onsdag 16 maj 2012

Åland, mitt Åland

DET ÄR SANNERLIGEN något av en varannandagsvår på mitt Åland det här året. Idag är det mulet igen, men igår var det rena dröm­väd­ret. Väldigt lämpligt, eftersom jag var bjuden på lunch ut till Ålands egen sol­kust, skärgården på Järsö söderom Mariehamn.

Järsö är egentligen en del av Lemlands kommun, men förbinds sedan länge med fasta Åland och staden via en räcka vägbankar. Att ta en tur på den här vägen är det snabbaste sättet att ta sig ut till den åländska skärgården och den bjuder på storslagna vyer över innan­fjärdar och öar. Man passerar lundar med hasselrunnor och, vid den här tiden på året, miljoner och åter miljoner av vitsippor, här och där interpunkterade av Adam och Eva och Ålands land­skaps­blomma, gullvivan.

Längs vägen hittar man på Espholm en liten välskött badstrand, en bit längre fram naturstigen på Nåtö och längst ut, på själva Järsö, Marie­hamns stads fritidsområde med märkta vandringsstigar och möjlighet att packa upp fikakorgen på en solvarm klippa precis vid havet. Allt detta på mindre än tio minuters bilväg från stans absoluta centrum!


Hos väninnan kunde jag njuta inte bara av en alldeles delikat thai­sop­pa (som jag fått receptet på), utan också av en helt makalös utsikt. Vilken lycka att kunna bo i en sån miljö! Jag är såå glad för hennes skull :o)


Som ett litet, men välmenat, tack för mat och trevligt sällskap hade jag med mig några sticklingar från den Mosquito shocker-pelargon jag skaf­fade mig ifjol. Jominsann, jag har faktiskt lyckats övervintra den, så undrens tid är icke förbi.


Idag kan jag glädja mig åt att jag utan krångel och fördröjning, t.ex. på grund av begäran om onödiga kompletteringar, har fått besked om att mitt bostadsbidrag justerats. Det är fortfarande beräknat i strid med gällande lag, men i alla fall justerat. För ovanlighetens skull åt rätt håll dessutom.

Och så ringde min koordinatordoktor alldeles för en stund sedan. Be­skeden var väl inte de allra roligaste, eftersom jag nu verifierats ha både artros i vänster mellanfot och osteoporos i ländrygg och höft­le­der. Men samtidigt är jag glad, för det här ska väl ändå föra med sig att det är slut på att behandla mig som en hypokondrisk gnällkärring av världs­klass utan som den ”giktbrutna” femtiplussare jag faktiskt är..?

2 kommentarer:

  1. Hej

    Du hittade inga "blåbär" på vägen på turen? Annars kan jag hjälpa dig leta för jag vet ju hur dom ser ut...haha ;)

    SvaraRadera
  2. Haha! Nix, pix, varken "blåbär" eller "lingon" ;o) Och tur var väl det, eftersom du nu faktiskt inte var med på turen :o)

    SvaraRadera

Tackar, tackar, så kul att du har något att kommentera!