W3623

I MITT LILLA liv finns det inte mycket lyx. Det mesta är ärvt, köpt be­gagnat, hittat i någon container och uppfixat eller fyndat på ”-70 % på reapriset”. Men det som verkligen är köpt för fullpris – och för en halv kappsäck pengar – är mitt enda riktigt lyxiga lösöre: tvättpelaren av kvalitetsmärket Miele.

Något år efter att jag köpte ”Rucklet” byggdes den gamla, ruggiga kombinerade tvättstugan och bastun om, finansierat med mitt mors­arv. I det nya, fina (men trånga) utrymmet fanns inte längre möjlighet att låta min trotjänare, Lavamaten från Siemens, studsa omkring. Hon fick i utbyte mot en inte alldeles föraktlig slant flytta till ny adress och på hennes plats ställdes herrarna från Miele ovanpå varandra i en prydlig hög.

Valet av fabrikat gjordes på basen av Mieles storstilade löfte om att man med deras maskiner fick en tvättlösning med minst 20 års livs­längd. Lyckan var fullständig.

Dagen för premiärtvätten var kommen. Med fröjd vred jag på vattnet, valde program, stuvade in en laddning, fyllde på tvättpulver och skölj­medel och tryckte på start. Tyst och fint gick herr W3623 igång, tvät­tade så det stod härliga till och det var nära att jag klämde en liten tår av lycka.

Knappa två timmar senare grät jag inte längre av glädje, utan av ren och skär ilska. Vattnet pumpades inte ut! Och emedan herr W3623 är en modern man försåg han mig med än det ena, än det andra fel­med­delandet i illande gul text mot displayens svarta bakgrund.


Operation Felsökning inleddes. Jodå, avloppsslangen var ansluten helt enligt instruktionsboken. (Någon plugg satt inte heller i den­sam­ma; man lär sig av sina misstag.) Luddfiltret var så tomt som det bara kan vara på en fabriksny maskin och ingenting annat kunde heller förklara varför herrn vägrade tömma magen. Det vara bara att ringa farbror doktorn, som efter någon dag kom och micklade, macklade och skrapade sig i huvudet utan att hitta någon lösning. W3623 måste in till mottagningen.

En dryg vecka senare stod han på plats igen, botad från sitt fabriksfel (vid tillverkningen hade någon montör glömt att ta bort en invärtes plugg). Ah, äntligen blev det tvätta av!

Efter ungefär två år – eller i runda slängar 150 tvättar – var det dags igen. Den gången var det el-låset till luckan som pajat. Gränsen för den tvååriga garantitiden hade preciis passerats, men eftersom jag kan vara rätt amper när jag blir arg gick Miele ändå med på att byta den fallerande delen utan kostnad för mig. Tur för dem, om jag så säger.

Men säg den lycka som varar. Igår, nästan på dagen ett och ett halvt år efter bytet av låset, skulle jag tvätta. Trodde jag ja. SAMMA JÄVLA FEL IGEN!! Jag lovar, ni ska vara glada för att det inte var någon av er som satt i andra ändan när jag ringde verkstaden. Och går inte den här reparationen på garanti den också, ja, då vet jag en generalagent som kommer att ångra att det någonsin sålts en ”kvalitetsmaskin med minst 20 års livslängd” till undertecknad. Det uttalandet kommer med garanti!

Spin off-effekten på detta senaste maskinhaveri är att Lilla A för första gången fått prova på hur det är att måsta tvätta sina paltor för hand – en nyt­tig lärdom. Dock icke värd en W3623 out of order :o/