Högsommarsvep

OJ, OJ, VI närmar oss mitten av juli redan ... Usch, så fort sommaren går! Jag tycker att jag knappt hinner börja njuta av den förrän det är dags att börja höststäda på gården :o/

Inte vet jag vad insekterna pysslar med den här tiden heller, men någ­ra har i alla fall boat in sig i mitt sprillans nyuppförda hotell. Ser ni att det är flera hål i träbitarna som är igenmurade?

Under gårdagen, som var en så där behagligt lagom varm dag med ljum, lagom hård vind, passade jag på att göra årets klipp. Ifjol beskar jag ganska resolut, så i år behövde jag inte mer än putsa på de tre av mina fem äppelträd jag försöker få form på.

Inomhus har det äntligen hänt! Porslinsblomman i köksfönstret har sla­git ut sina allra första blommor i min vård och när man tittar nära, nära förstår man varför den jämförs med porslin. Tänk, att naturen kan producera någonting som är så här otroligt perfekt till sin utformning:

Utomhus gläder jag mig åt att det faktiskt dyker upp av pionvallmon jag sådde ifjol (?). Jag befarade faktiskt att den hade konkurrerats ut av opievallmon, som frösått sig så frikostigt att det är snudd på vall­mo­matta i rabatten utanför Glaspalatset.

Likaledes utanför Glaspalatset står den märkligt tvåfärgade mors­dags­rosen och formligen sprutar ur sig knoppar. Det ser hur kufiskt ut som helt med laxrosa och blårosa blommor på samma planta.

Och så rosorna då, de riktiga, om jag tillåts uttrycka mig så. ’Wrams Gunnarstorp’ är helt enastående i år och får faktiskt förbipasserande att stanna upp för att beundra överflödet av blommor:

’Aimable Amie’ står inte långt efter hon heller! Den här sommaren har den här bedårande buskrosen mer blommor än någonsin:

Detsamma gäller min ’Schneewittchen’, som inte frusit bort så radikalt den gångna vintern. De helt kritvita blommorna blir nästan själv­ly­san­de när skymningen lägger sig på kvällen:

Bildbevisning

NÄR DET SER ut så här när man ställer sig på vågen:



... kan man med gott samvete trycka i sig sånt här:



Nålen pekade på 54 när jag ifjol i maj var på röntgenologisk kontroll av min skelettstatus. Eftersom jag äter och motionerar varken mer eller mindre än jag gjort under det gångna året så är det här faktiskt inte bra alls.

Med ett BMI som på ett år sjunkit från 20,8 till 19,1 är jag bara ett halv­kilo från vad som klassas som undervikt hos en kvinna av min ål­der och längd. Not kul.

Någon inte direkt hälsosam process är på gång i systemet och jag be­griper inte hur läkare med någorlunda etik kan välja att blunda för det. Fast den som önskat sig att jag helst skulle försvinna från jordens yta klappar säkert händerna av förtjusning. Bland dessa återfinner vi för­resten med stor sannolikhet också en medicinman eller två ;o)

Ett extremblommigt inlägg

JAG HAR VÄL inte riktigt låtit det lysa igenom den senaste tiden, men faktum är att Livet inte känns så där överdrivet meningsfullt just nu. Det oändliga papperskrigandet tar aldrig någon ände och den sam­hälls­finansierade sjukvården tvår sina händer (och har satt hänglås på kassalådan) när det gäller min hälsa. Antagligen på grund av att jag har den dåliga smaken att inte lida av någon solitär och enkelt diag­nos­ticerad åkomma, utan endokrina grejor som är svåra att greppa och vars konsekvenser är jobbiga (läs: dyra) att reda ut och kvan­ti­fiera.

Dessutom ångar Lilla A i en faslig fart på mot ett frigående vuxenliv och tar ännu ett storkliv idag när hon börjar ta körlektioner. Sedan står det inte länge på förrän hon är klar med gymnasiet – 1½ år går i ett huj – och efter det bär det långväga bort från moderskapet. Så vad ska jag göra när den dagen kommer ..? Utan annan nära familj, ingen släkt i landskapet eller ens en livskamrat lär det bli ännu mer eremitartat, det lilla Livet.

Inte blir humöret bättre av att den grästrimmer jag beställde hos ett företag här i staden den 25.6, och fick löfte om att skulle anlända ”om en snödd vecka”, inte har dykt upp. Helt i linje med den sedvanliga, åländska serviceandan har jag självfallet inte heller fått något besked om när den kan tänkas göra det, trots att ”den snödda veckan” på onsdag har vuxit till sig till två. Just nu orkar jag inte ens bli arg, bara trött.

Men pionerna har i alla fall börjat blomma och som vanligt är det träd­gården som lyfter mig när jag är låg. När jag dör vill jag göra det bland mina blommor, mitt i det enda som kan kallas mitt livsverk.

Den vita, som jag inte vet namnet på, är helt makalös i år igen, som fluffig vispgrädde serverad på en blekrosa tallrik:

Bland rosorna händer konstiga saker. Jag har några plantor av sådana små rosor som säljs i kruka till mors dag. En av dem hade redan ifjol blommor med två helt olika färger och till min oerhörda förvåning ser det likadant ut i år igen. Weird.

'Aimable Amie' är sprickfärdig och har fler knoppar än någonsin tidigare och min 'Rhapsody in Blue' gillar helt klart sin placering tätt intill Glas­palatset.

Bland årets nykomlingar finns bl.a. en limegrön solhatt. Den har till min glädje faktiskt satt knoppar och det ska bli spännande att se hur pass limefärgad den faktiskt är.

På spaljén invid Glaspalatset fortsätter tillväxten av de första vin­druvs­kla­sarna jag fått på mina frilandsplantor. Inte är de stora, de små dru­vorna, men de finns! Attans så förargligt att inte veta vilken sort det är :o/

En annan ny-ing på gården är den blå trädgårdsriddarsporren 'Gala­had', som efter planteringen höll på att blåsas sönder helt och hållet av den envisa, svinkalla nordanvinden. Men även här har det blivit blomning, om än bara på två stänglar och på ynkliga 50 cm ö.h:

Och igår blev det då som planerat en sats flädersaft. Ska jag verkligen få ihop 40 blomklasar, tänkte jag, när jag tog en hink och gick ut på gården. Håhå! Inga problem! Det finns blommor så det räcker till fler laddningar än jag har lust att laga :o)

Min första, egna non-hybrid är plockad

IFJOL BESTÄLLDE JAG några sorters non-hybridfrön från Wales i Eng­land: 'Nigel’s Outdoor Chili', en fransk buskböna vid namn 'Aquilon' och en gurka som heter 'Wautoma'. Den sistnämnda den egentliga orsaken till köpet, eftersom jag ville få tag på en gurka som faktiskt är fruktsam och kan producera egna frön för kommande års odling.

Så hur går det med den då, odlingen? Jotack, chilin växer bra, så även bö­norna och igår kunde jag plocka min första 'Wautoma' i Glas­pa­lat­set!

Eftersom sorten är ny för mig, och jag var osäker på hur pass stor den egentligen skulle bli innan den är skördeklar, hade jag väntat lite onö­digt länge. Den hade därför hunnit börja spricka upp inifrån, men sma­ken, utan ett spår av bitterhet, var det inget fel på! Igår åt jag första mackan med årets första, egenodlade gurka:

Noteras bör, att jag helt i onödan ödat tid på att plocka bort han­blom­mor­na! När jag besökte försäljarens sida alldeles nyss upptäckte jag nämligen att de skriver så här om sina gurkfrön:

To clear up any confusion, these are real, non-hybrid cucumbers, and they’re much easier and less fussy than the hybrids. You don’t need to pick the male flowers off, and they don’t go bitter if you grow se­veral types ... basically just plant them and let them get on with it. And of course, if you wait long enough, you will get seeds in your cu­cumbers that you can grow next year!

Hur i helsefyr har jag lyckats missa den informationen tidigare?! Jag, min korkskalle, hade för mig att det är precis tvärtom :o/

Men hallå, nu får det väl allt vara sommar ändå!

SOMMAREN, SOM HITTILLS varit mera höstlik, låter vänta på sig, men gårdens vid det här laget ansenliga fläderbuske har ändå börjat gå i blom. Ifjol bommade jag att laga flädersaft, men i år ska det bli! Anledningen är att jag fyndat en Sodastreammanick på loppis för en femma :o)

Här i huset köps det aldrig – och då menar jag verkligen aldrig – översötat, färgat och kolsyrat vatten från någon butik. Ja, utom de säll­synta gånger då det ska vara lite festligare och det kanske ska bjudas på någon bubblig välkomstdrink eller så där. Men inte till var­dags. Aldrig någonsin.

Men med en Sodastream kan man kolsyra sitt eget vatten! Vilken saft som helst funkar som smaksättning och man behöver sannerligen inte investera i de dyra tillsatserna som är avsedda för ändamålet. Så nu ligger citronerna och väntar på att det ska gå att skörda tillräckligt många fläderblommor för en sats med saft :o)

Under tiden kokar jag sylt av olika slag. Häromdagen blev det, på re­kommendation av Cici, en sats rabarber & jordgubb och jadå, den blev supergod! Men nu är rabarbern i tillväxtfas, så nästa laddning fick bli uteslutande jordgubbar.

Jordgubbssylt har en tendens att bli lite på lösaste sidan, så jag till­sätter alltid en gnutta pektin när sylten är färdig­kokad. Bästa re­sul­ta­tet tyck­er jag dessutom att man får om man skär ner jordgubbarna, blandar dem med sockermängden och låter kastrullen stå i kylen över natten. Då vätskar de till sig färdigt.

Igår hade vi förresten, efter en riktigt varm och solig dag, den första riktiga sommarkvällen i år, så jag trummade ihop ett knytkalas runt ”Rucklets” gjutjärnsgrytor på gården. Efter några timmars eldande var glöden perfekt och det grillades både korv, majs och marshmallows.

(Att det råkade vara 4^th of July, USA:s nationaldag, var ett rent tek­niskt missöde och alls inte avsett att firas.)

Men hörni, inte tusan var det varmt längre när solen började gå ner :o( Var i helskotta håller sommaren hus egentligen?!

Annars inte mycket nytt att rapportera. Med hälsan är det som vanligt, med vad som känns som övertryck under skallbenet, sjögång mellan öronen, smärtande ledband både här och där och – mest oroande av allt – en nyligen noterad viktnedgång på drygt 4 kg under det gångna året. Det är rätt mycket att ta av en som redan före det av somliga läkare varit etiketterad som ”magerlagd kvinna” :o/

Långdans i byråkratisk trefjärdedels otakt

MED DAGENS POST mottog jag en skrivelse från Finlands jus­ti­tie­om­buds­man­naämbete; ytterligare ett dokument att lägga till den kon­ti­nuer­ligt växande mappen med material rörande det lagstridigt be­räk­na­de allmänna bostadsbidraget i Finland.

Och jag fortsätter att förundras över hur det kan få gå till i den s.k. rätts­staten Finland. Hör här vad bitr. JO skriver i ett och samma brev:

I Ert brev återkommer Ni till en fråga som redan har besvarats av justitieombudsmannens kansli den 3.10.2013. Ni skriver att Ert klagomål gällde FPA:s generella, lagstridiga tolkning och implementeringen av statsrådets förordning, inte på vilka grun­der ett bidrag för Ert enskilda hushåll har beräknats el­ler på lagstiftningen. Ni ber på nytt justitieombudsmannen om ett ställningstagande till FPAs tolkning av reglerna för be­vil­jande av bostadsbidrag och önskar åtgärder från jus­ti­tie­om­buds­mannens sida i ärendet.
[understrykningarna är mina, för att poängtera]

Så långt allt gott och väl och överensstämmande med verkligheten. Men under rubriken ”Lagtolkningen” i brevet från JO skriver man där­efter som följer:

Justitieombudsmannen kan inte utfärda rekommendationer be­träf­fan­de tolkningen och tillämpningen av enstaka lagrum, utan det är i sista hand domstolarnas uppgift att besluta om hur la­gar­nas be­stäm­melser ska tillämpas i individuella fall. Be­svärs­nämn­den för social trygghet gav 18.12.2013 ett beslut i Ert ärende som gällde återkrav av alltför stort bostadsbidrag. Det­ta beslut överklagades av Er, och klagomålet togs emot av Försäkringsdomstolen. Saken är fortfarande anhängigt där.[understrykningarna är mina, för att poängtera]

Jaså, jaha. Samtidigt kan man på JO:s egen webbplats läsa följande:

JO:S UPPGIFTER

JO övervakar att myndigheter och tjänstemän följer lag och full­gör sina skyldigheter. JO övervakar också andra som sköter of­fent­liga uppdrag.

---

JO övervakar lagligheten först och främst genom att undersöka kla­gomål från allmänheten. Dessutom kan JO undersöka miss­för­hål­lan­den på eget initiativ.

Genom att än en gång skruva det hela till att mitt klagomål skulle gälla ett individuellt bostadsbidrag och inte den generella fel­im­ple­men­te­ring­en som fortgått i årtionden duckar rikets högsta lag­lig­hets­över­va­kare än en gång undan sitt ansvar att övervaka ”att myndigheter och tjänstemän följer lag”.

(Och inte heller denna gång ges jag någon information om att tillsynen över FPA på fastlandet åligger FPA:s fullmäktige. Av alla inblandade i det här soppkoket är det tills vidare en­dast nuvarande om­sorgs­mi­nistern, Susanna Huovinen, som haft den goda smaken att dela med sig av den informationen.

På Åland, med egen behörighet gällande det allmänna bostads­bi­dra­get och egen kassa ur vilken detta betalas, kan man lustigt (?) nog inte besluta sig för vem det är som ska utöva tillsyn över den av FPA inköpta administrationen av bidraget. Social- och miljöavdelningen på landskapsregeringen? Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet kan­ske? Eller varför inte FPA själv? Jomenvisst, det låter väl logiskt! Nä, inte särskilt, va? *ruskar föga imponerad på huvudet*)

***
Jag undrar hur mycket resurser, personella och ekonomiska (i form av skattepengar), som staten vid det här laget lagt på att inte göra något åt felet? Så mycket enklare allt hade varit – och så mycket billigare! – om man i ett långt tidigare skede hos FPA helt enkelt hade kunnat er­känna att ett fel begåtts, tackat för att man uppmärksamgjorts på det­ta och sett till att det korrigerats.

Men icke. Istället fortsätter den här långdansen i all oändlighet, t.o.m. efter att orkestern har slutat spela, packat ihop och åkt hem. Men utan musik blir det svårt även för de högsta laglighetsövervakarna i landet att hålla takten. Snacka om att med god fart vara på väg rätt ner i or­kesterdiket!

Fast jag dansar gärna vidare. Lite ömma tår har aldrig bekommit mig något nämnvärt. Dessutom är vi ju på väg mot ett oförutsett da capo, i och med landskapsregeringens senaste påfund, att överföra ärendet till FPA på Åland – där det hela började för mer än 2½ år sedan ... *suckar och himlar med ögonen*

Och på tal om det, så har ingen av ett flertal personer inom land­skaps­för­valt­ningen, som jag kontaktade med anledning av den uppkomna rundgången, återkommit till mig ännu efter en dryg vecka. Uselt av dem som inte är på semester – och inte så där överdrivet för­troen­de­ingivande.

Lagstiftning att titta på:
Vad som sägs i lagen om justitieombudsmannens övervakning och vil­ka det är som ska övervakas
Vad som sägs i lagen om vad man kan lämna in klagomål om till jus­ti­tie­ombudsmannen

”Det SKA gå!” eller Hur en vattenutkastare inte ska monteras

FÖRUTOM EN OSEDVANLIGT låg dygnsmedeltemperatur för en s.k. sommar bjuder väderleken även på en höggradig brist på gratis be­vattning. Därför kom jag mig igår – nionde sommaren i ”Rucklet” – äntligen för att införskaffa en s.k. fällbar utkastare till ett av huset stuprör i akt och mening att samla det lilla som kommer.

Glad i hågen mätte jag upp på vilken höjd utkastaren skulle monteras, hämtade sticksågen, bytte till metallblad och gjorde ett prydligt kap. Lika glad i hågen grabbade jag den onödigt högt prissatta nya delen och skulle skjuta på den på stupröret. Trodde jag, ja. Detta lät sig dock icke göras, ity diametern på båda delarna visade sig vara den­samma.

[plats för seriöst svavelosande formuleringar som inte gör sig i tryck]

När jag sovit på saken och min värsta frustration lagt sig tog jag mig imorse med förnyad tillförsikt an problemet.

Åtgärd 1 var att kontakta byggvaruhuset varifrån jag inhandlat ut­kas­taren, för att kolla om det inte finns en sådan av en större storlek. Jo­vars, men inte på lager och gissningsvis för stor. Fast visst, nog kunde jag returnera den inköpta och beställa en av numret större, men jag re­kom­menderades istället att ”fransa upp” stupröret så att utkastaren skulle kunna träs på detta.

Åtgärd 2 blev därmed att rota fram plåtsaxen, storhammaren, en pap­persremsa och tejp. De två sistnämda är de enklast möjliga hjälp­med­len för att, som på bilden här under, få till en rät riktlinje på ett runt föremål.

Sen klippte jag, provade, klippte lite till, provad, klippte ännu mera och fick efter ytterligare en episod med otryckbara formuleringar dit den &@§!%$ utkastaren – och lövsamlaren, som skulle längst ner. Snyggt blev det inte, eftersom klippen inte går att dölja helt. Men med ett varv ”jesustejp” runtom blir det väl propert så det räcker.

Mycket besvär för att samla lite regnvatten. Om det nu skulle vilja ta och komma lite regn vill säga :o/

One of Those Days

JAHA, NU REGNAR det också :o/

Sicket lyckokast att jag igår blev på­puf­fad att börja spela Wordfeud, för idag är det varken läge för att torka tvätt eller sitta ute och fika. Och jag har definitivt inte lust att stå och gräva i regnställ och sydväst! Inte dammsuga heller för den delen, även om det naturligtvis skulle låta sig göras.

Let’s play, folks!

Gubbarna kommer till ”Rucklet”!

MED EN DAGSTEMPERATUR som inte förmår hasa sig upp över 15° förvånar det mig storligen att mina jordgubbar mognar en hel vecka tidigare än de gjorde ifjol, när jag kunde plocka de första lagom till M:s 50-årspresent. Men det gör de!

Igår plockade vi tio stora, fina gubbar. Redan för nästan en vecka se­dan kunde jag njuta av den allra första, för den allra, allra första ha­de någon pippi hunnit trycka i sig innan jag hann få på bärnätet :o/

Under gårdagseftermiddagen ringde det på dörren. Där stod gode gran­nen R med nyplockade, blommande provexemplar av den vita pion han skänkt mig en planta av. Nästan 100 % bländvit är den och helt ma-ka-löst vacker. Hoppas, hoppas, att min egen blommar nästa som­mar!

På kvällen ägnade Lilla A och jag oss åt seriöst soffhäng framför ”Miss Marple” på dumburken. Själv tillät jag mig ett glas merlotvin, men Lilla A, med ett halvår kvar till 18, fick sippa på en s.k. slushie, som helt en­kelt är saft frusen till is som krossas i en blender. Svårare än så är det inte, men kostar skjortan ”på stan” i samband med evenemang och jippon.

På tal om slushie, kolla på det här alltså:


Här snackar vi partytrick på hög nivå! 

Om att gympa hjärnan

JAG HAR AV någon anledning helt slutat lösa korsord. Kanske för att jag inte klarar av att sitta stilla så länge? Al­fapet eller Trivial Pursuit spelar jag inte heller numera, eftersom jag saknar motspelare. Men något måste man ju göra för att hålla hjärnkontoret på alerten! När Lilla A introducerade mig till Quizkampen högg jag därför direkt.

För några dagar sedan var det dags för nästa steg i min utveckling, när jag installerade appen med spelet 2048. Detta är ett enmansspel, som går ut på att para ihop lika stora siffror med varandra som adde­ras till en ny siffra. Målet är att komma till summan 2048 eller mer. Inte alldeles lätt och t.v. har jag inte kommit längre än till 1024 :o/

Men tro nu för den skull inte att jag blivit så pass modern att jag sitter med mobilen som fastvuxen i vänsterhanden hela dagarna! Nä, det är fortfarande utomhusliv och trädgården som vinner i längden. Snart slår t.ex. pionerna ut, en höjdpunkt på sommaren som jag otåligt väntar på varje år.

Redan igår hittade jag en riktigt fläskig, sprickfärdig knopp som fick in­gå i sommarbuketten i köksfönstret. Vädret må vara som det är, men blommorna blommar i alla fall :o)

Idag är det f.ö. så gott som vindstilla. Månntro man kan lägga bort tjockvästen när man ska vara ute och dona ..? Fast inatt dök ter­mo­me­tern ner under 4°! Vilken juni månad, va?

RECEPT > Formgräddat surdegsbröd

AVSAKNADEN AV VÄRMEBÖLJOR denna sommar 2014 inbjuder istäl­let desto mer till produktion av hembakat. Igår blev det ett par form­gräddade surdegsbröd, som blev så goda att en halv limpa försvann i ett nafs.

Utgångspunkten var som vanligt ”man tager vad man haver” och re­sul­tatet blev över förväntan.

Du behöver (för ett bröd):

För degvätskan ...
12,5 g färskjäst (dvs 1/4 av ett paket)
1,5 dl vetesurdeg
3 dl uppkokt, avsvalnat vatten (för bättre jäsning; minskar klormängden)

För smaken ...
1 msk pumpakärnor
1 msk torkade nässlor
1 msk hela gojibär
1 msk torkade äppelringar klippta i små bitar
1 msk kallpressad rapsolja
1 msk gott havssalt

För konsistensen ...
1 dl fullkornsrågsikt (= finmalet fullkornsrågmjöl)
c. 8 dl specialvetemjöl (volymen varierar med fuktighets-%)

Gör så här:

Klä en avlång brödform med bakplåtspapper eller använd ännu hellre en med non stick-beläggning.

Rör ihop degvätskan. Pytsa i smaksättningen, rågmjölet och lejon­par­ten av vetemjölet. Knåda ihop och arbeta därefter in mer av vete­mjö­let tills din deg är smidig i konsistensen och slutar kladda. Knåda se­dan 5 minuter i maskin, för hand minst 10. Därefter tillsätter du saltet och fortsätter knåda degen lika länge till.

Lägg degen i din brödform, pudra vetemjöl över och ställ brödet att jäsa under en ren handduk i rumstemperatur. Det ska jäsa till dubbel storlek och det tar 2-3 timmar. Håll dock lite koll på det hela, för en bröddeg mår aldrig bra om den får jäsa för länge! Det är färdigjäst när du försiktigt kan trycka på ytan med ett finger och gropen genast för­svinner igen.

Flytta gallret i din ugn till nedersta falsen och värm till 250°. Grädda i den här höga temperaturen i 5 minuter; det ger jäsningen en skjuts och får brödet att höja sig fint. Om du vill kan du spreja in lite vatten i ugnen, då får du en fin skorpa på ytan.

Sänk därefter temperaturen till 220-225°, öppna ugsluckan och släpp ut överskottsfukt och fortsätt sedan gräddningen i ungefär 20 minuter. För bästa resultat sticker du in en digital stektermometer mitt i brödet när du närmar dig slutet av gräddningstiden. Innertemperaturen ska vara 96° när brödet är färdigt.

Ta brödet ur formen och låt det svalna på ett galler.

Knaskreativitet

PRECIS NÄR JAG skaffade fodralet till mobiltelefonen visste jag att det var ett korkat drag att välja ett vitt. Jovars, man ser det lättare i mörkret inuti en handväska eller ryggsäck, men ack så sjubbigt det blir.

Därför högg jag imorse en sprittusch och släppte loss all flower power jag har. Nu syns i alla fall inte de värsta fläckarna – och det är fr.o.m. nu garanterat ett one of a kind-fodral ;o)

win-win

JAG ANNONSERADE UT mina betongfundament som potentiella boj­stenar. Bättre att de kommer till någon praktisk nytta än att jag ställer mig och krossar dem med den inlånade släggan, tänkte jag. Och fick napp direkt!

Igår vinkade jag, ytterst lätt om hjärtat och utan en tår i ögonvrån, ett glatt farväl åt fanskapen. Det är otroligt vad tre starka män rustade med remmar, järnrör och en släpvagn kan åstadkomma!

Ett nytt område på gården har härmed frigjorts för trädgården. Hm, vad ska jag hitta på i detta hörnet då ..?

Hur tänkte ni nu då ..? eller Rundgång i papperskvarnen

MEN HERREGUD, DETTA kan väl för fan i våld ändå inte hända på rik­tigt?? Jag avser det brev som idag anlände från en socialinspektör vid Ålands landskapsregering, som svar på mitt ärende angående det allmänna bostadsbidraget:

VA?? Efter mitt initiala möte med Ålands social- och miljöminister, Ca­rina Aaltonen, den 14.3, författade jag – på hennes uttryckliga upp­maning – en skrivelse till social- och miljöavdelningen. Enligt ministern skulle tillsynen av FPA åligga denna.

Samma dag anlände ett mejl från sagda avdelning, i vilket jag in­for­me­rades om att nähä, inte är det där man utövar tillsyn. Denna be­fogen­het har fr.o.m. 1.1.2014 överförts till Ålands miljö- och hälso­skydds­myn­dig­het, ÅMHM. Min skrivelse vidarebefordrades därför dit.

Addera dessutom vad som står i Ålands egen lagsamling, landskapslag (1975:63) om tillämpning av lagen om bostadsbidrag:

Klara besked där och på fastlandet ankommer tillsynen av FPA på full­mäktige för densamma. Detta fick jag efter ett par års virrande runt i pappers­ka­ru­sellen under våren veta direkt av republikens om­sorgs­mi­nis­ter, Su­san­na Huo­vinen.

Då så. Som det står i vår landskapslag ska därmed befogenheten att utöva tillsyn här på Åland inte vara FPA:s utan landskapsregeringens (i förlängningen ÅMHM).

Okej? Är ni med? Så hur tänker dom nu, där på landskapsregeringen, när de låter meddela att ärendet överförts till den myndighet vars för­valtning jag ifrågasätter?? Och att meddelandet dessutom kommer från en socialinspektör på socialvårdsbyrån, inte från ÅMHM, där ären­det, enligt meddelande från denna inspektörs chef (!), antas vara un­der behandling sedan mitten av mars.

Är det någon som fattar något överhuvudtaget? Jag gör det i alla fall inte. Lika bra att jag mejlar Aaltonen och hör mig för vad i helvete som pågår, inte sant?

F.ö. kan man ju även börja undra vad fan de egentligen håller på med i FPA:s fullmäktige, eftersom jag den 8.4 (!) mejlade hela skri­vel­se­bun­ten till dess ordförande Pentti Kettunen. Från honom, eller någon an­nan riksdagsman som är fullmäktigeledamot, har jag dock icke hört minsta pip.

Följdfråga pga ovan: hur kan någon ställa sig frågande till ett allt vi­dare utbrett politikerförakt ..?

---

Den observante noterar även att det i brevhuvudet står ”Sidnr 1(2)”. Men någon sida 2 fanns sannerligen inte med i kuvertet. Undrar vad som kan tänkas stå på det papperet ..?

”8,3° och känns som 4°” – regnar gör det också

VILKEN SOMMAR VI får i år, va? Det är så pass kallt att jag överväger att lyfta in krukorna med mina citrusplantor igen. Rosorna, de med fos­singarna i jorden på riktigt, bryr sig som tur är inte nämnvärt.

Först ut var tornedalsrosen och nu är nästa på gång. Buskrosen ’Früh­lingsduft’, som för första gången har en blomning att tala om. Men en egensinnig ros är det! Den har nämligen inte begripit att den ska vara en buske, utan har helt på eget bevåg valt att stamma upp sig själv.

Jag måste försöka hitta en tillräckligt lång pinne eller stör för att hjälpa den på traven och få till stånd lite stabilitet. För visst, det kan bli hur coolt som helst med förstlingsdoften på stam :o)

Och visst haar den helt ljuvliga blommor:

Och på tal om rosor: mitt nyligen avrapporterade experiment – att sticka rossticklingar i potatis innan man gräver ner dem – verkar inte resultera i något annat än ... potatis.

Sticklingarna från min klätterros ’Wrams Gunnarstorp’ visar inga som helst tecken på liv. Det gör däremot potatishalvorna :o/

Men hörni, 8,3°? Det här liknar ju ingenting! Bäst att börja dagen med att tända en brasa.

Hej, hoya!

DETTA TRODDE JAG aldrig! Kolla, Monkan, den ena av hoyorna jag fick stickling av från dig i september 2011 har nu satt sin allra första knopp!!

Den här står i köket, i österläge. En annan, en brokbladig (också den från Monkan), står i ett norrfönster, men den har t.v. inte velat bjuda på någon blomning.

Vädret fortsätter att vara äckligt med lite drygt +8° och regn. Det är ett sommarväder som heter duga det :o/ Det lutar åt att jag hålls inom­hus idag och fortsätter att allmänbilda mig genom att spela Quiz­kampen på ”smart­fånen”.

Man lär sig såå mycket nya saker, som att Sony grundades 1946 och samma år introducerade en riskokare. Bredden på min allmänbildning (?) kommer att öka rejält, dock icke det redan diminutiva djupet ;o)

”11° och känns som 5°” – också en sorts midsommar

ÅRET GÅR SIN gilla gång, så midsommarafton blev det även om väd­ret snarast för tanken till tidig höst :o/ Men trädgården bjuder på bloms­ter ändå, så håll till godo med denna saliga blandning!

Jag närde i det längsta förhoppningen om att några jordgubbar skulle hinna mogna till midsommar, men tills vidare rodnar de bara. De åländs­ka som fanns att köpa igår kostade 6 € för en liten ask, så de fick vara. Snål Ekonomisk som jag är väntar jag hellre på egen skörd.

Smultronen såg också ut att vara på god väg, men där fick jag också tji. Förbannade kyla!

Men rädisor det har jag i alla fall kunnat plocka! Både långsmala och runda.

Det är mycket på gång på gården så här i slutet av juni. De rabatt­plan­te­ra­de morsdagsrosorna är alldeles översållade av knopp och skogs­kaprifolens gräddvita, doftande blommor har slagit ut.

Den söta rosablommande marktäckaren, som jag fick av S ifjol och ald­rig kan komma ihåg namnet på, blommar som bara attans och gillar tydligen läget under min jättelika makedoniska tall.

Men roligast av allt är ändå att min ena vinranka, spaljerad utanför Glaspalatset, har klasar på gång! Fast fortsätter sommaren på in­sla­gen väg lär det knappast bli några fullmogna druvor i år :o/

Kikar jag mellan ribborna i spaljén känns det som jag sugs in i någon av Claude Monets underbara tavlor. Rörigt kan också vara vackert ;o)

Sen måste jag också göra ett par minnesanteckningar. Bl.a har jag under den gångna veckan omlokaliserat två rhododendronbuskar, som inte alls gillat att kampera ihop med ovan nämnda tall. De har i.o.f.s. inte dött, men inte heller vuxit många millimeter under de år de stått där. Förhoppningsvis ska de trivas bättre ihop med min ek, vars nedfallna löv försurar jorden.

Förutom flytten av rhoddisarna har jag också fimpat ett tanigt gull­regn och en anemisk fläderbuske. Buske och buske, förresten. I flera år har den bestått av en enda snedvuxen stam med lite grönt i toppen.

Gullregnet å sin sida tog rejält med stryk vintern 2012/13 och blev ald­rig sig självt efter det. Som tur var har grannens stora exemplar frö­sått sig i mitt kryddland, så jag hade en ny bebis att gräva ner på samma ställe.

Och sist av allt denna midsommarafton 2014 måste jag bara få visa den himla eleganta spaljélösning jag snubblade över i ett gammalt nummer av Allt om trädgård från 2010. Ursnygg och überenkel att tillverka, så jag blir verkligt sugen på att byta ut de befintliga stöden åt mina klätterrosor.

Ha nu en riktigt trevlig midsommarhelg allesammans! Vädret kan man inte göra mycket åt, men man har så kul som man gör sig!

En haiku inför midsommaren 2014

Väderläget kan för min del sammanfattas så här: mina Phalaenopsis har fått flytta in i Glaspalatset från sina grenar i äppelträdet. Då är det kallt :o/ Och på finländska fastlandet har de fått snö!

Den planerade utomhusgrillningen på midsommaraftonen kan vi nog fetglömma. Ladda med ved till braskaminen, rota fram raggsockorna och vara beredd med snöspaden är visst melodin för året.

PS. Imorgon släpps min samlingsvolym ”YOLO – man lever bara en gång” som e-bok till biblioteken. Om utifall att du skulle behöva något att läsa den stundande, kylslagna midsommarhelgen ;o)

PPS. Vad trött jag börjar bli på att Google envisas med att ”kva­li­tets­för­bätt­ra” foton för oss som inte är anslutna till Google+, med påföljd att alla bilder med vit bakgrund får en tonad dito istället :o(

---

Flera haikuer jag skrivit hittar du i samlingen ”Haiku”, som du kan läsa som en pdf-fil om du klickar HÄR. De som är nyast och inte finns med i samlingen hittar du via etiketten ”Haiku” i spalten till höger.

Den enkla vägen

IFJOL GJORDE JAG det onödigt krångligt för mig med min ba­si­li­ka­od­ling, även om det fungerade klockrent. I år sög jag åt mig Pernilla Måns­son Colts tips i ”Trädgårdsmåndag”, att samla krukplanterade växter på ett lager lecagrus för att kunna vattna nerifrån.

Sagt och gjort. Jag tog en rund pajform, modell större med rak, cirka 6 cm hög kant, och fyllde den nästan ända upp med leca. Ba­si­li­ka­kru­kor i olika storlekar ställdes ovanpå och sedan vattnade jag precis så myck­et att gruset nästan blev täckt. Nu, någon månad senare, är det bara att konstatera att det här fungerar ypperligt!

De första veckorna vattnade jag uppifrån, precis som vanligt, för att plantorna skulle hinna utveckla fina sugrötter att sticka ner i gruset. Nu fyller jag bara på vatten i pajformen lite då och då och vattnar i själva krukorna bara om jorden verkar torka upp* för mycket eller vid göd­sel­vatt­ning.

Sin vattenförsörjning har basilikan tryggat själv vid det här laget:

Visst är det himla kul när något visar sig funka som utlovat?

---

*) Det här problemet får man förmodligen inte om man gör som Pernilla sa och planterar i lerkrukor. Mina krukor är av plast, så jorden kan m.a.o. inte suga åt sig fukt från själva krukan.

 

Anyone for a bojsten?

FUNDAMENTEN FÖR HUSETS gamla torkställning, som jag här­för­le­den inbillade mig att jag skulle kunna avlägsna utan hjälp, kom igår kväll upp med hjälp av en urstark Range Rover. Eller tja, tre av fyra fick vi upp. Den fjärde – som jag initialt skaffade mig fina blåsor i händerna av – sitter kvar, så där blir det att kapa järnröret med vinkelslip och skotta jord över.

Hur jag ska få bort de jättelika betongklumparna från gårdens mest svårtillgängliga hörn vete inte ens fåglarna. Däremot har de, kråk­ung­ar­na, hittat ett nytt favoritställe att sitta och slappa på i väntan på att ”matvagnen” ska flaxa in.

Nåväl, den som t.ex. behöver bojsten(ar) är välkommen att höra av sig! Måtten är cirka 70-80 × 30-40 × 60-70 cm. Jag kan lova att de är &"$@!§% tunga och den som ombesörjer bortforslingen får ta dem alldeles gratis.

Annat jag gjorde igår var att bygga hotell åt insektslivet här på går­den. Därmed har jag äntligen hittat en praktisk funktion för min märk­liga betongskulptur! Torra vassrör och stjälkar av björnloka av olika grovlek inpetade i konservburkar och några klabbar med mängder av hål i olika dimensioner ska förhoppningsvis bli bra bostäder för so­li­tärbin, humlor och andra kryp.

Jag gick även lös på det döda lärkträdet, men kunde samtidigt kons­ta­tera att det är någon som redan varit i farten före mig. När jag skär­skå­dade stammen hittade jag mängder med hål som inte gjorts på maskinell väg :o)

Imorse upptäckte jag att tremastarblomman, som grannen R skänk­te mig alldeles nyssens, faktiskt går i blom, flytten till trots. Å, så roligt! Och kolla in mittpartiet, hörni! Visst ser det ut som något som växer på havsbottnen?

Idag passerar jag f.ö. ännu en milstolpe i Livet. Lilla A börjar i bilskola!

Om det där med skattefrihet

IGÅR, PÅ VÄG ut till skärgårdskommunen Föglö, kostade jag på mig en god kopp kaffe ombord på land­vägs­färjan m/s Skarven. Priset var 2 €, varav 14 % är mervärdesskatt. Drar man bort 14 % blir det skat­te­fria priset exakt 1,72 €.

2 € för en slät kopp kaffe är i sig nog så dyrt, men jämfört med vad Vi­king Line tar betalt för samma sak måste det ändå betraktas som mycket förmånligt. Ombord på m/s Rosella, där priset borde vara skat­tefritt, betalade jag i början av maj 2,25 € för en kopp ganska så illa­smakande, automatbryggt kaffe.

Den skattefria Vikingkoppen kostar således 0,53 € (30,8 %!) mer och denna skruvade prissättning gäller dessvärre inte bara fika om­bord. Under samma stockholmsresa i maj konstaterade jag att det var smart av Lilla A och mig att inhandla både Marabouchoklad och salta cashewnötter på Hemköp i Åhléns istället för ”till förmånliga sjöpriser” ombord. Det sparade vi en bra hacka på. Riktigt bra.

Detta noterat som en liten observation när det gäller den hårda mark­nadsföringen av hur förmånliga taxfreepriserna är ombord. Punktvis är de det, ja. Men genomgående? Icke!