Paradox

DENNA LJUVLIGA APRILMORGON vaknade jag med ett flin på läp­parna och en kristallklar tanke i huvudet. Jag hade drömt om JO.
Inga våta drömmar i Technicolor här inte! Trist byråkratgrått ska det va’ ;o)

Många, många av de klagomål som riktas till justitieombudsmannen rör de oskäligt långa handläggningstiderna för olika typer av ansökningar riktade till statliga och kommunala instanser.

Många, många är de ställningstaganden som JO gjort, i vilka det riktas skarp kritik mot den som klagomålet gäller. Man hötter med fingret och kräver bot och bättring.

Men paradoxalt nog är den handläggningstid som tills vidare åtgått för det klagomål jag lämnade in till JO den 10 januari 2012 den längsta jag hittills råkat ut för. Här föreligger med andra ord det klassiska ex­emp­let på ordspråket: Du ska inte göra som jag gör utan som jag säger.

Om man inte känner tillit till rikets högsta instanser, så säg mig, vad finns det då kvar att lita på..? Det enda man tycks kunna lita på, är att det inte går att lita på någon.

Jajamen, lita på det!
För mig går det nämligen att lita på.

Det ante mig!

NÄR JAG SENT omsider äntligen fick det omfattande, till svenska över­satta lä­kar­intyget från rehabiliteringsundersökningen som gjordes på Petrea i Åbo i december ifjol skickade jag det per omgående bl.a. till Aktia Livförsäkring Ab, för att få fortsatt premiebefrielse på min frivilliga pensionsförsäkring.

Redan när min ansökan gick iväg förutsåg jag att det skulle resultera i ett avslag, eftersom de egenhändigt målat in sig i ett hörn i samband med den tidigare – i strid med försäkringsavtalet – beviljade be­friel­sen. Det var m.a.o. bara att sätta sig ner och vänta.

Och si bara, idag kom det, det förväntade avslaget! Men orsaken till avslaget hade jag inte ens i min allra vildaste fantasi kunnat gissa mig till. För guess what? Jo, min ansökan avslås med motiveringen att jag enligt det senaste läkarintyget inte varit/är fullständigt arbets­oför­mö­gen!

Detta är högst märkligt, för den intygsutfärdande läkaren på Petrea har

1. satt kryss i rutan ”Invaliditetspension/rehabiliteringsstöd” när det gäller intygets ändamål (eftersom jag sedan länge inte har rätt till sjukdagpenning)
2. under punkten som gäller arbetsförmågan antecknat: ”Klarar för när­varande inte av sitt eget tidigare arbete och inte heller ett därmed jämfört arbete förrän neuroborreliosbehandlingen är avslutad”, samt
3. i sin konklusion skrivit: ”Jag anser den undersökta oförmögen att utföra sitt sedvanliga arbete eller därmed nära jämförbart arbete fr.o.m. 01.04.2012 för viss tid, t.o.m. 01.07.2013”

Av dessa tre fakta torde det med all övertydlighet framgå att jag är fortsatt sjukskriven t.o.m. 01.07.2013, dvs fullständigt ar­bets­oför­mögen.

I den av FPA godkända blanketten 1437r SV som använts finns för övrigt endast följande tre alternativ för läkarens konklusion:

”Jag anser den undersökta arbetsför.”
(Där inget kryss finns i mitt intyg.)

”Jag tar inte ställning till arbetsförmågan.”
(Och inte heller där finns något kryss i mitt intyg.)

”Jag anser den undersökta oförmögen att utföra sitt sedvanliga arbete eller därmed jämförbart arbete fr.o.m.”
(Men har man sett, i den rutan sitter ETT KRYSS!!)

Om inget av dessa befintliga alternativ, på den av FPA godkända blan­ketten, uppfyller Aktias krav på ”fullständig arbetsoförmåga” skulle jag bra gärna vilja få veta – för vidare befordran till Petreas läkarstab – var doktorn numera förväntas sätta ett kryss och hur han eller hon i så fall ska formulera sig för att det ska bli rätt.

Som intyget f.n. är skrivet har dessa intyg skrivits så länge jag kan minnas och har fram till nu alltid inneburit att patienten är fullständigt arbetsoförmögen, vilket i sin tur berättigat till full sjukdagpenning. Och om man beviljas full sjukdagpenning, i mitt fall rehabiliteringsstöd, in­ne­bär det per automatik, och helt logiskt, att man är 100 % ar­bets­oförmögen, inte delvis arbetsför.

Det hela blir med andra ord bara mer och mer absurt ju längre tiden lider. Men en sak har jag i alla fall lärt mig:

Teckna aldrig någon som helst form av försäkring hos Aktia om du har något som helst vett i behåll

... eller hos Alandia Försäkring för den delen, som enbart ägnar sig åt att förvalta dina pensionspengar. Alandia säljer nog glatt för­säk­rings­skiten åt dig, men sedan betalar de [multum] åt Aktia och Veritas för att ta hand om den tråkiga biten, dvs ad­mi­ni­strationen.

”Ålänningarnas för­säk­ringsbolag” kanske Alandia är (varit?), men inga­lunda åländskt, som folk i gemen tror. Besluten fattas på fin­länd­ska fastlandet, hos och av Aktia eller Veritas.

[tillverkningsdag]+ [(Π×(((30÷360)×(√30²))÷360))] dagar ≈ [förväntad sista förbrukningsdag] DEL TVÅ

MAN BEHÖVER LITE spänning i tillvaron, inte sant? Förutom det över­raskningsmoment som posthämtningen så gott som dagligen är, har jag upptäckt att innehållet i mitt ägandes kylskåp kan vara mäkta in­tressant.

Ni minns yoghurten, va? I det fallet kan jag omfatta att innehållet fort­farande är nyponblåbärsfräscht ett par veckor efter bäst före-datumet. Det är ju en syrad produkt, vakuumtätt förpackad och så där. Rätt självklart att den bara håller och håller, förutsatt att den förvaras svalt.

Men det här?!

Av orsaker jag inte tänker gå närmare in på har jag råkat ha den här industriellt bakade bullalängden i kylen. I lördags, tretton dagar efter utgångsdatum, öppnade vi den till eftermiddagsfikat. Med viss miss­tänk­samhet bör tilläggas, för det är trots allt bröd vi talar om. Och kombinationen bröd och fuktig kylskåpsförvaring brukar inte vara hejsan.

Men, men, det vi faktiskt initialt trodde var mögel visade sig vid ett närmare studium vara kardemummaprickar. Således förelåg inga vi­suella oegentligheter, längden gav inte ifrån sig någon konstig doft och smakmässigt var den vad man kan förvänta sig av en fabriks­pro­du­cerad bageriprodukt. Helt enkelt hur fräscht (?) som helst alltså, och efter en 20 sekunderssväng i mikron kändes bitarna som nybakade. Tretton dagar efter bäst före?!

Igår, den femtonde dagen, tog jag den sista, helt felfria biten. And I obviously live to tell. Då hade den dessutom legat i en öppnad för­pack­ning i två dagar, i fuktig miljö. Men ”möglet” var fortfarande kar­de­mum­ma.

Om det är sånt här som folk i gemen livnär sig på, då börjar jag fak­tiskt begripa varför man i USA enligt hörsägen börjat få problem med att de avlidna inte riktigt vill återgå till Det Stora Kretsloppet inom för­vän­tad tid. Snart kan de förmodligen hoppa över den där biten med bal­sa­mering helt och hållet, för den blir ju liksom ordnad redan in real life.

Anna Skipper har helt rätt: Du är vad du äter.

Fast jag tror inte hon menade ”väl­kon­serverad”.

Vi är alla olika

JAG RÅKADE ALLDELES nyss, helt by mistake, få ögonen på senaste in­lägget i en sån där typisk nutidsblogg. Där kunde man få sig till livs att det inte finns något som piggar opp så mycket som ett par nya bal­le­rinor från ”Schuttis”*. För baara snäppet under 3.500 kronor.

Jeez ... Det är ju för helskotta lika mycket som jag amorterar på mitt ruckellån varje månad! För ett par skor!! Och då inte ens ett par re­jä­la vandringskängor i Goretex, med traktordäckssulor, skid­pjäx­snör­ning à la mitten av förra seklet och höga skaft, som med lite flyt håller i åtta-tio år. Minst.

Så vi är sannerligen olika vi mänskor, med väldans olika prioriteringar. Somliga tror envist på att lyckan ligger i [ännu] ett par nya vårskor för en halv för­mö­gen­het, medan andra är glada om en förpackning nya nit­tio­cen­ti­me­ters­skosnören får plats i månadsbudgeten.

Själv fyndade jag det sistnämnda på loppis i förra veckan. För 50 cent!
Det är lycka, för mig. Men så råder det ju inte heller någon större tve­kan om att jag är rätt ”annorlika”. Och med nya skosnören håller mina för några år sedan second hand-fyndade vinterkängor säkerligen ett par säsonger till :o)

---

*)

”Schuttis” är de initierades smeknamn på dyrbutiken Nathalie Schuterman på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Den som roat sig med att se på ”Solsidan” vet att rollfiguren Mickan med förtjusning gör sina inköp där – och att allt annat får stå åt sidan när det är ”sjutti på Schuttis”.

Och vinnaren är ... Lena S!

DEN 23.3.2013 SPRÄNGDE besöksräknaren målsnöret för 100.000 och med anledning därav lottade jag ut ett s.k. shamballa-armband via ett litet lotteri.

Femton hugade anmälde sig via kommentarsfunktionen och idag var det dags för dragning. Var och en tilldelades en siffra motsvarande de­ras ordningsföljd bland kommentarerna. Sedan lät jag en slump­tals­ge­ne­ra­tor bestämma vem som hade turen med sig och lyckotalet visade sig den här gången vara nr 12.

Och kommentar nr 12 hade Lena S lagt, så grattis Lena! Om du vill lägga vantarna på din vinst får du ta och mejla namn och adress till mig på stjarnkraft@aland.net, så kommer armbandet som ett litet brev på posten. Ett trevligbrev hoppas jag, som omväxling till trista fakturor och irriterande reklam.

Ett litet steg för en ruckelhäxa, men ett stort steg för mänskligheten

THE LITTLE SHRINK of Horror har fått stryka på foten! Efter att en strid flod av mejlkorrespondens under ett antal veckor flutit mellan Åland och Åbo har jag äntligen fått rätt; det fullständigt absurda ut­låtande som gavs som en bilaga till läkarintyget från Petrea kommer att ändras:

Hei,

Tapasimme Xxxxx:n kanssa. Nyt poistetaan suurin osa lau­sunnon tekstistä, mm. kaikki mistä puhutaan neuro­bor­re­lioo­sista. Yhteenvetoon tulee ainoastaan lause ”Den nu­va­rande symptombilden kan förklaras med neuroborrelios.” Diagnoosia Xxxxx:n lausuntoon ei tule lainkaan, koska psykiatrista diagnoosia ei todettu.

Tämä varmaan tyydyttää sinua :)

Korjattu lausunto lähetetään ensi viikolla.

På svenska:

Hej,

Jag har sammanträffat med Xxxxx. Nu avlägsnas största delen av ut­lå­tandets text, bl.a. allt där det talas om neuro­bor­re­lios. I sammanfattningen kommer det endast att stå: ”Den nuvarande symptombilden kan förklaras med neu­roborrelios.” I Xxxxx:s utlåtande kommer det inte att finnas någon diag­nos alls, eftersom ingen psykiatrisk diagnos konstaterats.

Det här tillfredsställer dig säkert :)

Det korrigerade utlåtandet skickas nästa vecka.

Drygt en månad tog det, men det var det värt. Och så skulle det då ännu en gång vara bevisat: är man tillräckligt påläst och envis går det faktiskt – mot alla odds – att påverka och att få ordergången att fun­gera. Fast det är för jä-ligt att det ska måsta vara på det här viset. Hur många orkar hävda sin rätt? Hur många kan..?

Eftersom jag numera är ordentligt luttrad kastar jag dock in en brask­lapp för säkerhets skull. Innan det korrigerade utlåtandet väl har an­länt tillåter jag mig inte att lita på att det de facto rättats helt och hål­let till min belåtenhet. Men eftersom en seger är en seger hur liten den än är, så gottar jag mig ändå åt den i förskott :o)

Äntligen kan jag flytta fokus tillbaka till att få rätsida på FPA:s bak­läng­esberäkningar av det allmänna bostadsbidraget – och Aktias märkliga manövrar när de beviljar premiebefrielse på sina frivilliga pen­sions­för­säk­ringar.

Beträffande det förstnämnda, så har JO vid det här laget ägnat femton (15!) månader åt saken utan att jag sett något resultat, annat än att vännerna på FPA har beviljats en massa tid åt att hosta upp en rimlig förklaring till att det är som det är. Det har de självfallet inte kun­nat.

Och hör ni, hur kan det få ta en statlig instans över ett år att rätta till ett fel som det tog lilla mig bara några veckor att nosa upp och kor­ri­gera? Det övergår med råge mitt lilla förstånd. Så det är nog därför jag inte är justitiekansler själv, utan bara en enkel, långtidssjukskriven, en­sam­stående, egen­företagande och medel­ålders ruckelhäxa, om ock med en relativt skarp hjärna.

[tillverkningsdag]+ [(Π×(((30÷360)×(√30²))÷360))] dagar ≈ [förväntad sista förbrukningsdag]

DEN SOM ÄNDÅ vore en yoghurt! Är man det, då tycks man kunna bli nästan hur gammal som helst utan att drabbas av några som helst ålderstecken. Bäst före-stämpeln på ens lock skulle liksom mest vara ett skämt; ett sätt för ens tillverkare att övertyga konsumenterna om att man inte längre skulle duga som föda.

Igår, den 4:e april, öppnade jag – och åt – en portionsyoghurt med bäst före-datum 20:e mars, femtonde dagen efter att den enligt märk­ningen inte längre skulle passa som mat. Behöver jag säga att det inte var något fel på innehållet?

Slutsats 1: man borde vara en yoghurt, gärna med blåbärssmak. Då skulle man vara både god och omtyckt trots att man hunnit bli gammal.

Själv är jag varken eller.

Slutsats 2: jag kan inte vara en yoghurt.

Onödig insikt.

PS. I kylen står en likadan burk till, med samma datum. Den tänkte jag vänta med ytterligare ett par veckor. Bara för att, liksom. För nog har jag väl nämnt att ”Vetenskapens värld” är mitt favvisprogram på tv och att jag i TP alltid väljer gröna NV-frågor när jag kan..? :o)

PPS. Formeln i rubriken är naturligtvis helt och hållet hittepå, om nu någon skul­le få för sig att tro något annat.

FILMTIPS Extremt högt och otroligt nära

BRA DAG IGÅR. Dags- och kvällspromenaderna längs smältande snö­diken och vägrenar gav – förutom solsken, frisk luft och benstärkning – tomglas och -burkar för 1,95 €. En tur till loppis blev en tunn, lång­är­mad bussarong till sommaren för 1,- €. Yayayay, plussaldo!!

Ett annat plus i ”dagskassan” visade sig den DVD vara, som jag och Lilla A lånade med oss hem från bibban häromsistens. ”Extremt högt och otroligt nära” (2011) kallades ifjol av DN för den bästa 11 sep­tem­ber-filmen hittills. Förmodligen med rätta.

Trots allt spelar ändå attacken mot Twin Towers en under­ord­nad roll i sammanhanget. Istället följer vi nioårige Oskar, en skärpt unge med tydliga Aspergerdrag, under tiden efter terrordådet som tog hans äls­kade pappas liv.

Det hade kunnat bli en riktig snyftare, men är det ändå inte. Åt­mins­to­ne inte för den som har egna erfarenheter av människor med As­per­gers. Och om någon, i likhet med mig, föll som en sten för ”Brokeback Mountain”, då tror jag att även den här rullen kan vara nå’t. Jag är på inget vis någon cineast av stora mått, varken när det gäller kon­sum­tion eller kunnande, men tar mig faktiskt friheten att för ovanlighetens skull ge en rekommendation.

Se den alltså, om tillfälle yppar sig!

Kreativ vårflod

TACK VARE ATT jag igår lovade modifiera ett halsband åt en kompis kom jag äntligen till skott med att tillverka ett eget av de ametister och turkoser jag köpte med mig från Madeira i november 2010. ”Bara” näs­tan två och ett halvt år försenat ...

Blingbling är egentligen inte min grej, men jag gillar lila och jag gillar turkost, så det kan väl hända att halsbandet kommer till användning vid något tillfälle.

Samtidigt som detta bijouteriska vårflöde rann till drabbades jag av en snilleblixt på virkfronten. Med utgångspunkt från kronbladen på min nykonstruerade narciss komponerade jag igår en mormorsruta med en sexuddig stjärna i mitten:

Annacarin faller förmodligen i dvala av det här, men själv är jag mäkta stolt över resultatet. Och jag har inte hittat något motsvarande där­ute, trots idogt surfande. Kanhända plitar jag t.o.m. ner mönstret nån dag när andan faller på :o)

---

COPYRIGHT
Design och fotografier/Design and photos © Nina Backlund 2013.
All rights reserved.

MÖNSTER > Virkad liten narciss eller påsklilja

 
HÄROMDAGEN SÅG JAG en så fin, virkad påsklilja inne hos Tant Grön och blev jättesugen på att göra några själv.

Men hur det nu var, så tyckte jag när jag provade att de blev lite väl stora. Det jag var ute efter var små blommor, lagom att kanske mon­tera på en dörrkrans eller något sånt. Så jag skred till verket och meck­ade ihop en egen variant, modell mindre.

Garnet är mitt vanliga ”Catania” och virknålens storlek är 3 mm. Här följer ”receptet”, och vi börjar med ”struten” i blommans mitt:

Varv 1 (bild 1 här nedanför)
Börja med att med gult garn virka 1 luftmaska (lm) + 12 fasta maskor (fm) runt en magisk ring och slut varvet med en smygmaska (sm). Hur den magiska ringen görs kan du se HÄR, men dra inte ihop den helt och hållet ännu!

Varv 2 (bild 2)
Börja v med en lm och virka 12 fm, men endast i de bakre mask­bå­gar­na (i de främre kommer du att virka blommans kronblad). Slut varvet med en sm runt den bakre maskbågen på varvets första fm.

Varv 3
Lika som varv 2.

Varv 4 (bild 3; bild 4 visar ”struten” sedd från botten)
Du virkar fortfarande fm, men baklänges: Börja v med en lm, men gör inte ett nedtag till vänster om nålen, utan runt maskbågarna på mas­kan till höger och fortsätt mot höger varvet ut. Den här bak­läng­es­virk­ningen åstadkommer den ”krul­liga kanten” runt ”strutens” öppning.

Ta av garnet och fäst.



Det var mittpartiet. Nu över till kronbladen. Byt till vitt garn om du vir­kar en narciss, annars fortsätter du med gult. Gör så här:

Varv 1 (bild 1 och 2 här nedanför)
Virka 2 fm i vardera maskbågen på mittpartiets botten och slut v med en sm (= 24 m).

Varv 2 (bild 3)
*3 lm, hoppa över 3 m och virka en sm i den fjärde*

*–* virkas sex gånger. Den sista sm gör du i sm i varvets början. Nu har du sex luftmaskbågar (lmb) som motsvarar vart och ett av de sex kronbladen.

Varv 3 (bild 4)
*1 lm
1 fm
1 halvstolpe
1 stolpe
1 dubbelstolpe
2 lm
1 sm i dubbelstolpen
1 stolpe
1 halvstolpe
1 fm
1 sm i nästa lmb*

*–* virkas sex gånger. Ta av garnet och slut v med en sm runt sm i början på varvet.



Tajta till den magiska ringen och fäst lösa trådar.

---

COPYRIGHT
Mönster och fotografier © Nina Backlund 2013. All rights reserved.
Mönstret är avsett för ditt personliga bruk och får inte an­vän­das i kommersiellt syfte utan mitt uttryckliga tillstånd, men att länka till det här inlägget är förstås tillåtet. Det är det däremot inte att olovligen kopiera min bilder.

The pattern is for your personal use only and may not be used for comm­ercial purposes without my explicit permission but you may, of course, link to this post if you like. However, to copy my pictures without asking me first is pro­hi­bi­ted.

Punktmarkerad

HOS HUDLÄKAREN FÖRRA veckan plockades hasta la vista två sus­pekta prickar bort från min smäckra lekamen, en på höger överarm och en på ryg­gen. Om prickarna är tillräckligt små lokalbedövar de och an­vänder ett specialverktyg, en sorts stans kan man säga, som på dju­pet hugger med sig sisådär en fem millimeter.

Igår tog jag bort den ena kompressen, den på armen. Visst ser det ut som någon gått lös på mig med ett vanligt hålslag? Och vilket intres­sant, übergeometriskt ärr det kommer att bli. Men jösses ändå, vilket blåmärke runt omkring! Det hade jag inte kunnat föreställa mig. Gult, grönt och lila är det, så man kan väl sägas vara påskpyntad :oD

Tänk ändå, så mycket omväxlande och spännande saker man hinner vara med om under det lilla Livet. Ännu mer spänning väntar: PAD-svaret, som är utlovat inom ett par veckor. Per brev, eftersom ÅHS bör­jat ta 10 euro betalt för ett telefonsamtal med någon läkekunnig.

Och nej, det var inte jag som föreslog snigelpost, det gjorde doktorn, som sa att det blir så dyrt annars. Min snab­ba slutsats blir därför, att inte heller han ser på den nya sam­tals­de­bi­teringen med blida ögon.

Värt att tänka på

LILLA A CITERADE nyss något hon läst på Twitter:

The number of followers you have
doesn’t make you a better person.
Hitler had millions,
Jesus only twelve.

Sant eller falskt..? I alla fall tänkvärt.

RECEPT > Пасха творожная – Paskha ... men à la ”Rucklet”

SOM EN EFTERGIFT till påsken – och inspirerad av väninnan S – fick jag för mig att laga en sats paskha^*), den traditionella, ryska påsk­ef­ter­rätten.

Paskha är i originalutförandet en onödigt krånglig godsak, som in­vol­verar sjudning av äggmassa, avrinning i ostform och en massa annat jox. Jox är inte min grej. Därför har jag tagit mig friheten att koka ihop ett alldeles eget recept, mer anpassat för den stressade nu­tids­män­niskan.

Äggen har jag frejdigt strukit helt och hållet, liksom suckat, som jag gillar lika lite som såna där äckliga cocktailkörsbär :o)

Du behöver:
1 kaffefilter stl. 1x4
1 melittatratt stl. 1x4
... eller en för ändamålet särskild form (oftast i trä)

250 g kvarg (i Finland) eller Kesella (i Sverige)
Grynost/Keso, som du först pressar till en slät massa genom en fin­mas­kig sil, går också bra att använda.
1 dl vispgrädde
1 msk strösocker
1 tsk vaniljsocker
1 dl russin – gärna blötlagda i något gott alkoholhaltigt
4 osvavlade, torkade aprikoser
0,5 dl skållad sötmandel
1 tsk gelatinpulver

Gör så här:
Vispa grädden och blanda den med sockersorterna.

Hacka russin, aprikoser och mandel relativt fint, men gillar du grova bitar så kör på det då.

Blanda kvargen/Kesellan med frukt- och nöthacket. Blanda i den vis­pade grädden.

Lös upp gelatinpulvret i en skvätt kokhett vatten och rör snabbt ner det också.

Sätt filtret i tratten och sleva upp blandningen. Ställ det hela i en skål eller på ett fat, in i kylen och vänta på att det stelnar. Tack vare ge­la­tinet uppstår ingen avrinning, så skålen/fatet är bara för sä­ker­hets skull. Better safe than sorry, heter det ju :o)

Paskhan är, även det tack vare gelatinet, färdig att servera efter en à två timmar i kylen. Glöm det vanliga ”låt rinna av över natten”!

Stjälp upp paskhan på ett fat och ta bort filtret. Garnera och servera med frukter och bär enligt egen smak, gärna färska.

*) det finns en massa alternativa stavningar på det här och det vete sjutton vilken som är rätt: paskha, pashka, pasjka, paschka, pascha eller ...

Кровавые русские!

DET VETE FAN hur det har gått till, men jag har på något sätt hamnat i en kyrillisk korseld. Det formligen väller in spam med kryptiska tillrop av typen:

Прибыль-каждый-день!
eller
Инвестиции в мобильные технологии!
Som om det inte vore nog med alla Viagraerbjudanden, nigeriabrev och annan skit som dräller in hela tiden? Nu måste man tydligen ta en nybörjarkurs i ryska också. Om man vill fatta vad det är man slänger, alltså. Vore det inte för att Ryssland håller sig med en av världens pam­pigaste nationalhymner skulle jag bli riktigt sur.

Men visst, det skulle inte vara så dumt om det gick att tejpa upp en skylt med texten Никакой рекламы, спасибо!^*) på inboxen. Sam­tidigt känns det som man borde hålla sig på god fot med den ryska björnen, när nu den där tokdåren borta i Nordkorea verkar ha flippat totalt. Var ska detta sluta..?

*) Enligt Google Translate ska detta betyda: ”Ingen reklam, tack!” Men med Google Translate är det ju som med Folkpensionsanstalten i Finland. Det blir inte rätt så ofta, och för det mesta helt obegripligt.

Om det här med en viss kyrklig högtid

 

En kruka knallgula tête-à-tête mitt i
den eviga hantverksröran piggar ju alltid upp!

---

En underbar påskhäxa som Lilla A knåpat ihop för många,
många år sedan; min klara favorit!

---

Nykomlingar i ”Rucklet”!
(PRAO på dagis för en vecka sedan.)

---

Slutligen mina urblåsta, glasfärgsmålade äkta hönsägg. Förutom Lilla A:s häxa är de här det enda riktiga påskpyntsmåstet.

---

Vore det inte för färgerna skulle jag inte ha någonting till övers för pås­ken, som den inbitna ateist jag är. Men allt färgglatt gör den ut­härdlig – och det faktum att långfredagen, den innevarande dagen, numera inte är den eevighetslånga, dystra tilldragelse den var i min barndom.

+ dammsuget igår (Läge för Nobelpris i hygienteknik här!)
+ ett knippe krispigt vita tulpaner i en vas på köksbordet
+ vindstilla och solsken där ute
+ inte en tillstymmelse till påskmat i kylen

Ibland är Livet helt okej.

Idag är en sån dag.

Najs!

Take-off

JAG STICKER TIDIGT i år, för ifjol fick man ju cirkla hur länge som helst och invänta landningstillstånd på BIA, Blåkulla International Air­port. Good Ol’ Lucifer är visserligen bra på mycket, men dit hör inte trafikledning. Kaos var bara förnamnet *suck!*

Nåväl, det var ifjol det. Vatten under broarna. Så hörni, flickor, flyg lågt och håll kursen så ses vi senare!

Chairman of The Aland Islands Division
– bitchy as ever

Den ”samhällsfinansierade” vården

BARA SÅ ATT alla ni ålänningar vet: ÅHS fakturerar numera 10 euro – ja, ni läste rätt, TIO euro – för en telefontid med läkare, även om det handlar om uppföljning av ett tidigare läkarbesök eller avstämning ef­ter avklarad/under pågående behandling.

Yeah-yeah, heja Åland!

Ett normalt poliklinikbesök inom specialsjukvården kostar idag 25 euro. Lägger man till en telefontid för en tia ökar man lätt som en plätt in­täkten per besök med inte mindre än 40 %!

Det skulle inte förvåna mig det minsta om det hädanefter per auto­ma­tik bokas in en telefontid efter varje läkarbesök, oavsett om det är nöd­vändigt eller inte. Det är ju ett extremsmart sätt för ÅHS att hösta in en sjujävla massa extrapengar till kassan.

Yeah-yeah, ÅHS! Det var en listig lösning. Men hur mottagandet blir återstår allt att se. Och så kan man ju undra hur mycket av tian som blir kvar efter att kostnaderna för att administrera och distribuera telefontidsfakturorna har dragits bort.

Dessutom känns det inte riktigt schyst. På det här viset blir det ju de som redan är sjuka och i behov av vård som ensamma får stå för fio­ler­na. Om vi överhuvudtaget ska ha någon sam­hälls­fi­nan­sierad hälso- och sjukvård, då ska alla vara med och bidra, via skatten.

Mitt allra senaste hypokondriska påhitt

DET ÄR TUNGT att vara hypokondriker. Fatta hur mycket jobb det har varit med att inbilla sig till ovariell dysfunktion, hypotyreos, artros, os­teoporos och neuroborrelios! För att inte tala om melanoma in situ och Schysta C, cystan i corpus pineale, inte att förglömma.

Särskilt knepigt var det att komma på var någonstans på kroppen jag skulle tänka mig till en släng hudcancer. Till slut valde jag vänster öra. Och himlars, så kuul det var att lägga sig på operationsbordet på ÅUCS dagkirurgiska klinik! Så oliidligt skoj har jag sällan haft som då, omgiven av ett helt finskspråkigt operationsteam, endast lo­kal­be­dö­vad och på knackig svenska ombedd att ligga blickstilla medan plas­tik­kirurgen karvade och broderade under en timme.

Så oerhöört underhållande var det, att jag sedan 2007 slitit som ett djuur för att få till stånd en reprisering, och – ta-ta-raa! – ser det ta­mig­sjutton inte ut som jag lyckats?

Om en timme ska jag vara hos hudläkaren. Om ytterligare en lär jag kunna ta upp konkurrensen med en välmärkt vaja om vem som har fransigaste öronbladet.

Som sagt: det är tungt att vara hypokondriker. Inget jag re­kom­men­de­rar glada amatörer att ge sig på ;o)

För den som inte redan fattat: detta var ett extremironiserande inlägg,
föranlett av The Little Shrink of Horror.

Edit kl. 09:00
Nähä, än så länge kan jag inte putta ner någon ren från prispallen. Biopsin det flaggats för blev en remiss till öronläkare istället. Tydligen är denne stadigare på skalpellhanden eller bättre på frans­ka knutar.

Men ett par mikrogram lättare blev jag ändå! Huddoktorn hittade nämligen två andra misstänkta, och skruvade därmed upp farten på nöjeskarusellen med ytterligare ett hack.

Och jo, eksemet som jag dragits med en tid, men som nu är borta, var han rätt säker på att borreliosen orsakat. Erythema annulare blev dia­gnosen och det försvann sannolikt tack vare antibiotika­ku­rer­na.

1.461

IDAG, PÅ DAGEN fyra år, eller exakt ettusenfyrahundrasextioen da­gar, efter att jag enfaldigt förtröstansfull lämnade in min ursprungliga ansökan om yrkesinriktad rehabilitering till Pensions-Alandia, har jag via Ams fått träffa en arbetspsykolog. Finally!

Ursäkta mig nu, men inte är det väl särskilt konstigt om jag undrar om man inom arbetspensionsförsäkringen verkligen vill att folk ska lyckas ta sig tillbaka ut i arbetslivet? För ur min synvinkel sett har man under de senaste fyra åren ägnat all tid och möda åt att hitta nya, fräscha käp­par att stoppa in i hjulen.

Och dagens möte hos Ams var ... förvirrande, to say the least.

I det digra läkarintyget jag nyss fått från Petrea står det: ”Klarar för närvarande inte av sitt eget tidigare arbete och inte heller ett därmed jämförbart arbete förrän neuro­bor­re­liosbehandlingen är avslutad. Det är sannolikt att klienten inte heller efter behandlingen kan reha­bi­li­te­ras till sitt eget tidigare eller ett motsvarande arbete på grund av neu­ropsykologiska symtom, artros i händerna och nedsatt stresstålighet.”

Därav förvirringen, när det idag talades om en framtida ar­bets­prövning med arbetsuppgifter som motsvarar det jag tidigare jobbat med.

Eh..? Men vänta lite nu, jag trodde vi var överens om att det är just det jag inte längre klarar av?

Jag fattar ingenting.
Eller åtminstone inte poängen.
Finns det en poäng??
Jag menar, varför öda krut på en ved som är så sur att inte ens na­palm kan få fyr på den? Torrt virke torde enligt alla fysikaliska lagar vara ett bättre val.

Eller så är idén att jag ska ut och arbetspröva mig till ännu en in-i-väggen-vända.
Märkligt i så fall.
Jag trodde tanken var att jag skulle tillbaka till arbetslivet, inte in i en ny sjukskrivning.

Fel tänkt av mig.
Som vanligt.
Huvudsaken är alltså att jag brinner. Skit samma om det är av ar­bets­gläd­je och -lust eller av pur utmattning.
Bränt som bränt, liksom.

Jaja, det ska fan orka med det här. Tack gode ... någon, att jag har hant­ver­kan­det, min pålitliga livlina!

En helt ny modell av Jïengearmband, med inspiration från mor­mors­gryt­lapparna jag gjorde häromsistens. Ska fodras ännu innan det är klart. Blir rätt najs :o)

Det ska vi fira!

IGÅR HÄNDE DET. Bloggens besöksräknare gick med ett ljudlöst Tick! över den ”magiska” siffran 100.000. Vem hade kunnat tro något sånt sommaren 2008, när jag skrev mitt allra första inlägg? Hade jag ens föreställt mig att jag fem år senare fortfarande skulle ha en aktiv blogg..? Nä, knappast. Men så är det nu i alla fall. Jag hänger fort­fa­ran­de med, och gör det kanske ända upp till 200.000.

En tilldragelse som den här bör förstås firas på sätt eller annat. Av för­klarliga skäl tillåter inte min ekonomi att jag drämmer till med någon­ting storstilat, även om jag hade velat. Men kreativ är jag ju mest hela tiden, så därför får det helt enkelt bli en liten utlottning bland er som känner er hugade att delta.

Ett sprillans nytillverkat shamballa-armband är vad jag lottar iväg, och allt som krävs för att delta är en kommentar till det här inlägget. Var och en tilldelas ett nummer i den ordning som kommentarerna kommit och sedan låter jag en slumptalsgenerator dra vinnarens nummer. Dragning blir det efter kl. 12 söndagen den 7 april.

Historien bakom Shamballa-armband är lika gammal som tiden själv och tra­ditionen härstammar från tibetanska och indiska buddister. Dessa tror på ett mytiskt rike, Shambhala, en själslig fristad flödande av kärlek, renhet, upp­lys­ning, perfektion och frid. Shambhala sägs vara beläget i Himalayas övre sfär och kan nås endast av dem som har tillräcklig karmisk kontakt. Men mellan värl­dens religioner görs ingen åtskillnad; Shambhala är ett rike för alla.

Shamballa-armband tillverkades ursprungligen av enkelt hampasnöre och trä­pärlor, ibland av sandelträ, och varje pärla har sin egen, unika betydelse.

För mig har färgerna i det här armbandet – pärlvitt, champagnegult, två nyan­ser av grönt och halvgenomskinligt vitt – en självklar innebörd, men hur du väljer att tolka dem blir helt upp till dig.

Där satt den!

 

Få se om jag under morgondagen kommer att hitta på något kul här på bloggen med anledning härav. Ett litet lotteri kanske..?

Fast en helt rättvisande siffra är det inte, för jag har noterat att Yahoo! crawlat min blogg väldigt intensivt de senaste två-tre dagarna. Och deras besök är sannerligen inget som egentligen ska räknas.

Det var det här med vården

IGÅR KVÄLL LÄSTE jag ännu en i raden av alla nedslående be­rät­tel­ser ur levande livet om hur rent kriminellt fel det kan gå inom den åländska vården. Man blir iskall inombords av att läsa Tanjas be­skriv­ning, men läs den ändå!

Imorse bestämde jag mig för att göra som hon. Här är min historia:

I juli 2005 tog mitt liv, i den form jag dittills hade levt det, en ny vänd­ning. En vändning som verkligen inte var till det bättre. I juli 2005 sök­te jag hälsocentralläkare akut, efter tre dagar med sprängande värk i huvudet, värk i muskler, värk i leder, feber och illamående. Huvudet kändes som det skulle explodera vilken sekund som helst; att sätta ner en fot i marken utlöste smärtor i skallen som kändes som om nå­gon klöv hjässbenet med en glödgad sabel, gång på gång.

Jag uppvisade således alla upptänkliga symptom på en pågående en­ce­falit, en infektion i hjärnan, som kan bli följden av att man via en fäs­ting smittats av den illvilliga lilla bakterien Borrelia burgdorferi.

Men ingen frågade mig ens om jag blivit fästingbiten och ingen tog nå­got laboratorieprov för borreliaantikroppar. Ja, så urbota korkat be­ted­de man sig faktiskt på Åland, detta s.k. hyperendemiska område, där man t.o.m. bedriver egen forskning på sjukdomen.

Huvudet sprängvärkte, jag kunde knappt gå och jag var livrädd för att något var riktigt galet, men jag skickades hem med diagnosen hu­vud­värk av utmattningsutlöst typ och ordinerades hästdoser Panadol och Burana. En dryg vecka senare hade den troliga encefaliten läkt ut av sig själv, som den faktiskt kan göra. Men borreliabakterierna fanns na­turligtvis kvar.

Jag, som hela mitt liv varit vad man kallar kärnfrisk, började efter den fördömda sommaren 2005 få än det ena, än det andra konstiga symp­tomet. Värk lite här och där, accelererande problem med minne och koncentration, balanssvårigheter, värk och ”gung” i huvudet, för att nämna några.

Men ingen frågade mig om jag blivit fästingbiten och ingen tog något laboratorieprov för borreliaantikroppar. Varför skulle man det, för i ett ti­digt skede blev det bestämt att jag bara var ännu en i raden av me­del­ålders, deprimerade kärringar.

Jag tjatade och tjatade om att jag inte kände mig det minsta dep­ri­me­rad, bara helt slut, rent fysiskt. Jag förklarade om och om igen att det måste finnas en fysisk förklaring till mitt usla mående, eftersom jag inte kände mig deppig. Tvärtom sprudlade jag av kreativitet, tvärtom ville tiden inte räcka till för allt jag ville göra.

Men ingen lyssnade. Istället ordinerades jag de sedvanliga, små lycko­pillren – utan effekt, och för att ”Pensions-Alandia godkänner inte lä­karintyget annars”. Jag ordinerades den sedvanliga KBT-terapin – utan effekt, och jag ordinerades bildterapi, som jag aldrig fick. Istället fann jag mig plötsligt remitterad till Bostonmodellen, ett special­pro­gram för patienter med grava, psykiatriska störningar, dvs paranoid schizofreni, borderline o.dyl!!

Det var då jag för första gången blev riktigt arg. Varför i hela helvete lyssnade man inte på mig?! Om jag säger att jag inte är deprimerad, då är jag inte det. Om jag säger att det är något kroppsligt galet, då är det så. Det är jag, som bor i min kropp, som vet när något inte är som det ska. Det är jag, patienten, som är den mest sakkunniga när det gäller min egen hälsa.

Men ingen lyssnade. Fast det togs trots allt lite labprover, och ser man på, hade jag inte, förutom mitt redan tidigare kända, instabila sköld­kör­telvärde, makalöst usla noteringar för både C- och D-vitamin!

Heureka, liksom. Bortsett, förstås, från att inget borreliaprov togs nu heller.

Men fick jag en remiss till inremedicinare? Fick jag adekvat sub­sti­tu­tions­behandling för D-vitaminbristen, med ett kombinationspreparat med kalk? Fick jag den bentäthetsmätning gjord, som jag själv bad om när bristen på D-vitamin konstaterats? Självfallet inte. Först långa, krokiga vägar senare hamnade jag efter ett par år hos den hett efter­längtade inremedicinska specialisten.

Heureka, liksom.

Men ... för att utreda mitt fluktuerande sköldkörtelvärde ägnade denne ett halvår åt att första trappa ut min medicin, för att konstatera att jag började må skit, för att därefter trappa in den igen, för att konstatera att jag – knappast särskilt förvånande – började må bättre. Och snipp, snapp, snut, så var den utredningen slut. Grundorsaken till att TSH-värdet hoppar upp och ner som det behagar är och förblir således outredd, och något borreliaprov var det aldrig tal om.

Hos samme specialist ventilerade jag ännu en gång behovet av att göra en bentäthetsmätning på en magerlagd, kvinnlig patient i 50-årsåldern med för tidigt klimakterium, som dessutom röker och har en verifierad, oförklarad brist på D-vitamin samt en revbensfraktur och en svansbensfraktur i bagaget. Efter att doktorn beretts två och en halv månads (!) betänketid lossade till sist denna remiss, som jag bad om första gången nästan två år tidigare. Några stora mängder krut öddes dock inte på att reda ut hur i hela världen en annars fullt frisk kvinna i sina bästa år och med goda kost- och motionsvanor kunde ha en så­dan otrolig brist på vitaminer. Varför skulle man det? Jag var ju sub­sti­tue­rad, som det så vackert heter, och att jag fortfarande mådde dåligt var ju förstås riktigt dumt av mig.

Dagarna fylldes av värk både här och där, mest uttalat i ländryggen, med ett svajigt minne och en dito balans, en koncentrationsförmåga som blev allt sämre, en eskalerande stressintolerans och, som spiken i kistan, ett anfall av ansiktssmärta, som får en resa genom skärselden att te sig som en chartervecka på Mallis. Men lyssnade någon..? Nej, varför skulle man det? För handen låg ju en medelålders kärring, som alla visste led av depression. Ja, det vill säga alla verkade veta det utom jag själv, som fortfarande sprudlade av kreativitet, men som allt­mer börjat lida av att orken inte ville räcka till. Det som inte alla andra symptom satte p för, det gjorde bristen på ork. Och strunt samma att jag fortfarande mådde dåligt, för jag var ju gubevars substituerad.

Ännu mer biff blev saken, när det i april 2012 konstaterades att jag har grav osteoporos (benskörhet, i klass med en 75-åring) och fick medicin för det. Därmed var synbarligen även denna utredning färdig, även om någon förklaring till varken det ena eller det andra fanns att tillgå. Och att jag fortfarande beskrev att jag mådde dåligt, det var ju irriterande förstås och såå dumt av mig, eftersom jag ju för fan i våld var sub­sti­tue­rad och medicinerad.

I augusti 2012 fick jag till slut nog. I augusti 2012 begärde jag ett test för borreliaantikroppar, eftersom ingen i något skede ens nuddat vid tanken. I augusti 2012 konstaterades det då äntligen, att jadå, visst hade jag förhöjda antikroppar. I oktober (!) gjordes en lum­bal­punk­tion, som visade både en genomgången infektion i centrala nerv­sys­te­met och färska antikroppar, som tecken på en infektion i aktiv fas.

H ☆ E ☆ U ☆ R ☆ E ☆ K ☆ A, liksom!

Men tro för guds skull inte att jag, trots min armslånga lista med mång­åriga symptom, skulle få rätt sorts behandling! Nej, varför i herrans namn skulle jag få det? Jag var ju en medelålders, deprimerad kärring och att sätta in en för sekundär neuroborrelios adekvat anti­bio­ti­ka­be­hand­ling skulle förstås vara likvärdigt med att helt öppet erkänna att det begåtts en dundertabbe sommaren 2005. Det skulle ju vara skäm­migt.

Nu, den 23 mars 2013, dryga fem månader efter lumbalpunktionen, har jag på långa, krokiga vägar, som tagit mig via Åbo universitets centralsjukhus, genomgått tre, tunga antibiotikakurer och har för­hopp­ningsvis blivit kvitt borreliabakterierna för den här gången.

Heureka, liksom.

Fast ... nu, snart åtta år (!) efter smittan, står jag utan för­sörj­nings­möj­lig­heter, med ett förbrukat sparkapital, med bestående men och ett hälsotillstånd som ytterligare förvärrats av alla byråkratiska turer runt min sjukdom, fortfarande efter alla dessa år utan hjälp och stöd från en socialkurator och hängande någonstans i ett medicinskt limbo, till hälften outredd och ännu långt ifrån att se slutet på historien.

Ingen kan kompensera mig för allt det jag förlorat. Ingen kan göra mig fullt frisk igen. Men någon kan erkänna att jag haft rätt hela tiden och att de haft fel. Någon kan plåstra om min skadade självkänsla, genom att i all ödmjukhet be om ursäkt. Det är mänskligt att göra fel. Det omänskliga ligger i att inte kunna erkänna sin mänsklighet.

Och, by the way, en patient är en människa, inte en kroppsdel eller ett symptom. Glöm inte det!

Den senaste knorren på grisen står ändå inte ÅHS för. Den har jag häm­tat från Petrea i Åbo, där en bindgalen, konsulterande psykiater bestämt sig för att jag är hypokondriker (inbillningssjuk)! Lustigt, framför allt om man tittar på min track record:

2004 anar jag att jag kommit i klimakteriet, alldeles för tidigt. Check!
2004 ventilerar jag samtidigt som ovan mina misstankar om hypo­ty­reos. Check!
2005 söker jag för vad jag misstänker är encefalit. Check!
2007 söker jag för vad jag misstänker är melanom. Check!
2009 hävdar jag att det måste finnas en fysisk orsak till mitt mående. Check!
2010 väcker jag frågan om behovet av en bentäthetsmätning. Check!
2011 befarar jag reuma eller artros i fötter och händer. Check!
2012 har jag resonerat mig fram till att en borreliainfektion kan vara boven i dramat. CHECK!

Hypokondri..? Sällan pissar hönsen konjak! Däremot ett bevis för att det intyg jag har på min goda, logiska slutledningsförmåga är veder­häftigt. Och ett bevis för att jag, som lever med mig själv 24/7, är mer sakkunnig än vilken specialist som helst som träffat mig en kort timme.

Men visst, naturligtvis finns det också kunnigt, lyhört och inkännande folk inom sjukvården både här och där, och en del har jag redan haft nöjet att träffa på. De övriga, de som borde rannsaka sig själva och överväga om vården verkligen är den rätta branschen för dem, be­tack­ar jag mig för. Bland dem återfinns synbarligen sådana som tycker att pysselbutiker och en kupa konjak med kompisen går före patienten.

Skäms!

Post eller kolera? Faktum är, att det är hugget som stucket.

IDAG KOM JAG på en sak. Jag kom på att jag inte gillar att få post, för post betyder nuförtiden i 99,999999 % av fallen någon ny sk*t. Som idag. I ett och samma kuvert infann sig två beslut i besvär riktade till Be­svärs­nämnden för social trygghet. Och för att räkna ut vad nämnden be­slu­tat krävs min själ ingen examen från ett Ivy League-universitet. Det är överkurs att ens sprätta kuverten.

Det något förvånande i sammanhanget är dock, att det ena beslutet hänför sig till ett besvär som daterar sig ett år bakåt i tiden. Det andra är så pass nytt som från augusti ifjol. Så visst måste det ju sägas vara en smula intressant att dateringen för när besluten givits är den­sam­ma i båda fallen, dvs den 7 mars? Visst är det aningen konstigt att de tydligen behandlats sam­tidigt, trots att det tidsmässigt skiljer ett halv­år mellan dem och det ena berör bostadsbidrag och det andra en an­sökan om reha­bi­li­te­rings­un­dersökning..?

Slutsatsen kan inte bli någon annan, än att man systematiskt tycks bun­ta ihop besvärsskrifter som anländer från en och samma person. När sedan nämnden successivt betar av sina högar fattar den sina sedvanliga beslut om avslag, utan någon desto mer undersökning av vad ärendet egentligen handlar om. Samtliga besvär avslås helt enkelt samtidigt, vilket ju blir både praktiskt och rationellt!

För att ytterligare effektivera det hela borde FPA rakt av ersätta sina postinkast med dokumentförstörares glupska gap. Skillnaden mot idag skulle vara marginell och högst försumbar.

Sannolikheten för att jag inom en snar framtid blir så jävla arg att jag spräcker en blodåder ökar lineärt i relation till tidens gång. Det är de­fi­nitivt dags att fylla i kortet jag högg åt mig på apoteket häromsistens, för någon liten bit av kärringen ska väl ändå gå att återanvända, i hu­ma­nis­mens och miljömedvetandets heliga namn?

Och så är det bara att inse, att måndagens naiva förhoppning om att veckan som nu gått skulle bli en bra sådan som vanligt har kommit på skam. Herregud, varför lär jag mig aldrig?! Har du en gång stigit med foten i den byråkratiska björnsaxen slipper du inte därifrån med mind­re än att du gnager dig loss jämsmed fotleden.

Från ö till ö

PROMENADPOLAREN P ÄR nyss hemkommen från Island, hästarnas, fårens och de härliga ylletröjornas förlovade land. Där var det, enligt henne, långt mycket mer vår än här, och i Reykjavik har de enligt den­na, min högst privata utrikeskorrespondent, ett kultur­hus klart sköna­re att beskåda än vårt åländska; betongklumpen som mera för tan­kar­na till ett urbant kärnkraftverk än ett centrum för kulturella aktiviteter.

Nåväl, den diskussion hör inte hit. Den kan jag utveckla en annan gång. Det jag vill visa är de vackra hys­kor­na och hakarna hon häm­ta­de hem åt mig från sin resa. Visst är de fina?

Jag ser tydligt för mitt inre hur tjusiga de kommer att bli som lås på några av mina framtida Jïengearmband. Så tack, gulle vännen, det här var en både oväntad och välkommen liten gåva!

Humörbarometer i hantverksform, del 2

AV FÄRGSÄTTNINGEN ATT döma skulle man kunna förledas att tro att jag idag, och i motsats till igår, är lugn och fin till sinnet. Det här ju mil­da, fina färger!

Låt mig säga som så, att även idag bedrar skenet. Jag är minst lika förbannad som igår, om inte ytterligare ett snäpp. Men det röda gar­net är på upphällningen och tarvar ransonering. Annars hade jag nog fan anamma fortfarande virkat rött!

Rött som blod.

Andras, inte mitt.

Vilken färg kan man månntro förknippa med knäskålar som varit i närkontakt med ett basebollträ..? Det skulle gärna få bli färgvalet tlll nästa grytlapp, hehe! :o)

Humörbarometer i hantverksform

AV FÄRGSÄTTNINGEN ATT döma skulle man kunna förledas att tro att jag är på ett enastående gott humör. Rött, gult och orange är ju glada färger.

Dessvärre symboliserar rött även ilska. Det är färgtemperaturen för dagen. Det är nu en hel vecka sedan jag, helt i enlighet med Valviras direktiv, mejlade en formell anmärkning till högsta hönset på Petrea. Samma dag gick ett brev iväg till den läkare som anmärkningen gäller, med en uttrycklig begäran om svar per omgående.

Tror ni jag hört något från någondera av dem? Kommunikation är, vad det verkar, ingenting som står på agendan i nutida utbildningar. Det gjorde det i forntiden, när undertecknad fick sin handelsskolning. Då lärde vi oss också att brev besvaras med brev, fax med fax, ett tele­fon­samtal med ett telefonsamtal och, mind you, alltid utan fördröjning.

På den tiden betydde per omgående att man svarar direkt, inte om en vecka eller när – eller om – man känner för det. Men det var då det. Nuförtiden får man buga, bocka och tacka om man överhuvudtaget be­värdigas med ett svar, hur senkommet det än må vara.

Inte fan undra på att samtliga besvärsinstanser här i landet är ned­lag­da med [onödigt] arbete!

Kan det verkligen vara så att det ljusnar..?

VECKOSLUTET BJÖD PÅ ett svinkallt men strålande väder. Men vad hjälper det en stackare som mig, som pga antibiotikan ändå inte kun­nat vistas ute och dra någon nytta av den klara marssolens sken? :o( Nänä, en annan fick vackert sitta inne och vara kreativ istället och det är väl i och för sig inte det sämsta.

Så ett nytt Jïengearmband blev det på kuppen. Det är det första jag gjort på väääl­digt länge och den här gången slog jag på stort, när jag till och med handsydde fast foder av röd filt på avigan!

Mönster/Pattern ©Stjärnkraft

***
Och kan ni förstå, att denna måndagmorgon har börjat bättre än bra, tack vare ett meddelande om att jag har fått en första tid hos arbets­psykolog redan nästa veckas måndag! Yay-ay-ay! Jag som redan hun­nit bli grundligt nedslagen i skorna av förra veckans besked om att jag knappast skulle få träffa henne före sommaren.

Sen ser jag precis nu att Solveig i e-boksversion fått en ny gillning på Fejan. Det är också kul!

Kan detta månntro vara början på ett riktigt schyst vecka..?

”Det tar sig”, sa pyromanen

DET ÄR SPÄNNANDE det här med färger. Jag märker så väldigt tydligt att mina färgval är intimt sammanknippade med mitt humör. Är jag glad dras jag mot sprakande, klara nyanser i rött, orange, violett, turkos osv. Men känner jag mig låg, då går det åt andra hållet.

Gårdagens dubbla mormorsgrytlapp kanske kan sägas vara nå­gon­stans mittemellan..? Inspirationen kom från omslaget på min konst­närs­hand­bok, som råkade ligga framme på vardagsrumsbordet.

Utomhus envisas det fortfarande med att vara -10°, denna söndag den 17:e mars 2013, då min pappa skulle ha fyllt 103. 36 år har han redan varit borta, så det är knappt det känns som jag någonsin haft en far.

Något annat som också borde vara dött och begravet är mitt lilla oliv­träd. Efter förra vintern såg det totalkolavippat ut och jag lyfte ut det på backen, för vidare befordran till trädgårdskomposten. Men hur det nu kom sig så hann jag inte med, och nästa gång jag kastade ett öga på det lilla livet, ja, då grönskade det!

Den här vintern har det gått bättre, trots den minimala mängd ljus som letar sig in i mitt ouppvärmda källarförråd. Gott om gröna kvistar:

Till och med inne i köket går det rätt okej just nu. Jag brukar aldrig lyckas hålla liv i såna där krukor med basilika från livsmedelsbutiken, men si, med ett nytt knep tycks det funka den här gången!

Plastkrukan står i ett högt och smalt glas med vatten ända upp över halva krukan. Hela härligheten står sedan i en ogenomskinlig burk, så att rötterna, som så småningom letar sig ut genom krukbotten, skyd­das för ljus. Plantan är ett par månader gammal vid det här laget, så jag har slagit personligt rekord!

I den höga kristallvasen står resterna av en bukett rosor. Stjälkarna började få så mycket gröna skott i varje bladveck att jag helt enkelt inte nändes slänga dem när blommorna vissnat. Kanske går de t.o.m. att sticka ner i jord så småningom, så att de får rötter..?

Till höger om basilikan står ett annat bevattningsexperiment. Genom jorden i den svarta plastkrukan löper en stump nylonlina, typ lite gröv­re än persiennsnöre, som slutar i en nedhängande bit under krukan. Syntetmaterial måste det vara, för t.ex. bomull murknar.

Krukan står ovanpå en vattenreservor, där vattnet inte får nå upp till själva krukan. Via linan kommer kapillärkraften att suga vattnet uppåt, så jorden i krukan hålls konstant fuktig.

Och ja, det fungerar utomordentligt bra. Nu håller jag på att klura ut ett listigt förkultiveringskärl för min kommande vårsådd, som jag tänkt bevattna på samma sätt, för att utan ständig passning kunna hålla en jämn fuktighet i sådden.

When there’s life ...

 

SKAM DEN SOM ger sig! Igår eftermiddag gick det nya läkarintyget iväg till både höger och vänster, så nu är det bara att luta sig tillbaka och ... invänta nästa avslagsrunda.

Det är inte utan att jag snart kan titulera mig proffs på det här. Och tänk, så mycket jag fått på köpet! Förutom mängder med juridisk kun­skap:

... en [skrämmande] inblick i kompetensen (?) hos republikens myn­dig­heter och in­stanser, med särskild tonvikt på Åland, vårt Åland,

... massvis med träning i både finska och engelska, eftersom det i vårt enligt lag tvåspråkiga land inte alltid låter sig göras att bli betjänad på sitt modersmål om detta, gud förbjude, råkar vara svenska,

... en totalhavererad tro på vårt lika värde inför lagen och, icke att för­glömma,

... mängder av nya, goda ovänner både högt och lågt.

Och vad jag verkligen fått lära mig, är att vår nation kryllar av makt­be­rusade småpåvar och, kretsande som vilsekomna satelliter runt dem, ett fot­folk, vars samlade IQ med god marginal torde understiga den hos en överbegåvad fiskmås. Så nog måste jag ändå säga att jag är en i sanning privilegierad män­niska!

Ja, jag menar, huru många äro icke de, som går genom livet utan att över­huvudtaget få vara med om någonting spännande..? Som, allt­medan decennium läggs till decennium, vecka efter vecka traskar på i sin mak­liga, förutsägbara lunk fram till fredagskvällen, då man i säll­skap av nära och kära, samtidigt som man göder sig med friterade rotsaker och fyller sig med ”nattvardsvin” av varierat slag, samlas runt den nutida altartavlan, för att i HD-kvalitet begapa hur ännu några medmänniskor villigt utsätter sig för vilket som helst mått av förnedring för att få sin stund i rampljuset.*)

[plats för en stor skopa ironi här, ett helt jävla lastbilslass]
Skämt åsido, så skulle det kännas rätt fint att snart få sitt normala liv tillbaka. För i motsats till vad folk, fä och försäkringsbranschen tycks tro, så är det ingen dans på ett högblankt ballroom-golv att vara in­snärjd i det s.k. sociala skyddsnätet. Man skär sannerligen inte guld med täljkniv eller lever livets glada dagar. Den energi man borde lägga på att tillfriskna och bli arbetsför går i sin helhet åt till att uppfinna nya överlevnadsstrategier, slåss med tygellöst snurrande papperskvarnar och koka soppa på en upphittad spik.

Dystra tankar en strålande vacker marsdag? Förvisso, men låt mig av­sluta med att, som Steffe, citera en mycket klok man, dvs doktor Gun­nar Norden­stam i Sverige:

Årets nobelpris i fysiologi borde naturligtvis ha gått till Fredrik Reinfeldt för hans upptäckt att inga sjukdomar varar längre än ett år – en upptäckt som saknar motstycke i medicinens historia.

* Där fick jag till det! Enligt LIX har den texten läsbarhetsindex 98, vilket inne­bär att den klassificeras som mycket svår, s.k. byråkratsvenska, hehe! :oD

”I brist på bröd får man äta limpa”

KANONVÄDER DÄR UTE, men bästa promenadkompisen har dragit till Island, av alla ställen. Som om vi inte skulle ha polarkyla så det räcker på den här ön? Men kul för henne förstås.

Och så har hon faktiskt lämnat både karl och hund efter sig, båda i be­hov av motion, så det löser sig nog ändå. ”I brist på bröd får man äta limpa”, hehe :o)

***
Gårdagens möte på AMS blev en intressant (?) upplevelse.

Igår var det den 14 mars. I rehabiliteringsplanen i läkarintyget från Pe­trea ingår att jag ska utredas av en s.k. arbetspsykolog. Kanon! Borde ha gjorts för över ett år sedan, men då nekade Pensions-Alandia (som sen dess har roat sig med att byta namn till Alandia Pensionsförsäkring) den åtgärden. Ett yrkesvägledande samtal på två à tre timmar skulle jag få, tack så jävla mycket.

Men nu finns det ändå en hake.

En seriös hake.

I den sysselsättningsplan som författades under gårdagen står det att undersökningen och bedömningen av min arbetsförmåga ska göras ”när det finns en ledig tid; senast 31.08.2013”. Men ... min AMS-hand­läggare upplyste mig om att psykologen sannolikt inte kommer att hin­na träffa mig före sommaren eftersom hon är seriöst överbokad, och sen blir det ju, som handläggaren konstaterade, semestertider.

Just så, ja.

Enligt läkarintyget är jag arbetsoförmögen t.o.m. 1 juli. Så hur går det då, om en arbetspsykologisk undersökning ännu inte gjorts före det..? Same procedure as always, skulle jag tro: papperskrig, mera pap­pers­krig och så ett par besvär ovanpå det.

Ja, jösses ...

Men idag är det fredag. Vanligt folk ska kanske roa sig hej vilt på Ma­riehamns litteraturdagar eller rentav ute på etablissemang. Själv ska jag slå mig lös med lite antibiotika och an­nat gott och blandat i pil­ler­väg och börja fila på en anmälan till Valvira. Tänk, att det fortfarande finns en instans jag inte behövt vända mig till förut.

Trevlig helg, hörni!

Om att gå upp i varv

 

I FÖRRGÅR FICK jag med ens nog av stickning med yllegarn. Istället fiskade jag ur lådan med bomullsgarn upp början på en mormorsruta, som ska bli en sån där dubbel grytlapp som jag gjorde ett flertal av under fjolåret (leta i spalten till höger upp etiketten ”SÄLJES” för att kolla in dem).

Mellan virkvarven har i övrigt de senaste dagarna gått åt till kor­res­pondens med rehabiliteringsanstalten Petrea i Åbo, till att författa en formell anmärkning till överläkaren därstädes och till att formulera en lååång skrivelse till den gode (?) doktor, som är föremålet för min an­märkning. Ja, jösses ... Jag kan ärligt talat inte dra mig till minnes en enda sak som gått så där helt rätt från början under den nu drygt fyra år långa fars som min sjukfrånvaro urartat i.

Eller jo, förresten! Nu far jag med osanning, för en sak har gått rätt: koordinatordoktorn inom primärvården tog i augusti ifjol utan vidare diskussion det labprov för borrelia-antikroppar jag föreslog. Men i öv­rigt ... *suck!*

Det är därför som sånt här gör mig på lite extra gott humör:

Sk*t samma att jag fått nytt efternamn, för det är ändå budskapet som är det viktiga :o) Stort tack för denna högst oväntade mark­nads­föring, du Föglöbo!

Och idag har jag tid bokad hos AMS, för att fyra år försenat påbörja planeringen av min yrkesinriktade rehabilitering. Trist bara, att jag ännu tre månader efter slutförd rehabiliteringsundersökning inte har ett komplett, korrekt läkarutlåtande att visa upp :o( Fast det är ju klart, formellt sjukskriven är jag faktiskt ända till 1 juli, så det hinner kanske bli ordning med den saken tills dess? Och idag är det – jippii! – bara fem dagar kvar av den tredje, tunga antibiotikakuren!

Våren vs Vintern: 1-1

INATT SKVALPADE TEMPERATUREN runt -12° igen, så kom inte och snacka vår med mig ännu! Det enda vårtecknet so far är att jag gått lös på mina hibiskusar och vårbeskurit dem. Alla utom den som står i vardagsrumsfönstret på tillväxt och som med tiden ska bli en lika stor och ståtlig stamhibiskus som sin mamma.

Det som ses dingla från grenarna i mammablomman är ljusslingan från i julas. Det blir klart enklare att trassla bort den när ”trädkronan” nu blivit ordentligt tuktad. Och tänk, inte knipsade jag av sladden heller! :o)

Men annars är det vinter ännu. Utanför köksfönstret virvlar små korn av snö genom luften och skaren håller gården i ett stadigt grepp. Så det är bara att fortsätta med vintriga hantverk i ull, så länge som kylan håller i sig. Ett par pulsvärmare till är under produktion. Den här gång­en i rött, grått och grönt, som ger dem ett visst allmogestuk:

Annars kan jag meddela att jag för närvarande egentligen inte har lust med någonting. Nada, njet, nothing whatsoever. Men anmälan till Pa­tient­försäkringscentralen artar sig ändå, trots att jag är fucking fed up på att försöka ta mig framåt i den strida motströmmen. För ser ni, jag instämmer helt och fullt med Louise Hoffsten: Only the dead fish follow the stream!

Bara för att ...

... DEN ÄR SÅ hysteriskt rolig i all sin knasighet. Håll till godo!