fredag 28 maj 2010
En praktisk övning i positivt tänkande
FÖR ETT TAG sedan bar det sig inte bättre än att en kompis med god fart råkade backa in i min bil, Röda Faran, som stod parkerad bakom hennes. Krasch, klirr och ploing sa det, och sedan var jag hasta la vista ett blinkljusglas fattigare. Det var ju inte så kul, men samtidigt lite tur i oturen. Faktiskt.
How come? undrar väl någon. Hur kan det vara tur att få bilen demolerad?
Nåja, inte tur alls egentligen, men ändå på sätt och vis. Ska man, praktisk som man är, själv byta ett trasigt blinkljusglas som sitter i framändan på ens fordon är man tvungen att öppna motorhuven. En manöver som i normala fall inte görs så där överdrivet ofta. Snudd på aldrig, om jag ska vara ärlig. Under den finns det ju ändå bara en massa jox man inte förstår sig på.
Nåväl. Man hivar glatt upp huven, lossar den nödvändiga kontakten, ansluter den nya och är beredd att smälla fast. Då, precis då, skådar ens norra öga något som inte stämmer: det ser ut som det har regnat in i motorutrymmet. Que? tänker man i det läget. Eller snarare: Que?!?
Sekunden senare inser man att det som ser ut som vatten ingalunda är det. Det är olja. Någonting läcker olja!
*paniken infinner sig som ett brev på posten*
Man skruvar fast sitt blinkljus, sätter sig med skakiga tassar bakom ratten och kör försiktigt som Bambi på nattgammal is till närmaste bensinmack. Där hugger man tag i första, bästa kille i skitiga arbetskläder, släpar med honom till patienten, sliter upp motorhuven, pekar och snudd på skriker: ”Så där ska det inte se ut, va? VA?!?”
Det ska det inte. Definitivt inte. Skitiga killen ställer snabbt en korrekt diagnos: det är ventilhuspackningen som har pajat, vilket innebär att biljäveln läcker som ett såll. Och av mängden olja att döma har den gjort så ett tag redan.
[I det här läget svär man. Kanske inte högt, men inombords, innerligt och länge. Och sedan inser man att drömmen om en ny kamera precis då går upp i rök. Eller snarare rinner bort som olja. Efter det svär man lite till, bara för sakens skull.]
Men (här kommer knorren) visst var det ju tur att blinkljuset gick sönder? Annars hade jag inte märkt att packningshelvetet gjort sammalunda. Och hade jag inte märkt det, ja, då vet man aldrig hur det hade slutat.
Fast nog hade det varit trevligt med en riktig systemkamera ...
How come? undrar väl någon. Hur kan det vara tur att få bilen demolerad?
Nåja, inte tur alls egentligen, men ändå på sätt och vis. Ska man, praktisk som man är, själv byta ett trasigt blinkljusglas som sitter i framändan på ens fordon är man tvungen att öppna motorhuven. En manöver som i normala fall inte görs så där överdrivet ofta. Snudd på aldrig, om jag ska vara ärlig. Under den finns det ju ändå bara en massa jox man inte förstår sig på.
Nåväl. Man hivar glatt upp huven, lossar den nödvändiga kontakten, ansluter den nya och är beredd att smälla fast. Då, precis då, skådar ens norra öga något som inte stämmer: det ser ut som det har regnat in i motorutrymmet. Que? tänker man i det läget. Eller snarare: Que?!?
Sekunden senare inser man att det som ser ut som vatten ingalunda är det. Det är olja. Någonting läcker olja!
*paniken infinner sig som ett brev på posten*
Man skruvar fast sitt blinkljus, sätter sig med skakiga tassar bakom ratten och kör försiktigt som Bambi på nattgammal is till närmaste bensinmack. Där hugger man tag i första, bästa kille i skitiga arbetskläder, släpar med honom till patienten, sliter upp motorhuven, pekar och snudd på skriker: ”Så där ska det inte se ut, va? VA?!?”
Det ska det inte. Definitivt inte. Skitiga killen ställer snabbt en korrekt diagnos: det är ventilhuspackningen som har pajat, vilket innebär att biljäveln läcker som ett såll. Och av mängden olja att döma har den gjort så ett tag redan.
[I det här läget svär man. Kanske inte högt, men inombords, innerligt och länge. Och sedan inser man att drömmen om en ny kamera precis då går upp i rök. Eller snarare rinner bort som olja. Efter det svär man lite till, bara för sakens skull.]
Men (här kommer knorren) visst var det ju tur att blinkljuset gick sönder? Annars hade jag inte märkt att packningshelvetet gjort sammalunda. Och hade jag inte märkt det, ja, då vet man aldrig hur det hade slutat.
Fast nog hade det varit trevligt med en riktig systemkamera ...
Sparat i följande arkivlådor:
Jämmer och elände
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Bilar är bra så länge de fungerar som de ska, men jisses vad det kan kosta på om man har otur. Det var då för väl att du upptäckte oljespillet, olja har det läckt tillräckligt eller hur. Fråga BP.
SvaraRaderaSe där ja! Hittade du minsann inte en alternativ positiv vinkling på eländet? Vad är väl mitt lilla oljeläckage jämfört med vad BP ställt till med? En myggprutt i världsrymden och knappt det.
SvaraRaderaMånntro man skulle kunna vidarebefordra den kommande verkstadsräkningen till BP..? Den kommer ju inte att vara ens kaffepengar i sammanhanget och kan väl slinka med bland de andra miljonerna.
Jajamensan jag har dräneringshål i botten och lecakulor under jorden.
SvaraRaderaDet kommer att bli bra med ostronskalen - det var snyggt som dom gjort på Koster!
Ha det
Agneta
Huva! Bilar är ena pengaslukande monster!
SvaraRaderaSay no more! Och detta gäller nya bilar. Vad gamla anbelangar är det likvärdigt med att slänga säckvis med pengar ner i ett svart hål i rymden. Poff, så är slantarna borta, men hålet det är kvar ;o)
SvaraRaderaEftersträvansvärt att kunna se det positiva i det negativa! Inget ont, som inte har nå't gott med sig, brukar man ju säga...
SvaraRaderaHa en skön helg, kram, Monica
Ibland är det svårare än ibland. I det här specifika fallet var det inte helt lätt, eftersom valet stod mellan pest och kolera.
SvaraRaderaVad vad det för kamera du inte fick nu när bilen fick förlängt liv?
SvaraRaderaJag har själv köpt en ny kamera, men en kompromiss. Sonen fick dock en riktigt digital systemkamera.
Ingen specifik redan utvald, men en systemkamera av god kvalitet och gärna med ett bra makroobjektiv eller åtminstone ett juste zoomobjektiv. Hade tänkt diskutera lite med en bekanting som är yrkesfotograf, för att få hjälp att få bästa möjliga prestanda för minsta möjliga pengar. Som det ser ut nu slipper jag ta det snacket ... Biljävel! *muttrar*
SvaraRaderaMina söner har:
SvaraRaderaNikon D5000 + 18-55/3,5-5,6 VR
och
Canon EOS 550D + EF-S 18-55/3,5-5,6 IS
och de är väldigt nöjda. Tyvärr måste man ju köpa dyra objektiv till om man vill ha lite tele.
Själv blev min kamera en kompromiss:
Canon Powershot SX1
Hitintills är jag nöjd, men det tar lite tid att lära sig alla finesser. 2 manualer på 307 sidor + 124 gör inte saken lättare. Men kanske lär man sig lite ngn gång.
Just Nikon har visst blivit väldigt poppis, har jag förstått. Själv har jag väl lutat lite mer åt Canon. Min gamla systemkamera, den som inte är digital, är en EOS och den har jag varit jättenöjd med.
SvaraRaderaSen tänkte jag så här: om jag köper huset sprillans nytt kan jag försöka hitta bra objektiv på begagnatmarknaden istället. Ja, så var tanken, så länge det såg ut som jag skulle kunna finansiera själva huset :o(
Men min lilla Fuji FinePix F30 är inte alls någon dålig kamera. Med den kan man ta riktigt bra bilder - jäkligt bra, om man är mer fena på foto än jag. Jag håller fortfarande på och trampar runt i barnskorna. Trial and error är min melodi ;o)