För bra för att vara sant?

VI TOG EN promenad idag, Lilla A och jag. Och kan ni fatta, solen sken som bara den!

Fastlagsbullar på jäsning, snart slut på eländet i Sotji och 649 utlån av ”60+ och singel” i sina digitala varianter – så en ska inte klaga på Li­vet just nu :o)

Ha en fin lördagkväll, allesammans!

Grr!

LILLA A HAR vinterlov just nu. Eftersom hennes dagars upphov sam­tidigt haft den dåliga smaken att bete sig som det ärkearsel han är, kände jag idag att flickebarnet behövde muntras upp så gott det nu går. Det fick bli ett sällsynt kafébesök på stan, som omväxling till mam­mas hembakta.

Här i stan finns det ett fik, som i olika skepnader och under olika namn funnits på samma plats så länge jag kan minnas. Vid min ålder är det detsamma som rätt länge. Och sagda ställe har ganska nyligen bytt ägare igen, så vi enades om att ge det en chans.

Efter en stunds velande framför glasvitrinerna lyckades vi besluta oss för en smulpaj med vaniljsås respektive ett gräddwienerbröd, för ska det vara kalorier så ska det vara väl tilltaget av varan. På prislapparna invid bakverken angavs 2,50 € respektive 2,00 €, och så en kaffe till det åt mor och ett glas vatten åt ”barnet”. Emedan det senare är gra­tis på det här stället kom jag fram till att slutsumman inte borde bli mer än 6,50 €.

– Ni fikar här, va? frågade den unga damen i kassan, när hon tagit emot beställningen.
– Jovisst, svarade jag.
– Då blir det åtta euro.

Här uppstod en häpen tystnad från min sida, eftersom jag tyckte det måste vara ett j--la högt pris på kaffet. Priset på det hade jag näm­li­gen inte kollat på den vägghängda tavlan.

– Men ... hur kan det bli åtta euro? undrade jag, och fortsatte: pajen kostar ju två och femti och gräddwienern två jämnt.
– Ja, men det är om man tar hem. Det är tre och femti och två och fem­ti om man fikar här.
– Va?! sa jag, och såg förmodligen ut som ett levande frågetecken.
– Jo, vi vill ju gärna att kunder köper med sig hem, förklarade tjejen, som om det skulle vara en självskriven förklaring.

Här kände jag hur jag adrenalinnivån sköt i höjden och jag hade liite svårt att hålla mig i skinnet. Men vi skulle ju fika för att höja humöret, inte för att jag skulle spräcka en åder.

– Jaha, replikerade jag därför helt vänligt, men skulle det då inte vara skäl att skriva ut de två olika priserna på lappen, så att kunden inte får en oväntad överraskning när det är dags att betala?
– Jaa... joo... det skulle det kanske, svarade flickan fåraktigt.
– Mm, ta och gör det inför som­maren! Annars kan jag garantera att ni kommer att ha många irriterade gäster här vad det lider. Dessutom sparar det ju er själva en massa tid om ni stup i ett slipper förklara hur priset på kvittot blir högre än det står på prislappen.
– Eh, ja, det borde vi nog göra.

***
Den här typen av prissättning är faktiskt inte tillåten enligt lag. Inte med mindre än att det tydligt informeras om saken. Men att priset på en pajbit stiger med 40 % (!) för att den intas å kaféet och inte bärs hem är ändå hiskeligt, även om det hade framgått av skyltningen.

Sen kan man ju undra varför påslaget inte är detsamma på alla bak­verk. 50 cent mer för gräddwienern är 25 %, inte 40 %.

Lilla A – som numera är i värsta kaféåldern – och jag var rörande eni­ga: på det stället blir det förmodligen inte så många fler besök.

Sista paret ut?

MED DEN TILLTAGANDE vårsolen avtar lusten att sitta på rumpe­stum­pen i soffan och sticka, så det är möjligt att det här blev sista pa­ret ut för denna gång. Men nu har jag ju fått knix på det hela, så det blir säkert fler framöver ”om en får leva å ha hälsan”.

På tal om något heelt annat, så läste jag i morgonens ledarstick i ena lokaltidningen, att det vore på sin plats med obligatorisk skolning av alla kommunalt för­troen­devalda, i akt och mening att stävja den es­ka­lerande mängden guds­nådeliga klavertramp som görs.

Hear, hear! säger jag till det. Jag vill dessutom gärna späda på med, att det borde vara lika självklart att de som ställer upp till val på högre nivå (lagtinget på Åland, riksdagen i Finland) först måste skriva ett god­känt högskoleprov innan de kvalificerar sig såsom valbara.

Herregud, det handlar ju faktiskt om att fatta tunga beslut som berör så otroligt många människor. Det minsta man kan begära är väl än­då, att den som förlänas så mycket makt bevisligen besitter åtminstone gymnasiekompetens! Det här innebär ju inte att man måste ha en gym­nasial utbildning, enbart att man på sätt eller annat inhämtat kunskap som motsvarar en sådan.

Om det här med ålder

I FÖREGÅENDE INLÄGG misstänkte jag att åldern börjar ta ut sin rätt. Jag ber om att få revidera detta. För inte kan man väl vara gam­mal om man gillar musik av typen här nedan? Hip-hop när den är som bäst och av finländskt ursprung, tro’t den som kan!



Och när vi nu en gång är inne på den musikaliska linjen lägger jag in Finlands bidrag till årets ESC också:

Februariblues

FEBRUARI ÄR INGEN bra månad. Inte för mig i alla fall. Varken vinter eller vår, bara grått och mörkt. Hela tiden. Det är samma visa varje år: jag tappar liksom styrfarten helt och hållet.

Igår gjorde vi ett tappert försök att pigga upp oss här i ”Rucklet”. Spe­cialpris på Ida Red -äpplen resulterade i en riktigt lyckad kaka och till den en riktig vaniljsås, kokad på spisen och inte hälld ur en tetra eller uppvisad av innehållet i en påse.

En tillfällig humörhöjning kunde noteras, men nollställdes lika snabbt av Svea rikes tredje mellouttagning. Att låten med Dr. Alban och Jessi­ca Folcker inte gick vidare till finalen i Globen, vad liknar nu det egent­ligen?!

Alltså helt allvarligt nu: är det ett påtagligt tecken på stigande ålder, att man tycker att det ska finnas rytm, melodi och trallvänlig refräng i ett Eurovisionbidrag? Och varför skriker alla sångare numera? En re­dan från början me­dio­ker låt blir inte bättre av att den framförs i 120 decibel.