Kökar, Ålands eget Down Under

FREDAGEN DEN 5 augusti är ett datum att lägga på minnet, för då kom jag mig äntligen iväg ut till Ålands mesta ytterskärgårdskommun, Kökar. Efter närmare ett halvsekel som ålänning skulle jag vilja påstå att tiden var mogen ;o)

Kl. 09:15 var det avgång för landsvägsfärjan från Långnäs hamn, som ligger i Lumparlands kommun, längst österut på fasta Åland. Bilresan från Mariehamn tar ungefär tjugo minuter.

Den s.k. södra linjen trafikeras av flera olika färjor och på utresan åk­te vi med M/S Skiftet. Som synes var det inget större passa­gerar­tryck så här i början av augusti.


Ombord på M/S Skiftet finns en välförsedd cafeteria, men vi hade egen picknickpackning med oss. Och så fick jag hjärtligt roligt åt texten på bänken ute på däck, som även fungerar som förvaringslåda för liv­väs­tar ... och barn? Haha! Åter ett praktexempel på hur knasigt det blir när man särskriver :oD

Dagen var strålande och vår åländska flagga fladdrade färgglatt och friskt i vinden.


Resan tar c. två och en halv timme, give or take beroende på hur många angöringar det är på vägen. Vissa turer angörs Överö på Föglö samt huvudön, Husö och Kyrkogårdsö i Sottunga före man anländer till Harparnäs på Kökar.

Det första som slog mig när vi närmade oss målet var att klippan jag fick ögonen på genom en ventil på bildäck var mycket gråare än vad jag är van vid från det åländska fastlandet. Men ner med klaffen nu, pojkar, så vi kommer iväg! Klockan var vid ankomsten prick 11:40.


Kökar är av fullt förståeliga skäl ett populärt mål för cykelturister, ef­ter­som landskapet inte är särskilt backigt och tillgången på härligt sling­ri­ga grusvägar är god. Här är det helikopterplattan vid färje­lä­get som får fungera som velocipedparkering:


Fyrkanten markerar det område vi koncentrerade dagens utflykt till. En utflykt som i första hand skulle bestå av en vandring runt den märk­ta leden på Kalen.


När man följer vägen från färjfästet kommer man strax till en T-kors­ning. Vi hade bestämt oss för att gå leden motsols och tog därför av till höger, mot sjöbevakningsstationen.


Nytt vägskäl. Håller man till höger kommer man till Hamnö, men dit skulle vi inte just nu. Ner mot vänster istället och in på en riktig grus­väg. Efter ungefär en halv kilometer hittade vi skylten för vand­rings­leden på vägens vänstra sida, parkerade Röda Faran och började med att äta den medhavda pastasalladen.


Efter en kort bit genom lågvuxen lövskogsvegetation ändrar naturen skepnad; bergigare, kargare och med fin utsikt över omgivningarna. Vänder man sig mot norr skymtar man det röda taket på kyrkan i Hamnö:


Och söderut sticker sjöbevakningsstationens torn upp som ett ut­rops­tecken:


På Kökar snavade jag också över den största spindel jag någonsin sett i Norden, ungefär 40 mm lång med benen inräknade. Hjälp mig gärna med artbestämningen, den som kan! Inne i nätet kryllade det av småspindlar.

Att andra vandrat samma väg som vi över de flacka, grå bergen hit­ta­de vi synliga bevis för. Hej på dej, Philip N!


Leden är tydligt uppmärkt med vita prickar och naturen omväxlande. En solig dag som under vår vandring är det skönt att allt emellan få kliva in i en skuggig dunge.


Föredömligt gott om informationsskyltar med text på svenska, finska och engelska:


Och så, knappt halvvägs: HAVET.


”Här skulle jag kunna stanna resten av da’n, mamma!” sa Lilla A. Jag kunna inget annat än instämma. Och inte en annan människa så långt ögat nådde.


Berg är vackra. Men hårda :o/


Mitt i allt: en lummig svacka full med ... humle, som slingrade sig upp längs de krokiga och vindpinade alstammarna. Massor av humle!


Överallt ljung, massor av ljung. Efter ytterligare en vecka eller så mås­te bergen vara helt hänförande vackra när den står i full blom.


Ännu en frodig sänka. Den här gången med ett lummigt bestånd av välväxta ormbunkar:


För vår del klev vi av leden där man i vanliga fall kliver in från lands­vä­gen om man ska besöka Otterböte bronsåldersboplats. Den fick vi hoppa över den här gången, för vi ville hinna med att titta på S:ta Anna också, kyrkan i Hamnö. Därför promenerade vi istället längs vägen tillbaka till Röda Faran.


Från Hamnövägen har man fin utsikt över färjeläget:


Och över det här, där det inte skulle vara helt fel att bo
– åtminstone under sommaren:


Dessvärre var kyrkan låst till och med här ute i ytterskärgården, men exteriören och omgivningarna går inte av för hackor de heller:


Efter kyrkan började vi få lite kort om tid, men några minuter hade vi till godo för en sväng in till Karlby och hotell Brudhäll, som ligger pre­ciis vid vattnet och har en utomordentlig och så in i vassen naturskön gästhamn:


Men sen var det dags för färjan, med avgång aviserad till 17:35. Här har vi ”hamnterminalen” i Harparnäs. Charmig, måste man säga:


Men var sjutton håller Knipan hus..?


Där!




Kökars kommunvapen:

Med en tjugo-tjugofem minuter försenad avgång körde vi in på gården hemma vid ”Rucklet” ungefär vid niotiden på kvällen efter en helt fantastisk dag. Till Kökar ska jag absolut ta mig flera gånger!