

För att kunna sära på dem direkt efter gräddningen utan att bränna fingrarna drog jag på mig ett par skinnhandskar. Väntar man bara liite för länge blir det nämligen mycket svårare att ”riva” dem.

Kolla, Annacarin! Så här fina bröd blev det:

Sen vill jag passa på att påminna om Ålands musikinstituts dansgala i Alandica Kultur & Kongress imorgon 6 maj, som markerar slutet på vår­terminens undervisning.

Kl. 19:00 börjar föreställningen. Den är gratis och bjuder på ett par timmar med professionellt koreograferad dans i olika genrer. Jag ska självfallet gå, för inte kan jag missa att se Lilla A:s grupp köra stenhårt i närmare sex minuter till Storytime med finska Nightwish! Dessutom är det utlovat repris av deras nummer från höstens dansgala till Britney Spears-låten ”Till The World Ends”.

Underbart på kort

DEN RÅDANDE KYLAN till trots växer det faktiskt, både i och utanför Glaspalatset. Igår fick jag lov att fylla på ännu mera jord i mina pota­tis­hinkar och samtidigt skolade jag om ytterligare fyra squashplantor.

Tulpanerna i sina säckvävsomsvepta hinkar var såå vackra i det av­ta­gande ljuset på kvällen ... *suckar lyckligt*

Utåt kvällningen tog Lilla A och jag en promenad. I förrgår, bara några minuters gångväg från ”Rucklet”, passerade vi en plats som var så ma­ka­löst bedårande med illande blå scillor mot en fond av massor och åter massor av frodiga mattor med nunneört i olika nyanser av lila. Jag ba­ra måste dit igår igen, denna gång med kameran redo!

Hemma på gården formligen lyser gångna påskars tête-à-tête -ruggar mot det friskt gröna på kvällen. Och längst upp i toppen på min allra högsta gran, mot den mättat blå kvällshimlen, satt en liten en och vi­lade sina vingar.

Vissa dagar är mer makalösa än andra, visst är de?

Om att reda sig själv

DET FINNS DAGAR – inte många, men de finns – när det känns som man lyckats uträtta stordåd. Som igår, när jag så där mitt i allt fick för mig att jag skulle reparera taket till min lilla hammock.

Ett av sidostagen bröts mitt itu i början av december ifjol, när vind­gu­darna behagade lyfta hammocken från terrassen och med ett brak släppa ner den på gården, bara någon meter från Glaspalatset.

Faktum är, att jag redan hade hunnit be herr K om hjälp med att till­verka ett helt nytt stag. Men den mannen har så mycket om sig och kring sig att jag, lika snabbt som jag frågat, drabbades av dåligt sam­vete. Istället tog jag igår fram trälim, tving, skruvar och en rulle Jesus­tejp.

Resultatet är kanske inte det vackraste, men det håller (hoppas jag). Dessutom döljs reparationen av taktyget när det viks ner på plats, så shit the same egentligen.

Fast behovet av solskydd är ju inte direkt akut just nu, för var håller värmen hus?! Inatt igen kröp det ner till bara strax ovanför nollan, vilket är anledningen till att mina gurkplantor fortfarande residerar på köksbordet.

Nu har de vuxit till sig så pass att de börjar utveckla klängen. En del är hårt hoprullade, som på bilden härunder, andra famlar förgäves i tom­ma intet i hopp om att hitta något att vira sig runt.

Så kom igen nu, våren! Det är dags nu!

”Släpp fångarne loss, det är vår!”

 
BILDERNA FÅR TALA alldeles för sig själv, så för en gångs skull slip­per ni en massa text ;o)

Kosläppet på Bolstaholms gård är en välbesökt och
välarrangerad tillställning som drar riktigt mycket folk.

Besättningen består av charolaiskor och på gården
finns en butik där man kan köpa av köttet.

I ♥ kossor!