Virka, virka, virka ... mormorsränder

REGN OCH RUSK på tredje dagen. All planerad utomhusverksamhet har torkat in (ha-ha!) Men aldrig något ont som inte har något gott med sig! Nu har jag haft tid att börja på mitt hook along-projekt, att virka mormorsränder.

Det är härliga Lucy med brittiska bloggen Attic24 som återigen satt igång mig och en massa andra virkglada runtom klotet. Lucy virkar själv på en filt, men eftersom jag inte på långa vägar är färdig med den jag håller på med av hexagoner får det för min del räcka med ett par 50x50-centimeter stora kuddöverdrag.

Garnet är mitt vanliga Catania och som vanligt kör jag ad lib. Rän­der­na har fått komma i den ordning de kommer. Här är jag drygt halv­vägs på det första överdraget (baksidorna kommer att bli av bomulls- eller linnetyg). Kuddens högra sida kommer att bli en spegelbild av den vänstra.


Min kretongmönstrade lilla soffa har avgjort färgvalet. Tanken är att kuddarna ska ligga i vardera av mina två, enfärgade fåtöljer.


Om du blir sugen på att själv testa mormorsrandig virkning kan du antingen besöka Lucys blogg, där den väldigt lätta beskrivningen finns på engelska, eller klicka HÄR för den svenska över­sätt­ningen här i min blogg :o)

(Jodå, jag är på en andhämtningspaus från bloggen, men detta ville jag få upp inför kommande semestrar och dagar med dåligt väder. Dessutom är det så kuuul att virka mormorsränder – och så går det fort också – så jag kunde bara inte låta bli att skynda mig med att få ihop ett mönsterinlägg.)

Ett förtydligande

EFTERSOM DET KOMMIT till min kännedom att det finns en risk att någon tar mitt föregående inlägg som personlig kritik anser jag det vara på sin plats med ett antal förtydliganden:

Inlägget ifråga handlar blott och bart om mig själv och mina egna funderingar, inte om någon annan eller någon annan specifik blogg. Se det för jösse namn för vad det är: en allmänt hållen reflektion runt min ”affärsidé” med min blogg och om hur lätt det är att drabbas av ett bloggberoende. Det är likvärdigt med vilket annat drogmissbruk som helst. Där ute finns det tusentals och åter tusentals bloggar. Surfar man runt lite upptäcker man snabbt att min oro är helt be­fogad.

Och ja, jag har haft som målsättning att försöka uppnå en relativt god standard såväl vad inläggens innehåll beträffar som deras layout och det rent språkliga. Det sticker jag inte under stol med. Varför skulle jag be om ursäkt för att jag försöker göra någonting bra..?

Och ja, jag står för att jag inte gillar och inte föl­jer/lä­ser/kom­men­te­rar blog­gar som inte lever upp till mina förväntningar. Jag läser inte Hänt i veckan eller Se & Hör heller, möjligtvis fem minuter hos frissan, en gång om året.

But hey, it's a free world, och den som medvetet väljer att missförstå det jag tidigare skrev är bara att beklaga. Jag har inte förmågan att leva upp till andras förväntningar, men jag kan – och tänker – försöka leva upp till mina egna.

För övrigt är det bara att konstatera: den här bloggen är lika lite som någon annan belagd med lästvång. And with this said I rest my case.

Ett steg bakåt

UNDER DE SENASTE dagarna har jag börjat anlägga en ny rabatt i trädgården. Att gräva, skaka och sålla jord ger en hel del tid för att fundera. Och jag har funderat mycket. På ditten och datten och allt­emellan på det här med min blogg.

Idag mognade tankarna fram till en insikt och ett beslut. Det jag kom fram till där bland jordkokorna är nämligen att jag har ett liv. Ett liv utanför sajberspejs, alltså. Jag inser att jag på sistone har låtit mitt bloggande ta alltför mycket av min tid. Tid som jag hellre lägger på i första hand min dotter, min trädgård, lilla ”Rucklet” och – icke att för­glömma – mina vänner i levande livet. Vänner att dela glädje, glada skratt och intelligenta diskussioner med, men även vänner som går igenom tuf­fa tider och som jag kan finnas till för in real life.


Därmed är det dags att ta ett steg bakåt, så att jag inte en dag vak­nar till och märker att jag utvecklats till ännu en i raden av blog­go­ho­lis­ter; en stackare som inte kan resa hemifrån utan att veta att det garanterat finns tillgång till bredband, och som bloggar redan innan båten lämnat Åland ...

... och/eller inte kan gå på fest utan att dubbelkolla att jag verkligen har med mig kameran så jag kan blogga om det nästa dag

... och/eller tappar omdömet totalt och skriver inlägg efter inlägg utan att ha något vettigt att säga.

Kort sagt: jag tar en kreativ paus. Hur lång eller kort den blir får tiden utvisa. Någon liten blänkare dyker det säkert upp då och då – för­ut­satt att jag anser att jag har något annat än strunt att komma med eller visa i bild.

Under de senaste månaderna har jag fått många trevliga ”vänner” här i bloggvärlden. En del faller garanterat bort, men de som har ett genuint intresse förstår hur jag tänker och dyker förmodligen upp igen när jag själv gör det. I mån av möjlighet kommer jag att fort­sät­ta läsa och kommentera andras skriverier, fast kanske inte lika re­gel­bun­det som hittills.

Livet är som en maskrosboll ... och dagarna flyger iväg som frön för vinden. En efter en seglar de sin kos och till slut finns ingenting kvar. Det är sommar, det är sol, det finns en riktig värld där bortom bild­skärmen! Logga ut, stäng av, gå ut och njut av världen! Lika säkert som solen går ner på kvällen kommer det en höst och vinter igen. Då är det bloggtid, inte nu.

Hej svejs och på återhörande! Nu går jag ut och luktar på lite blom­mor istället, eller kanske och metar :o)




PS. Veckans Vanartiga Vers rullar på som hittills, med en ny limerick var­je måndag. Så har jag ”programmerat” det och så får det förbli.

Övergivet

DET BLEV INGA ungar av de åländska blåmesäggen. Redet, med hela elva ägg, verkar sedan igår vara övergivet. Usch, vad tråkigt :o(

Vill du se det med egna ögon kan du klicka HÄR.

Packat och klart

Herremingud, så skönt att äntligen vara i form igen! Ja, ni kommer kanske ihåg att jag drabbades av lite inkontinens häromsistens och att det där dumma fruntimret som är den som styr fick för sig att det regnat in? Regnat in! I motorrummet, med huven nedfälld? Jamen, hur korkad får man bli..? *himlar med halvljusen*


Nåväl, sedan igår är jag helpackad igen efter några timmar på ”sjuk­stugan”, och nu håller jag lika tätt som en jungfru med kysk­hets­bäl­te – eller nåt i den stilen. Bil-Jocke vet vad han sysslar med! Att han dessutom är glad, språksam och har juste humor slår ju inte hål i sidan det heller. Jag menar, finns det nåt värre än att hamna hos nån gammal surputte som kör upp skiftnyckeln i muttern utan så mycket som ett inledande hej?


Idag känner jag mig verkligen fit for fight igen – om det nu inte vore för att jag börjar bli lite dassig i hyn. Hm ... Undrar om jag inte ska ta och finta till mig en liten make-over också, nu när hon där som sköter växeln verkar vara på gång? Jag kan ju alltid skaka loss en liten list till eller nåt, så att hon får tummen ur *ler knipslugt med grillen*

Men nu kan jag faktiskt inte stå här och tugga på tomgång längre! Har en del att stå i. Ha en bra dag, hörni, och kör så det ryker!

Hälsningar

32.142 dagar

... ELLER 88 ÅR har idag förflutit sedan landskapet Ålands egen ”riks­dag”, landstinget, höll sitt första plenum. Numera heter det lagtinget, men befogenheterna är desamma, att med stöd av självstyrelselagen för Åland fatta beslut om våra inre angelägenheter. Den exekutiva de­len har vår egen landskapsregering hand om.


Idag firar vi här ute i Östersjön därför vår egen ”nationaldag”, Ålands självstyrelsedag. För kommun- eller landskapsanställda är den dagen en ”röd dag” i almanackan, medan den privata sektorn jobbar på pre­cis som vanligt.

Det paradoxala är, att för många ålänningar ur de förstnämnda grup­perna innebär firandet av vår sjävstyrelse att man ofta lämnar öarna t.ex. för att göra en shoppingresa till Sverige, där IKEA, Willys, Coop och andra butiker står för drag­nings­kraften.

Ännu är det således en bra bit kvar innan firandet når sådana höjder som norrmännens yra runt Syttende Mai. Fast viljan att högtidlighålla den innevarande dagen blir starkare för vart år som går och ett sä­kert kort för att locka folk är att bjuda på något ätbart. Ikväll är det fri tårta på torget i samband med annan festivitas, och överallt i staden och på landsbygden vajar vår vackra, åländska fana.

Själv ska jag fira med middag på sill, potatis och gräddfil med massor av gräslök från eget kryddland, och kanske jag nynnar en strof eller två på vår ”nationalsång”, Ålänningens sång (text nedan). Jag är trots allt solo­kvist i ”Rucklet” för tillfället, och mina egna trumhinnor är härdade ;o)

1.
Landet med tusende öar och skär,
danat ur havsvågors sköte,
Åland, vårt Åland, vår hembygd det är,
dig går vår längtan till möte!
Forngravars kummel i hängbjörkars skygd
tälja din tusenårssaga.
Aldrig förgäta vi fädernas bygd,
vart vi i fjärrled än draga.

2.
Skönt är vårt Åland, när fjärdar och sund
blåna i vårljusa dagar,
ljuvt är att vandra i skog och i lund,
i strändernas blommande hagar.
Midsommarstången mot aftonröd sky
reses av villiga händer,
ytterst i utskärens fiskareby
ungdomen vårdkasar tänder.

3.
Skönt är vårt Åland, när vågsvallet yr
högt mot de mäktiga stupen,
när under stjärnhimlen kyrkfolket styr
över de islagda djupen.
Ryter än stormen, i stugornas ro
spinnrocken sjunger sin visa;
minnet av barndomens hägnande bo
sönerna lyckligast prisa.

4.
Aldrig har åländska kvinnor och män
svikit sin stam och dess ära;
ofärd oss hotat, men segervisst än
frihetens arvsrätt vi bära.
Högt skall det klinga, vårt svenska språk,
tala med manande stämma,
lysa vår väg som en flammande båk,
visa var vi äro hemma.

Vill du höra hur den ska låta? Klicka då HÄR, för en instrumental ver­sion på youtube.

Tack för i år, slut för i år

SÅ VAR DÅ ytterligare ett av livets skeden avklarat, lilla A:s tid som mellanstadieelev. För mig, den blödiga morsan, kändes det vemodigt att ta adjö av hennes klasslärare sedan tre år, men lilla A såg bara glad ut. Undra på det, när hon stunden före, som en extra guldkant på det fina betyget, blivit tilldelad stipendium för goda prestationer under läsåret, klassens enda.


Vilken himla tur att jag utan vetskap om detta hade bestämt mig för en liten examenspresent i år! Ett litet rött paket med vita snören, vad annars?


Däri låg det hett efterlängtade silverhalsbandet Blomman^TM från min f.d. klasskompis, guldsmed Maria Karlströms smedja Guldviva här i Mariehamn. Kronprinsessan Victoria har ett likadant och detta och mycket mer går att köpa bl.a. direkt från Guldvivas webbshop.

En underbar morgon

NÄR DAGEN BÖRJAR så här fint sjunger själen en lovsång till livet. Min trädgård är som allra bäst tidigt, tidigt på morgonen och på kväl­len när det skymmer. Ännu är det mest grönt, men vänta bara någon vecka när pioner, plymspirea, aklejor, blågull, purpurklätt och allt annat sätter igång att blomma. Eller när lavendeltiden är kommen ...

Känslan av att befinna sig i den forna Sovjetunionen är som bort­blåst. Det är underbart!


Om en halvtimme är det skolavslutning för lilla A och vädret kunde inte vara bättre! Efteråt ska här bakas rabarberkaka à la Kickan för att ha något gott att fira med.

Imorgon, den 9 juni, firar vi vidare, med självstyrelsedagen. Det är Ålands egen ”nationaldag” och bland en massa andra evenemang serveras folket gratis tårta på torget i stan.

Ha en underbar dag, alla människor!

"Intet är som väntans tider"

I ”FRIDOLINS VISOR” skriver Erik Axel Karlfeldt: ”Intet är som vän­tans tider”, och uschjamej, jag kan bara nicka instämmande.

Under de senaste två veckorna har jag börjat min morgon med att kika in hos Göran och Ragnhild, det åländska blåmesparet med en webbkamera i sin holk. Redan den 6 maj hade de två ägg i boet och ända sedan åtminstone 16 maj (när jag bloggade om dem första gången) har antalet ägg varit elva stycken.


(Ursäkta bildkvaliteten, det är en skärmdump från Ustream.)

Enligt Naturhistoriska riksmuseet är ruvningstiden för blåmes 13-15 dygn, så det här går verkligen på övertid. Inte ett enda ägg har kläckts ännu och jag börjar bli seriöst oroad. Ska Göran och Ragnhild förbli barnlösa..?!

Götapetter, säger jag bara ... Om jag är så här rastlös i min väntan på fågelungar, hur ska det då inte bli om den dagen kommer att jag ska bli mormor, så där riktigt på riktigt?

Bättre än en vinst på Lotto!

KAN MAN BLI så moderslycklig att man går sönder..? Just nu känns det så, med ett hjärta som sväller av svårbemästrad fostrarstolthet. Lilla A går nämligen ut sjätte klass imorgon och har redan idag fått veta hur betyget kommer att se ut; ett strålande sådant, precis som föregående år. Ja, tills vidare bara bokstavsbetyg¹⁾, men dock. Sif­fer­betygen, med skalan 4-10, kommer från och med nästa år, i hög­sta­diet.

Det här för med sig att jag kommer att bli gräsligt mycket fattigare efter morgondagens avslutning, eftersom jag i ett sinnessvagt ögon­blick utlovat 5 euro (50 kronor) för varje B. Pengarna kommer i och för sig inte att brännas iväg på en massa strunt, därtill är hon för klok. Målet är en egen, butiksny laptop och överenskommelsen är att lilla A ska spara ihop till en tredjedel av priset själv.


Det var då ... Inför första skoldagen 2004.

Med betygspengarna och det hon redan har i spargrisen är hon där nu, så det är inte bara 45 euro för ett gott betyg jag ska hosta upp – lilla mamsen får i samma veva vackert lov att lätta ännu mer på det magra lädret och langa upp även sin tredjedel av datorpriset. Men det är hon värd, min vackra och kloka tonårsdotter!

Sen har jag faktiskt en liten present åt henne också, eftersom det ju är en form av mini-examen att gå ut mellanstadiet. Men vad det är berättar jag inte nu, det avslöjar jag först imorgon ;o)

1)	B = berömliga
	G = goda
	F = försvarliga
	S = svaga (underkänt)

RECEPT > Kyckling med oregano och soja

HÄR I ”RUCKLET” äter vi väldigt sällan rött kött. Faktiskt inte av några som helst ideologiska orsaker, utan framför allt för att varken lilla A eller jag är så där överdrivet förtjusta. Dessutom är sådant kött ofta väldigt dyrt.

Istället äter vi rejält mycket kyckling, i alla möjliga och omöjliga for­mer. Det här är ett extremenkelt recept som jag ”ärvt” av min mam­ma. Var hon fått tag på det har jag ingen aning om, men det är snabb­lagat och blir häpnadsväckande gott.


Du behöver: (för 2 personer)

2 bröstfiléer av kyckling
2 msk olja
1 msk torkad, smulad oregano
2 msk soja
2 dl vatten
(ev. maizenamjöl till redning)
finhackat kryddgrönt att strö på strax innan servering


Gör så här:

Hetta upp oljan i en stekpanna med lock. Tillsätt oreganon och bryn broilerbitarna. Häll på sojan och vattnet och låt sjuda på svag värme under lock i ungefär en halvtimme. Red ”såsen” med lite maizenamjöl om du vill ha den mer trögflytande.

Den här rätten äter vi ibland med ris och ibland med ugnsstekta po­ta­tis­klyftor, lika gott båda två!

Obs! Denna rätt smakar inte pizza även om man skulle tro det. När torkad oregano steks i het olja får den en helt annan smak – den blir helt enkelt supergod.

Veckans Vanartiga Vers #8

En tidelagd typ ifrån Backa
vid nyåret äkta’ en tacka,
och se’n förra vår’n
han har i granngår’n
haft kuckel med grannarnas racka ...

***
Denna limerick, och ytterligare 127 stycken, ingår i samlingen ”Limerickar att le åt”, som du kan ladda ner i sin helhet genom att klicka HÄR.

Tycker du att den här var kul och vill roa någon annan? Då är det bara att klicka på det lilla kuvertet med en pil på i slutet av inlägget och skicka iväg länken.

En grön, skön värld

ETT OTAL VALÖRER av grönt. Försommargrönskans fräschör går utan­på allt under resten av sommaren! Bilderna är tagna i ”Rucklets” träd­gård med min Fuji FinePix F30.

HÄSTKASTANJ
3 juni 2010

SYREN
3 juni 2010

SKOGSLIND (med objudna gäster)
6 juni 2010

LÖNN
3 juni 2010

ALM
2 juni 2010

SYREN ... och en liten myra
3 juni 2010

Du kan se alla bilder i större format om du klickar på dem.
[tags: Aesculus hippocastanum, horse-chestnut, conker tree, Syringa vulgaris, commong lilac, Tilia cordata, lime, linden, Acer platanoides, Norway maple, Ulmus glabra, elm tree]

Av jord är du kommen ...

DET HÄR INLÄGGET är speciellt för er, eventuella krukväxtmänniskor i republiken Finland. Det innehåller en varning, som bör tas på allra största allvar.

Jag är inget proffs i krukväxtsammanhang, men många av mina bloms­ter har hängt med i åratal. Vuxit, frodats, blommat och mått allmänt bra – och någon gång mellan varven har jag planterat om dem. Den­na vår bestods rätt många av dem med denna ynnest, att få fötterna i ny, fin jord.


Trodde jag, ja. Just nu är jag så förbannad och lessen och irriterad att jag inte vet vart jag ska ta vägen med hela mig. Den jord jag köpte senast, Kekkiläs ”Kasper”, är den absolut sämsta jävla (ja, nu svär jag igen ...) skitjord jag någonsin kört ner mina fingrar i.

Krympning vid torkning: massor
Uppsugningsförmåga: på minussidan
Konsistens: blir som en cementklump runt rötterna när den torkar

Flera av mina skötebarn håller nu på att dö uttorkningsdöden, efter­som jorden aldrig blir genomvattnad och förmodligen tar till sig lika mycket syre som vid en inandning på Mars. Inte ens om jag ställer krukan under köksblandaren och låter vattnet småsipprande rinna i tio minuter är det mer än ytan som blir våt. Krafsar man lite är det snustorrt.


Så vad ni än gör, köp ALDRIG, ALDRIG NÅGONSIN, denna full­stän­digt värdelösa planteringsjord! Och, jadå, jag har varit i kontakt med Kekkilä. Svaret jag fick var ungefär lika mycket värt som en axel­ryck­ning. Låt mig citera:

”Hej!

Tack för din feedpack!
Kasper blomjord är tillverkat i Parkano i Kekkilä jordfabrik.
Alla produkter har sitt eget recept. Kasper blomjord innehåller till exempel olika torv kvalitet, sand och gödsel.

När man planterar krukväxter till den nya jorden och vattnar kan det hända så att jordbytan blir kompakt.
Det händer när man har vattnat nya jorden för mycket på en gång.

När man använder Krukgrus eller Krukdekor på myllans uta hjälper det så att myllutan inte går so kompakt.
Jag rekommenderar också underbevattning.

Man måste också komma ihåg att mullbyte är stor stress för plantor, de kan skadas sig och växa dåligt för en stund.

Hoppas att du kan tro på Kekkiläs myllor i framtiden!”

”Tro på Kekkiläs myllor”, my ass! Idag blir det omplantering. Igen.

Märkligt att man inte blir galen ...

DET ÄR KNAPPT så jag tror det själv. Det är för bra för att vara sant – och nästan för korkat att berätta om. Men för tusan, livet handlar ju om att bjussa på sig själv, så skit samma.


I maj 2007 reste jag och lilla A på vårt livs första och tills vidare enda gemensamma utlandssemester. I bagaget packade jag bland annat ner livets nödtorft, mina specialgjorda, dyra hålfotsinlägg. Något min­ne av att jag använde dem på ort och ställe har jag inte och sedan den resan har de varit försvunna. Totalt utraderade från jordens yta. Puts väck. Som bortblåsta.

I tre jävla år (ja, förlåt att jag svär) har jag letat. På vinden, i alla klädkamrar, i källaren, i kapp- och ryggsäckar, i samtliga skodon, ja, kort sagt überalles. Inga inlägg någonstans.

Jag har slitit mitt hår, skurit tänder, svurit och förbannat. Jag har till och med varit i kontakt med ho­tel­let i Spanien och förmodligen var jag väl­digt nära att bli idiotförklarad. Ja, jag menar, inte fan vet jag vad ”hål­fots­inlägg” heter på spanska, så det vete tusan vad de i slut­än­dan trodde att jag letade efter. Men inga inlägg lyckades jag i alla fall få tag på den vägen heller.

Igår var jag för ovanlighetens skull barfota i mina gamla träningsskor. Samma, gamla skor som var med oss till Mallorca. Det var varmt och jag blev lite svettig om fötterna, så när jag tog av mig skorna följde den lösa innersulan med. Lätt irriterad böjde jag mig ner och skulle peta tillbaka dem.

Så konstigt, tänkte jag. Insidan av skon brukar ju ha genomgående samma färg och dessa skors sidor har en gång varit vita. Således borde botten också vara åt det vita hållet.

Det var den inte. Den var blå. Samma ljust marinblå nyans som mina hålfotsinlägg.


Japp, där var dom. Där, under skornas egna innersulor, har dom varit hela tiden – i TRE år! – och inte sagt ett pip. Alla andra fotplagg jag äger har jag letat igenom minst två gånger i förtvivlad jakt på dessa inlägg, bara inte detta enda par.

De är inte längre vita, de är slitna och de börjar ta slut, men jag har varit ovillig att utrangera dem – de har ju för tusan varit mitt en­da bekväma par skor. Vilket nu har fått sin förklaring.

Kan man söka för det här, och till vilken specialist borde man i så fall vända sig? Geriatriker, psykiatriker eller kanske oftalmolog..?

En haiku om ett kärkommet besök

Åh, så härligt! Sent, sent igår kväll hörde jag plötsligt från terrassen prassel och högljutt smaskande nere i skumrasket på gården. En igel­kott! Den första jag sett här vid ”Ruck­let” på två år. Jag blev så glad, och av pur glädje föddes en liten haiku:

”Jag finns! Jag lever!”
I natten tultar urtiden runt,
grå och brun mot svart.
***
Flera haikuer jag skrivit hittar du i samlingen ”Haiku”, som du kan läsa som en pdf-fil om du klickar HÄR. De som är nyast och inte finns med i samlingen hittar du via etiketten ”Haiku” i spalten till höger.

En riktig skitsak

I ÅR KOMMER jag att vara förberedd när det är dags. Dags att sätta vitlöken i höst alltså. Till sist kommer jag till och med att vara rätt­ruck­ad, vilket jag hittills inte varit.

Ända tills i år har jag nöjt mig med att gödsla med köpehönsskit på hink, Ka­nan Kak­ka, men den här gången ska det bli ”på riktigt”, med får­bajs. Det är det överlägset bästa, det har ett riktigt proffs på vit­löks­od­ling avslöjat för mig.

Därför sågs jag igår irra omkring på ett fårbete beläget mer eller mind­re mitt i stan. Det är ägarna av Ulfsby gård och Ulfsby Källarkrog, Ann och Dick Gustafsson, som håller får på ett av stans grönområden bara ett par hundra meter från ”Rucklet”. Praktiskt!


Lilla A och hennes kompis följde villigt med. För att hjälpa till med in­samlingen trodde jag, min fårskalle, men det vara chansen att få klappa ett lamm eller två som lockade. När det kom till upplockning av bajs kan man säga att det sket sig.


Som jag utrustad med hink och trädgårdsspade lodade omkring på den kortbetade ängen och stirrade ner i marken höll jag nästan på att kliva rätt på den här lilla filuren.


En dunig, fjunig strandskateunge låg där och tryckte bland klöver och gräs. Aha! Plötsligt fattade till och med en ornitologisk nolla som un­der­tecknad varför två vuxna strandskator så ivrigt ägnade sig åt låg­flygning där över betet.

Efter att jag fångat sötnosen (eh ... sötnäbben?) på bild skyn­da­de jag mig för­stås där­ifrån för att fortsätta mitt skitgöra.


En fylld tiolitershink senare tyckte jag att det fick räcka, för min odling är inte så stor och det går ju alltid att hämta mera vid ett annat till­fälle. Jag hade dessutom lovat flickorna en stunds mete även denna kväll, eftersom lilla A:s kompis sommarlovsemigrerar till sin pappa i Sverige direkt efter skolavslutningen.


Bakom flötet igen ...


Visst blir man lite varm i hjärtat av att se bilder som den här? Jag hoppas flickorna själva kommer att bära ögonblick som detta med sig i sina hjärtan; ljusa minnen från barndomen kan man inte ha för många av!


Att det dessutom nappade riktigt bra gjorde kvällen fulländad. Med firren från föregående fiskafänge har vi nu mat till en middag, jag och lilla A! Den största drog hon upp själv, en bamse som mätte hela 30 centimeter från överläpp till stjärtslut. Kompisen hade också hon en fisk med sig hem till mamma :o)


Vid niosnåret packade vi ihop. Solen stod fortfarande högt och blän­da­de utsikten från vår position längst ute på pontonbryggan upp mot Hotell Arkipelag och gästhamnen vid Mariehamns seglarförening, MSF. Nog är vi bra lyckligt lottade, lilla A och jag, som får bo året runt här på Åland, med fårbajs att hämta bara ett stenkast från ”Rucklet”, metebryggor på gångavstånd och en omgivning så vacker att det tar ont i ögonen.

Och i min trädgård blommar löjtnantshjärtat, ljuvlig som en mid­som­mar­natts­dröm ...



Du kan se så gott som alla bilder i större format
om du klickar på dem.

Säkra sommartecken

NU ÄR DET inget snack om saken mera, sommaren är här även om nätterna fortfarande är kyliga.

Ett säkert tecken är att getingarna kommer och gnager trä från mina utemöbler på terrassen. Varje år skalar de av det allra yttersta, vä­der­bitna lagret, så en vacker dag har de väl lyckats käka upp allt­ihopa.

Möblerna är av teak, som jag medvetet avstått från att olja. Dels tyck­er jag att de grånar väldigt vackert om man låter bli och dels är jag för lat för att ta på mig det extrajobbet varje år ;o)


Det andra bombsäkra beviset på att sommaren har kommit är, om något, de förbannade myggen! Igår kväll hörde jag det första surret och det dröjde inte länge förrän hon hittat mig, den bitska donnan. Men tji fick hon, för efter plåtningen blev hon platt.


Och så fästingarna, förstås. Dessa sjukdomsbärande miniatyras, som är så små att man knappt ser dem. Nog kan ni ju ge er den på att jag imorse igen hittade en liten illvillig jävel som bitit sig fast! Precis bull’s eye på en julskinkan.

Därmed skulle hela min sommars totalkvot för fastsittande fästingar vara avklarad om allt vore som det alltid varit. Men det är det inte. Tydligen drar jag pga min oerhört förbättrade D-vitaminstatus till mig fler än vanligt. Jag menar, det är ju för sjutton bara den 3:e juni idag och det här var redan nummer två!


Och så var det slutligen den stackars humlan som förirrat sig in i huset. Av någon anledning fick den inte upp flygfart inomhus, men kravlade sig med imponerande beslutsamhet över golven och upp på en av mina skor i hallen. Då bar jag ut dem, både skon och kräket, och satte dem på terrassräcket. Där var vinden tydligen gynnsam, för det tog bara en stund så flög den sin kos.



Under min kvällsvattnarrunda upptäckte jag förresten plötsligt att det växer en hel liten koloni med skogsvioler intill staketet mot grannen. Jättesöta är de och får gärna bli fler! Vad som är mindre trevligt är grannens syrener. De slår mängder med rotskott långt ut i min moss- och gräsmatta och det är inte kul alls. Jag har egna syrener, tack så mycket, och vill inte ha mera! Definitivt inte i gräsmattan i alla fall.



Du kan se så gott som alla bilder i större format
om du klickar på dem.

... och jag ser Storebror!

HÖGST INTRESSANT, PÅ min ära ... Mitt pensionsbolag har inom loppet av en vecka besökt min blogg två gånger, så det är ju inte utan att man är böjd att spekulera lite om vad som föranleder ett så eminent besök. Men jag har inget att dölja, så varsågoda och läs! (Och så har jag en välvässt ”penna” också, om det skulle visa sig nödvändigt.)


You may see me but I sure as hell see YOU.
 

Lycklig som en kines!

DET STÄMMER FANTASTISKT bra, det gamla kinesiska ordspråket:

Vill du bli lycklig för en månad? Bli förälskad.
Vill du bli lycklig för resten av ditt liv? Skaffa dig en trädgård.
Se bara här så vackert vattenskotten på mina gamla äppelträd blom­mar just nu! Vem kan låta bli att hänföras?


Min relation till ”Rucklets” trädgård djupnar för vart år som går, och den är lite som jag föreställer mig att ett långt och lyckligt äktenskap kan vara.

Visst har man sina svackor (vintrarna), men man hittar tillbaka till va­randra. Kärleken får en nytändning. Den utvecklas, växer och frodas, och mellan svackorna infinner sig ett lugn och en harmoni (våren-sommaren-hösten). Precis så har vi det, jag och min trädgård.


Ack-ack-ack, så mycket arbete den kräver (vilket äktenskap gör inte det..?) Men oj-oj-oj, med så mycket glädje den återgäldar ens strä­van! Fröjden i att när våren kommer få köra ner nävarna i solvarm jord, spadvända grönsakslanden och känna svetten på ryggen, plocka bland fröpåsarna och så, vattna och vårda, luckra och rensa – ja, den går inte att köpa för pengar.

Lyckan när ett par gröna små hjärtblad tittar upp, den är ojämförlig. Här, under mina fiberdukar, gror redan sockerärtor och morötter.



I odlingslådorna av pallkragar spirar årets ettåriga sommarblommor och några nysådda rädisor tittar upp!


Under gårdagen färdigställde jag det sista. Här ska det bli vaxbönor, bondbönor, mer sockerärtor, isbergssallad och lite till rädisor. Jag valde prydliga rutor som odlingsmodell i år, eftersom jag tror det blir vackert. Tidigare har jag alltid hållit mig till snörräta rader.




Jordgubbarna har så smått börjat blomma. Nu dröjer det inte så länge innan vi kan göra hemlagad jordgubbsglass på årets skörd!


Och här är jag, den lyckliga kinesen, med famnen full av ter­rass­po­ta­tis, som växer så det knakar. Varje dag måste det fyllas på med mer jord i hinkarna!

När jag vunnit på Lotto ska här baskemej bli ett växthus också; ett i engelskt rött, med fint tegelgolv och gott om kvadratmeter. Ja­ja­men­san, dröm­ma får man! Det är dessutom gratis :o)


Du kan se så gott som alla bilder i större format
om du klickar på dem.
Den första bilden, den med äppelblommorna, är stor nog att skriva ut på ett A4-papper om du så vill.

LÄSTIPS Den orolige mannen av Henning Mankell

Den orolige mannen
av Henning Mankell

Vilket skäl kan Håkan von Enke ha för att spår­löst försvinna under sin dagliga promenad i Lilljansskogen? För Kurt Wallander blir det en personlig fråga av högsta rang. von Enke är nämligen Linda Wallanders svärfar och hennes barns farfar. Spåren efter den till synes oförvitlige marinofficeren le­der bakåt till Kalla kriget, till högerextrema sammanslutningar och lönnmördare från det gamla Östeuropa. Wallander kastas in i ett ske­ende vars förvecklingar han inte har förmåga att överblicka. Och sam­tidigt dyker ett ännu mörkare moln upp på hans himmel …

Mitt betyg: ˜˜˜˜ (av 5 möjliga)

Högst personlig kommentar:
Jag läser inte böcker numera, jag lyssnar. Denna sista roman om Kurt Wallander läses av Krister Henriksson, den skådespelare som själv gestaltar Wallander i ett flertal filmer. Det förlorar boken på för min del. Eftersom jag inte gillar Henriksson i rollen, gillar jag inte att det är hans röst man valt att låta framföra Mankells berättelse. Men visst, karln läser bra, det ska han ha cred för.
     Romanen som sådan är bra, riktigt jädrans bra. Antagligen den bästa av alla Mankell skrivit om den filosofiske, operaälskande Ystads­polisen. Jämfört med föregångarna ger den ännu mer utrymme för Wallanders egna funderingar och är inte heller full av grymma, blo­diga våldsbrott. Mankell lyckas alldeles förträffligt med att knyta fast den Wallanderska säcken och slutet tilltalar mig, även om det inte alls kan anses oväntat.

Jag ger boken med beröm godkänt.