Ett piller, två piller, tre piller ...

DET ÄR SOM bekant ingen lätt sak att vara skraltig och inte blir det enklare av att man medicineras:

Thyroxin (sköldkörtelhormon) ska tas så tidigt som möjligt på mor­go­nen och på tom mage.

Doximycin (bredspektrumantibiotika) får inte tas med mjölkprodukter men bör tas med mat och rikligt med dryck, dock inte i liggande och inte direkt före sänggåendet. Kalciumpreparat får inte intas samtidigt, det måste gå minst fyra timmar före eller efter Doximycintabletten, och så bör man undvika direkt solexponering under behandlingen samt ett antal dygn efter densamma.

PRECOSA (frystorkad jästsvamp mot antibiotikadiarré) får inte tas med iskalla eller heta drycker.

Evista (mot osteoporos) har förvånansvärt nog inga begränsningar för hur det tas.

Calcichew D3 Forte (kalcium och D3-vitamin mot osteoporos) ska tas på kvällen och på så tom mage som möjligt.

C-vimin (C-vitamin mot brist på detsamma) kan i likhet med Evista tas när som helst under dagen.

Med allt detta i åtanke har jag försökt plocka ihop ett medicinschema, och det visar sig bli ett heltidsjobb att på föreskrivet sätt försöka ad­mi­nistrera intaget av samtliga preparat jag petar mig parallellt med anti­bio­tikabehandlingen. Resultatet blir baskemej en heltidssyssla:

07:30 Thyroxin.
08:00 Nån form av frukost utan mjölkprodukter + Doximycin.
09:00 PRECOSA, eftersom jag inte vill ta det preciis samtidigt som an­ti­biotikan.
12:00 Evista.
19:00 Nån form av mellanmål utan mjölkprodukter + Doximycin.
20:00 PRECOSA.
23:00 Calcichew D3 Forte på tom mage samt C-vimin.

Mobilens alarmfunktion får jobba på högtryck, annars skulle jag högst troligt missa flertalet pillertider.

***
Från hantverkssidan kan jag rapportera att min senaste triangulära sjal börjar närma sig färdigläget. Men en ”helfigursbild” blir det inte idag. Det finns trådar att fästa :o/

Ny dag, nya ”glädjeämnen”

TRE VECKOR TABLETTANTIBIOTIKA i november + 15 dagar i.v. anti­biotika de senaste veckorna + fr.o.m. idag 10 dagar med nytt bred­spek­trumantibiotika i tablettform – nog skulle det väl vara som själ­vas­te fan ändå om jag inte blir av med neuroborreliosen efter det?! All normal bak­te­rieflora lär det ju i vart fall vara bye-bye med, trots att jag i preventivt syfte kontinuerligt har ätit frystorkad jästsvamp i kap­sel­form.

Den finskspråkiga versionen av B-utlåtandet från min sväng hos Pet­rea i december har förresten anlänt, men är sedan förra veckan på återremiss, eftersom det fanns både det ena och det andra som tar­vade korrigering/komplettering. Sedan hela den här soppan sattes på kokning har det hunnit ackumulera en uppsjö journalanteckningar, och nog är det sen märkligt vilken oerhörd massa direkta felaktigheter de innehåller!

Irritationen hos den som ombeds korrigera är stor, men som en mild västanfläkt i jämförelse med den jag känner. Journalföringsfel har näm­ligen stor likhet med skvaller, som med tiden har den märk­liga förmågan att tillväxa från en dunig, liten fjäder tills man står där med en hel höns­gård. Har det en gång gjorts en felaktig anteckning hänger den med och kan, om det vill sig illa, ha en konkret, menlig inverkan på det bemötande eller den vård du får.

Tro mig på mitt ord. Jag har vid det här laget ett par kilo papper som bevisar detta och det kommer nya ”lustigheter” hela tiden, den se­nas­te uppdagade jag idag: en läkare, som jag väljer att inte namnge, påstår sig ha ordinerat mig Cipralex(!) under 2012. Samma stjärna har f.ö. också antecknat att jag ordinerats en annan behandling ur en viss läke­me­dels­grupp, men i sammanhanget högaktningsfullt glömt att pre­cisera vilket själva läkemedlet var respektive i vilken dosering det förskrevs.

I sagda läkemedelsgrupp finns i dagsläget summa sju (!) olika sub­stan­ser att välja på och varje substans finns sedan av X olika fabrikat, former och styrkor. Det kunde kanske varit av vikt att anteckna vilket av alla dessa jag fick?? Särskilt som jag inte tålde det. Rätta mig gärna om jag har fel, men det känns som aningen mer relevant information än vad min far, död sedan snart 40 år, hade för yrke, eller hur stor min bostad råkat vara vid ett givet tillfälle.

Vilka erfarenheter har ni av era journaler..?

Varför är jag inte förvånad?

 

JAHAJA, SÅ GICK det med den saken, med bara två av tre veckor av ceftriaxonbehandlingen avklarade. Enligt FASS drabbas c. 1 % av ur­ti­karia. Själv­fallet hör jag till den gruppen, vad annars?

*suck!*

Inget snack om saken!

ÅLAND ÄR ÅRLIGEN ett mål för tusentals och åter tusentals besökare från världens alla hörn. (Varför säger man så förresten? Ett klot kan väl inte ha några hörn??)

Jag har i långeliga tider gnölat över att det är så undermåligt ställt med skyltningen här på ön. I de allra flesta fall utgår man helt klart från att alla talar svenska, oavsett om avreseorten är Osaka eller Or­lando.

Men igår uppdagade jag ett steg i rätt riktning, mitt i centrala Marie­hamn:

Men var det verkligen nödvändigt med ”jävla”..?

12 down, 9 to go

 

SKÄMT ÅSIDO HAR jag inte mått så hyvens de senaste dagarna. Förs­ta veckan var a walk in the park, men sen kickade tydligen effekten av ceftriaxonet in på allvar.

Ont i ryggen.
Ont i tummarnas leder.
Ont i handlederna.
Ont i revbenen.
Ont i höftlederna.
Ont i knäna.
Ont i fötterna.
”Influensaömmande” muskler.
Allmän obehagskänsla i hela kroppen + ett envist huvudvärksembryo.
Och kallt, infernaliskt så, på eftermiddagar/kvällar.

Tar inte det här rävgiftet död på de små spiroketdjävlarna så vete fåg­larna vad som ska till för detta. En kärnvapenladdning genom ”bak­dörren”..?

På plussidan kan nämnas att jag till slut lyckats prata mig bort från en inneliggande kanyl och blir istället stucken varje dag. Mycket be­kvä­ma­re! Rekommenderas för den som i likhet med undertecknad har schyst ”rördragning” att tillgå :o)

Om när osthyveln själv får välja

TILL VÅRT FINA stadsbibliotek här i Mariehamn är man välkommen att komma med inköpsförslag, vilket jag gjorde för någon vecka sedan.

En av mina absoluta favoritförfattare, Carlos Ruiz Zafón, har äntligen kommit med en ny bok, ”Himlens fånge”, som är den fristående fort­sättningen på romanerna ”Vindens skugga” och ”Ängelns lek”. Dessa båda fullständigt trollband mig, så jag står frustande i den litterära startfållan, skälvande av iver över att få kasta mig över den nya.

Men det föreligger ett problem, ett litet gruskorn i läsmaskinen.

Problemet är att jag numera har sådana bekymmer med att läsa tryckt litteratur, så min läsiver stillas föga av att stadsbiblioteket tagit in den tryckta boken på svenska. I denna språkversion finns tills vidare inte ens någon ljudbok producerad. Det finns det däremot på engelska.

Jag tyckte därför själv att jag kläckte en strålande idé när jag tipsade bibban om inköp av den engelskspråkiga varianten. Dels är Zafón en populär författare och dels är utbudet av ljudböcker på engelska inte särskilt stort i vårt annars mycket välförsedda bibliotek.

Men någon sådan blir det inte. Antagligen som ett direkt resultat av den rådande sparivern. Den ståndpunkten kan jag omfatta. Ja, jag om någon förstår faktiskt behovet av att spara. Men jag blir aningen syrlig när förklaringen är: ”Vi har beslutat att inte köpa in den. Vi har redan boken i svensk översättning, ’Himlens fånge’”.

Jahaja, men att den finns på svenska, i tryckt form, är väl ändå inget fullgott skäl till att den inte skulle finnas att låna även som ljudbok, på engelska..?

Jag menar, varför inte köra med raka puckar istället och säga som det är: det finns inga medel budgeterade för inköp av utländsk litteratur. För det måste väl ändå vara just det det handlar om? Här på Åland är vi lika lite som vår omvärld förskonade när det gäller att välja spar­åtgärder. Det är på barn- och äldreomsorg, vård och kultur det snålas in, så i det avseendet är vi inte heller särskilt unika.

Vad som däremot är åt det mer unika hållet, är att Ålands relativa li­tenhet, och då menar jag både geografiskt och befolkningsmässigt, gör den växande inkomstklyftan i samhället väldigt mycket tydligare här än på större orter. Den avtagande välfärden synliggörs på ett helt annat sätt när det är så få som c. 28.000 som är utsatta för trenden.

Faktum är, att det skulle vara synnerligen intressant att se ett flödes­schema över hur makten – både den ekonomiska och den politiska – här på ön är fördelad. I stil med det som upprättats över den fast­ländska Bensowstiftelsen, som befinner sig under lupp. Kanske något för Nya Ålands Annika Orre att ta sig an..?

MÖNSTER > Mormorsvirka triangulärt

 
LESSEN ANNACARIN, MEN nu blir det virkning igen ;o)

Min ursprungliga plan för den merinoull jag fyndade i Åbo förra veckan var en ny blomrutig filt. Men hur det nu kom sig så halkade jag tillbaka på mormorsrutigt igen. Fast den här gången blir det inga fyrkanter utan en stor triangel, som ska bli en ullig, gullig sjal.

Så här enkelt gör man en triangel istället för en ruta. I schemat har jag satt olika färg på varje varv, men för att få en tydlig randning på min virkning kör jag minst två varv efter varandra med varje färg.

Eftersom virkning efter schema inte lämpar sig för alla följer därför en beskrivning även i text:

Varv 1
Börja med en magisk ring. Hur en sådan görs kan du se HÄR. Runt ringen virkar du (2 lm, 2 st)* + 2 lm + (3 st)*.

* och * är dina första två stolpgrupper. Ett nytt varv börjar alltid med 2 lm, som motsvarar 1 st. Virka dessa på lösare sidan eller gör istället 3 lm om du föredrar det. Tänk på att de sitter på triangelns långsida, som du kanske vill göra smidig och töjbar om du t.ex. virkar en sjal.
Vänd på arbetet.

Varv 2
2 lm + 2 st i sista st på förra varvet.
1 lm, 3 st runt luftmaskbågen mellan stolpgrupperna.
2 lm (= triangelns spets).
3 st runt samma luftmaskbåge.
1 lm, 3 st i första st på förra varvet.

Varv 3
Precis som varv 2, men mellan de inledande 2 lm och de 2 lm som mot­svarar triangelns spets blir det nu en stolpgrupp till på vardera av trian­gelns korta sidor.

Fortsätt så här till önskad storlek. Antalet stolpgrupper ökar således kontinuerligt med 1 för varje nytt varv.

Busenkelt, sk-tkul och ett ypperligt nybörjarprojekt :o) Lycka till!

Liten lågprislycka

BÅDA AV MINA två köksborddukar, såna där av tyg med vatten­av­vi­san­de ytbehandling, sjunger på riktigt sista versen. Det finns nämligen en övre gräns för hur många års tvättar den plastiga ytan klarar av.

En ny duk har därför stått på önskelistan rätt länge nu, men det rätta mönstret i kombination med den rätta färgsättningen har inte dykt upp. I alla fall inte på rea. Men så i förrgår hittade jag på loppis ett utomordentligt alternativ: fyra stadiga, grönvitmönstrade bords­tab­let­ter för 1,50 €. För alla fyra, mind you, inte per styck.

Efter några timmars blötläggning och därpå följande tvätt är de bu­tiks­fina igen, och Tadaa! mitt ruckliga ”Rucklet”-kök har fått en vårvintrig an­siktslyftning. Ett knippe fräscha tul­paner skulle förstås inte sitta fel det heller, men i min värld har även slokande såna sin charm.

Om undertecknad själv kan man dock inte säga detsamma. ”Charmig” är knappast det första adjektiv som ploppar upp när jag kommer på tal. Men ett nypimpat, charmigt kök, det har jag!

Och ny i.v.-kanyl har jag fått idag, på höger istället för vänster arm. Men det jag inte har är ett utlåtande från Petrea rehabiliteringsklinik. Det kom inte med posten idag heller. Irritationen växte progressivt med ett jätteskutt :o/

Om att falla till föga och bita i den dyra bullen

JAG HADE FÖRVÄNTANSFULLT sett fram mot min fastlagsbulle. Men denna förväntan övergick i mer än lätt missmod, när jag kommen till snabb­köps­kas­san för att göra rätt för mig insåg att jag för priset på en enda bulle skulle ha kunnat baka minst tio stycken själv, om inte många fler.

Men à la bonne heure, den var riktigt god, även så här två dagar för sent. Imorgon har jag förmodligen inte glömt hur &#$¤§% dyr den var.

På posten, dit jag vek in efter ett besök hos Ålands för­valt­nings­dom­stol*, väntade mig nästa överraskning. Denna dock av det klart an­ge­nämare slaget. Med anledning härav ber jag om att få revidera mitt föregående inlägg en smula. En vill jag nämligen särskilt tillönska en särdeles fin alla hjärtans dag och det är G i Göteborg. Det, ska ni veta, är en dam av det rätta virket! En sjusärdeles kvinna helt enkelt.

*) Såsom det överklagarproffs jag av rutiga och långrandiga orsaker börjar bli har jag besvärat mig angående den parkeringsbot jag påfördes häromsistens, eftersom det i 3 § vår egen Landskapslag om parkeringsbot med all tydlighet framgår att jag inte borde ha bötfällts.

♥

TILL INGEN NÄMND, men heller ingen glömd!

Fullspikat schema

 

TWO DOWN, NINETEEN to go, så nu sticker jag strax iväg på en liten morgoncocktail. Noterar att jag missade att det igår var fastlagstisdag, eller fettisdag som man säger i Sverige. Attans! Men det ska väl gå bra att klämma en bulle i efterskott..?

Igår fick jag förresten en riktigt glad överraskning i form av ett tele­fon­samtal från en för mig okänd läsare, som slog en sig­nal bara för att berätta att hon tycker att boken min är jättekul. Å, så glad jag blir! Och himlars, vad jag skulle vilja få tillbaka ork och tid för att sätta igång med uppföljaren ...

&#@!§$ fästingar!

Men framför allt:

&#@!§$¤&!£%}$&¤ Pensions-Alandia, som ödelagt hela min och Lilla A:s tillvaro!!

MÖNSTER > ”Blomrutor”

 
PÅ BEGÄRAN: VIRKSCHEMA till de blommiga rutor jag använt till det senaste av mina filtprojekt. Schemat läses från mitten och utåt i mot­sols riktning.

Din allra första ruta virkar du helt färdig, alla sju varv.

”Nej då, det behövs inte!”

”Ska jag sicksacka delarna?” frågade Lilla A sin textilslöjdslärare, in­nan hon satte igång med att sy ihop sin corsageklänning. En klänning vars materialkostnad överstiger 64 €, varav endast 30 € bekostats av sko­lan. ”Nej då, det behövs inte!” svarade läraren.

”Förlåt nu, men hursa?!” säger jag.

Varken delarna till ovanklänningen, i duchesse och tyll, eller de i foder­klänningen har med andra ord blivit överkastade innan de sytts ihop, för hur skulle Lilla A veta? Säger läraren att det inte behövs, ja, då be­hövs det inte.

Veckoslutet har så att säga varit räddat, för här har överkastats söm­mar. I efterskott, för hand. Fatta hur tidsödande det är!

*suck!*

Som grädde på sömnadsmoset är det foderklänningens passform som i undervisningen, under lärarens överinseende, noga provats in. Vack­ert så, men en provning här hem­mavid gav vid handen att den riktiga klänningen hade hela 12 cm för mycket vidd i livstycket. Tolv!!

*suck!*

Jag som avskyr att sy. Sär­skilt nuförtiden, när ett nålsöga behöver en diameter i klass med en hularing för att jag ska lyckas få i tråden :o/

Men helgens aktivitet har så att säga varit given. Fast inte överdrivet kul. Hoppas ni haft roligare saker för er.

Men varför gnäller jag egentligen? Det kunde ha varit värre. Mycket värre. Det kunde ha varit en långärmad långklänning, med en kjoldel konstruerad av åtta våder. Typ.

En och annan tanke om omtanke

DET FINNS FÖRMODLIGEN inte någon effektivare metod för att skilja agnar från vete än att befinna sig i en livskris av någon form. Sorg, skilsmässa, sjukdom – eller en oturlig combo av flera saker samtidigt – det är i stunder som dessa man får en glimt av under vilka ytor det döljer sig äkta medmänsklighet.

Det är inga stora gester som behövs, tvärtom. Det kan vara alldeles tillräckligt att bara lyssna en stund. Aktivt och närvarande, utan att den uttråkade blicken förlorar sig i fjärran och tankarna med all tyd­lighet befinner sig på annat håll.

För mig, som lever ensam och på mer än två decennier inte ens haft arbetskamrater att ”surra med”, är det­ta lika med guld. Alla har vi ett mer eller mindre uttalat behov av att prata av oss. Men visst är det så, att långt ifrån alla besitter förmågan att låta även andra komma till tals?

Omtanke om sin nästa kan, som bekant, vara något så enkelt som ett knippe tulpaner, ”bara för att” och utan någon bakomliggande agen­da. Eller att skänka bort något man själv inte har någon nytta av, men som man tror kan komma någon annan till glädje eller hjälp. Ja, egent­ligen vilken liten, oväntad handling som helst, som ett tecken på att man förstår att Livet är i en besvärlig fas.

In real life är ni några stycken som stolta kan lyfta på era svansar, och eftersom ni själva vet vilka ni är är det onödigt att räkna upp er. Men tack, tack i himlen, för att ni finns! Och tack även till alla er som kom­mer på besök hit till bloggen och delar med er av er klokskap och hu­mor! Ni har faktiskt givit mig anledning att mynta ett helt nytt begrepp:

VE, Virtuell Empati ... minst lika god som en ann’!

För eget vidkommande tror jag – nej, jag vet – att jag alltid ”funnits där” när Livet krisat för andra. Otaliga är vid det här laget antalet sor­ger, sjukdomar och separationer jag varit med om, förutom mina egna. Ändå är det först nu, vid 50+, som jag förstått att det är på de mest oväntade håll man finner fritt flödande, empatiska ådror och ytterst sällan där man i sin enfald utgått från att de ska forsa fram.

Tyvärr verkar det som jag själv har gått i sin. Just nu förmår jag nätt och jämt hålla mig själv och Lilla A flytande. Det råder kort och gott katastrofal orktorka.

Om när en mamma blir lite trött

I BÖRJAN AV juni i år går Lilla A ut grundskolan. Inför examen håller hon i textilslöjden på att egenhändigt, mycket omsorgsfullt sy en jätte­söt s.k. corsageklänning, den på bilden här under. Elegant som bara den av vit duchesse, tyll och med pärlband som dekor längs midje­söm­marna.

Men så var det skor då, det evinnerliga problemet. I just det här fallet är det inte riktigt okej med Converse, oavsett kulör.

Bland det värsta jag vet är att se valpiga femton-sextonåringar vingla omkring i skyhöga klackar, med en gångstil som snarast påminner om den hos en anka iförd Pampers byxblöjor fulla av ett rejält lass. Att gå på högklackat är en konst, en svår konst, som få vanliga, dödliga be­mäst­rar. I tidigare nämnda åldersgrupp återfinner man inte många, hur gärna de än vill tro det själva.

Därför blev jag så himla glad när jag på min stamloppis idag bok­stav­ligt talat snubblade över ett par helt oanvända, vita skor av balle­ri­na­typ men med liten klack. På prislappen står det 6 €, vilket är bra myck­et mindre än nypriset hos Skopunkten, där de just nu står att finna under rubriken ”Nyinkommet”.

Men tro inte att de får godkänt. Nädå. Så nu överväger jag helt all­var­ligt att printa ut ett avtal, i vilket det kommer att stå att jag fritas från allt ansvar för att paniklösa skosituationen dagarna före (eller samma dag) examen ska gå av stapeln. Det ska hon baskemej få under­teck­na, om min förmånliga, lättvindiga och absolut perfekta skolösning inte accepteras.

Japp, den sortens morsa är jag, och det står jag för så länge som det är jag som står för fiolerna. Men vad tycker ni andra? Skulle inte de här skorna passa alldeles underbart till en klän­ning som denna, buren av en sextonåring..?

***
På måndag börjar den intravenösa antibiotikabehandlingen. Efter det blir jag kanske en trevligare människa igen. Men på skofronten ändrar jag mig icke ;o)

Är du kräsmagad? Vänd om!

PÅ ÅBO UNIVERSITETS centralsjukhus går det undan minsann! Jag besökte läkare i måndags kl. 11:00. Med posten igår kom anteck­ning­en från besöket, färdigt översatt från finska till svenska! Inte var det kort heller, en hel A4:a.

Ur innehållet:

”Man berättade för patienten att symtomen t.o.m. kan öka i bör­jan av behandlingen [med ceftriaxon].”

Jippi, liksom ...

”Man berättade också att det är mycket osäkert om alla symtom försvinner under behandlingen och i vilket fall som helst så kommer behandlingsresponsen långsamt under flera månader.”

Just så, ja :o/

”Man kan dock inte med säkerhet säga att minnesstörningarna och koncentrationssvårigheterna skulle bero på borrelia, således re­kommenderas att patienten ännu under detta år får tid till kont­roll hos neurolog på Ålands centralsjukhus. Likaså skrivs remiss till hudläkare på Ålands centralsjukhus.”

Jahapp. Here we go again. Hudläkarremissen kommer sig av det märk­liga eksem jag har fläckvis här och där på kroppen; handleder, under­armar, armveck, knäveck och på låren. Tidigare visat för både den ena och den andra läkaren här på ön, men med responsen: ”Jaså, jaha?”

Somliga av fläckarna kliar, andra inte. Somliga är runda, nästan helt cirkelformade, andra inte. Min egen okvalificerade gissning är att de, direkt eller indirekt, hänger ihop med borreliosen, precis som så många av mina övriga kufiska ”åkommor”.

Gud, så roligt att jag alltid har trevliga saker att berätta numera ... *ironisk*

En skärva hopp

KANSKE FRÅN OCH med nästa vecka? Om jag har tur, alltså. Men med sånt har det varit lite magert på sistone, så egentligen gör jag mig inga för­hopp­ningar.

Samtidigt är jag väl införstådd med att jag inte på något som helst sätt är unik när det gäller att inte få korrekt diagnos och adekvat be­handling i tid, innan skadan har hunnit bli för stor och permanent. Klicka HÄR för att ta del av en annan av alla tusentals lika jävliga his­torier.

Idag snurrar och gungar hela världen igen, det pirrar och porlar i hela ryggmuskulaturen och jag fryser som en skabbig hund.

Idag gör jag inte många knop.

Relationer

MIN RESA TILL Åbo i förrgår företog jag med Viking Lines nya fartyg, m/s Vi­king Grace. Den överväldigande majoriteten medresenärer var finsk­språ­kig, så till ombordunderhållningen hörde ett antal olika ut­tals­va­rianter av fartygsnamnet.

Somliga fick det rätt, dvs [Grejs]. Andra valde [Grase] med kort a. Men det roligaste, alla kategorier, var ändå [Kreiz]. Här är orsaken till min munterhet:

Hahaha! Typ. Och passande, för logistiskt är hon nog den märkligaste passagerarfärja jag hittills trampat heltäckningsmatta på. Rena ga­len­ska­pen är dessutom de s.k. sjöpriserna ombord. För vad tycks om 2,20 € för en liten mugg automatkaffe? Må vara att det ingår påtår, förutsatt att denna pytsas i inom en timme. Men hallå, 2,20 €??

Mackan, som enligt lappen på hyllkanten skulle vara vegetarisk, var in­te heller den någon källa till glädje. Dyr var den (4,50 €) och definitivt inte nylagad. Fyllningen bestod av ett salladsblad, två gurkskivor och en hög blöt svampsallad.

Det sistnämnda medförde att brödets undersida var en enda soggy gegga, som i kombination med den totalt krydd­befriade svampröran gjorde hela anrättningen riktigt oaptitlig. Ja, snudd på äcklig. Och no­tera då, att jag normalt inte är kinkig med maten.

Dagen därpå, dvs igår, fikade väninnan A och jag på stan i Åbo. På ett tjusigt centrumfik, mitt i smeten. En balja riktigt bryggkaffe – och då menar jag balja, av formatet ”säg till om ni önskar en frälsarkrans till kaffet” – betingade 2,50 €. På land! I en storstad! Mitt i centrum! Vi­king Lines blaskkopp är med andra ord endast 12 % billigare, så kan man verkligen kalla det för taxfreepris när mervärdesskatten iland är 14 %..?

Och ställer man koppen kaffe för 2,20 € i relation till att jag i Åbo kun­de förse mig med 50-grams garnnystan merinoull för 2,32 €/st ter sig ”sjöpriset” ännu mer skrattretande.

Ur led är tiden. Och prisnivån i samhället har gått käpprätt åt helvete. Men, men, tell me something I did’t already know.

Om att ta sig över ån efter vatten

SÅ SENT SOM i november tryckte jag i mig en tre veckor lång, heavy duty amoxi­cil­lin­kur pga verifierad, sekundär neuroborrelios. Dödfött projekt från början, pga fel typ av antibiotikum, om någon frågat mig. Men ingen känner sin egen hälsa sämre än patienten själv, så inte blev jag tillfrågad. Ingen lyssnade heller när jag försökte framföra avvikande åsikt.

Nåväl, i december var jag på en second opinion-konsultation hos endo­krinolog i Åbo och blev då, på grund av samma borreliainfektion, per omgående re­mitterad vidare till kollegorna på infektionskliniken. Ja, den i Åbo alltså.

Igår förflyttade jag mig därför ännu en långväga gång över ”ån” för en specialistkonsultation. Och guess what? Jag har fått en remiss! Till ...

*trumvirvel för att höja spänningen*

... Ålands hälso- och sjukvård, för en heavy, heavy duty, några veckor lång, intravenös anti­bio­ti­ka­be­hand­ling med ceftriaxon.

Blir man trött eller blir man trött..?

Denna behandling kommer med god tur att påbörjas ”bara” 7 år och 7 månader efter att jag vid ett akut läkarbesök fick diagnosen ”An­sträng­nings- eller utmattningsutlöst huvudvärk” och skickades hem med ordinationen Burana + Panadol.

Blir man trött eller blir man tröööööööööööööööööööött?!

Retorisk fråga.

Man blir
TRÖTT!!

Och jävligt förbannad.

Jodå, bra å ha!

MIN NYA FRANSYSKA är provkörd och har befunnits fungera över förväntan. Jag har allaredan en del idéer om vad jag ska kunna an­vän­da de här hemstickade snoddarna till, men eftersom jag ska ut och gunga på böljan den blå idag får testandet anstå en stund.

Morgondagen bjuder på laboratorie- och läkarbesök vid Åbo univer­si­tets centralsjukhus. Gud give, att den infektionsläkare jag ska träffa ska få någon rätsida på hela neuroborreliosröran! Wish me luck!

Bra å ha?

JODÅ, DET KOMMER säkert till användning, mitt loppisfynd från igår. Förr eller senare, för så brukar det vara med såna här grejor.

Kanske det rentav finns nån därute som har erfarenheter av en sån här ma­nick? Själv har jag varken sett eller provat förut, så det här ska bli intressant :o)

En av mina bättre! Idéer alltså.

UPPGRADERINGEN AV MIN gamla, veckade takplafond lyckades över förväntan. Jag kapade helt enkelt åt mig strax under hälften av pla­fondens omkrets, slog hål i varje vikning c. 2,5 cm från övre kanten, limmade ihop skärmen igen och trädde den över armaturen till min adventsstjärna.

Med hjälp av en snörstump dragen genom hålen och avslutat med en nätt rosett hålls den nya skärmen på plats och jag har fått en ny lam­pa till en kostnad av endast en stunds arbete. Not bad, huh? Det här var faktiskt en av mina bättre idéer på länge :o)

Bland alla övriga idéer som i överljudsfart susar runt bland mina över­belastade neuroner har det dykt upp en till. En sån som sitter och knackar på skallbenet med en irriterande envishet och inte vill släppa greppet om hammaren.

Jaha, vad har hon nu fått för sig? är det kanske någon som undrar. Jo, förstår ni, så här är det. Jag skulle vilja ge mera liv åt Solveig och hur gör man det på bästa sätt? Enkelt! Genom att göra en ljudbok av hen­nes bravader, förstås! Men hur detta ska gå till har jag ingen aaning om. Min erfarenhet av sånt är lika med noll.

Däremot säger mig min erfarenhet att det kostar en hög med pengar, även om jag inte har ett hum om vilket omfång denna hög kan tänkas ha. Fast pengarna är nog inte mitt största bekymmer. Det svåraste blir nog att hitta rätt uppläsare – och att den man vill ha är villig att åta sig jobbet. Helst utan att skinna en på allt man äger och har.

Ett namn som ploppat upp är Ann-Christine Karlsson, till vardags pro­gramledare och producent vid Ålands Radio, men även aktiv och pre­mierad amatörskådespelare. Hennes röst har jag alltid gillat. Ska jag månntro mejla henne en liten propå..?

Ja, vad tycker ni, skulle Solveig vara förtjänt av en plats i ljud­boks­bib­lioteket? Kommentera gärna!

Prototypiskt

KNAPPT HINNER VIRKNÅLEN kallna efter ett slutfört arbete innan jag kastar mig över något nytt. Den här gången något helt nytt.

Häromdagen när jag bläddrade i en tidning fick jag ögonen på en vir­kad snöflinga och strax kravlade en nykläckt idé ut ur det bildliga ska­let. Som om det inte skulle räcka med snö för den här vintern tycker ni kanske? Men nej, den här prototypen bara måste jag göra och den blir för övrigt inte vit.

Den kommer att bestå av olika modeller av flingor och jag har allt mer börjat använda mig av schematiska diagram istället för att försöka skriva ner arbetsgången i text­form. Så här får ni ett sånt diagram att öva på och sucka inte, för det är faktiskt lättare än det ser ut att virka efter diagram :o)

Börja vid pilen och läs schemat motsols, varv efter varv. Om du klickar på bilden öppnas den i större format i ett nytt fönster.

Steget från snöflingor till stjärnor är i min värld inte långt, men jag vet inte riktigt vad det är som fascinerar mig med båda. Antagligen är det den geometriska harmonin. Tyvärr är mitt lager av mobiler med pap­pers­stjärnor numera tomt så när som på en enda. Den behåller jag själv. I alla fall tills vidare.

Och på tal om stjärnor, så ska jag idag försöka mig på att fixa en föns­terlampskärm av en sån där veckad takplafond i vit plast, ni vet. Jag har haft en sån i hallen, men av någon anledning vill inte skärmen hål­las kvar på armaturen och nu har jag tröttnat på att sätta tillbaka den igen och igen och igen. Nu ska den få nytt liv som ersättare för ad­vents­stjärnan, som fortfarande hänger kvar i köksfönstret.

Men först blir det kaffe!

Stunden är kommen!

 

 

Japp, det är dags för ännu ett ”Ta-daa!” Min blommiga, färggranna, vir­kade filt är färdig, med franskanter och allt. Och tro mig, jag kommer inte att tvinna en frans till på rätt så länge ;o)

En schematisk beskrivning av den blommiga rutan och hur rutorna vir­kas ihop med varandra hittar du HÄR.

***
O yes, it’s time for yet another “Ta-daah!” My flowery, colourful cro­chet­ed afghan is finished, fringes and all. And believe you me, I will not be twisting another fringe for quite some time ;o)

Click HERE for the crochet diagram for the flowery square and how you join your squares to each other.

Hur många sjuka känner till det här, när syn­bar­li­gen inte ens den som ska ge vården gör det?!

 

 
 
Den kompletta, åländska lagsamlingen hittar du HÄR.
Och ett är helt säkert: vårt åländska arbetspensionsbolag, Pensions-Alandia, har inte heller de haft pejl på saken, eftersom de inte i något skede av behandlingen att mitt pensionsärende har hänvisat till ovan citerade lagrum när de frisvurit sig själva från allt ansvar.

Vore det inte så erbarmligt inkompetent skulle det vara rent ut skratt­retande, eftersom de som åtnjuter finansinspektionens fulla för­troen­de att förvalta våra pensionspengar med andra ord inte ens tycks vara inlästa på aktuell lagstiftning. Det är ju för fan lika förtroendeingivande som att till­sätta en femteklassist som chef för riksbanken.

Torka!

DET GÄLLER ATT ta tillfällena i akt när de kommer och bortse från att behovet kanske inte finns precis då, men att det säkert dyker upp i framtiden. Som när det mer eller mindre regelmässigt erbjuds billig frukt eller prisvärt grönt i butiken.

Igår fick jag t.ex. tag på jättefina aprikoser, som i vanlig, god ordning hamnat i ”billiga lådan” när de äntligen mognat. Urkärnade och ned­skurna till mindre klyftor fick de över natten åka in i ugnen på 50° och med luckan lite, lite på glänt.

Vackra blir de inte, men de är garanterat osvavlade och kommer att smaka supergott i kommande matbröd.

Samtidigt fyndade jag tre ekologiska purjolökar, som fick en sväng i ugnen de med. En skulle jag kanske kunnat behålla i kylen, men inte tre. Särskilt inte som Lilla A bor hos sin pappa för tillfället. Torkad purjo är praktiskt som bara den när det är soppkok på gång. I med en näve i kastrullen bara, sen är det klart.

Det om den husmoderliga gårdagen. Dagen idag ska jag ägna åt att klura ut hur jag ska lyckas med konststycket att spänna en hel, stor filt och få den ångad till sin rätta form – och träffa en doktor igen *suck!*

Men innan jag tar itu med detta vill jag passa på att kasta in en stooor bukett rosor till poesipärlan Gunilla, som i dagens nummer av Nya Åland blev uppmärksammad på ett så himla trevligt och positivt sätt. ♥STORT GRATTIS♥, Gunilla!!

Om att inte tänka efter före

MITT BLOMRUTIGA FILTPROJEKT är på slutrakan. Kantbården av två stolpvarv är vir­kad och längs långsidorna har jag avslutat med fasta maskor baklänges, för att få en kant som påminner om den på en vävd matta. Med detta gjort fick jag en idé, som just då tycktes strålande: jag skulle naturligtvis tvinna frans längs kortsidorna, för att ytterligare förstärka intrycket av vävning!

Och jag satte igång.

Vinda-vinda-vinda garn runt dubbla bitar av kartong, klippa-klippa-klippa hundratals garnstumpar av lämplig längd och så tvinna-tvinna-knyta frans efter frans ... efter frans ... efter frans.

Det går inte fort. Det är hur tråkigt som helst. Men resultatet blir gans­ka tjusigt, så det må väl vara mödan värt. Fast att tänka efter före skulle inte ha varit så dumt.

Nåväl, nu är det bara c. 220 fransar till att tvinna, sen är det dags för detta års första ”Ta-daa!” Förhoppningsvis inte det sista.
 

Årgångsdricka

JAG HITTADE EN halvlitersburk årgångsjordgubbar i frysen igår, från skörden 2011. På ett fat i köket låg en ensam och övergiven banan, klädd i bruna överdragskläder. Något av en årgångsbanan. Men av­klädd var den i prima skick, så man ska inte låta skenet bedra.

Kombinerar man dessa två med en slurk apelsinjuice och några deci­liter naturell yoghurt får man sig en cocktail som heter duga, utan risk för kopparslagare morgonen efter. Lördagsgodis i flytande form om man så vill, ”utan tillsatt socker”.

Laddade med denna vitaminbomb spenderade jag och Lilla A lördag­kvällen i soffan framför tv:n, och jag förundrades ännu en gång över hur vansinnigt tunt om sevärda program det är just på lördagar. Mer­parten av tiden tittade vi därför på konståkning. Men vad gör man, när det verkar som att det enda övriga som erbjuds är en n:te repris av ”Bridget Jones dagbok”?

Fast ”Stjärnorna på slottet” med Robert Gustavsson i centrum var för­stås rätt intressant. Och bara man skrapar lite på ytan har de allra flesta människor ett oanat djup och nattsvarta stunder i sin levnads his­toria. Det är mycket en liten människa ska genomlida här i Livet, och få, väl­digt få, är förskonade från allt ont.

Tål att tänka på – och att minnas.

”Varde ljus.” Eller åtminstone en glimt av det.

MAN HAR SÅ roligt som man gör sig, det är då ett som är säkert. Så nu får jag allt mobilisera ett krafttag och sega mig upp ur gropen igen. För hur mångte gången i ordning det vet jag inte, men upp ska jag!

Dessvärre är det så, att för var gång jag glider ner i dyn verkar jag för­lora ytterligare en liten bit av min ork att finnas där för andra. Det gillar jag inte, men får väl så vackert lov att konstatera, att åt den sa­ken är det inte mycket att göra. Min mentala septiktank är redan så proppfull av egen sk-t att locket inte längre hålls på, för här på bloggen är det ju, som ni märkt, ”översvämning” mest hela tiden :o/

Slutsats 1: jag mäktar inte längre med att engagera mig i andras elän­den.

Slutsats 2: min tid som inkännande lyssnare/gratiscoach/amatör­ku­ra­tor lider mot sitt slut.

Slutsats 3: jag har således blivit en sämre medmänniska.

Otrevliga insikter, alla tre. Men vad gör man, när det är tveksamt om den lilla energi som finns kvar ens räcker för att neutralisera ens egen negativitet? Har man någon form av överlevandsinstinkt i behåll och tagit till sig åtminstone en smula av KBT-terapins grunder, då ska man i förs­ta rummet se till sig själv och sin egen familj. Tough shit, men inte des­to mindre en sanning.

Jag gör härmed ett nytt ryck att se Livet – mitt liv – från den ljusa si­dan, och en liten ljuspunkt – inte mycket ljusstarkare än en gammal­dags, fläm­tande femtonwattare – var idén jag fick häromdagen.

För ett par veckor sedan kom jag över några helt gröna och omogna papayafrukter, som av någon konstig anledning sorterats bort från fruktdisken. De fick ligga i vindstrappan i mörker och lagom sval tem­pe­ratur tills de visade tecken på att mogna. En hamnade sedan i en föga kontroversiell fruktsallad, men en annan skar jag ner och ”marinerade” en stund i saften från en halv citron innan den serverades som till­be­hör till kyckling med currysås. Jamen hallå, så gott!

Testa, för sjutton, som ett fräscht och annorlunda alternativ till de evin­nerliga morötterna. Men glöm inte citronsaften! Eller ta lime eller apelsin istället, om ni föredrar dessa smaker. Papaya behöver näm­li­gen lite syra för att smaken ska framträda.

Det var det. Nu ska jag sätta virknålen i de nio sista blomrutorna. Sen är filten färdig för kantvirkeri. Det är en ljuspunkt i en annars mörklagd tillvaro!

Om hur även det segaste virke sakta men säkert blir till flis

”VISUALISERING” IS MY middle name. Därför, för alla som eventuellt inte kunnat omfatta alla min skriftliga utläggningar, så här ser kurvan för lusten att leva ut, när läkarvetenskapen tvingas träda tillbaka för ”sak­kun­ska­pen” i försäkringsbranschen:

Som synes beter den sig lika ologiskt som kurvan för det allmänna bostadsbidraget för boende i egnahemshus. I båda fallen visar den tydliga, negativa trenden över tid på att någonting är fel. Väldigt fel.

”Det är då som det finska tungsinnet rullar in”

DET ÄR SEGT just nu, det lilla Livet. Mycket segt. Och så ska jag göra en Åboresa igen några dagar in i februari. Inte heller den här gången en resa av nöjessorten, utan för ett extralångt läkarbesök hos en spe­cialist på infektionssjukdomar vid Åbo universitets centralsjukhus och, antagligen, en ny lumbalpunktion, eftersom jag har en bokad labo­rato­rietid.

För jodå, trots den tre veckor långa, perorala amoxicillinkuren jag pe­ta­de i mig i november har antalet borreliaantikroppar i mitt blod fort­satt stiga. ”Vad var det jag sa?” kommer för mig, men jag överlåter väl till expertisen att avgöra att det var intravenös behandling med ett helt annat antibiotikum jag borde fått från första början, inte tabletter.

Och så denna ständiga vää...n...taa...n.

Väntan på att efter över ett år efter inlämnat klagomål få ett av­gö­ran­de från justitieombudsmannen om Folkpensionsanstaltens märkliga implementering av statsrådets förordning om det allmänna bo­stads­bidraget.

Väntan på att besvärsnämnden för social trygghet ska komma med ett utlåtande med anledning av två aktuella besvär, ett rörande det fel­be­räk­nade bostadsbidraget och ett annat med anledning av min ansökan om en rehabiliteringsutredning, som avslogs under sensommaren.

Väntan på att försäkringsdomstolen ska meddela vad som nu kommer att hända med mitt digra överklagande, eftersom arbets­pen­sions­bo­la­get överfört det till domstolen för sent (!) och därmed inte heller av­gi­vit sitt eget utlåtande inom stipulerad tid.

Och så en ytterst otålig väntan på att jag på något okänt vis ska lyck­as uppbåda ännu ett uns av energi, för att författa en omfattande pa­tientskadeanmälan och ovanpå det en skrivelse till Försäkrings- och finansråd­giv­ning­en. Det senare för att få rätsida på den käpprätt åt helvete be­vil­jade premiebefrielsen på min frivilliga pensionsförsäkring.

Fast mest av allt väntar jag på slutet. Antingen på allt detta ut­mat­tan­de, nedbrytande och i sanning omänskliga papperskrigande eller det som ofrånkomligen infinner sig i andra ändan av Livet självt. Jag är så hjärtinnerligt jävla trött på all den nonchalans, arrogans och bristande respekt jag utsatts för under de gångna fyra åren. För att inte tala om inkompetens. Den får vi för fan inte glömma, för om det är något som genomsyrar hela den här historien så är det just det.

Hade jag inte haft glädjen i mina garner, stickor och virknålar hade jag garanterat fått det ultimata psykbrytet redan för länge sedan. Och att lämna saker på hälft är inte riktigt min grej, så åtminstone en halv filt till är jag med på banan ;o)

Pep Talk

 

Eller hur?

Också en sorts lördag

GÅRDAGEN BLEV EN ytterst improduktiv historia. Jag däckade under sena eftermiddagen och sov som en välbalsamerad mumie till närmare sju, då jag hasade mig till spisen och kokade en slät kastrull pasta som dåligt substitut för den middagsinbjudan jag tvingades tacka nej till.

Efter denna kolhydratchock lyckades jag se ”Stjärnorna på slottet” och imponerades storligen av vilken härligt stark kvinna Ewa Fröling är, och hur många kloka saker hon hade att säga.

Men sen var det finito i rutan igen och jag kravlade mig upp ur dvalan först vid åttatiden denna morgon. Makalöst ... Det var förmodligen par­keringsboten som bildligen slog benen under mig. Orken – och en stor del av lusten att leva – tog helt enkelt slut. Så där pang, bom bara. Och så är det väl ofta, att liten tuva välter stort lass.

Vad som också tagit slut är mina restgarner. Men med lite knåpande har jag ändå lyckats gneta ihop 108 blommor allt som allt. Nu ska bu­ketten arrangeras.

De allra sista blommorna blev det handfasta beviset för att detta är ett restgarnsprojekt. En garntåt av en sort, en annan av en annan, och yes blev det baske mig inte en blomma till!

Det om det. Nu ska jag brygga mig en kopp kaffe och ta mig en all­var­lig funderare på om det överhuvudtaget är någon mening med att med våld klamra sig fast vid detta livet.

Kylslaget

SOM VÄNTAT, EN köldknäpp som heter duga. Inatt har det varit ner mot -25° och jag känner en oerhörd tacksamhet över att jag har min Jøtul och vedpinnar att stoppa i den.

Morgonen är klar, kall och vacker, men ute tänker jag inte vara.

Igår rörde jag ihop mera fågelföda av ytterligare ett halvkilo kokosfett och diverse kross och gryn. Den här gången göt jag klumpar i tomma joggisburkar.

De färdiga matbitarna passar precis in i den ”nätkasse” jag knutit för ändamålet. Vid fotograferingstillfället hängde den utanför ytterdörren, men nu ska jag klä på mig och flytta den ner till gården, i närheten av mesklockan. Det verkar nämligen inte som mina små, bevingade vän­ner har hittat till den, så ett ”lockbete” kanske kan leda dem rätt.

Idag är det dags att börja komponera blomsterängen, som ska virkas ihop till en filt. Eventuellt utökar jag antalet blommor med nio till, för liite restgarn blev över efter de planerade 99 blommorna.

Dagsformen

 

Edit kl. 17:10
Förutom att jag fick en parkeringsbot på 35 € för tre timmar sedan. För att jag sett fel på tidkortet man ska lägga i fönstret. Trodde det stod på 14, men det visade sig stå på 16. Trots att jag kom tillbaka sam­tidigt som lapplisan satte boten på vindrutan vägrade hon riva den.

Osmidigt så det bara skriker om det, för hade bilen de facto stått fel­parkerad sedan kl. 16:00 föregående dag (eller 04:00 på natten) hade den ju för fan blivit lappad för länge sedan!

Så kan det gå när man har koncentrationsproblemdiagnos och brått­om :o/