Dementi

NEJ, ÄN SÅ länge har jag inte dött. Eller jo förresten, själsligen har jag det. Kroppen är på god väg den med, men ni får tåla er en stund till. ”Ont krut ...”, ni vet.

Om vidtagande av skyddsåtgärder

NU ÄR DET bevisat. Allt står inte rätt till med mig nuförtiden. Saker som jag normalt gjort så där nästan per automatik, utan att tänka, funkar inte alls som de ska numera.

Igår skulle jag skruva ihop några ramar till mina pallkragsodlingar, för att klä dem med fiberduk till skydd mot solgass och lömska skadedjur. Detta enorma snickeriprojekt involverade in­köp av ett antal meter hyv­lat 22x22, girning av delarna, förborrning och hopskruvning av hela härligheten. För ett par år sedan hade det här tagit max 1½ timme. Igår tog det halva dagen.

När jag kånkat ut kap- och girsågen och skulle sätta igång var det t.ex. som jag aldrig kört den förbannade sågen förut. Än mindre girat hörn eller skråskruvat träbitar. Men sju sorger och åtta bedrövelser senare hade jag faktiskt lyckats få ihop de fyra ramarna:

Håll med om att det ser väldans mycket prydligare ut med fiberduk på det här sättet, än med stora sjok draperade över odlingarna!

Ytterligare ett bevis för att det går hastigt utför är den middag jag sent omsider åstadkom efter dagens vedermödor: färdiglagad, djup­fryst, vegetarisk wok. Djupfryst färdigmat! Jag?! Särskilt gott var det inte heller, men fort gick det ju. Och man kanske vänjer sig..?

Idag lär det ska vara mors dag här i Finland. Jaha, och..? Har man ing­en mor i livet längre och ingen egen familj som bryr sig ett vitten om sånt, tja, då är det en söndag som vilken som helst. Fast jag skulle ju kunna uppmärksamma dagen med att skrubba upp mig i bastun och klä mig i något annat än blåbrallor och en gammal och trasig islands­olle?

Eller också inte. Vi får väl se. Men trevlig mors dag på er, alla ni andra!