Fredagsförpliktelser

VECKANS FREDAGSMYS HÄR i ”Rucklet” kan denna gång likställas med surdegsbak. Jag släppte ut min kompis från kylskåpet igår efter­middag, matade honom med ett par deciliter nytt dinkelmjöl och en skvätt vatten, och idag står han frustande i startblocken och vill kom­ma igång. Eftersom lilla A så vackert bett om frallor får det bli två de­gar idag, den ena som ”storbröd” och den andra enligt önskemål.


Medan degarna jäser (3-4 timmar) är det lämpligt att utnyttja tiden för fas 2 av fredagsmyset: hemlagad glass. Vi testade smaksättning med passionsfrukt härom veckan och gillade det skarpt, så det blir en reprisering. Tre frukter till en sats glass är rätt lagom och så här ska de se ut:


Skrynkliga och skruttiga på utsidan, men ojoj, så goda på insidan! Märkligt nog brukar de återfinnas i affärens korg för billig frukt när de nått det här stadiet. Släta, gröna, helt omogna får man slanta upp fullpris för, medan de mogna realiseras. Konstigt :o/ Och så brukar det förresten vara med den färska ananasen också.

Senaste nytt från lantbruksavdelningen är att gurkfröna har grott:


Och från hantverksenheten meddelas det
att restgarnssockpar nummer två är färdigt:

För en gångs skull har jag till och med lyckats leverera min månatliga lördagskrönika till Ålandstidningen i tid, så idag kan jag utan stress ägna mig åt allt annat. Ha en fin fredag allesammans!

Grodd!

HÄR GÅR DET undan! Bland allt jag sådde för sex dagar sedan är de röda körsbärstomatfröna som jag souvenirshoppade under min resa till Madeira i november först ut på plan.

Igår, den 16.3, såg det ut så här:


Och idag är det redan några centimeter långa skott
med hjärtblad i toppen:

Jag driver min sådd i fyrkantiga ”krukor” som jag vikt av vanligt tid­ningspapper.

”Krukorna” står i stapelbara trådkorgar av plast, som champinjoner levereras i till livsmedelshandeln. Dem har jag naturligtvis fått lägga rabarber på helt gratis, vad annars?

Etikettpinnarna har jag skurit till av sådana där fyrkantiga plasttråg som djupfrysta kräftor ligger i.

Ovanpå sådden ligger helt vanlig cellofan, sådan som man slår in blombuketter i.

Voilà! Enklare – och billigare – ”drivhus” är det svårt att fixa.


Min beskrivning av hur man viker papperskrukor hittar du HÄR.

Bottenskrap

SAMTIDIGT SOM VINTERN lite i taget får ge vika för vår och värme börjar jag nå botten på min nyss upptäckta restskatt. Nu finns det inte mycket kvar, men till några par sockor ska det allt räcka!

Här är det första.


Jag har stickat längre skaft än jag brukar, så att de de fortfarande ska vara tillräckligt höga om man känner för att bära dem nedvikta.


Den här gången har jag också stickat en s.k. förstärkt häl:

Istället för vanlig slätstickning med räta maskor på rätsidan och aviga på avigan gör man så här:

RÄTSIDA: *lyft 1 m som den skulle stickas rät, 1 rm*. Upprepa *–* varvet ut.

AVIGSIDA: första m lyfts avig, resten stickas aviga.

Veckans Vanartiga Vers #48

En okunnig fransman från Kalmar
gav sonen sin dopnamnet Hjalmar*.
Men det blev rätt befängt,
ty sen barnsben han hängt
i parken och storkramat almar.

*) Mansnamnet Hjalmar är av isländskt ursprung och betyder ”hjälmprydd soldat” eller ”den hjälmprydde krigaren”.

***
Denna limerick, och ytterligare 127 stycken, ingår i samlingen ”Limerickar att le åt”, som du kan ladda ner i sin helhet genom att klicka HÄR.

Tycker du att den här var kul och vill roa någon annan? Då är det bara att klicka på det lilla kuvertet med en pil på i slutet av inlägget och skicka iväg länken.

Önskas köpa / Trädfällare sökes

HALLÅ, DU ÅLÄNNING! Har du eller nån i din närhet sisådär 8-10 m² marksten/betongplattor av någon sort att sälja åt mig för en billig slant? Gratis går också fint. Jag är inte krånglig på det viset ;o)

Skämt åsido, jag behöver få tag på detta för att kunna lägga ett golv för växthuset senare i vår.

Bilden lånad från www.benders.se.
Inte nog med det här, för nu har jag nämligen bestämt mig också: går­dens stora lärkträd ska bort. Jag behöver därför hitta någon som är duktig på att snyggt och prydligt ta ner fullvuxna träd utan att omgivningen blir ett katastrofområde.

Vilja att kvista, så att jag kan ta vara på det nedsågade till ved, är också ett måste, liksom tillgång till lastbil för borttransport av allt ris. Så, hur är det där ute? Finns det någon som känner någon..?

Vankelmodig väntan

ALLDELES I BÖRJAN av året kontaktade jag en litterär agentur i Stockholm och skickade dem romanen om Solveig via mejl. Vecka har lagts till vecka utan att jag hört något från dem. Herr Resignation och Fru Frustration flyttade in för ett tag sedan och jag har på sistone hört dem viska om att Fröken Missmod också är på väg.

Men nu kom det, svaret! Och vad säger ni? Lite positivt låter det väl i alla fall..?

Klicka på brevet så blir det större.

Om att ha det oförskämt bra – egentligen

DET GÅR UNDAN nu. Snömassorna smälter och sugs upp av den tjäl­lösa marken så det bara schlurpar om det. I dikena porlar vår­floden och det händer att solen tittar fram.


I trädgården är det dock inte mycket på gång ännu, men syrenernas bladknoppar sväller faktiskt och visar grönt. Något att glädja sig över!


Och kan man tänka sig, på den pyttelilla snöfria plätten nedanför ter­rassen har några tappra snödroppar kämpat sig upp. Man blir varm om hjärtat av sånt.


Under min eftermiddagspromenad igår fick jag på sidan av gång- och cykelbanan syn på något annat som blottats av snösmältningen: en stor plastlåda. Nyfiket puttade jag till locket med foten, men ångrade mig lika snabbt som det var gjort. Lukten som slog emot mig var näs­hårsfrätande. En hel ask med gamla kräftor doftar verkligen inte Cha­nel No. 5 ... Uäk!


Fast i grund och botten bryr jag mig inte mycket om varken vårflöden eller dåliga lukter just nu. Var och en som följer nyhetsrapporteringen från Japan inser snabbt att ens egen situation är rätt ovidkommande när minst ett par tusen människor mist livet, tiotusentals saknas och miljoner hem har blivit utplånade.

I jämförelse känns mina egna bekymmer väldigt små och jag får trots allt uppleva ännu en vår, även om den dröjer och tecknen tills vidare är få.

Go Åland, go!

MELODIFESTIVALFINAL I GLOBEN ikväll. Vem bryr sig? *gääsp*

Men eftersom jag sitter i soffan och stickar står apparaten på i bak­grunden. Och vad skådar plötsligt mitt norra? Jo, långt framme vid scenen, i bild mest hela tiden, viftas det glatt med Ålands flagga!

Lattjo :o)


Följande bilder är skärmdumpar från SVT Play:




För övrigt anser jag att Swingfly bör skickas till Düsseldorf.

Sått, sänt och slutfört

JAG MÅR FÖRMODLIGEN som jag förtjänar: skit. Men jag har i alla fall sått ...


sänt ...


och slutfört ...


Så snart lilla A är tillgänglig igen kommer det lite bilder på hela den färdiga sjalen.

Containerkok

IGÅR KVÄLL FICK jag oväntat besök av en god vän. Som vi satt där vid köksbordet och språkade om ditt och datt kom vi också in på mat och matlagning. Plötsligt blev jag formidabelt sugen på gammaldags, hemlagad kålpudding!
”Asså, imorgon bara måste jag iväg och köpa lite vitkål!” sa jag åt ho­nom. ”Köttfärs har jag nog i frysen, om jag inte minns fel.”

Imorse, rätt tidigt, ringde telefonen.
”Ville du ha vitkål?” frågade kompisen.
”Jovars”, svarade jag. ”Hur så?”
”Jo, jag har lite, om du vill ha. Jag kommer över om en stund.”

En kvart senare stod han på trappan. Med sig hade han inte bara 1,5 kilo vitkål, utan också lika stora mängder av prima ekologiska mo­röt­ter, dito palsternacka och rotselleri.
”Eh ...” sa jag, när jag tog emot den framsträckta kassen. ”Var kom­mer det här ifrån?”
Vännen log knipslugt.
”Gissa”, sa han och flinade brett.
Jag började skratta.
”Haha! Var du ut på containerdykning efter att du for härifrån igår?”
”Japp”, var det koncisa svaret.



Så idag har jag storkok. En halvfull sjuliterskastrull med tärnade rot­frukter ska blancheras, kylas och frysas in för framtida soppkok, och av vitkålen ska det bli den efterlängtade kålpuddingen.

Så här är det alltså på välfärds-Åland. Livsmedelsaffärerna slänger dagligen helt prima matvaror – fortfarande i sina förpackningar eller inplastade – rätt ner i stora sopcontainrar. Hellre än att plocka över dem i skilda korgar inne i butiken, reducera priset eller rentav skän­ka bort det gratis.

Inget av det jag fick hade något fel. Tvärtom. Alltihop var i bättre skick än mångt och mycket som man hittar till fullpris inne på bu­tiks­hyllorna. De stackars ekologiska morötternas enda brott var för­mod­ligen att de börjat få lite ”skägg”, så där som morötter får när vintern börjar lida mot vår. I övrigt fasta, fina och utan minsta till­stym­melse till förruttnelse.

Detta är skamligt! Detta är sinnessjukt! Stora delar av världen svälter och här gör vi sopor av mat. Jag skäms över att vara en del av detta. Men jag skäms inte över att jag tagit fina matvaror tillvara! Sen får ni, resten av världen, förfasa er bäst fan ni vill.

Solveig seglar mot Stockholm

FÖRSTA MANUSBUNTEN IVÄG! Herregud, så mycket en trave pap­per väger ... Men med osedvanlig tur i oturen vägde vi med ett nöd­rop in under viktgränsen 1.000 gram, så Solveigs första resa klarade sig undan med ett porto på ”bara” 7,00 euro. Hade hon vägt mer än ett kilo hade det stigit till 11,50. Svindyrt. Tror fan det, att folk inte skriver och skickar vanliga brev numera :o/


Eftersom jag varken hade vanligt, brunt omslagspapper eller lämpligt stora kuvert hemma fick det bli vad jag hittade: ett schangdobelt papper med blodröda rosor, som varit emballage för någon vintrig tulpanbukett. Men det kanske piggar upp den luttrade redaktören på Bonniers..?

Gårdagens två generösa och högst oväntade tillskott till portokassan har för övrigt banat väg för ytterligare två postningar! Så medan jag idag printar ut manus nummer två och tre ska jag fundera på vilka förlag som ska få den äran. Eventuellt får det bli Norstedts och kan­ske Wahlström & Widstrand.

Bortsett från ovanstående klassificerar jag för ovanlighetens skull går­dagen som en riktigt dålig dag. Jag mår inte särskilt bra, så enkelt är det. För att skingra tankarna och trots allt känna mig lite nyttig gjor­de jag som jag brukar när livet känns motigt: jag bakade.

Två surdegar blev det den här gången, men för att variera mig gräd­da­de jag bara den ena degen som ett stort bröd på min granithäll. Resten skar jag före gräddningen slarvigt upp i lämpliga frallbitar. Det funkade bra det med.


När andra är ur slag shoppar de skor, väskor, kläder eller prylar, trycker i sig onyttig mat eller tonvis med choklad, dricker sig redlösa eller sparkar katten, hunden, frugan eller karln – eller gör något annat lika tokigt.

Jag bakar.

Tänk ändå, så olika vi är vi människor.

Himlen, är det en plats på jorden?

”WHEN IT RAINS it pours”, säger britterna. Och änglar i människo­hamn tycks stå som spön i backen idag :o)

Den här gången vet jag vem bidragsgivaren är, men av hänsyn till denne håller jag uppgifterna för mig själv. Men tack, tusen tack! La­serskrivaren lär få gå het imorgon, för det här innebär ännu mer gläd­jefylld printning! :oD

Kanske, kanske finns det ändå hopp om att tant Solveig hittar en för­läggare för sina bravader.

En ängel bland alla demoner

JAG KAN INTE komma på vem du är. Borde jag veta..? I så fall har jag ingen annan ursäkt än att min hjärna – verifierat – numera inte fungerar som den ska. Men mitt hjärta fungerar fortfarande, och av det sänder jag härmed mitt allra största, djupt kända TACK!

Jag satt imorse och funderade på att radera hela boken, men nu fick jag mig en tankeställare. Imorgon går en första manuskopia iväg, till Bonniers tror jag. Och än en gång är det bekräftat: det finns änglar bland alla demoner!

RECEPT > Fastlagstisdagens bästa bullar

NI SOM FÖLJT mig ett tag är vid det här laget välbekanta med att jag gärna långjäser mina degar. Det gör jag inte bara med matbröd utan också med bullar. En deg som får jäsa länge ger ett bröd med mycket mer smak.


Eftersom det är fastlagstisdag idag tycker jag det känns alldeles rätt och riktigt att dela med mig av mitt recept på en bra bulldeg, utom­or­dentlig till riktigt smarriga fastlagsbullar – eller semlor, som man sä­ger i Sverige. Två andra namn på kaloribomben är fettisdagsbulle och het­vägg.

Du behöver: (för 16 stora bullar)
50 g jäst
4 dl kall mjölk
1 nypa salt, gärna gott havssalt
1 msk nystötta kardemummakärnor
1,5 dl strösocker
1 ägg
50 g rumsvarmt smör (eller margarin)
vetemjöl så det räcker, skulle gissa på 8-9 dl

till pensling: 1 äggula utrörd med ett par teskedar mjölk

Gör så här:
Lös upp jästen i mjölken och pytsa i salt, socker, kardemumma, ägg och ett par deciliter av vetemjölet. Vispa ordentligt, gärna med elvisp.

Tillsätt det mjuka matfettet och resten av mjölet, merparten direkt och resten lite i sänder. Degen ska inte bli för stabbig men sluta kladda mot bunken.

Knåda i maskin 10 minuter, för hand närmare den dubbla tiden. Täck bunken t.ex. med en tallrik och ställ degen att jäsa 3-4 timmar.

Här var’e väljäst, ända upp till tallriken!
Dela degen i 16 lika stora bitar som du rullar till släta bullar. Låt bul­lar­na jäsa under en handduk ytterligare en halvtimme, pensla med ägg­blandningen och grädda dem i 225° på nästnedersta falsen i 8-10 mi­nuter. Låt svalna under handduk.

I min ugn inte mer än åtta bullar på en plåt,
annars jäser de ihop med varandra.
Mm... Känner ni doften av mammas goda bak?
PS. Sen ska vi för all del inte glömma det ekonomiska i att baka sina egna fastlagsbullar! Man får måånga hembakade för de dryga 2,70 euro som de klår för två stycken laktosfria i butiken.

”Fisk, fii faan!”

... FÖR ATT TRAVESTERA knäppgöken Sean Banan (i den riktigt knäp­pa låten (?) ”Skaka rumpa”). Men då menar jag inte fisk som födoäm­ne, utan priset på densamma. Så här såg det ut idag i fiskdisken:

Priserna i svenska kronor enligt medelkursen för dagen.

Man blir ju mörkrädd. Dels av det vissna utbudet och dels av att, bort­sett från strömmingen, är pangasiusfilé, hitflugen från under­må­liga fiskodlingar på andra sidan jordklotet, det mest prisvärda alter­na­tivet! Fortsätt gärna till Sveriges Radios sida och läs/lyssna på deras repor­tage om eländet – klicka HÄR.

Ja, som alla förstår blev det ingen fisk från den butiken idag.

Men jag hade tur! I butik nummer två hittade jag en rökt sik i korgen med varor med kort datum. Nu var i och för sig datumet jättekort (bäst före igår) och rabatten inte i linje med det, men kilopriset blev i alla fall under priset för den färska vietnamesen. Men tro för all del inte att detta är åländsk fisk. No way, José! Detta är en tvättäkta svensk.


Nog förstår jag varför ålänningar brukar kallas för strömmingsfolket. Den enda färska fisk normalmänniskan har råd att köpa är ju just ström­ming, dyr nog den också. Andra, ädlare firrar är numera för­be­hållna den besuttna överklassen. Om ni inte har noterat det ti­di­ga­re kan jag informera er om att vi lever i ett samhälle där den ekono­mis­ka segregationen blir allt tydligare. Sakta men säkert, cent för cent, smy­ger den sig på.

Hörs jag inte av något mera vet ni varför. Då var ”bäst före” verkli­gen ”bäst före” den här gången ;o)

Veckans Vanartiga Vers #47

En sunni-muslim från Khartoum
är småväxt, ja mest som en gnom.
När frugan han rider
han flåsar och kvider:
”Var still, annars skjuter jag bom!”

***
Denna limerick, och ytterligare 127 stycken, ingår i samlingen ”Limerickar att le åt”, som du kan ladda ner i sin helhet genom att klicka HÄR.

Tycker du att den här var kul och vill roa någon annan? Då är det bara att klicka på det lilla kuvertet med en pil på i slutet av inlägget och skicka iväg länken.

Å, en sån restskatt!

BANNEMIG, HITTADE JAG inte en hel låda till med ullgarnsrester! Re­na, rama restskatten av grövre ullgarn, eftersom de sakta men säkert håller på att förvandlas till ännu en sjal. Så här långt är den kom­men idag:



Planen är att – när de svarta trianglarna runt kanten är färdiga – plocka fram virknålen för några avslutande varv. De ska också bli svar­ta, och sen blir det eventuellt en svart frans också.

Idag skiner för övrigt solen. Faktiskt så pass att det gör ont i de ova­na ögonen. Trots det blev inte min promenad så lång som jag tänkt mig, för vinden är både hård och kall. Dessutom är det förenat med ett visst mått av livsfara att försöka ta sig fram längs Mariehamns gång- och cykelbanor just nu. Sandning är något som förekommer synnerligen sporadiskt, om alls :o/


Annars kan jag meddela att det är tungt just nu. Av någon anledning är jag helt sluut; trött när jag vaknar och trött hela dagarna. Under veckan som gick har det till och med inträffat två gånger att jag lagt mig för en tupplur efter middagen, för att vakna först en och en halv timme senare! Något står inte rätt till. Frågan är vad?

***
Briefly in English:
Yay! I found a whole box of leftover wool in the closet. It is now slow­ly turning into a shawl made from mitred squares and triangles. Once the black triangles are all done I will finish it off by crocheting a black edge and maybe it will get a fringe as well.

Ms. Bean, I presume?

SKA MAN GÖRA saker ska man göra dem med besked. Inte stor me­ning i att hålla på och dutta med smått tjafs när man kan ta till det tunga artilleriet.

I förrgår kväll fick jag framåt midnatt (!) för mig att det var hög tid att koka den resterande delen av de torkade bönor jag haft i skafferiet sedan fjolårets årliga bunkringsresa till Norrtälje. Att det råkade vara 1,8 kg hindrade mig inte, i blöt hamnade de allihopa.

Pinto, kidney och små vita.
Igår gick därmed en stor del av dagen åt att koka, kyla ner och frysa dem. Fem hela liter färdiglagade baljväxter fick jag och det hela slu­tade med att frysen började larma för att temperaturen steg för snabbt ... Dåligt tajmat, eftersom lilla A lockat in mig på hemlagad glass-spåret till kvällen. Det var länge sedan. Faktiskt inte sedan sistlidna sommar, så förslaget föll i god moderjord.

Å, så gott det var! Vanilj smaksatt med färsk passionsfrukt ... precis så där sötsyrligt som jag vill ha det. Och på köpet blev det en plåt maränger. Lagar man glass enligt mitt recept blir det alltid äggvitor över, och dem kan man ju inte slänga bara så där! Jag instämmer till 100 % med bloggbästisen Monkan: inget får gå till spillo.


Snart är det förresten hög tid att ta färjan till grannlandet igen. Av de 96 rullar toapapper som bland annat inhandlades i fjol våras återstår bara fyra. Hemska saker, så mycket papper som går rakt ner i av­lopps­systemet under ett år ...

Plus i kanten

RÅKADE NI SE programmet Plus på SVT1 igår? Det gjorde jag och erkänner villigt att jag efteråt gav mig själv en rejäl klapp på axeln.

Tro’t om ni kan, men när lilla A var liten lagade jag all barnmat själv. Rubbet, utom havrevällingen som köptes på tetra. Det var slitigt att hinna med, ensam som jag var två veckor i stöten, med spädbarn, eget företag, två hundar, stort hus och en åldrig, krävande mamma.

Denna min moderliga nit är säkert en bidragande orsak till att jag idag, vid femtio, är slutkörd. Men ändå är jag glad, för igår fick jag en gång för alla bekräftat att jag gjorde rätt!

Matfrisk lilla A för drygt tretton år sedan.
I Plus’ jämförande analys av tre industritillverkade burkar barnmat med spaghetti och köttfärssås och en hemlagad variant var den hem­lagade klart överlägsen – och då framför allt beträffande det oerhört viktiga innehållet av järn, som i snitt var dubbelt så högt som i de färdiglagade burkarna.

Som tur är har jag väldigt luddiga minnen av min långa och smärt­sam­ma förlossning, och likaså har jag lyckats glömma hur jag med ögo­nen i kors av trötthet stod i köket och pureade kyckling, fisk och kött på kvällarna det första året. Men oh, så glad jag är över att jag ut­sat­te mig för båda!

En positiv spin off-effekt är att lilla A aldrig varit krånglig med mat. Ribban lades tidigt, kan man säga. Till exempel firade hon sin första midsommar – drygt sex månader gammal – med att med god aptit glufsa i sig en portion [urvattnad] sill och potatis före jag ammade henne.

Självfallet finns det sånt i matväg som hon tycker mindre bra om, men hon smakar på allt, för i det här huset är det belagt med totaltförbud att säga: ”Guu’, va’ äckligt!” före man har provat. Mat är aldrig äcklig. Man kan tycka mer eller mindre om den, men ”äcklig” är den inte.

”Bättre okänd än ökänd”

JAG KUNDE HA blivit lite känd, fått min minut i strålkastarskenet, men som den kloka kvinna jag faktiskt är mellan varven har jag nobbat möj­ligheten.

Jag blev igår kontaktad av YLE/FST, den finländska motsvarigheten till SVT i Sverige, med anledning av de kommentarer jag klämt ur mig på programmet Spotlights webbsida. Det var programmets producent, som tyckte att jag skulle vippa mig över till Helsingfors instundande måndag för att delta i en bandad tv-debatt om försäkringstyrannin.


Spontant kände jag: JA! Men efter en stunds eftertanke – och fram­för allt efter att jag kollat Air Ålands tidtabell – insåg jag att svaret måste bli nej.

För att hinna till pyjamasplanet med avgång 07:10 skulle jag behöva stiga upp före 05:30. Planet landar 08:00, men först kl. 15:00 är det dags för smink. Vid det laget skulle jag inte längre veta mitt födel­se­datum utan att konsultera mitt körkort, än mindre lyckas följa tråden i någon debatt intelligenta människor emellan. Vete fan om jag ens skulle ha koll på i vilken stad jag befann mig ...

Orsaken är framför allt den ”klockstress” jag lider av. Datum och klock­slag som jag vet att jag inte får missa kan stressa upp mig i veckotal före det är dags att komma till skott. Gissa därför hur dåligt jag skulle sova fram till måndag morgon. Mina normala fem-sex tim­mar skulle krympa till tre-fyra, och natten före skulle jag sannolikt inte sova alls. Förutsättningarna för att vara pigg, skärpt och redo att le­ve­rera smar­ta synpunkter och repliker skulle minst sagt vara risiga. Ja, rentav usla. Sämre än värdelösa.

Nä, jag tror nog YLE/FST skulle ha större utbyte av att bjuda in ett lik till tv-studion. Om inte annat så skulle det kunna fungera som ett hand­fast bevis på vilket resultatet blir när man hamnar i klorna på de giriga försäkringstyrannerna. Ett kadaver av levande modell, som un­dertecknad, skulle sannolikt göra saken större skada än nytta.

Det ska fan bo mitt ute i havet. Fast i grund och botten är det nog li­ka så bra, för jag misstänker att jag fått tillfoga förledet ö- till ett even­tuellt kändisskap. ;o)

Min nya devis blir därför från och med nu: ”Bättre okänd än ökänd.”

Bästa svenska folk, kära grannar ...

... VAD NI ÄN gör, se till att det här är bidraget ni skickar till Tyskland i vår!



Det här är ryck-i-benen-feel-good-musik som gör mig glad :o)
 

Paragrafryttare och annat pack

IGÅR, DEN 28.2, var tiden ute för mitt av Pensions-Alandia tillfälligt förlängda rehabiliteringsstöd. Inte förrän igår, den 28.2, kom med pos­ten besked om att deras sakkunnigläkare godkänt en ytterligare för­längning t.o.m. den 31.5, så att jag ska hinna få remiss skriven, få en kallelse, undersökas av neurolog och kunna tillhandahålla ännu ett papper på mitt hälsotillstånd.

Än en gång visar de upp modellen för under vilka omständigheter man förväntas tillfriskna: att inte förrän sista dagen för innevarande intygs­tid ge något besked; att låta försäkringstagaren sväva i kon­stant o­visshet om vad som komma skall och vad som planeras över dennes huvud; att kränka, ifrågasätta och behandla med häp­nads­väck­ande nonchalans; att förvandla en människa av kött och blod till endast ett personnummer i en växande hög med papper.

Jag börjar mer och mer misstänka att det ligger medveten taktik ba­kom alltsammans. Pensions-Alandias (likväl som andra pensions­för­säk­rings­bo­lags) matematiker har säkert räknat ut hur lång tid det rimli­gen bör ta tills jag antingen drabbas av en stressorsakad hjärt­infarkt med dödlig utgång eller helt enkelt drivs till att ta mig själv av daga. Det är väl hugget som stucket för dem hur deras försäkrings­ta­ga­re gör sorti, bara de slipper betala ut de pensionspengar man själv gne­tat ihop för sin trygghet.


Jag har en dröm. I den materialiserar det sig en – eller flera – jurister med en obetvinglig drift att en gång för alla gå till botten med hur det kan vara möjligt att det får gå till som det gör. Någon, eller några, som är beredda att ”göra en Erin Brockovich” genom att för en sam­lad tropp målsägandes räkning erbjuda sig att driva ett civilmål mot den moderna tidens inkvisitorer: försäkringsbolagen.

Kan någon visa mig det lagrum där det står att försäkringsbolagen har rätt att agera som de gör? Finns det överhuvudtaget ett sådant lagrum eller har det bara blivit praxis..?

Jag har god lust att ta exempel av folkresningen i Egypten. Är det nån som hänger på?

Veckans Vanartiga Vers #46

En spjuver på Kyrkogårdsö
ifrån fastlandet tog sig en mö.
Men kärleken grodde
ej så som han trodde,
ty i sänghalmen va’ hon som dö’.

***
Denna limerick, och ytterligare 127 stycken, ingår i samlingen ”Limerickar att le åt”, som du kan ladda ner i sin helhet genom att klicka HÄR.

Tycker du att den här var kul och vill roa någon annan? Då är det bara att klicka på det lilla kuvertet med en pil på i slutet av inlägget och skicka iväg länken.

Livets små glädjor

NÄR LIVET KÄNNS fullständigt meningslöst och orken att slåss för sin blotta existens börjar ta slut, då är det bäst att öppna ögonen och för­söka se på allt med andra ögon. Tittar du noga hittar du alltid något att glädjas åt, hur svart det än kan tyckas.


Det kan vara något så enkelt som en knallblå knopp på en gammal bleckburk från en loppis i Jämtland.


Eller en vas med tulpaner, halvvissna och fräscha om vartannat. O­jäm­förlig vardagslyx för en femma!


Något så vardagligt som lite färska frukter på ett koboltblått fat kan skänka glädje. För femtio år sedan var det ingen självklarhet.


Ja, till och med klotter kan pigga upp, bara det gjorts med omsorg och sinne för det estetiska!


Vintern må vara mörk, lång och tung, men jag har tak över huvudet och torrt på fötterna. Det finns de som har det värre.


Och vet ni vad? Precis när jag ska trycka på ”publicera” ger molnen vi­ka för solen!

Nog ska jag överleva en dag till.