Det kunde vara bättre

FÖR ATT LÅNA ett bra uttryck från kompisen Anki: sedan ett par da­gar är det till att vara lite ämlig och hurven. Nej, förresten, det var en underdrift. Det senaste dygnet har jag i princip befunnit mig i dvala, omgiven av drivor med begagnade bitar hushållspapper.


Vore jag man skulle jag ha trott att slutet är nära, men så är ju inte fallet. Det är bara att plocka fram hushållspappersrulle nummer två och förlita sig på att det blir bättre imorgon. Eller dagen därpå.

Hur stora volymer snor kan för övrigt en enda skalle producera? Finns det statistik på det här? Någon som vet..?

Livet, döden och vad som finns däremellan

JAG TÄNKER INTE särskilt ofta på döden. Jag menar, vad finns det egentligen att grubbla över? Döden är ju liksom en oundviklig del av det vi kallar livet. Men idag, alla helgons dag, ska man tänka på den – eller åtminstone på dem som är döda.

Om en dryg månad är det sex år sedan mamma gick ur tiden. Ytter­li­gare några veckor till och det har redan gått två år sedan en av mina bästa vänner, Peter, lämnade oss. Den går så förskräckande fort, ti­den.


Men, som sagt, jag tänker inte så ofta på mitt eget slut. Inte är jag skraj för den stunden heller. Enligt min högst vetenskapliga livs­åskåd­ning tror jag nämligen mer på herr Einstein än på någon universell, högre makt.

Men tro för farbror Alberts skull inte att ni kommer att slippa mig när jag är borta! Det står inte länge på förrän alla mina ettriga atomer med hjälp av vattnets kretslopp och vindarnas strömningar är spridda över hela vårt arma klot. Av ”jord” är jag kommen, ”jord” ska jag åter bli.

... och amen till det!
Om jag har fel? Tja, då hoppas jag att jag åtminstone får återfödas i en skepnad som bättre motsvarar min, enligt andra, sanna natur:


Så om någon undrar: jominsann, reparationen av herr W3623 kom­mer att gå på garanti. Och jag slingrar vidare mot nya äventyr i Livet.

Det finns alltid anledning att vara tacksam

ÄR MAN INTE skärpt går det åt helvete. Det nyligen mottagna, hor­rib­la beskedet från FPA, Folkpensionsanstalten, om att de räknat fel och ämnade korrigera sig till min nackdel – det som höll på att resultera i mitt livs första hjärtinfarkt – har efter en del diskussion med sagda in­stans ruckats ännu en gång. Och, hör och häpna, det tidigare avi­se­rade återkravet av massor med pengar har med ens försvunnit.

Grunden för deras första ”korrigering” visade sig vara inkomstsiffror tagna helt ur det blå! Bland annat hade jag påförts en påhittad för­värvsinkomst från näringsverksamhet och som ett litet körsbär på top­pen hade de som löneinkomst lagt den ynkliga summa som är min årsinkomst från näringsverksamheten. Det blev lite fel, om jag säger så. Ja, herremingud ... *suckar, stönar, stånkar och himlar med ögo­nen*

Väl uppkravlad ur denna grop nummer X i ordningen kunde jag inte hålla mig: jag har påbörjat en till ”kronbladsvirkning”. Det är de runda innerkuddar jag la vantarna på förra veckan när Emmaus hade halva priset-dagar som ska få nya kläder.


Den stora, till braspallen, är inte färdig. Eller jo, virkningen är färdig, men jag kan inte sy sidostycket förrän herr Miele blivit frisk och tillåter krymptvätt av tygbiten som är vikt för ändamålet :o/

Under gårdagskvällen var det således soffan som gällde. Soffan, virk­ningen och baljvis med honungssötat te, för det är förkylning på gång i ”Rucklet” igen. Lilla A snörvlar och har huvudvärk, så det är bäst att jag motar Olle i grind. Samtidigt måste jag passa på att skicka en stoor tackkram för honungen till Gunilla, för det tror jag nämligen att jag glömt. Och du, Gunilla, det här måste vara den i särklass godaste honung jag smakat på år och dag!!

♥ TACK! ♥

En annan som ska ha tack är ”grannflickan” R, som igår knackade på och förärade mig en påse med tre stora sikar. Efter en vända med fi­lékniven vägde de in på nästan precis ett kilo och betyder hälsosam mat för mor och barn i minst tre dagar. Du skulle bara veta R, hur myck­et det betyder för mig, som bara kan drömma om att köpa färsk­fångad, åländsk fisk i butiken!

♥ TACK! ♥

Kors i taket!

Tack, alla snälla!

W3623

I MITT LILLA liv finns det inte mycket lyx. Det mesta är ärvt, köpt be­gagnat, hittat i någon container och uppfixat eller fyndat på ”-70 % på reapriset”. Men det som verkligen är köpt för fullpris – och för en halv kappsäck pengar – är mitt enda riktigt lyxiga lösöre: tvättpelaren av kvalitetsmärket Miele.

Något år efter att jag köpte ”Rucklet” byggdes den gamla, ruggiga kombinerade tvättstugan och bastun om, finansierat med mitt mors­arv. I det nya, fina (men trånga) utrymmet fanns inte längre möjlighet att låta min trotjänare, Lavamaten från Siemens, studsa omkring. Hon fick i utbyte mot en inte alldeles föraktlig slant flytta till ny adress och på hennes plats ställdes herrarna från Miele ovanpå varandra i en prydlig hög.

Valet av fabrikat gjordes på basen av Mieles storstilade löfte om att man med deras maskiner fick en tvättlösning med minst 20 års livs­längd. Lyckan var fullständig.

Dagen för premiärtvätten var kommen. Med fröjd vred jag på vattnet, valde program, stuvade in en laddning, fyllde på tvättpulver och skölj­medel och tryckte på start. Tyst och fint gick herr W3623 igång, tvät­tade så det stod härliga till och det var nära att jag klämde en liten tår av lycka.

Knappa två timmar senare grät jag inte längre av glädje, utan av ren och skär ilska. Vattnet pumpades inte ut! Och emedan herr W3623 är en modern man försåg han mig med än det ena, än det andra fel­med­delandet i illande gul text mot displayens svarta bakgrund.


Operation Felsökning inleddes. Jodå, avloppsslangen var ansluten helt enligt instruktionsboken. (Någon plugg satt inte heller i den­sam­ma; man lär sig av sina misstag.) Luddfiltret var så tomt som det bara kan vara på en fabriksny maskin och ingenting annat kunde heller förklara varför herrn vägrade tömma magen. Det vara bara att ringa farbror doktorn, som efter någon dag kom och micklade, macklade och skrapade sig i huvudet utan att hitta någon lösning. W3623 måste in till mottagningen.

En dryg vecka senare stod han på plats igen, botad från sitt fabriksfel (vid tillverkningen hade någon montör glömt att ta bort en invärtes plugg). Ah, äntligen blev det tvätta av!

Efter ungefär två år – eller i runda slängar 150 tvättar – var det dags igen. Den gången var det el-låset till luckan som pajat. Gränsen för den tvååriga garantitiden hade preciis passerats, men eftersom jag kan vara rätt amper när jag blir arg gick Miele ändå med på att byta den fallerande delen utan kostnad för mig. Tur för dem, om jag så säger.

Men säg den lycka som varar. Igår, nästan på dagen ett och ett halvt år efter bytet av låset, skulle jag tvätta. Trodde jag ja. SAMMA JÄVLA FEL IGEN!! Jag lovar, ni ska vara glada för att det inte var någon av er som satt i andra ändan när jag ringde verkstaden. Och går inte den här reparationen på garanti den också, ja, då vet jag en generalagent som kommer att ångra att det någonsin sålts en ”kvalitetsmaskin med minst 20 års livslängd” till undertecknad. Det uttalandet kommer med garanti!

Spin off-effekten på detta senaste maskinhaveri är att Lilla A för första gången fått prova på hur det är att måsta tvätta sina paltor för hand – en nyt­tig lärdom. Dock icke värd en W3623 out of order :o/

Damma av

HUR MYCKET KEMI tror ni man minns efter 35 år? Exakt, så gott som nada. Det periodiska systemet kunde lika väl vara en annan benäm­ning på menstruationscykeln och att försöka dra sig till minnes de oli­ka grundämnenas atomnummer är ungefär lika lätt som att pricka in en sjua på Lotto :o/

Men a mother’s gotta do what a mother’s gotta do, så för att kunna hjälpa Lilla A att hitta den [faktiskt!] sköna logiken som finns i kemi är jag nu piskad att damma av mina förstenade kunskaper. Ingen enkel match. Låt mig säga så här: arkeologerna som grävt fram Pompeji ha­de jämförelsevis en walk in the park. Hur kan man glömma så mycket??

”Enkel binding” och ”dubbel bindning”?? Ööh..? Monogami respektive polygami vet jag ju vad är, men när det gäller kemi ... *stöön!*

Och om jag i det här skedet av mitt liv glömt så här mycket, hur myck­et till kommer då inte att vara gone with the wind efter ytterligare ett antal år? *suck!*


I nuläget är jag nog en stadigare klippa att luta sig mot om vi pratar matlagning. På allmänhetens (läs: Lilla A:s) enträgna begäran blev det wokat i sötsur sås igår. Extrapris på naturell, strimlad kyckling, en morot, en rödlök, lite purjo och en sats hemgroddade mungbönor – voilà, serverat med basmatiris en både billig, god och hälsosam mid­dag.

I måltiden ingick faktiskt de allra sista gula körsbärstomaterna från Glaspalatset också, men nu är det definitivt slutodlat för året.



För den nyfikne kan jag avslöja att krumeluren i början av inlägget är en schematisk bild av en kolatom. Kol, med den kemiska beteckningen C, har nummer 6 i det periodiska sys­temet. Sexan talar om att den lilla filuren har sex elektroner som snurrar runt sin kär­na (som betår av protoner och neutroner), två i ett inre skal och fyra i ett yttre.

När man skapar en molekyl genom att dunka ihop två kolatomer med varandra får det som resultat att de, för att hållas ihop, utväxlar elektroner med varandra. Om de vardera delar med sig av en elektron kallas det enkel bindning. Delar de däremot på två heter det dubbel bindning osv. I kolatomens yttre elektronskal finns det bara fyra stycken elek­tro­ner, vilket betyder att en kolatom som mest kan ha fyra bindningar.

Logiskt! Och jag börjar minnas varför jag tyckte kemi var roligt :o)

Dagsformen ...

 

Behöver jag bli tydligare..?

Ska man XXXXX någon på FPA eller är det smartare att ta bort sig själv?

 

Ovanstående är hur min ekonomiska situation ser ut efter FPA:s, Folk­pensionsanstaltens, senaste drag: en retroaktiv korrigering av sin egen beräkningsmiss.

Den jättelika summan om 340 euro ska räcka till mat, hygien, sophämt­ning, el, vatten- och avloppskostnader, försäkringar, kläder, sjuk­kost­nader, tandläkare, Lilla A:s fritidsintresse och vad allt annat som nu inte går att undgå ens i en fattig sates liv, men som jag just nu är för upprörd för att ens kunna sätta till pappers.

Och jo, förutom det redan absurda i kalkylen kommer FPA att åter­krä­va mig på en summa motsvarande närmare 5.000 euro, som de fel­aktigt och på grund av sitt eget räknefel under två år utbetalat i bo­stadsbidrag för pensionstagare.

5.000 euro!! Var fan tror de att jag ska ta ett sånt belopp ifrån..? De 340 euro som står till mitt förfogande räcker väl just och just till mat på bordet för två personer under en månad + hemförsäkring + lite hushålls-el?

Edit 03-11-2011:
När det galna beslutet väl kom på papper i brevlådan visade det sig att återkravet faktiskt var ”bara” ~2.200 euro. Men 2.200 är också vettlöst mycket pengar för någon som redan lever på ingenting.

Edit 15-11-2011:
Rubriken/texten/kommentarerna har censurerats pga att inlägget av FPA polisanmälts såsom varande hotfullt. Detta gör jag under protest, eftersom vi enligt lag har såväl yttrande- som tryckfrihet i Finland.

Nu kommer november!

DET MÅ VARA sista dagen i oktober, men inne i ”Rucklet” blommar det för fullt. Inte bara pelargonen, som jag skrev om igår, utan även en vit saint paulia och den ena av mina fyra orkidéer. En annan sorts saint paulia är i full gång med att producera knoppar, novemberkaktusen slår ut vilken dag som helst och min äldsta, cremevita orkidé har två blomstänglar på tillväxt.


Nog är det snudd på ett litet underverk att det finns krukväxter som orkar med blomning när det nästan inte finns något ljus alls, inte sant? Och med återgången till normaltid följer ju ännu mörkare kväl­lar. Eftersom det finns mest bara skräp på ”Rucklets” fåtaliga, analoga tv-kanaler sätter jag mig hellre en stund med min nya ”leksak”, rit­plattan, och tänder ett ljus eller flera.

Med november följer också min femtioförsta födelsedag. Då är det dags att skruva locket av burken och provsmaka min likör på som­ma­rens körsbärsskörd!

”Ha! Där lurade jag mig allt!”

DET ÄR INGEN vits att hymla med det, jag är usel på att äta frukost. På hotell eller ombord på en tidig morgonfärja är jag vrålhungrig och kan knappt tåla mig tills jag får lassa upp, men hemma ... nä. Psyko­lo­giskt hänger det garanterat ihop med att det inte är serverat, utan kräver en insats från mig själv.

Ett knep att få i sig något vettigt är att mixa en smoothie. Det händer i och för sig inte alla mornar, oftast bara under de veckor Lilla A är hos mig. Men det händer alltså och är gott. Favoriten för tillfället är banan + apelsinjuice + naturell eller smaksatt yoghurt.


En annan favorit just nu är en av sommarpelargonerna som bott inom­hus några veckor nu. Trots att vi i övermorgon kliver in i november fortsätter den energiskt att producera nya, lysande ceriserosa blom­mor; en riktig boost för det rådande lågvattenhumöret! Färger är san­nerligen min räddning när vintermörkret sänker sig över Norden.

Och nu har vi ju dessutom gått över till normaltid igen. Usch ... Jag ha­de väl aldrig kunnat tro att jag skulle säga något sånt, men heja Ryss­land, som låter bli den här gången!

Avancemang – eller nå’t ditåt

MINNS NI ÖVERHUVUDTAGET ”kronbladsvirkningen” jag började på i slutet av juli..? I medlet av augusti hade jag nått en punkt när jag ha­de tänkt mig vara så gott som färdig. Men man har väl rätt att änd­ra sig, va?

Istället för en kudde till soffan, som det först var tänkt, har jag nu be­stämt mig för att det ska bli ett överdrag till min beigetråkiga braspall! Sakta, sakta har det avancerat, men nu är det faktiskt inte så många centimeter kvar före jag har fulla 50 i diameter :oD


Sedan bar det sig inte bättre än att jag tittade in på Emmaus under gårdagen. Det brukar jag göra när de annonserar ”-50 % på allt!” Och si, hittade jag inte en stuvbit av prima linnetyg i en vackert fuchsialila nyans. 50 cent fattigare har jag därmed material till överdragets sidor.

På samma ställe ryckte jag även åt mig två runda innerkuddar för 1 eu­ro styck. Just nu har jag ingen konkret plan för dem, men vem vet? När jag blir klar med stora pallvirkningen känner jag kanske för att tillverka mera med samma teknik. Om inte nu, så kanske senare.

Bäst att förse sig när varorna korsar ens väg, för när jag härförleden frågade efter runda innerkuddar i stans stora tygaffär fick jag veta: ”Nej, tyvärr, såna har vi inte, och det går inte att beställa såna hel­ler.” Eh..? Runda kuddar är väl inte direkt ovanliga? :o/

Igår var det dessutom specialpris på fransyska i butiken, så det blev kalops. Mycket kalops. Kanonbra höstkäk!

Vem tror jag att jag är?

MIN ”SYSTER” I Skåne, Monkan, är duktig släktforskare och bästa kompisen S har nyligen fått blodad tand. Själv har jag aldrig varit sär­skilt intresserad av mina anor. Bakåt i leden står förmodligen häst­tjuvar, tattare och annat löst folk som spön i backen, och blått blod kan man knappast hitta ens med hjälp av ett svepelektronmikroskop.

Farfar, farmor och morfar har jag aldrig träffat, eftersom de lämnade denna jämmerdal låångt före jag såg dagens ljus. Mormor bodde långt borta och talade ett annat språk, så av henne har jag inga be­stående minnen. Farsgubben gick bort redan när jag var femton, mam­ma 2005. Släkten som idag är i livet bor i Finland eller USA.


Ju äldre jag blir, desto mer inser jag att jag ju faktiskt inte har en sus­ning om vem jag är! Jag har ingen släkthistoria, om man så säger; ingenting att relatera till. Det blev väldigt påtagligt när mamma dog, eftersom hon var den sista som hade kunnat berätta något. Lilla A går samma framtid till mötes, för av sina mor- och farföräldrar har inte hel­ler hon träffat någon mer än mormor.

Hur är det med er andra? Har ni bra eller noll koll på var ni här­stam­mar ifrån?

Mörkermat

I SAMMA TAKT som både mörkret och temperaturen faller ökar mitt behov av mat. Tiden för lätta sallader är över. Nu är det rejäla mackor med finskt rågbröd och en stor tallrik havregrynsgröt som behövs för att mätta magen. Är det likadant för er?


Det är förresten jättegott med en näve mungbönsgroddar på ost­mack­an. Av bara två matskedar mungbönor blir det groddar så det räcker för massor med smörgåsar. Billigt, nyttigt och gott!

Kategori: felköp

SYMPTOMATISKT FÖR TIDER när jag känner mig låg är att mina till­hörigheter utsätts för en mycket kritisk granskning. Herregud, så myck­et grejor man samlar på sig ... Så mycket onödiga grejor – och bland dem en del som redan från början var fel-fel-fel. Som till exempel det­ta kakfat i två våningar:


Vad i herrans namn fick mig nånsin att fynda detta?! Krusiduller är inget för mig och rosor hör hemma på gården och inte i min inredning. Fatet må vara hur sött som helst, men det hör inte hemma i ”Rucklet”. Nu ska det bort! Idag blir det annonser i lokaltidningarnas pryltorg.

Dagen började lite kymigt ...


Men nu har det faktiskt klarnat upp redan och det artar sig till en vack­er dag. Jag jobbar på att humöret och livslusten ska röra sig i samma riktning.

Utförsåkning

NY MORGON, NYA motgångar. Dagens konstaterande måste därför bli:


Det kan säkerligen tyckas märkligt att jag bara för någon dag sedan var själaglad, för att lika fort dyka huvudstupa ner i realitetens grå­daskiga lervälling. Men sådant är mitt liv numera. Stunderna då något roligt förmår fylla tillvaron med ljus blir färre och kortare. Varenda gång jag tillåter mig att känna att jodå, nog ska det reda upp sig, lika fort händer det något som pressar mig ytterligare några centimeter längre ner i dyn.

Nu är det inte längre fråga om om jag kommer att ge upp, det är helt och hållet en fråga om när.

Den som ändå hade samma livskraft som en mungböna! Lite vatten och lite ljus är allt som behövs för att hålla dem igång. Idag är de fär­diga att ätas:


Med ärtorna går det trögare. Jag är nog mer som en sån; utvecklas långsamt till ett friskt skott, som omedelbart torkar bort och dör om vattnet och ljuset försvinner lite för länge.

Groddningsläget

JAPP, DE GROR som de ska, baljväxterna jag började grodda i tors­dags. Mungbönorna, som väntat, klart snabbare än ärtorna. Faktum är att jag hittat en påse med krassefrön i gömmorna också, så jag får väl sätta igång en sån odling med :o)

***
Min Intuos har sannerligen givit mitt kreativa jag en efterlängtad ny­tändning! Baksidan är att jag blir helt blind och döv för allt annat och försvinner in i en annan dimension. Lilla A börjar bli ganska frustrerad över att jämt och samt inte få andra svar än ”Mm ...” eller ”Uh-huh ...” när hon pratar med mig ;o)

Just nu lurar jag t.ex. på om jag skulle ta och rita ihop lite personliga och ovanliga julklappsetiketter till försäljning i min ena Etsybutik, Finn­Fair. Såna där som man laddar hem i form av en pdf-fil för att själv kunna printa huur många som helst på sin egen skrivare. Vad tror ni, kan det va’ nå’t..?

Om ni bara visste

... HUR VANSINNIGT GLAD jag är över min Intuos 4, ritplattan från Wacom!! Jag har inte tecknat eller målat på år och dag; livet har va­rit sånt att jag varken haft tid eller ro – ärligt talat inte ens lust – att ägna mig åt den biten av min kreativitet. Någon sporadisk il­lu­stra­tion hit till bloggen är allt jag fått till på senare tid.

Från första stund jag stöpslade i USB-kontakten är jag kär ♥ :o)
Det uppstod visserligen ett litet problem efter installationen, men jag löste det. Se nedan!


Vad jag däremot bränt en massa onödig energi på är att för n:te gång­en i ordningen vara förbannad på FPA, Folkpensionsanstalen (Finlands motsvarighet till Försäkringskassan). I torsdags kom det ett brev, där de meddelade att hoppsansa, i två år har de totaalt missat att ta i beaktande den inkomst jag har från min näringsverksamhet, så nu när de sent om sider rättar sig blir jag säkerligen skyldig att återbetala. FÖR TVÅ ÅR!! Är de inte kloka?!

När jag ändå hade det tvivelaktiga nöjet att vara i kontakt med sag­da instans passade jag på att höra mig för om vad som händer med ett besvär, daterat 17 augusti 2009, som jag och Lilla A:s pappa ge­men­samt lämnat in i ett ärende. Om detta visste de noll och ingenting, så jag ringde istället direkt till Försäkringsdomstolen i Helsingfors, där ärendet ska behandlas.

”Nej, något sånt har vi inte fått”, svarade de, efter idogt letande i dia­rier, register och möjligtvis även ett antal papperskorgar. Vad vet jag?

Jamen, va faan! Det har gått 26 månader (!) sedan vi besvärade oss. När jag arg som ett bi senare under dagen åkte in till FPA:s lokal­kon­tor här i Mariehamn för att ta reda på vad i hela glödheta som pågår, ja, då visade det sig att de mycket riktigt ankomststämplat doku­men­tet den 18 augusti 2009 och helt enligt regelverket scannat in det. Men sen ... vad hände sen? Till Försäkringsdomstolen har det i alla fall inte vidarebefordrats.

Om jag uttrycker mig milt skulle jag vilja säga att jag är arg, men det låter för mesigt. Det jag är just nu är dödsförbannad – och lite till! De ska tammefan inte tro att de kan återkräva några pengar från mig för ett beräkningsfel de själva begått med mindre än att vårt besvär skickas till Försäkringsdomstolen ögonaböj och tas till behandling for­tare än man hinner säga: ”Eff, pee, aa.” Den normala behand­lings­ti­den hos Försäkringsdomstolen är 12-18 månader, och så länge till tänker vi så fan heller vänta!

Jag blev som igår lovad ett samtal från högsta hönset på lokal­kon­to­ret, men tror ni det kom? Skulle inte tro det, nej. Det är då en himla tur att jag har min ritplatta att luta mig mot ...



Om felmeddelandet Tablet Driver Not Found dyker upp när datorn startas löser man problemet så här (Windows XP):

- gå till Kontrollpanelen och välj att se innehållet i det s.k. kategoriläget

- välj Prestanda och underhåll

- välj Administrationsverktyg

- dubbelklicka på Tjänster

- sök upp TabletServiceWacom i listan och markera valet; högerlicka och välj Egenskaper

- välj fliken Återställning

- ändra första försökets alternativ till Starta om tjänsten och ange tiden för omstart till 2 minuter

- starta om datorn

 

♥ Worth Waiting For ♥

 

Let It Grow

ÅRSTIDEN ÄR KOMMEN för priser i grönsaksdisken som alltmer när­mar sig kilopriset för ädla metaller. Det är hög tid att hitta på nå’t.

Som av en försynens skickelse råkade jag igår bläddra i ett gammalt nummer av Icakuriren. Där fanns ett litet reportage om groddning och i skafferiet hittade jag en påse med egenhändigt odlade och torkade ärtor från ifjol.

Nu ska vi se om jag lyckas driva fram något grönt ur dem! Men för sä­kerhets skull startar jag nog en mungbönsgroddning också.

Kök & trädgård

ÄNTLIGEN ÄR DET dags för mustiga gryträtter! Igår blev det ett rik­tigt långkok i form av karelsk stek, karjalan paisti, på mitt sätt.

Grytbitar av både fläsk- och nötkött, diverse rotfrukter, ett par lökar, lagerblad, kryddpeppar, salt och lite vatten blir efter närmare tre tim­mar i ugnen en både billig och mättande köttmåltid.


Före grytan åkte i ugnen passade jag på att skörda och torka vinterns behov av libsticka, ett måste för alla vinterns soppkok. Libstickan är soppkryddornas konung, det är det inget att snacka om!


Och så måste jag bekänna ett inköp till trädgården ... Med 70 % ra­batt – ja, sjuttio! – på ett drygt meterhögt magnoliaträd, Magnolia loebneri 'Merrill', fick det bara lov att rymmas i budgeten när jag varit så duktig och lagat massor av mat för nästan ingenting.


Idag ska jag plantera.
I vår ska jag njuta.

En haiku om att spela någon roll

Igår satt jag och knåpade ihop en collagebild till min fotoblogg. Plöts­ligt började jag fundera på snäckan jag höll på att frilägga. Jag tänkte på hur ömtåligt och värnlöst det lilla djuret är som idogt släpar runt sitt hus på ryggen, alltid snabb att dra sig undan om fara hotar.

Hur många bygger inte tjocka murar runt sin mjuka kärna och klär sig varje morgon i en rustning för att möta dagen? Hur ofta är du, så där riktigt på riktigt, dig själv och ingen annan..? Nog är det lätt hänt att med tiden glömma bort vem man egentligen är.

Så tänkte jag, och vips blev det en haiku.



Flera haikuer jag skrivit hittar du i samlingen ”Haiku”, som du kan läsa som en pdf-fil om du klickar HÄR. De som är nyast och inte finns med i samlingen hittar du via etiketten ”Haiku” i spalten till höger.

Dramatik i söndagskvällen

DET VAR PÅDRAG i kvarteret igår. Brand hade utbrutit i ett lager­ut­rym­me och man tvingades evakuera hyresgästerna från bostads­vå­ning­en ovanför. Som tur var upptäcktes eldsvådan i tid och ingen män­niska kom till skada. Däremot är det säkert en hel del som rökskadats, eftersom den stickande lukten av brandrök kändes ända till mig, ett kvarter bort.


Vi befinner oss mitt i den årstid då man gärna tänder levande ljus om kvällarna, och elden är en högst opålitlig vän. Ena stunden skänker den värme och ljus, i nästa slukar den med god aptit allt som kommer i dess väg. Ta och se över era brandvarnare, hörni!

Älg, tammefan!

NÄR JAG VAR och handlade i förrgår höll jag på att dratta på ändan när jag passerade köttdiskarna. Nymald, svensk älgfärs för 9,90/kg! Skämtar ni? tänkte jag. Åtminstone 19,90 ska det väl vara, kanske rentav 29,90..?

Men nä. Priset var 9,90, så igår blev det guldmiddag: grillade älg­färs­biffar, ugnsrotsaker i gott sällskap och turkisk yoghurt blandad med tranbärsgelé. Jädrar i det, vad gott det var!


Så här blandar jag min älgfärssmet:
1 dl havregryn + 1 msk lökflingor + 1 tärning köttbuljong + 5 torkade, sönderstötta enbär blötläggs i c. 1 dl kokande vatten och får svalna. Rör sedan i c. 600 g färs, 1 tsk salt, en skvätt soja och 5-6 varv svart­peppar från kvarnen. Allra sist rör jag ner ett ägg.

Och så här gör jag för att snabbt få till tjusiga pannbiffar:
- rulla runda bollar (c. 100 g/st; vill du vara petig väger du dem)
- placera bollarna jämnt fördelade över t.ex. en skärbräda av plast
- lägg en annan skärbräda ovanpå bollarna och tryck till
Voilà, snabbt som ögat har du tillverkat flera jämntjocka biffar!

***
Inte fullt lika upplyftande var hålet jag upptäckte i mina relativt nya gummistövlar :o(

Men så länge man har ”Jesustejp” i kojan går det mesta att fixa – och en välklädd kvinna (eller man) bör aldrig lämna sig utan en rulle! Med lite silvertejp kan man rädda det mesta, allt från ungarnas trasiga ga­lon­kläder till spräckta fönsterrutor.

Skarpsinnigt

IMORGON GÅR ÅLAND till lagtings- och kommunalval. Ja, det vill säga, de som har för avsikt att rösta går till val. Icke jag, eftersom inte en enda kandidat har hörsammat min begäran. Det lilla jag bad om var ett skriftligt löfte om att ett av målen under den kommande fyraårsperioden skulle vara ett förbättrat socialt skydd för Ålands drygt 2.000 småföretagare.

Jag lovade – offentligt – att inte rösta om ingen hade kurage nog att ge mig det löftet. Och jag står, i motsats till flertalet politruker, vid mitt ord. Samtidigt förfasas jag över att inte en enda spekulant på en plats i landskapsstyret verkar anse att småföretagandet är något att öda krut eller tid på. Detta trots att vi på en totalbefolkning om ~28.000 själar har 2.005 (!) företag som sysselsätter 0-4 personer!
(sifferuppgifterna, från Ålands statistik- och utredningsbyrå, är från 30.12.2010)

Samtidigt som min senaste krönika idag publicerats i Ålandstidningen råkar jag händelsevis ägna mig åt vinteröversyn av diverse egg­för­sedda redskap. Förmodligen inget annat än ett lustigt samman­träf­fan­de. Fast knappast om man kunnat fråga farbror Freud ;o)

RECEPT > Enklaste smulpajen

URSPRUNGET TILL DET här receptet kommer från en av min mam­mas väninnor och har många årtionden på nacken. Enklare än så här kan det inte bli att laga en god smulpaj på frukt eller bär, beroende på vilketdera som finns att tillgå. Jag gör den oftast på äpplen.



Du behöver:
4,5 dl vetemjöl
1 dl strösocker
1 tsk bakpulver
100 g smör eller margarin
1 ägg
5-6 äpplen av en mjölig sort
lite socker och kanel att strö på äpplena

Gör så här:
Sätt ugnen på 220°.

Arbeta ihop mjöl, socker, bakpulver och kylskåpskallt smör till en smu­lig deg av havregrynsliknande konsistens – en pajknådare är till god hjälp. Arbeta till sist in ägget.

Ställ in smuldegen i kylskåpet medan du skalar, kärnar ur och klyftar äpplena. Här är det behändigt att ta hjälp av en äppelklyftare ;o)

Häll ungefär 3/4 av degen i en form och kläm ut den uppåt kanterna också. Fyll formen med äppelklyftor, sockra dem lätt och pudra över kanel enligt smak. Strö ut den resterande fjärdedelen av degen ovan­på äppelklyftorna.

Pajen gräddas i ugnens nedre del c. 30 minuter eller tills äpplena mjuknat och smuldegen fått fin färg.

En hispig morgon

SOVIT SOM EN kratta och vaknade med huvudvärk. Fasteblodprover först på agendan, så det kunde börjat bättre. Dessutom dags att skri­va en krönika till lördagstidningen. Det här blir ingen bra dag.

En krispig morgon

SÅ VAR DET dags då. Första frostnatten för året. Ifjol hände det re­dan den 30 september, så det här får väl betraktas som sent.

Inatt blev du min!

SKATTEMYNDIGHETEN ÄNDRADE SIG härförleden, och en fel­be­räk­nad kvarskatt på drygt 5.000 euro förvandlades till en liten åter­bä­ring. I och med det hade jag tänkt införskaffa ett begagnat s.k. pro­me­nadband, som en ren investering i min hälsa. Men med ett enda svar på min önskas köpa-annons och en säljare som ville ha i princip lika mycket för sitt begagnade som ett butiksnytt, tja, då får det vara.

Pengen som skulle gått till en ”hälsomaskin” blir istället ett rejält ra­bat­terat demoexemplar av en digital ritplatta. Detta är något jag suk­tat efter i åratal, men varit för snål för att skaffa.

Men livet är kort. Mitt i allt kan det vara över. Dessutom är detta inte glitter & glamour. Det är ett arbetsredskap. Så inatt bestämde jag mig. Inatt tryckte jag på PAY NOW.

Inatt blev du min!

[bild från tillverkarens hemsida]

Hösten hänger på låset

JAG FICK ETT ryck igår, ett för tillfället sällsynt kreativitetsryck. Rycket resulterade i en höstig krans till ”Rucklets” väderbitna ytterdörr, deko­rerad med nypon, lärkkottar och några fuskäpplen jag sparat från nå­gon julplantering jag fått under forntiden.

Men hörni, var är min normala, sprudlande kreatörsanda?? *ser mig villrådigt omkring* Har någon mig ovetande tryckt på pausknappen eller rentav ställt mig i standbyläge..? Strömmen är på, men det hän­der ju ingenting!


I det längsta har jag levt i tron att jag ska komma igång med uppföl­ja­ren till ”60+ och singel!”, men det ser mörkt ut. Lika mörkt som för en publicering av densamma. Det är ett surt äpple att bita i, men man måste ju också vara klarsynt, ha självkritik, och därmed är det bara att krasst konstatera: jag besitter inte den sorts berättarförmåga som gör mig unik.

Vid femtio fyllda har jag nått en form av självinsikt, som jag i och för sig varit medveten om en halv livstid, men envetet vägrat acceptera: mina talanger har oerhört mycket mer bredd än djup. Visst är jag halv­bra på massor, men en stjärna på någonting är jag inte.

Det är med andra ord dags att släppa taget om heliumballongen me­dan fallet inte blir alltför högt. Mer än så här blir det inte. Det är det här som är Livet.

Och inatt har det varit kallt. Tiden är kommen att evakuera Glas­palat­set för vin­tern och rädda vad som räddas kan. Det, mina vänner, är också en del av Livet.