För packad

VID TVÅ TILLFÄLLEN under de allra senaste veckorna har jag blivit infernaliskt irriterad på att trenden tycks gå åt rakt motsatt håll mot det förväntade. Den ena gången hos min hittillsvarande hu­vud­le­ve­ran­tör i byggvarubranschen och den andra i en livsmedelshall i min närhet.

Jag har i min outsägliga enfald inbillat mig att dagens miljösträvanden går mot att minska förpackningshysterin, men så tycks det inte alls va­ra. Tydligen raka motsatsen.


Till mitt nyligen avklarade terrassprojekt behövde jag summa tre (3) längre och grövre skruvar för att fästa en skruvregel mot min hus­vägg. För samma än­da­mål tarvades även summa tre (3) för upp­gif­ten lämpliga pluggar till borrhålen.

Piece of cake – förr. Förut (läs: inom det senaste året) har såväl skruv som plugg kunnat inhandlas styckevis, skruv på lösvikt och plugg pris­satta per enhet. Enkelt, miljövänligt och framför allt praktiskt, när man inte är i behov av mer än ett litet antal, eller rentav bara en, av någonting.

Döm om min förvåning när jag glad i hågen travar fram till rätt hyll­sek­tion och upptäcker att någon vettvilling fått för sig att förpacka allt, precis allt, antingen i jätteförpackningar på flera hundra alternativt i små plastpåsar med bara några stycken.

Den minsta tillgängliga förpackningen med de grova och inte helt bil­liga skruvar jag behövde innehöll inte tre utan fem skruvar. Jag be­höv­de tre. Summa överkonsumtion: två. Jag morrade för mig själv, tog den lilla påsjäveln och började leta efter plugg av rätt storlek.

Plastpluggarna jag behövde fanns bara att köpa i förpackningar om fyra. Jag behövde tre. Summa överkonsumtion: en. I det skedet mor­rade jag inte bara inombords utan så högt att bygglada herrar i min närhet nervöst sneglade åt mitt håll och fick något hetsat i blicken.

Där stod jag alltså med två skruvar för mycket, men bara en över­lopps plugg. Detta betyder, som var och en med den mest ru­di­men­tä­ra matematiska insikt förstår, att nästa gång jag eventuellt behöver skruva och plugga någonting har jag inte plugg så det räcker till mina två återstående skruvar. Och detta innebär att jag än en gång måste köpa en lite påsjävel med fyra pluggar, för att därefter plötsligt inte bara ha en för mycket utan tre!

För att inte få blodstörtning var jag tvungen att snabbt ta mig till kas­san, förstöra dagen för en stackars sommarextra kassör med mina utläggningar om förpackningsvansinnet och lämna lokalen med mina fem skruvar och fyra pluggar.

***

Det gick en tid och det blev dags för årets kräftskiva och lite mat­lag­ning. Matlagning som bland annat tarvade 150 gram av en särskild sorts lokalproducerad ost. Lika optimistiskt glad i hågen som vid mitt tidigare inträde hos bygghandlar’n uppsökte jag Ålands största mat­mark­nad och styrde kosan mot ostdiskarna.

Piece of cake – förr. Förut har ost kunnat köpas i en manuell ostdisk. Man har kunnat få smakprov och förse sig med en li­ten bit av den här och en liten bit av den där, till exempel till en festlig ostbricka. Enkelt, mil­jö­vän­ligt och framför allt praktiskt, när man inte är i behov av mer än måttliga bitar av någonting.

Jag var naturligtvis inte förvånad när jag stod vid ostdisken och kons­taterade att minsta vacuumpackade bitar av den sort jag ville ha vägde över 400 gram. Det som förvånade mig – och än en gång fick mig att morra – var det motstånd jag mötte när jag bad om att få 150 gram av en sådan bit. ”Bryter vi förpackningen förkortas produktens hållbarhet med flera veckor.”

Och?! Inte mitt problem! Det var jag som skulle betala och mitt behov var 150 gram, inte mer, inte mindre. Dessutom skulle det säkert dyka upp någon annan kund som gärna tog den kvarvarande biten. Någon ensamstående pensionär till exempel, som aldrig på tiden skulle kom­ma på tanken att köpa en närapå halvkilotung bit av denna svindyra ost, men som gärna unnade sig ett par hundra gram. Någon som jag.

Det som får mig att fatta absolut ingenting är att man i samma affär säljer charkuterier över disk. Charkvaror har ju mycket kortare håll­bar­het än ost, så svinnet i den disken måste enligt all logik vara mång­dub­belt jämfört med det i en manuell ostdisk. Att köpa en skiva av en sorts skinka och en av en annan går alltså fint, men icke en ostbit tillskuren för mitt behov.

Fem minuters argumentation senare gick jag dock därifrån med­fö­ran­de en stympad ost. Må vara att biten vägde 220 gram istället för 150, men jag hade fått min vilja igenom! Faktum var, att jag kände mig lika stolt över denna bedrift som om jag nedlagt mitt livs första tio­tag­ga­re. Jag, den lilla människan, hade övervunnit förpackningsmaffian! Åtminstone den här gången.

Att min kundanpassade lilla bit blivit helt fel prismärkt och vid drag­ning­en i kassan hade samma pris som den stora ori­gi­nal­för­pack­ning­en, tja, det är en heeelt annan historia. Men jag hör till den sorten som alltid kollar kvittot innan jag lämnar butiken – och speciellt i den butiken.