Vår ute, vår inne

JAG FÖRVARNADE JU att det skulle bli minst en mobiltelefonpåse till efter den första, och jag är en sån som håller vad jag lovar! Så här bidde den, sött vårblommig:

Den rosa ”blomman” är faktiskt inte virkad, utan en s.k. frivolitet. Jag har aldrig gjort några såna i mitt tidigare liv, men råkade på någon krånglig omväg hamna på en engelskspråkig sida där det diskuterades runt detta (tatting på engelska). Så jag måste ju testa – och det var för­modligen inte den sista blomman jag tillverkade med den här tek­ni­ken :o)

Påsen som sådan ser ut som den gör, eftersom jag bestämt mig för att uteslutande använda mig av korta stumpar av Cataniagarn, som blivit kvar efter andra projekt. Det hela blir m.a.o. lite random design, men det är väl bättre det än att jag slänger fullgott garn i soporna? Gitter man bara fästa trådar kommer man långt med en meter av det ena och en halvmeter av det andra :oD

Den innevarande dagen hade jag egentligen tänkt ägna åt att reda och städa i det som varit mitt kontor på bottenvåningen i ”Rucklet”. Planen är, att jag innan maj är till ända ska kunna slå upp dörrarna för att inomhus ha gårdsförsäljning av dies und das i form av gammalt & nytt, second hand & vintage.

Men gårdagens rugg­väder har idag, till min glädje, övergått i en strå­lande vårdag, så det får allt bli gårdsarbete utomhus istället!

Där ingen kunde tro att våren kunde bo och om hur jag älskar att ha rätt :o)

DET ÄR TRÖGT i dörrhålet, men den kommer, våren. En hel månad senare än ifjol är den – i alla fall räknat i julrostid – och mer efter­läng­tad än någonsin.

Mindre efterlängtade är dock besöken från Aktia. Knappt hann jag slå på laptoppen imorse förrän loggen meddelade att de anlänt. Och hade jag tammefan inte rätt igår, för den här gången kom de via Meltwater Buzz!

Meltwater lär säkert hojta till hos Aktia om det här inlägget också, men jag skulle i så fall rekommendera dem läsning av kommentarerna till ett tidigare istäl­let. Det är mycket intressantare.

Edit kl. 17:27:
Och ser man på, fick jag minsann inte rätt i mina förutsägelser? Igen!

Ack ja ... forts.

ETT AXPLOCK UR förmiddagens besöksloggar. Det remarkabla i sam­manhanget är, att besöket kom in direkt på det för dem intressanta inlägget. Raka spåret, pang på, utan omvägar via bloggens startsida eller en googling.

Någon har alltså tipsat någon – kanske rentav skickat en länk – eller så är jag så spännande att jag förtjänat ett alldeles eget bokmärke i någons webbläsare. Rätt vad det är har jag till och med en hel hög anonyma följare, som kontinuerligt uppdateras om när jag skriver nå­got nytt :o)

Kan man annat än garva?!

Någgi lite kuligare då, som omväxling

OM DET MOT förmodan fortfarande finns någon kvar, som tittar in här trots den senaste tidens myckna orerande om jämmer och elände: här kommer lite roligare information!

Frölådan är framplockad, pluggboxarna fyllda med mager såjord och nu stundar det trixigaste, själva planerandet. Vad ska jag så i år? Gurka och tomat är självskrivna, liksom rödbetor, fänkål och rucola. Men jag har ju så mycket fler sorters frön ... Grandios beslutsångest råder.

I samma veva som jag hos plantskolan försåg mig med en fräsch påse såjord råkade det liksom slinka med tre fuchsiasticklingar också. Den ena var redan var så gänglig att jag hemmavid i en blink kunde utöka antalet till fyra :o)

Jag kan helt enkelt inte låta bli att ge mig på det här i år igen, efter­som fjolårets sticklingdrivna fuchsior blev så himla fina. Synd bara, att jag inte var till­räckligt snabb i vändningarna för att rädda dem undan frosten i höstas :o/

Och som vanligt efter en dag av ilska och irritation på grund av för­säk­ringsbolag eller myndigheter högg jag tag i virknålen när kvällen var kommen igår. Jag skiter högaktningsfullt i att Lilla A jäms med fot­knö­lar­na totalsågade den första mobiltelefonpåsen jag gjorde. Den var så rolig att skapa, så jag tänker göra minst en till. Så det så!

Nu kom posten, förresten. Dags att göra korstecknet och gå ut och vittja lådan.

Ack ja, dessa jurister ...

HUR RÄTT FICK jag inte? Naturligtvis kunde jag idag vittja postlådan på färsk, fönsterkuvertförpackad humor:

Ett bemötande från Aktia (dvs Alandia Pensionsförsäkring) av det som de benämner min reklamation av deras senaste beslut om att inte be­vilja mig premiebefrielse på min frivilliga pensionsförsäkring, med mo­tiveringen att jag enligt dem inte är fullständigt arbetsoförmögen un­der den period som läkarintyget avser.

Lejonparten av detta bemötande består av utdrag ur för­säk­rings­vill­ko­ren, men på sluttampen kommer det faktiskt ett beslut också, vilket jag med förtjusning ci­terar här (dock icke ordagrant, för jag har tagit mig friheten att kor­ri­gera tyrkfelen):

”Det framkommer inte av läkarutlåtandet daterat 11.2.2013, att Ni skulle vara fullständigt arbetsoförmögen såsom det i försäkringsvillkoren förutsätts. Enligt utlåtandet har Ni arbetsförmåga kvar för lätt arbete med händerna med va­rierande arbetsställningar och utan användning av kraft. Ni är således inte berättigad till premiebefrielse.”

Hi och hej, leverpastej, ord och inga visor! Kan det tyckas. Men nu är det så här, att just i samma försäkringsvillkor som denna skjut­järns­jurist så frikostigt citerar läser vi följande:

”Som arbetsoförmögen anses försäkrad, som inte förmår ut­föra sitt vanliga arbete och inte heller annat arbete, som med beaktande av ålder och yrkesskicklighet bör anses lämp­ligt för honom och trygga honom en skälig utkomst.”

Är ni med så långt? Okej, då går vi vidare.

Den 19.04.2013 har samma försäkringsgivare (Alandia Pen­sions­för­säkring) beslutat att jag i enlighet med arbetspensionslagarna är be­rät­tigad till full invalidpension i form av rehabiliteringsstöd för preciis hela den tid som läkarintyget omfattar, dvs 01.04.2012-01.07.2013.

Kriterierna för fullt rehabiliteringsstöd är en­ligt 32 § Lag om pension för företagare följande:

”En företagare har rätt till invalidpension, om hans eller hennes arbetsförmåga på grund av sjukdom, lyte eller skada uppskattas vara nedsatt med minst två femtedelar utan av­brott i minst ett år. Invalidpensionen beviljas som full pension, om företagarens arbetsförmåga är nedsatt med minst tre femtedelar. I annat fall beviljas in­va­lid­pen­sio­nen som delinvalidpension.

Vid bedömningen av i vilken mån arbetsförmågan är nedsatt beaktas företagarens återstående förmåga att skaffa sig förvärvsinkomster genom sådant tillgängligt arbete som han eller hon skäligen kan förutsättas utföra. Härvid beaktas också företagarens utbildning, tidigare verksamhet, ålder, boningsort och andra därmed jämförbara omständigheter.”

Rehabiliteringsstödet är en tidsbunden form av invalidpension och kallas i dag­ligt tal för sjukpension. Förutsättningen för att beviljas detsamma är sjukdom, skada eller handikapp som hindrar arbete som ger den skäliga utkomst som nämns i försäkringsvillkoren.

Rätt klart och tydligt, inte sant?

Nåväl, jag har, som jag nämnde här ovan, för bara fem dagar sedan beviljats full – inte partiell – invalidpension. Således är jag enligt Alandia Pensionsförsäkrings eget beslut 100 % sjukpensionerad under den ifrågavarande perioden.

Den logiska följden måste alltså bli, att om man är 100 % sjuk­pen­sionerad är man per automatik oförmögen till arbete som tryggar en skälig ut­komst, vilket lika logiskt sett betyder att man är 100 % arbetsoförmögen.

Den ena avläggaren vet inte vad den andra sysslar med i det här för­säk­ringsbolaget, det är då en sak som är ställd utom alla tvivel. Och i god ordning är det, som alltid, den arme försäkringstagaren som får ta smällen. Det hela ter sig alltmer som en mytologisk kamp mot den ve­derstyggliga hydran.

Slutligen påminner jag gärna om DET HÄR. ”Många bäckar små ...” osv.

Det finns en sak jag funderat på rätt länge: sover försäkringstjänstemän över­huvudtaget på nätterna? Med en så total avsaknad av både samvete och moral skulle då inte jag få en blund i ögonen i alla fall! Men det är ju jag det, med både samvete, moral och IQ i behåll.

Otack är världens lön

SOM OM JAG inte visste det sedan tidigare: otack är världens lön. Sär­skilt med tonåringar i huset.

Lilla A har på senare tid börjat ge sig ut och jogga lite då och då på fritiden. Jämt och samt får jag höra om vilket bekymmer det är att inte ha några fickor på träningsjackan, för herremingud, vart ska man sätta mobiiiilen?!

I soffan igår kväll, efter en deprimerande, FPA-dominerad dag, blev jag inspirerad. Det blev en liten färgglad påse med exakt rätt mått för den Samsung Galaxy SII som barnet har courtesy of mitt ex, hennes far.

Idag försåg jag påsen med en snodd, som är tillräckligt lång för att på­sen ska kunna bä­ras antingen runt halsen eller diagonalt över axeln. Sen sydde jag dessutom fast en liten karbinhake, så man enkelt får med sig sin nyckel också.

Praktiskt och humörhöjande tycker jag själv om resultatet. Uäk! tyckte Lilla A.

*suck!*

Säg mig, varför bryr jag mig överhuvudtaget om att försöka..?

Nåja, inte för att jag joggar själv numera, men min ångdriva, gamla Sony Ericsson går ner i påsen den med, så nog ska den komma till an­vändning. Om inte annat, så kan den vara praktisk under som­mar­halv­årets trädgårdsjobbande.

Och idag är det en ny dag, full av nya överraskningar. Så vad ska vi tro att jag hittar för lustifikationer i postlådan idag då? En kartong med färsk hundskit? Ett krav från social- och hälsovårdsministeriet på att jag ska donera båda mina njurar? En yrvaken, lite stelfrusen hugg­orm..?

Var dag har sin fröjd. Även denna.

Pappersrumba: tre småsteg fram och ett jättekliv tillbaka

SÄG DEN GLÄDJE som varar ... Knappt hinner jag njuta av att jag fått rätt mot OP Pohjola, The Little Shrink of Horror [klicka HÄR för ett mug shot av karln] och Alandia Pen­sions­för­säkring förrän vännerna på FPA hittar på nya djävulstyg.

Med dagens post kom ett sånt där äckligt, vitt fönsterkuvert med den förhatliga logotypen. Tänk, vet ni, att en logo kan åstadkomma hjärt­klappning! För det fick jag. Som vanligt när jag får ett FPA-kuvert.

Och jodå, mycket riktigt hittade jag däri en hurtig uppmaning om åter­krav på 593,45 €, för vad de anser vara ett felaktigt utbetalat bo­stads­bi­drag under perioden 01.10.2011-29.02.2012. Från tiden då faj­ten med dem startade i och med att FPA:s distriktschef i Mariehamn polisanmälde (!) det här och det här inlägget här på min blogg, då jag skrev om bl.a. ett grundlöst krav på återbetalning. Japp, då också :o/

Det ena ledde till det andra, och för mitt vidkommande ledde det till att jag gengäldade den grundlösa polisanmälan de gjort med en egen, synnerligen välgrundad. I samma veva – och när jag nu en gång fått upp ångan – lämnade jag till justitieombudsmannen in ett lika väl­grun­dat klagomål på det lagstridiga sätt som FPA använder sig av då de beräknar samtliga allmänna bostadsbidrag i republiken Finland.

Mitt eget bostadsbidrag för 2012 beräknades inte bara lagstridigt, utan dessutom fel. Inte pga att jag skulle ha ägnat mig åt något svik­ligt förfarande (som det så vackert heter i deras skrivelser), utan pga att de inte gjorde rätt. Jag var helt oskyldig och begärde t.o.m. rätt­else. Till min nackdel dessutom! Men si, någon rättelse lät sig icke gö­ras med mindre än att ärendet först behandlats av besvärsnämnden för social trygghet, trots att det i 22a § Lag om bostadsbidrag tydligt stipuleras att FPA kan rätta sig själv.

Men varför göra det enkelt när det går att krångla till det? Det mest fasci­nerande är, att jag inte formulerat ett formellt överklagande. Nä­hä­då! De har glatt, utan mitt medgivande, använt sig av ett par mejl riktade till en enskild FPA-tjänsteman och vidarebefordrat dem till be­svärsnämnden. Det kan ju för fan inte vara korrekt! Och, mina vänner, be­svärs­nämnden är dessutom en gravt överbelastad grupp män­ni­skor, som inte förrän den 7 mars i år kom med sin ”dom”.

Nåväl, i denna ”dom” berörs överhuvudtaget inte det faktum att jag observerat och påpekat FPA:s felaktiga beräkningar. Än mindre att jag bett dem rät­ta sig, till min nackdel. Nänä, det konstateras bara, att trots att FPA:s beslut dröjt till efter årsskiftet 2011/2012 skulle inte den nya för­ordningen för år 2012 kunna användas, eftersom det inte förelåg om­ständigheter (förändrade inkomster, bostadsbyte, etcetera och bla­blabla) som möjliggjorde en justering av bidraget fr.o.m. 1 januari. Jaha? Men felberäkningen då, som FPA var skyldig till..? Vad hände med den?

*suck!*

Men till saken och anledningen till min oerhörda ilska över detta nya, grund­löst aviserade återkrav. Orsaken är att FPA under perioden 01.12.2005-30.11.2012 har gjort så många felberäkningar att de fak­tiskt häftar i skuld till mig med drygt 1.400 €! Och N.B. att detta är utan beaktande av att beräkningarna gjorts och fortfarande görs lag­stridigt. Gör man det, tar i beaktande att de bryter mot förordningen, är beloppet de snuvat mig på oändligt mycket större.

Så jag säger bara det, nog var det väl som självaste fan ändå att jag tänker återbetala någonting!! De borde betala mig allt som under fle­ra års tid blivit obetalt pga deras oförmåga att göra rätt. Så ligger det till.

Ska det verkligen inte få gå en dag utan att jag ska tvingas bränna energi som inte finns?? Voi, perkele ändå!

By the way, så har jag idag bett om att mitt och Lilla A:s bo­stadsbidrag ska upphöra per omgående. Det ska de väl ändå klara av att åtgärda utan att sjabbla till det?! Tro’t den som vill.

Slak som en vissen gurka

DET ÄR NÅGOT väldans kufiskt i görningen, vet ni vad. För varje nytt långstrå jag drar i det pågående papperskriget är det som om jag blir bara tröttare och tröttare. Det är som min inre motor successivt lägger av, cylinder för cylinder. Eller som om det uppstått massor av stress­frak­tu­rer i motorblocket samtidigt som bränslets oktantal stadigt sjun­ker. Saker och ting har ju faktiskt gått min väg på sistone, så varför rör jag mig då fysiskt i motsatt riktning..?

Amatörpsykologisk lägesanalys
Den obehandlade borreliosen från 2005 (!) fick härja fritt ända till slu­tet av 2012; har kommit och gått som den behagat. En kronisk in­fek­tion innebär extrem på­frest­ning för immunförsvaret, som får jobba häcken av sig för att pa­re­ra.

Addera till det en utifrån kommande, kontinuerlig stress, som vid det här laget – pga alla fel som begåtts av instanser till höger och vänster – pågått i >4 år. En kronisk stress innebär extrem påfrestning för bi­njurarna, som får jobba häcken av sig för att parera.

Addera ytterligare en underfunktionerande sköldkörtel, svår att me­di­cinera till balans. En kroniskt svajande hormonnivå innebär en extrem påfrestning för kroppen, som får jobba häcken av sig för att parera.

Amatörmedicinsk diagnos
Jag är totalt slut. Nu infinner sig den utmattning jag tidigare inte tillåtit mig att kännas vid, fullt ut.

Detta är illa. Vi är i slutet av april och jag har t.v. inte sått ett endaste litet frö för den kommande odlingssäsongen. Det dröjde ända till igår innan jag ens lättade på locket till min frölåda, bara för att konstatera att jag inte hade några gurkfrön, endast tomma påsar från tidigare år.

Igår köpte jag nya.

Inte tomma påsar förstås, utan en full för 5,30 €. ”Full” betyder fyra frön.
Hur fan kan gurkfrön kosta 1.33 €/st??

Men när ska jag orka så? 2014?

”... and thou shalt beget what is rightfully thine.”

DET TOG ETT helt jävla år, men skam den som ger sig. Och skämmas borde ni, Alandia Pensionsförsäkring, för vad ni utsätter era kunder för! Så se nu för fan till att få rätsida också på hur premiebefrielse på era frivilliga pensionsförsäkringar beviljas, för ni vet mycket väl att ni får bakläxa när jag för ärendet vidare.

Gör således om och gör rätt! Det kommer att svida, men blir långt ifrån lika pinsamt som om jag tvingas ta ärendet till högre höjder. För pin­samt blir det garanterat, att få svart på vitt att en lekman kan lagen bättre än högavlönade jurister.

Fast det är klart, de sistnämnda har förstås sina höga inkomster just för att de vet hur man bryter mot lagar, för­ord­ningar och avtal på ett så illistigt sätt att det ter sig helt korrekt i den oinsattes ögon.

Nog är det en deprimerande värld vi lever i, eftersom bevisbördan ska bäras av den stackars sate som är föremål för förbrytelserna. Freaky, to say the least.

Försök och möjligt misstag eller Går det så går det

FÖR NÅGON DAG sedan fick jag ett av mina inte helt ovanliga ryck, då jag fick för mig att jag skulle toppsticklingsföröka min basilika.

Jag började med att rota fram en sån där låg, fyrkantig plastask, som finns en masse på ställen där det säljs godis på lösvikt. Från Glas­pa­lat­set (mitt växthus) hämtade jag mig fyra fyrkantiga planteringskrukor, av den där sorten som plantskoleväxter ofta levereras i och som jag alltid sparar för kommande behov.

I locket till sagda plastask gjorde jag därefter fem hål. Fyra mindre, på noga utmätta avstånd från varandra och anpassade till var kru­kor­na har hål i botten, och ett större, vid lockets kant.

Krukorna fyllde jag med helt vanlig krukväxtjord. Genom jorden, ut ge­nom hålet i krukans botten och ner genom hålet i plastlocket, drog jag sedan en lagom stump syntetlina, lång nog för att den ska kunna vila på askens botten när krukan står på locket.

Knips, knips, tog jag några skott från moderplantan, avlägsnade de flesta av bladen och körde sen glatt ner stjälkarna i jorden. Till sist i med vatten i asken – genom det större hålet i locket, avsett för be­vatt­ning – och nu är det bara att vänta. Går det så går det, och jag vet sen tidigare att bevattning via lina går utmärkt. Det som återstår att se är om basilikasticklingarna tolerar behandlingen :o)

Operationsområdet på örat kliar någonting alldeles hemskt idag, men är samtidigt ajajaj-sjukt och tillåter inte att man så mycket som petar på det. Fast läkningen ser ut att gå som den ska i alla fall och ute på gården har mina första krokusar för året gått i blom. Första julrosen ligger inte långt efter! :o)

”Skicka vidare”

LÅT OSS ÄGNA en stund åt lite tankelek. Låt oss, bara för att det är rätt fascinerande, spekulera i hur fort det går att skaffa sig gott – eller dåligt – rykte. Bl.a. som en välvillig, liten vink till mina allra käraste vänner i försäkringssfären.

Låt oss utgå från mitt lilla hörn av sajberspejs; en yttepytte blogg, som dagligen besöks av så lite som 100 personer, give or take.

Men låt oss anta, att var och en av dessa 100 inom en kort timme tip­sar två andra om vad han eller hon läst hos mig.
[På 1 timme har därmed 300 nåtts av informationen.]

Låt oss sedan utgå från att dessa 200 i sin tur berättar för två till inom den närmaste timmen. Där kom det 400 till!
[På 2 timmar har 700 nåtts av informationen.]

En timme till förflyter, medan de 400 ägnar sig åt att låta snacket gå. Det blir 800 till.
[På 3 timmar har 1.500 nåtts av informationen.]

De 800 tiger förstås inte still, så, hupps, då blir det 1.600 nya.
[På 4 timmar har 3.100 nåtts av informationen.]

Och så dubblar vi igen: pling, 3.200 informationssugna tillkommer.
[På 5 timmar har 6.300 nåtts av informationen.]

Nu börjar det bli mycket, va? 3.200 som berättar för två vardera blir 6.400 fräscha par öron.
[På 6 timmar har 12.700 nåtts av informationen.]

När den sjunde timmen är till ända har de senaste 6.400 spritt evan­ge­liet vidare till ytterligare två lyssnare var och håvar på så vis in ytterligare 12.800.
[På 7 timmar har 25.500 nåtts av informationen.]

I teorin kan med andra ord det jag skriver på kortare tid än en ar­bets­dag nå ut till tiotusentals människor. Fundera sedan på hur stor den siffran hinner växa sig på en vecka eller en månad. Oj, oj, så myck­et badwill det kan bli ... Eller goodwill, för den som har förstånd att sköta sina kort på rätt sätt. Valet är förstås fritt.

Det är också rätten att yttra sig – och att ”skicka vidare”. Dessutom är det en uråldrig visdom att pennan är vassare än svärdet. Uråldrig, men überaktuell i de sociala mediernas era, där orden inte bara har vingar. De förflyttar sig med hyperspeed i ett internationellt, virtuellt universum.

Fascinerande, inte sant?

Fast det här var ju förstås bara en lek. En tankelek, eftersom mina 100 besökare/dag är spridda över ett helt dygn. Men kanske ändå den all­varsammaste av lekar..?

Snyggt jobbat!

I MORSE FICK Lilla A hjälpa till med att pilla bort tejp från fejs och hår. Jag medger att jag var en smula nervös för hur det skulle se ut under det tjocka lagret kompresser. En helt obefogad nervositet skulle det visa sig, för ”isbjörnen” har verkligen gjort ett snyggt jobb!

Förra gången, 2007, var jag hoptråcklad med miljoners små suturer, som var ett riktigt fan att få bort när det var så dags. Den här gången har jag inte en tråd på kroppen, för den isländska planen är s.k. se­kun­därläkning, som innebär att man låter kroppen hela sig själv. Det tar lite längre, eftersom ny hud ska växa in från sårkanterna och från så­rets botten. Fördelen är att man får ett mycket snyggare, knappt syn­ligt ärr än om man snörper ihop ”hålet” med våld.

Nu är det bara att bida sin tid i tre veckor tills PAD-svaret kommer. Om det inte är som det ska, tja, då blir det mera karva av, och förmodligen mera likt ”klippa och klistra” än Body, heal thyself. Men den dagen, den sorgen.

***
Utomhus envisas våren fortfarande med att dröja. Mulet, blåsigt och kylslaget, det är melodin för dagen. Sicken vår det här året, annat kan man väl inte säga? Än så länge är det inget annat än några frusna snödroppar som vågat sticka ut hakan på gården. Det vill verkligen till att det tar fart nu, om saker och ting på ynka tio dagar ska hinna fatt noteringen för den 29 april ifjol.

Men nu ska vi inte hänga läpp! Jag får sticka färdigt en bullig tre­kants­scarf av Järbo ”Duo” istället :o) Trevlig helg, hörni!

From Iceland with Love – alternativ 2

FRÅN ÅRSSCREENING DEN 1 mars till hudläkare den 26:e, för vi­da­re­remiss till öronpolikliniken för operativt avlägsnande var det sagt. Men icke.

En dejt på kirurgiska polikliniken med en gladlynt, humoristisk och syn­barligen mycket kompetent, konsulterande islänning blev det istället. Trevlig att prata med, alls icke oäven att beskåda heller och med en genomsund inställning till sin profession. ”Jag har blivit så gammal nu att jag har lagt av med att försöka uppträda som en auktoritet”, sa han, och vann med det en bit av mitt hjärta.

På köpet tog han sig en bit av vänsterörat också, vilket är priset jag numera får vara beredd att betala för en stunds underhållande sam­varo med någon av det motsatta könet. Ytterligare poäng plockade denne charmante man från sagornas ö när han insisterade på ett återbesök nästa vecka, för att själv få bedöma hur sårläkningen går innan han lämnar Åland för den här gången.

Tja, vad ska jag säga? Det blev liksom kärlek vid första lo­kal­be­döv­ning­en det här, hehe!

Ta chansen om du kan!

 
Ålands hotell- och restaurangskola
den 18.4.2013 kl. 19:00

Borrelios –
en sjukdom som biter sig fast
Myter och fakta om borreliainfektioner,
med speciell hänsyn till åländska förhållanden.

Föreläsare: professor Dag Nyman

Rollin’ down the river

LIVET ÄR EGENTLIGEN inget annat än en ändlös räcka med val. Det blir många ”Ska jag välja hötappen till höger eller den till vänster” ... ”Ska jag se det från den mörka sidan eller från den ljusa?” ... ”Ska jag stillatigande betrakta det hela från sidan om eller ska jag agera?” ... och så vidare, och så vidare.

Somliga gör lättvindigt sina val, mer eller mindre omedvetet. Andra li­der av konstant beslutsångest. Inte jag.

Och jag väljer att se framåt. Jag väljer att se att det kommer finväder även efter det lägsta av lågtryck. Jag väljer att inte godvilligt köras över, behandlas nonchalant, få ett otrevligt bemötande eller låta mig utsättas för utstuderade brott mot lag och rätt.

För ser ni, på rullande stenar växer det ingen mossa och att starta ett litet jordskred är bättre än att svårmodigt klafsa omkring i stinkande ävja. För min skull och för din, men mest av allt för min dotters skull, ger jag fanimig inte upp!

Så igår bytte jag till sommardäck på Röda Faran, 23 i år.
Igår planterade jag pelargonsticklingar.
Igår startade jag en ny stickning.
Och imorgon har jag en tid på kirurgiska polikliniken.

Let’s keep on rollin’, shall we?

Sisådärja, då var det så dags igen

LITE BLOGGLOGGAR FRÅN eftermiddagen:

Det humoristiska är att besöken började med en googling på den minst sagt udda sök­termen ”ruckelhäxan”:

Hahahaa! Det är jag det! Och nu sitter sagda ruckelhäxa här och und­rar vilka roliga repressalier hennes nytt­jande av den grundlagsenliga yttrandefriheten kommer att få den här gången. Ska vi gissa på ett avslag..?

Av loggarna att döma har någon dessutom, underhållande nog och liksom tidigare, ödat gott om arbetstid på detta ingående studium av min blogg. Tid, som torde ha kommit till bättre användning om man istället ägnat sig åt det våra premieinbetalningar bekostar: för­säk­rings­ar­bete.

Ännu skojigare blev min eftermiddag när jag strax efter Alandia För­säkrings intensiva besöksfrekvens kunde notera att - tittut! - där kom Verdandi (dvs Veritas) också, för att uppdatera sig om vad kärringen nu hittat på:

Budkavlen skickades snabbt vidare, inte sant? Kan man annat än fli­na brett? Och möjligtvis himla lite med ögonen.

Men hörni, alla försäkringsbolag, begriper ni inte hur fåniga ni ter er?? Det är ju direkt pinsamt. Sen kan man ju undra om någon, i något sam­manhang, fått lära sig skillnaden på goodwill respektive badwill. Verkar inte troligt. Betänk även, att min blogg besöks av >3.000 varje månad. Det blir mycket badwill det!

---

Särskilt meddelande till Pipi:
Det här inlägget tycker jag att du med fördel kan fejsbooka allt vad du hinner och orkar! ;o)

Plus+

NI VET VÄL vad de brukar säga i konsumentprogrammet Plus på SVT1:

”Låter det för bra för att vara sant?
Då är det förmodligen det.”

Detta faktum gäller även sånt HÄR. Eller rättare sagt, särskilt sånt.

By the way, så vet vi väl alla att reklam inte är något annat än ut­stu­de­rade försök att pracka på oss saker vi egentligen inte behöver, genom att skapa behov som vi faktiskt inte har?

Och i Boston spränger man oskyldiga, civila maratonlöpare till kingdom come samtidigt som vi knappt 11.000 km därifrån har en maktgalen nordkorean som jobbar hårt på att provocera fram en kärn­va­pen­väp­nad konflikt.

Vart fan är den här världen på väg?!

Det får allt bli soffan och virkningen en stund den här förmiddagen, så jag lugnar ner mig lite.

Självinsikt

NÄR UPPTÄCKTEN ATT man fått en ny följeslagare på Bloglovin’ gör en varm om hjärtat, då är man en patetisk människa.

Skrämmande insikt. Om det är något jag vill vara, så inte fan är det patetisk.

Men jag är i gott sällskap, för Kim Jong-un är också rätt patetisk. Fast han ligger förstås inne med ett gäng kärnvapen, vilket ju inte är det minsta patetiskt, bara farligt.

Det är nog tur att jag inte har några egna, så patetisk som jag är. Katastrofen vore ju total om jag ovanpå det blev farlig också.

Humor (?) på stan

Svar:Det vete fan. I alla fall inte annonsören, Alandia Försäkring. Hand­lägg­nings­ti­der­na är alltid makalöst långa*, besluten kommer alltid sent, sent, sent och ärenden som ska överföras till besvärsinstans pantar man på till absoluut sista minuten – vilket ibland leder till att ärendet till och med överförs efter passerad tidsfrist. Pinsamt, pinsamt.

Själv hade jag faktiskt ”tid med pensionsförsäkringar” den timmen det för tjugo år sedan gick åt till att teckna dem. Det jag däremot inte har tid med, är att i åratal strida med försäkringsgivare om något som jag har lag- och avtalsenlig rätt till. Men det har de, både tid och – framför allt – råd.

Fast detta är väl ingen nyhet för någon? Det är det här som hela för­säkringsindustrin bygger på: att roffa åt sig så mycket pengar som möjligt, återbetala så lite som det bara går och i princip aldrig utan krångel. Folk i gemen orkar inte bråka ens när de vet att de har rätten på sin sida. Det är det som gör att verksamheten blomstrar.

Svar:Haha-HAA!! Nej, nej och åter nej, det är det sannerligen inte! Varför låsa upp sina besparingar i ett försäkringsbolag, utan möj­lig­het att realisera dem i form av cash i händelse av att något oförutsett hän­der?

Det går preciis lika bra att på annat sätt, regelbundet lägga undan en valfri sum­ma för [sitt eget eller efterlevandes] framtida behov. Så san­ningen är faktiskt att livet blir enklare utan en livförsäkring, och framför allt: då är det du själv som har kontrollen över dina surt förvärvade.

Vilken jävla dum fråga egentligen. Och som helhet en annonskampanj av samma humoristiska klass som ett annat företags, för inte så länge sedan. Men å andra sidan, det är väl aldrig någon som sagt att det här med marknadsföring är enkelt..?

---

* Idag har det – igen – gått en hel månad sedan jag lämnade in mitt nya lä­karintyg. Det omfattande, från statliga Petrea. Patrik Landell, på annons­tav­lan, är nog en av få som alltid får ”fin service och snabba svar” (klicka på bilden, zooma och läs det finstilta på tavlan). Själv kan jag inte påstå att jag fått varken det ena eller det andra.

Skillnaden kan vara (är?) att han är storföretagare med många anställda (= massor med pensionspengar in till Alandia Försäkring), medan lilla jag har drivit ett enmansföretag med en enda, lagstadgad pen­sions­för­säk­rings­premie, dessutom på miniminivå.

Money talks, det vet alla. Särskilt försäkringsbolagen.

[Edit kl. 14:38: Vem e’re som har fejsbookat det här inlägget..? Pipi?]

Den ”magiske” Möbius

ETT OBJEKT SOM ser tredimensionellt ut men som de facto har en­dast två dimensioner: en kant och en sida. Det låter inte klokt, va? Och lite svårt att begripa.

Men ta en remsa papper. För ihop det till en ring, men vrid den ena än­dan ett halvt varv innan du tejpar ihop ändorna med varandra. Tadaa, du har tillverkat ett s.k. Möbiusband!

Ett Möbiusband har bara en enda, sammanhängande kant. Prova med att med fingertoppen följa papperets ytterkant. Ser du? Ingen början, inget slut! Men om du fortfarande inte tror mig: försöka färglägga ”framsidan” och ”baksidan” i olika färger och se vad som händer ;o)

Och så till det roligaste av allt: det går att sticka så här. Jajamensan!

Alla känner väl till de moderna tubhalsdukarna? En del är helt enkelt ett rakt rör, en tub, medan andra har en vridning. Men ... de flesta med en färdig vridning är inte äkta Möbiusband, trots att de stickats på rundsticka. De har ett vanligt uppläggningsvarv, på vilket man med­ve­tet vrider uppläggningsmaskorna innan man sätter igång. Sedan stick­ar man den bredd man vill ha och maskar man av, precis som vanligt. Slutresultatet ser till förstone ut som ett Möbiusband, men är det inte, eftersom det har två kanter och två sidor.

På ett äkta Möbiusband är uppläggningsvarvet och avmaskningsvarvet ett och samma. Stickningen växer inte i omfång nerifrån och upp, utan från mitten och utåt (som pilarna på bilden här ovanför visar). ”Högen” här nedanför är en 120 cm lång Möbiusstickad halsduk i vardande:

Hur uppläggningen och tekniken fungerar ger jag mig inte in på att förklara, för det finns andra som gjort det åt mig. T.ex. på YouTube finns en video av Möbiusstickningens okrönta drottning, Cat Bordhi, som ger mycket bra instruktioner för hur man kommer igång. Men jag säger som hon: akta dig, det här är beroendeframkallande!

Jag gjorde en provstickning för att komma underfund med hur det hela arbetar. Klicka HÄR om du vill se resultatet.

Idag har vi det första vårregnet här Åland. Perfekt! Då kan jag med gott samvete umgås med min Möbius :o)

När tiden är knapp

EN GÅNG PERIODARE, alltid periodare. Ja, när det gäller hant­ver­kan­det, alltså :o) Därför blev det självfallet ett halsband till, när jag nu en gång har köksbordet statt i totalkaos.

I en kommentar till mitt förra inlägg säger sig Cici vara impad av alla tillbehör jag har i min ägo. Och jovars, jag kan inte sticka under stol med att det nog finns både det ena och det andra i mina gömmor.

Men förklaringen är enkel! Är man sprungen ur en pysslig mor och en händig far finns det en hel del som går i arv, både material- och kun­skapsmässigt. Addera sedan ett långt förflutet i reklamsvängen med allt vad därtill hör, så bör det inte vara svårt att förstå att det under årens lopp ackumulerat en hel del i skåp och lådor.

”En hel del” är förresten en underdrift. Det finns alltför mycket. Så det ser inte bättre ut, än att Lilla A:s morsarv delvis kommer att bestå av en myckenhet hobby- och hantverksmaterial.

Hemska tanke! Stackars barn ... Kanske borde jag med det snaraste anordna hobby­lop­pis..?

Knapphändig information

INTE ENS JAG orkar vara förbannad preciis hela tiden, även om jag borde. Men igår stod det mig upp i halsen. Istället gjorde jag en djup­dykning bland allt möjligt jox som fanns i mammas gömmor när hon dog i slutet av 2005.

Bland annat finns det knappar i parti och minut. Små knappar, stora knappar, träknäppar, plastknappar, metallknappar med ankare, pärl­besatta knappar ... ja, kort sagt, oerhörda mängder knappar.

Av knappar kan man göra mycket kul! Som t.ex. helt unika halsband, som det här. Det är trätt på dubbelt pärlsilke med samma teknik som riktiga pärlhalsband, dvs med en knut mellan varje enhet. Mellan de röda knapparna i olika nyanser har jag knutit in tjeckiska glaspärlor.

Visst blev det rätt så coolt? :o)

Paradox

DENNA LJUVLIGA APRILMORGON vaknade jag med ett flin på läp­parna och en kristallklar tanke i huvudet. Jag hade drömt om JO.
Inga våta drömmar i Technicolor här inte! Trist byråkratgrått ska det va’ ;o)

Många, många av de klagomål som riktas till justitieombudsmannen rör de oskäligt långa handläggningstiderna för olika typer av ansökningar riktade till statliga och kommunala instanser.

Många, många är de ställningstaganden som JO gjort, i vilka det riktas skarp kritik mot den som klagomålet gäller. Man hötter med fingret och kräver bot och bättring.

Men paradoxalt nog är den handläggningstid som tills vidare åtgått för det klagomål jag lämnade in till JO den 10 januari 2012 den längsta jag hittills råkat ut för. Här föreligger med andra ord det klassiska ex­emp­let på ordspråket: Du ska inte göra som jag gör utan som jag säger.

Om man inte känner tillit till rikets högsta instanser, så säg mig, vad finns det då kvar att lita på..? Det enda man tycks kunna lita på, är att det inte går att lita på någon.

Jajamen, lita på det!
För mig går det nämligen att lita på.

Det ante mig!

NÄR JAG SENT omsider äntligen fick det omfattande, till svenska över­satta lä­kar­intyget från rehabiliteringsundersökningen som gjordes på Petrea i Åbo i december ifjol skickade jag det per omgående bl.a. till Aktia Livförsäkring Ab, för att få fortsatt premiebefrielse på min frivilliga pensionsförsäkring.

Redan när min ansökan gick iväg förutsåg jag att det skulle resultera i ett avslag, eftersom de egenhändigt målat in sig i ett hörn i samband med den tidigare – i strid med försäkringsavtalet – beviljade be­friel­sen. Det var m.a.o. bara att sätta sig ner och vänta.

Och si bara, idag kom det, det förväntade avslaget! Men orsaken till avslaget hade jag inte ens i min allra vildaste fantasi kunnat gissa mig till. För guess what? Jo, min ansökan avslås med motiveringen att jag enligt det senaste läkarintyget inte varit/är fullständigt arbets­oför­mö­gen!

Detta är högst märkligt, för den intygsutfärdande läkaren på Petrea har

1. satt kryss i rutan ”Invaliditetspension/rehabiliteringsstöd” när det gäller intygets ändamål (eftersom jag sedan länge inte har rätt till sjukdagpenning)
2. under punkten som gäller arbetsförmågan antecknat: ”Klarar för när­varande inte av sitt eget tidigare arbete och inte heller ett därmed jämfört arbete förrän neuroborreliosbehandlingen är avslutad”, samt
3. i sin konklusion skrivit: ”Jag anser den undersökta oförmögen att utföra sitt sedvanliga arbete eller därmed nära jämförbart arbete fr.o.m. 01.04.2012 för viss tid, t.o.m. 01.07.2013”

Av dessa tre fakta torde det med all övertydlighet framgå att jag är fortsatt sjukskriven t.o.m. 01.07.2013, dvs fullständigt ar­bets­oför­mögen.

I den av FPA godkända blanketten 1437r SV som använts finns för övrigt endast följande tre alternativ för läkarens konklusion:

”Jag anser den undersökta arbetsför.”
(Där inget kryss finns i mitt intyg.)

”Jag tar inte ställning till arbetsförmågan.”
(Och inte heller där finns något kryss i mitt intyg.)

”Jag anser den undersökta oförmögen att utföra sitt sedvanliga arbete eller därmed jämförbart arbete fr.o.m.”
(Men har man sett, i den rutan sitter ETT KRYSS!!)

Om inget av dessa befintliga alternativ, på den av FPA godkända blan­ketten, uppfyller Aktias krav på ”fullständig arbetsoförmåga” skulle jag bra gärna vilja få veta – för vidare befordran till Petreas läkarstab – var doktorn numera förväntas sätta ett kryss och hur han eller hon i så fall ska formulera sig för att det ska bli rätt.

Som intyget f.n. är skrivet har dessa intyg skrivits så länge jag kan minnas och har fram till nu alltid inneburit att patienten är fullständigt arbetsoförmögen, vilket i sin tur berättigat till full sjukdagpenning. Och om man beviljas full sjukdagpenning, i mitt fall rehabiliteringsstöd, in­ne­bär det per automatik, och helt logiskt, att man är 100 % ar­bets­oförmögen, inte delvis arbetsför.

Det hela blir med andra ord bara mer och mer absurt ju längre tiden lider. Men en sak har jag i alla fall lärt mig:

Teckna aldrig någon som helst form av försäkring hos Aktia om du har något som helst vett i behåll

... eller hos Alandia Försäkring för den delen, som enbart ägnar sig åt att förvalta dina pensionspengar. Alandia säljer nog glatt för­säk­rings­skiten åt dig, men sedan betalar de [multum] åt Aktia och Veritas för att ta hand om den tråkiga biten, dvs ad­mi­ni­strationen.

”Ålänningarnas för­säk­ringsbolag” kanske Alandia är (varit?), men inga­lunda åländskt, som folk i gemen tror. Besluten fattas på fin­länd­ska fastlandet, hos och av Aktia eller Veritas.

[tillverkningsdag]+ [(Π×(((30÷360)×(√30²))÷360))] dagar ≈ [förväntad sista förbrukningsdag] DEL TVÅ

MAN BEHÖVER LITE spänning i tillvaron, inte sant? Förutom det över­raskningsmoment som posthämtningen så gott som dagligen är, har jag upptäckt att innehållet i mitt ägandes kylskåp kan vara mäkta in­tressant.

Ni minns yoghurten, va? I det fallet kan jag omfatta att innehållet fort­farande är nyponblåbärsfräscht ett par veckor efter bäst före-datumet. Det är ju en syrad produkt, vakuumtätt förpackad och så där. Rätt självklart att den bara håller och håller, förutsatt att den förvaras svalt.

Men det här?!

Av orsaker jag inte tänker gå närmare in på har jag råkat ha den här industriellt bakade bullalängden i kylen. I lördags, tretton dagar efter utgångsdatum, öppnade vi den till eftermiddagsfikat. Med viss miss­tänk­samhet bör tilläggas, för det är trots allt bröd vi talar om. Och kombinationen bröd och fuktig kylskåpsförvaring brukar inte vara hejsan.

Men, men, det vi faktiskt initialt trodde var mögel visade sig vid ett närmare studium vara kardemummaprickar. Således förelåg inga vi­suella oegentligheter, längden gav inte ifrån sig någon konstig doft och smakmässigt var den vad man kan förvänta sig av en fabriks­pro­du­cerad bageriprodukt. Helt enkelt hur fräscht (?) som helst alltså, och efter en 20 sekunderssväng i mikron kändes bitarna som nybakade. Tretton dagar efter bäst före?!

Igår, den femtonde dagen, tog jag den sista, helt felfria biten. And I obviously live to tell. Då hade den dessutom legat i en öppnad för­pack­ning i två dagar, i fuktig miljö. Men ”möglet” var fortfarande kar­de­mum­ma.

Om det är sånt här som folk i gemen livnär sig på, då börjar jag fak­tiskt begripa varför man i USA enligt hörsägen börjat få problem med att de avlidna inte riktigt vill återgå till Det Stora Kretsloppet inom för­vän­tad tid. Snart kan de förmodligen hoppa över den där biten med bal­sa­mering helt och hållet, för den blir ju liksom ordnad redan in real life.

Anna Skipper har helt rätt: Du är vad du äter.

Fast jag tror inte hon menade ”väl­kon­serverad”.

Vi är alla olika

JAG RÅKADE ALLDELES nyss, helt by mistake, få ögonen på senaste in­lägget i en sån där typisk nutidsblogg. Där kunde man få sig till livs att det inte finns något som piggar opp så mycket som ett par nya bal­le­rinor från ”Schuttis”*. För baara snäppet under 3.500 kronor.

Jeez ... Det är ju för helskotta lika mycket som jag amorterar på mitt ruckellån varje månad! För ett par skor!! Och då inte ens ett par re­jä­la vandringskängor i Goretex, med traktordäckssulor, skid­pjäx­snör­ning à la mitten av förra seklet och höga skaft, som med lite flyt håller i åtta-tio år. Minst.

Så vi är sannerligen olika vi mänskor, med väldans olika prioriteringar. Somliga tror envist på att lyckan ligger i [ännu] ett par nya vårskor för en halv för­mö­gen­het, medan andra är glada om en förpackning nya nit­tio­cen­ti­me­ters­skosnören får plats i månadsbudgeten.

Själv fyndade jag det sistnämnda på loppis i förra veckan. För 50 cent!
Det är lycka, för mig. Men så råder det ju inte heller någon större tve­kan om att jag är rätt ”annorlika”. Och med nya skosnören håller mina för några år sedan second hand-fyndade vinterkängor säkerligen ett par säsonger till :o)

---

*)

”Schuttis” är de initierades smeknamn på dyrbutiken Nathalie Schuterman på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Den som roat sig med att se på ”Solsidan” vet att rollfiguren Mickan med förtjusning gör sina inköp där – och att allt annat får stå åt sidan när det är ”sjutti på Schuttis”.

Och vinnaren är ... Lena S!

DEN 23.3.2013 SPRÄNGDE besöksräknaren målsnöret för 100.000 och med anledning därav lottade jag ut ett s.k. shamballa-armband via ett litet lotteri.

Femton hugade anmälde sig via kommentarsfunktionen och idag var det dags för dragning. Var och en tilldelades en siffra motsvarande de­ras ordningsföljd bland kommentarerna. Sedan lät jag en slump­tals­ge­ne­ra­tor bestämma vem som hade turen med sig och lyckotalet visade sig den här gången vara nr 12.

Och kommentar nr 12 hade Lena S lagt, så grattis Lena! Om du vill lägga vantarna på din vinst får du ta och mejla namn och adress till mig på stjarnkraft@aland.net, så kommer armbandet som ett litet brev på posten. Ett trevligbrev hoppas jag, som omväxling till trista fakturor och irriterande reklam.

Ett litet steg för en ruckelhäxa, men ett stort steg för mänskligheten

THE LITTLE SHRINK of Horror har fått stryka på foten! Efter att en strid flod av mejlkorrespondens under ett antal veckor flutit mellan Åland och Åbo har jag äntligen fått rätt; det fullständigt absurda ut­låtande som gavs som en bilaga till läkarintyget från Petrea kommer att ändras:

Hei,

Tapasimme Xxxxx:n kanssa. Nyt poistetaan suurin osa lau­sunnon tekstistä, mm. kaikki mistä puhutaan neuro­bor­re­lioo­sista. Yhteenvetoon tulee ainoastaan lause ”Den nu­va­rande symptombilden kan förklaras med neuroborrelios.” Diagnoosia Xxxxx:n lausuntoon ei tule lainkaan, koska psykiatrista diagnoosia ei todettu.

Tämä varmaan tyydyttää sinua :)

Korjattu lausunto lähetetään ensi viikolla.

På svenska:

Hej,

Jag har sammanträffat med Xxxxx. Nu avlägsnas största delen av ut­lå­tandets text, bl.a. allt där det talas om neuro­bor­re­lios. I sammanfattningen kommer det endast att stå: ”Den nuvarande symptombilden kan förklaras med neu­roborrelios.” I Xxxxx:s utlåtande kommer det inte att finnas någon diag­nos alls, eftersom ingen psykiatrisk diagnos konstaterats.

Det här tillfredsställer dig säkert :)

Det korrigerade utlåtandet skickas nästa vecka.

Drygt en månad tog det, men det var det värt. Och så skulle det då ännu en gång vara bevisat: är man tillräckligt påläst och envis går det faktiskt – mot alla odds – att påverka och att få ordergången att fun­gera. Fast det är för jä-ligt att det ska måsta vara på det här viset. Hur många orkar hävda sin rätt? Hur många kan..?

Eftersom jag numera är ordentligt luttrad kastar jag dock in en brask­lapp för säkerhets skull. Innan det korrigerade utlåtandet väl har an­länt tillåter jag mig inte att lita på att det de facto rättats helt och hål­let till min belåtenhet. Men eftersom en seger är en seger hur liten den än är, så gottar jag mig ändå åt den i förskott :o)

Äntligen kan jag flytta fokus tillbaka till att få rätsida på FPA:s bak­läng­esberäkningar av det allmänna bostadsbidraget – och Aktias märkliga manövrar när de beviljar premiebefrielse på sina frivilliga pen­sions­för­säk­ringar.

Beträffande det förstnämnda, så har JO vid det här laget ägnat femton (15!) månader åt saken utan att jag sett något resultat, annat än att vännerna på FPA har beviljats en massa tid åt att hosta upp en rimlig förklaring till att det är som det är. Det har de självfallet inte kun­nat.

Och hör ni, hur kan det få ta en statlig instans över ett år att rätta till ett fel som det tog lilla mig bara några veckor att nosa upp och kor­ri­gera? Det övergår med råge mitt lilla förstånd. Så det är nog därför jag inte är justitiekansler själv, utan bara en enkel, långtidssjukskriven, en­sam­stående, egen­företagande och medel­ålders ruckelhäxa, om ock med en relativt skarp hjärna.

[tillverkningsdag]+ [(Π×(((30÷360)×(√30²))÷360))] dagar ≈ [förväntad sista förbrukningsdag]

DEN SOM ÄNDÅ vore en yoghurt! Är man det, då tycks man kunna bli nästan hur gammal som helst utan att drabbas av några som helst ålderstecken. Bäst före-stämpeln på ens lock skulle liksom mest vara ett skämt; ett sätt för ens tillverkare att övertyga konsumenterna om att man inte längre skulle duga som föda.

Igår, den 4:e april, öppnade jag – och åt – en portionsyoghurt med bäst före-datum 20:e mars, femtonde dagen efter att den enligt märk­ningen inte längre skulle passa som mat. Behöver jag säga att det inte var något fel på innehållet?

Slutsats 1: man borde vara en yoghurt, gärna med blåbärssmak. Då skulle man vara både god och omtyckt trots att man hunnit bli gammal.

Själv är jag varken eller.

Slutsats 2: jag kan inte vara en yoghurt.

Onödig insikt.

PS. I kylen står en likadan burk till, med samma datum. Den tänkte jag vänta med ytterligare ett par veckor. Bara för att, liksom. För nog har jag väl nämnt att ”Vetenskapens värld” är mitt favvisprogram på tv och att jag i TP alltid väljer gröna NV-frågor när jag kan..? :o)

PPS. Formeln i rubriken är naturligtvis helt och hållet hittepå, om nu någon skul­le få för sig att tro något annat.

FILMTIPS Extremt högt och otroligt nära

BRA DAG IGÅR. Dags- och kvällspromenaderna längs smältande snö­diken och vägrenar gav – förutom solsken, frisk luft och benstärkning – tomglas och -burkar för 1,95 €. En tur till loppis blev en tunn, lång­är­mad bussarong till sommaren för 1,- €. Yayayay, plussaldo!!

Ett annat plus i ”dagskassan” visade sig den DVD vara, som jag och Lilla A lånade med oss hem från bibban häromsistens. ”Extremt högt och otroligt nära” (2011) kallades ifjol av DN för den bästa 11 sep­tem­ber-filmen hittills. Förmodligen med rätta.

Trots allt spelar ändå attacken mot Twin Towers en under­ord­nad roll i sammanhanget. Istället följer vi nioårige Oskar, en skärpt unge med tydliga Aspergerdrag, under tiden efter terrordådet som tog hans äls­kade pappas liv.

Det hade kunnat bli en riktig snyftare, men är det ändå inte. Åt­mins­to­ne inte för den som har egna erfarenheter av människor med As­per­gers. Och om någon, i likhet med mig, föll som en sten för ”Brokeback Mountain”, då tror jag att även den här rullen kan vara nå’t. Jag är på inget vis någon cineast av stora mått, varken när det gäller kon­sum­tion eller kunnande, men tar mig faktiskt friheten att för ovanlighetens skull ge en rekommendation.

Se den alltså, om tillfälle yppar sig!

Kreativ vårflod

TACK VARE ATT jag igår lovade modifiera ett halsband åt en kompis kom jag äntligen till skott med att tillverka ett eget av de ametister och turkoser jag köpte med mig från Madeira i november 2010. ”Bara” näs­tan två och ett halvt år försenat ...

Blingbling är egentligen inte min grej, men jag gillar lila och jag gillar turkost, så det kan väl hända att halsbandet kommer till användning vid något tillfälle.

Samtidigt som detta bijouteriska vårflöde rann till drabbades jag av en snilleblixt på virkfronten. Med utgångspunkt från kronbladen på min nykonstruerade narciss komponerade jag igår en mormorsruta med en sexuddig stjärna i mitten:

Annacarin faller förmodligen i dvala av det här, men själv är jag mäkta stolt över resultatet. Och jag har inte hittat något motsvarande där­ute, trots idogt surfande. Kanhända plitar jag t.o.m. ner mönstret nån dag när andan faller på :o)

---

COPYRIGHT
Design och fotografier/Design and photos © Nina Backlund 2013.
All rights reserved.

MÖNSTER > Virkad liten narciss eller påsklilja

 
HÄROMDAGEN SÅG JAG en så fin, virkad påsklilja inne hos Tant Grön och blev jättesugen på att göra några själv.

Men hur det nu var, så tyckte jag när jag provade att de blev lite väl stora. Det jag var ute efter var små blommor, lagom att kanske mon­tera på en dörrkrans eller något sånt. Så jag skred till verket och meck­ade ihop en egen variant, modell mindre.

Garnet är mitt vanliga ”Catania” och virknålens storlek är 3 mm. Här följer ”receptet”, och vi börjar med ”struten” i blommans mitt:

Varv 1 (bild 1 här nedanför)
Börja med att med gult garn virka 1 luftmaska (lm) + 12 fasta maskor (fm) runt en magisk ring och slut varvet med en smygmaska (sm). Hur den magiska ringen görs kan du se HÄR, men dra inte ihop den helt och hållet ännu!

Varv 2 (bild 2)
Börja v med en lm och virka 12 fm, men endast i de bakre mask­bå­gar­na (i de främre kommer du att virka blommans kronblad). Slut varvet med en sm runt den bakre maskbågen på varvets första fm.

Varv 3
Lika som varv 2.

Varv 4 (bild 3; bild 4 visar ”struten” sedd från botten)
Du virkar fortfarande fm, men baklänges: Börja v med en lm, men gör inte ett nedtag till vänster om nålen, utan runt maskbågarna på mas­kan till höger och fortsätt mot höger varvet ut. Den här bak­läng­es­virk­ningen åstadkommer den ”krul­liga kanten” runt ”strutens” öppning.

Ta av garnet och fäst.



Det var mittpartiet. Nu över till kronbladen. Byt till vitt garn om du vir­kar en narciss, annars fortsätter du med gult. Gör så här:

Varv 1 (bild 1 och 2 här nedanför)
Virka 2 fm i vardera maskbågen på mittpartiets botten och slut v med en sm (= 24 m).

Varv 2 (bild 3)
*3 lm, hoppa över 3 m och virka en sm i den fjärde*

*–* virkas sex gånger. Den sista sm gör du i sm i varvets början. Nu har du sex luftmaskbågar (lmb) som motsvarar vart och ett av de sex kronbladen.

Varv 3 (bild 4)
*1 lm
1 fm
1 halvstolpe
1 stolpe
1 dubbelstolpe
2 lm
1 sm i dubbelstolpen
1 stolpe
1 halvstolpe
1 fm
1 sm i nästa lmb*

*–* virkas sex gånger. Ta av garnet och slut v med en sm runt sm i början på varvet.



Tajta till den magiska ringen och fäst lösa trådar.

---

COPYRIGHT
Mönster och fotografier © Nina Backlund 2013. All rights reserved.
Mönstret är avsett för ditt personliga bruk och får inte an­vän­das i kommersiellt syfte utan mitt uttryckliga tillstånd, men att länka till det här inlägget är förstås tillåtet. Det är det däremot inte att olovligen kopiera min bilder.

The pattern is for your personal use only and may not be used for comm­ercial purposes without my explicit permission but you may, of course, link to this post if you like. However, to copy my pictures without asking me first is pro­hi­bi­ted.

Punktmarkerad

HOS HUDLÄKAREN FÖRRA veckan plockades hasta la vista två sus­pekta prickar bort från min smäckra lekamen, en på höger överarm och en på ryg­gen. Om prickarna är tillräckligt små lokalbedövar de och an­vänder ett specialverktyg, en sorts stans kan man säga, som på dju­pet hugger med sig sisådär en fem millimeter.

Igår tog jag bort den ena kompressen, den på armen. Visst ser det ut som någon gått lös på mig med ett vanligt hålslag? Och vilket intres­sant, übergeometriskt ärr det kommer att bli. Men jösses ändå, vilket blåmärke runt omkring! Det hade jag inte kunnat föreställa mig. Gult, grönt och lila är det, så man kan väl sägas vara påskpyntad :oD

Tänk ändå, så mycket omväxlande och spännande saker man hinner vara med om under det lilla Livet. Ännu mer spänning väntar: PAD-svaret, som är utlovat inom ett par veckor. Per brev, eftersom ÅHS bör­jat ta 10 euro betalt för ett telefonsamtal med någon läkekunnig.

Och nej, det var inte jag som föreslog snigelpost, det gjorde doktorn, som sa att det blir så dyrt annars. Min snab­ba slutsats blir därför, att inte heller han ser på den nya sam­tals­de­bi­teringen med blida ögon.

Värt att tänka på

LILLA A CITERADE nyss något hon läst på Twitter:

The number of followers you have
doesn’t make you a better person.
Hitler had millions,
Jesus only twelve.

Sant eller falskt..? I alla fall tänkvärt.

RECEPT > Пасха творожная – Paskha ... men à la ”Rucklet”

SOM EN EFTERGIFT till påsken – och inspirerad av väninnan S – fick jag för mig att laga en sats paskha^*), den traditionella, ryska påsk­ef­ter­rätten.

Paskha är i originalutförandet en onödigt krånglig godsak, som in­vol­verar sjudning av äggmassa, avrinning i ostform och en massa annat jox. Jox är inte min grej. Därför har jag tagit mig friheten att koka ihop ett alldeles eget recept, mer anpassat för den stressade nu­tids­män­niskan.

Äggen har jag frejdigt strukit helt och hållet, liksom suckat, som jag gillar lika lite som såna där äckliga cocktailkörsbär :o)

Du behöver:
1 kaffefilter stl. 1x4
1 melittatratt stl. 1x4
... eller en för ändamålet särskild form (oftast i trä)

250 g kvarg (i Finland) eller Kesella (i Sverige)
Grynost/Keso, som du först pressar till en slät massa genom en fin­mas­kig sil, går också bra att använda.
1 dl vispgrädde
1 msk strösocker
1 tsk vaniljsocker
1 dl russin – gärna blötlagda i något gott alkoholhaltigt
4 osvavlade, torkade aprikoser
0,5 dl skållad sötmandel
1 tsk gelatinpulver

Gör så här:
Vispa grädden och blanda den med sockersorterna.

Hacka russin, aprikoser och mandel relativt fint, men gillar du grova bitar så kör på det då.

Blanda kvargen/Kesellan med frukt- och nöthacket. Blanda i den vis­pade grädden.

Lös upp gelatinpulvret i en skvätt kokhett vatten och rör snabbt ner det också.

Sätt filtret i tratten och sleva upp blandningen. Ställ det hela i en skål eller på ett fat, in i kylen och vänta på att det stelnar. Tack vare ge­la­tinet uppstår ingen avrinning, så skålen/fatet är bara för sä­ker­hets skull. Better safe than sorry, heter det ju :o)

Paskhan är, även det tack vare gelatinet, färdig att servera efter en à två timmar i kylen. Glöm det vanliga ”låt rinna av över natten”!

Stjälp upp paskhan på ett fat och ta bort filtret. Garnera och servera med frukter och bär enligt egen smak, gärna färska.

*) det finns en massa alternativa stavningar på det här och det vete sjutton vilken som är rätt: paskha, pashka, pasjka, paschka, pascha eller ...