Nej, nu blommar det ... i OKTOBER!

GÅR VI MOT ett lika milt vinterhalvår som ifjol ..? Det verkar inte bättre, när en självsådd solros bestämmer sig för att slå ut i slutet på oktober! Den växer precis under mina fågelmatarsfärer, så därför har det regnat ner både talg och frön på den von oben.

Och inne i Glaspalatset är det precis lika knasigt. Där står nämligen non-hybridchilin ”Nigel's Outdoor Chili” och mognar för fullt. Precis bredvid, men inte i bild, har jag fortfarande spetspaprikor att skörda. Weird.

Vad som är ännu mer weird är att en självsådd lejongapsplanta, som stod grön och fin inne i växthuset hela fjolvintern, fortsätter att växa, frodas och blomma hej vilt.

Och ovan på det sätter mina krukodlade dahlior, som jag med nöd och näppe hann rädda undan den hittills enda frostnatten för några veckor sedan, nya knoppar. Det är kul, för nu kan jag konstatera att åtminstone en har en an­nan färg än citrongul!

Men fy annars, vad jag börjar känna av mörkret ... Knappt hinner man gnug­ga gruset ur sina skumma blå innan det känns som natten lägrar sig över alltsammans igen, trots att det fortfarande är låångt till vintersolståndet. Man borde kanske införa dagliga experiment med lite olika varianter av glögg på egenpressad äppelmust, bara för att göra transportsträckan lite uthärdligare ..?

Som tur var finns alltid Wordfeud att ta till när det inte går att göra så myck­et annat i dessa mörkertider. Fast jag måste snart börja se mig om ef­ter en beg. surfplatta, för anamma vad det tar på ögonen att sitta och pilla på smartfånens miniatyrskärm!

”Slutklämmen” på årets äppelsäsong

RESERVDELEN TILL FRUKTPRESSEN kom hem igår, så kvällen var vikt för pressning av äppelmust. Den här gången fungerade allt klanderfritt och fram­åt ettiden på natten skruvade jag korken på den sista flaskan. Mer­par­ten är råmust, som åker i frysen i PET-flaskor, men jag pastöriserade också c. 5 liter, bara för att inför framtida pressningar undersöka vilken hållbarhet man då får.

Kulören ändrar dock. Det pastöriserade till vänster, råmusten till höger.

Ungefär åtta deciliter råmust satte jag undan för att testa reducering till si­rap. Här står kastrullen och bubblar glatt på spisen:

Ungefär en och en halv timme senare hade mängden reducerat ner till cirka en deciliter en trögflytande sörja, syrlig och med en distinkt smak av äpple och lite kanel, för jag lät en stång koka med ungefär halva tiden. Med facit i hand hade det räckt med mycket mindre reducering, för nu är konsistensen inte flytande utan mer som gelé – men helt utan några som helst tillsatser.

Mitt i sirapskoket vittjade jag postlådan. Som tur var inga räkningar idag, men ett stort, brunt paket från en annan öbo, Kerstin på Öland. Eh? tänkte jag, något brydd. Käraste Kerstin hade i och för sig tidigare under hösten lovat mig frön från praktvädd och blåparasoll, men en förpackning av den här dimensionen ..?

Och si, i paketet låg – förutom fröna – både garn och broderi, som Kerstin påstår att hon inte har glädje av själv. Vilken hjärtevärmande överraskning! Så jag kan inte annat än niga och tacka, både för nästa sommars bloms­ter­fäg­ring och den stundande vinterns hantverksfröjd? TACK! ♥

Dagens verkliga slutkläm blir en bild på min ostmacka, för nog är det sen ändå en yn­nest att i slutet på oktober ännu kunna skiva upp egenodlad spets­paprika på smörgåsen!

Scheisse, nu kom den!

SENT IGÅR KVÄLL övervägde jag om jag skulle ta och flytta mina ter­rass­krukor med dahlior in i Glaspalatset, men valde att låta bli. Väder­prog­no­sen hade ju faktiskt inte varnat för frost.

”Lita på din magkänsla!” brukar jag alltid säga, så varför gjorde jag inte det?? För inatt kom den, den första köldnatten. Nu är det bara att vänta på att blomstren lägger sig slaka ner över krukkanterna :o(

Nu när jag faktiskt är pensionerad skulle det kanske vara läge att börja gö­ra allvar av tidigare skämt om att flytta till varmare breddgrader ..? Redan Danmark eller Holland skulle vara tillräckligt långt ifrån den åländska vin­tern. Ja, rentav södra Sverige, när jag tänker efter! Växtzon 0 vore dröm­men. Eller är 0 detsamma som öken ..? I så fall räcker det med Zon 1 :o)

Oflyt De Luxe

DET HÄNDER SIG stundom att det finns anledning i att gnissla tänder. Ett sådant tillfälle är när man precis på slutrakan av ett parti Wordfeud skulle haft möjlighet att få ut alla sju bokstäver – göra en s.k. rullning – om där bara hade funnits en öppning någonstans. Grr...

Hur det slutade? 439-440 till min motspelare *gnissel-gnissel* ;o)

Men varför gråta över spilld mjölk, när hösten bjuder på ett underbart vä­der denna söndag? Nä, ut på gården och dona istället! Det finns t.e.x. säck­vis med cembrabarr att kratta ihop efter den gångna veckans storm­vindar :o/
 

När det går som en dans blir Livet lite lättare att leva

ETT PAR STICKETOVADE vantar till, ett par svarta, har jag fått gjorda. Och med dem tar jag en stunds paus från vantstickandet, även om jag nu­mera, efter att jag lärde mig sticka vantar på rundsticka, tycker att det är helt okej att sticka t.o.m. tummar.

Men än är det inte riktigt dags för enbart inomhussysslor, eftersom träd­går­den ska städas och ”stängas” för vintern. En ny sak jag lärt mig i år är att man ska klippa ner pionerna nu, inte på våren. Det är alltså uppdraget för dagen. Plus att ta in lite mer blomster medan det ännu finns att ta av.

Ha en trevlig helg! Själv ska jag under veckoslutet träna på den nya line dance-dansen vi lär­de oss igår:

”Chips happens!” sa Ruckelhäxan

MAN SKA INTE glömma sina plåtar med blivande fruktremmar i ugnen för länge. Då går det så här, man får chips istället för sega och mjuk remmar:

Men de är ätbara de med, liksom de lustigt formade busktomaterna på kvis­ten herr K hade med sig häromdagen. Sorten lär ska vara 'Heart­break­er', som dessvärre är en F1-hybrid. Att ta vara på frön från någon av fruk­terna lär därmed inte vara värt besväret.

Attans, vet ni, vad jag har börjat fatta agg mot allt som det står ”F1” på!

Men nu måste jag rusa iväg till matbutiken för att avvärja en hotande ka­tastrof:

Kaffet är slut!!

Så kan det gå när Ruckelhäxan hittar på

HUR DET NU kom sig, så fick jag imorse en i mitt tycke briljant idé: jag skulle sticka mig ett bälteshölster för min sekatör och filta det i maskin.

Lite mätande och räknande och fibblande senare var det färdigt. Så här i ofiltat skick ser det ju lite lustigt ut, men jag tror faktiskt att slutresultatet kan bli riktigt bra :o)

Men snacka om att få knasiga idéer, va?

Både dies und das så här på höstkanten

DE FÖRRA VANTARNA jag stickade för att tova i maskin blev aaningen stora, så nu gör jag att nytt försök. Helröda blir det den här gången och de befinner sig i skrivande stund i tvättmaskinen.

Rött är också mitt rådhusvin, som äntligen, efter en sommar med ihärdig punktbevattning i PET-flaskan som syns till höger om plantan, börjar ränna iväg lite grann på höjden. Men vilken röd färg, va? Föreställ er hur läckert det kommer att bli den dag när – om – vinet har täckt in hela den döda lärkstammen!

Brist på livskraft är det däremot inte hos min cembratall. Gudihimlen, så gargantuensiskt mycket kottar det blir i år igen ... Är det verkligen säkert att ingen vill hämta någon säck med detta utomordentlig, helt ekologiska brastände?? Kolla bara, så kådiga kottarna är!

Och så var det de baltiska vindruvorna på sin spaljé utanför Glaspalatset. De börjar faktiskt vara mogna nu, men klasarna är inte så många och dru­vorna är små med oproportionerligt stora kärnor. De är bökiga att äta pga kärnorna och lämpar sig därför inte heller att torka till russin. Så vad ska man egentligen göra av dem ..? Liksom bloggvännen Lena undrar jag om någon har ett bra tips på vad de lämpar sig för.

”Rucklet” Goes Asian

JAG PROVADE IFJOL, med klent resultat. I år trodde jag att jag sått för sent och förväntade mig inget resultat. Men tji fick jag! Kolla så frodig min asiatiska kålblandning i pallkragslådan med byggplastklätt lock har blivit! Frisésallaten växer också hyfsat och både roman- och vintersallaten ­de med, om än något långsammare än asiaterna.

En annan asiat som tycks gilla läget vid ”Rucklet” är den japanska humlen. De två plantor jag satte i årets nya rabatt på husets norrsida har vuxit till sig som bara attans. Faktiskt mycket mer än den helt vanliga humlen, som klänger på stören i mitten. Ska bli kul att se om japanerna behåller sin led­ning även nästa år.

Sen kan jag bekänna att jag har gjort ett gruvligt avsteg från min vanliga, ekologiska linje. Jag har många gånger varit sugen på att prova det lov­or­dade vetemjölet Manitoba Cream, men inte kommit mig för. Dels är det ju inte ekologiskt och dels är det bra mycket dyrare än andra sorter. Men nu for plötsligt Fan i mig och jag köpte en tvåkilospåse.

Och vilket mjöl, hörni! Jösses, så det jäste! Jösses, så luftiga och fina mina surdegslimpor blev!

Men nu blir det ryggläge igen. Dagens snurrsession satte i för ett par tim­mar sedan och nu orkar jag helt enkelt jobba mot det längre.

Lite ”solsken” – men också ”regn”

JAA, I ÅR gick det enligt förväntan! Idag spräckte jag frögurkan av non-hybriden 'Wautoma' och det fanns gott om frön. Dessa ligger nu i blöt för att det geléaktiga höljet som omger varje frö ska lösas upp.

Inte helt enligt förväntan blev däremot de färdigfiltade vantarna, som inte krympte fullt så mycket som jag räknat med. De är därmed för stora för mig själv, men passar en större damhand eller liten herrdito. Finns i bu­ti­ken på Etsy.

Och idag mår jag riktigt pyton. Det snurrar i skallen som aldrig förr och känns som något stryper blodtillflödet upp i skallen; som om cirkulationen inte funkar som den borde. Så nu skiter jag i precis allt annat – även det nödvändiga intaget av föda – för jag bara måste lägga mig platt på rygg och vänta på att det förhoppningsvis går över. Äta kan jag göra lika bra en annan dag.

Om när det är storleken som räknas

JAG HAR UNDER den senaste veckan roat mig med att sticka ett par van­tar av samma ”Lima” från Drops som jag använt till mina Hoorfies.

De blev ganska stora ;o)

Men det ska de vara, för de ska nu filtas i tvättmaskinen tillsammans med annan kulörtvätt. Har jag räknat rätt kommer de att bli av alldeles lämplig damstorlek när de krympt färdigt. Om inte, så blir det antingen herr- eller barnvantar istället :o)

Medan maskinen jobbar på ska jag sätta igång med ett syltkok, bara så du vet, Annacarin. Och bröd måste bakas också, för nu har jag ätit knäckebröd i ett par veckor och känner verkligen suget efter riktig surdegsmacka.

Septembersysslor

HUR OGÄRNA MAN än vill att det ska vara så, så kommer hösten emot nu. Och med hösten kommer höstsysslor, framför allt i trädgården.

Jag har under den senaste veckan ägnat mig åt att tukta mina äppelträd, som faktiskt börjar se riktigt presentabla ut nu. Tre av dem är det tredje året jag friserar med ordning och omsorg, det fjärde fick i år sin första, re­jäla släng av både sekatör, gren- och motorsåg i förrgår.

Varje gång jag ägnar mig åt sådant här, som resulterar i högar med kvistar och grenar, skänker jag en tanke av oerhörd tacksamhet till Marilla. Utan henne hade jag varit utan Konrad, min flistugg, och stått mig slätt.

Med hösten följer också att bl.a. Victoriaplommonen mognar. Ett under många år träget bortplockande av alla frukter som angripits av monilia ver­kar så smått ge resultat ... eller så är det bara den osedvanligt torra och heta sommaren som gjort sitt. Hur som helst blir det mycket fina plommon i år. Mycket mer än jag själv har möjlighet att ta tillvara.

Så under veckoslutet erbjuder jag självplock för 2€/kilo. Stegar av olika höjd finns att tillgå, men man får ta med egen påse att plocka i. Den som är intresserad ombeds höra av sig, så att vi kan komma överens om tid­punkt!

Gud i himlen, så jag skämmer bort mig!

”HERREGUD, RÄCKTE DET inte att hon lagt ut pengar på en ny se­ka­tör bara för en stund sedan? Måste hon verkligen kosta på sig en bra planteringsspade också?!” kan jag tänka mig att det finns ett antal människor som skulle vilja utbrista, när jag nu berättar att en brons­spa­de från England har gjort entré i ”Rucklet”.

På denna t.v. outtalade fråga vill jag svara: ”Ja, det måste jag!” för förutom hantverk i alla möjliga former har jag ett enda stort intresse här i Livet och det är min trädgård. Fast det är väl kanske också en form av hantverk?

Under de nio somrar jag haft den, trädgården, har jag varit helt till­freds med fyn­da­de, bättre begagnade redskap eller billiga grejor i plast. Men när det kommer till planteringsspadar nådde jag för någon vecka sedan en vänd­punkt, när jag bröt av skaftet på Fiskarsspade nr 3 denna som­mar! Grrr...

Priset för denna handgjorda metallspade anses väl av vissa som högt. Men för kostnaden av c. 4,5 Fiskarsplast har vi här ett redskap som a) har 25 års garanti och b) går att slipa, så att det blir riktigt vasst. För säg, vem avskyr väl t.ex. inte att försöka plantera lök i gräsmattor, när det är hopplöst att komma igenom rotlagret?

Nytta kommer den att få göra redan idag, för si, jag har skämt bort mig ytterligare. På en av handelsträdgårdarnas höstrea fyndade jag mig igår för halva priset en Sambucus nigra av sorten ’Black Lace’, som jag suktat efter i flera år. Denna flädervariant har ett tunnflikigt, mörkt och mycket dekorativt bladverk och blommar med rosa blommor.

Hoppas den växer fort :o)

Mödan värt!

DET TARVDES SÅVÄL en hel del räknande, en del provstickning, byte av stickgrovlek, ett par upprivningar och en del nedsliten tandemalj, men till sist fick jag till det som jag vill ha det med höstens första stick­projekt, en formstickad vinterscarf som knyts i nacken.

Den är stickad i ett garn som heter ”Lima” från Drops, en blandning av vanlig fårull (65%) och alpacka (35%). Knappt 150 gram är åtgången.

Nu när jag fått ordning på maskor, minskningar och ökningar ska jag kanske försöka skriva ner det i mönsterform också? Annars lär jag inte kunna reprisera det hela :o)

Huruvida jag kommer att kunna reprisera mitt livs första dahlior nästa år vete katten. Men de jag frösådde i våras är nu samtliga planterade i krukor. De som stått i en rabatt och inte velat växa flyttade jag så sent som i förrgår och kunde då konstatera att de faktiskt, sin litenhet till trots, ändå hunnit producera knölar under jord. Inte stora, men de finns!

Däremot tror jag inte att de kommer att hinna blomma i år, så jag får nöja mig med att en lyckats med det konststycket. Fast det hade varit kul att få veta vilka färger de har. Tänk om alla är gula?!

Skulle det möjligen vara värt att flytta in dem i Glaspalatset när kylan kommer ..?

Slutsats

MIN NYA SEKATÖR har anlänt. Huruvida jag är belåten med in­ves­te­ringen eller ej? Tja, låt mig sammanfatta det så här:

»Från och med nu
kommer aldrig en
Fiskarssekatör
av plast i min
hand igen.

Because I’m worth it.»

– Ruckelhäxan, augusti 2014 

Om hurusom sommaren 2014 lider mot sitt slut

I FÖRRGÅR TRÄFFADE jag min doktor och hade därför igår morse det oerhörda nöjet att besöka sjukhuslaboratoriet igen för att ta en hel radda prover, däribland en del som krävde att jag skulle vara fas­tan­de. Eftersom jag sovit som en kratta och ovanpå det därmed inte fick mitt morgonkaffe fick jag resten av dagen dras med en liten, men väl­digt påfrestande huvudvärk. Sånt är blä.

Trots det fick jag iväg bilen till verkstad för att få en s.k. under­vis­nings­broms installerad (för att helt självpåtaget ägna mig åt mängdträning med Lilla A, som annars lär sig bilkörning och regler i riktig trafikskola), garnköp avklarat, mat handlad, bilen tankad, räkningar betalade on-line, komposthinken tömd, jätteruggen med överblommad oregano nedklippt och ett drygt halvkilo rabarber skördad.

Inte mycket att hänga i julgranen, men på kvällen kändes det som jag uträttat storverk.

Så känns det faktiskt också när jag nu kan begapa min allra första frösådda dahlia i blom, även om den bidde citrongul som bara den och alls inte är en färg som jag egentligen vill ha. Men denna, som växer i kruka, blommar! Det gör däremot inte övriga plantor, de som står i en rabatt. Borde jag gräva upp dem, sätta dem i krukor och flytta in dem i Glaspalatset kanske ..? Något dahliaproffs som kan ge mig råd??

I Glaspalatset har det f.ö. inte varit en direkt lyckad odlingssäsong. Jag var snål i våras och köpte vad som kallades för ”naturgödslad plan­te­ringsjord” till ett facilt pris utanför en livsmedelsbutik. Bah! Mycket till planteringsjord var det inte, mest torv skulle jag tro, och varken to­ma­ter eller gurka har vuxit som de borde.

Men en bamsig frögurka av non-hybriden 'Wautoma' blir det åt­min­sto­ne. Och en annan non-hybrid, 'Nigel’s Outdoor Chili', ger en acceptabel skörd.

En besvikelse är också zinnian jag sått och som enligt fröpåsen skulle vara läckert limegrön. Ha, inte mycket! Pissigt blekgul är nog en färg­an­givelse närmare sanningen :o(

Idag är det ömsom ösregn, ömsom uppsprickande molntäcke. Man hin­ner väl knappt ut på gården innan det häller ner igen? Så jag hålls nog inomhus idag, kokar rabarbersylt, stickar några varv och be­grun­dar det faktum att det idag gått en hel arbetsvecka till utan någon res­pons från någon av nu fem adressater inom land­skaps­för­valt­ningen.

Det är inte omfånget som räknas, det är den höga envishetskoefficienten

VI SOM HAR trädgård har väl alla lite till mans varit med om att få få­gelfrösolrosor någonstans på gården. Vid ”Rucklet” händer det nästan varje säsong och så även i år. Några stycken riktigt välväxta har jag i en rabatt, men den här, den tar priset.

Rätt upp ur halvmeterslagret med grus har den vuxit och blommar som bara den, sin ytterst anspråkslösa höjd över havet till trots, som ett yt­terst levande bevis på att man med jävlar anamma och envishet nog kan komma någonvart här i Livet!

Envisa är också mina för året nya jordgubbsplantor i en av pall­krags­lå­dor­na. De gav hyfsad skörd och envisas med att producera nya gubbar trots att vi dinglar i sluttampen av augusti.

Mot bakgrunden av dessa två företeelser vill jag avsluta dagens inlägg med ett meddelande till alla insyltade i soppan med det allmänna bo­stadsbidraget i Finland, ingen nämnd och ingen glömd:

Jag är precis lika envis.

Även om lagstiftningen mitt i allt (som ett i sanning märkligt sam­man­träf­fande) är på väg att uppdateras fr.o.m. 1 januari 2015 ger jag mig inte i den här frågan. Inte förrän någon behagar stryka på foten och erkänna att jag har rätt och att de gjort fel.

Ponera att någon haft förstånd nog att göra så ända från scratch, då det hela började för snart tre år sedan. Fatta hur mycket lindrigare det hade varit för alla parter! För att inte tala om hur mycket statliga re­surser – såväl pekuniära som räknat i arbetstimmar – man kunnat spa­ra på att inte hiva denna heta potatis kors och tvärs i maktens kor­ri­do­rer.

Jag undrar ibland hur högt priset för den här komiska långdansen har hunnit växa sig till vid det här laget. Visserligen inte lika kopiöst stort som totalsumman av de bostadsbidrag som FPA snuvat tusentals fin­ländare i s.k. ut­satt läge på genom årtiondena, men säkerligen rätt avsevärt, med tanke på hur många instanser som varit med och vevat några varv med sleven.

Det goda Livet

DEN BLEV BÅDE lyckad och god, citronmarängpaj nummer två jag gjort i hela mitt liv. Tack till en kille på YouTube, efter vars instruktioner jag utan problem lyckades kavla min smördeg till pajskalet alldeles rund och fin! YouTube är en guldgruva, så är det bara. Självaste paj­receptet hittade jag hos ICA

Dagen efter pajfrosseriet var det dags att fira lite till. Godaste vännen S fyllde år och måste förstås uppvaktas. Vi är båda i den åldern när man faktiskt har allt man behöver, så det blev ingenting mer än en bu­kett av blommor från ”Rucklets” trädgård. För hållbarhetens skull ar­ran­gerade jag den i en kruka med uppblött oasis och en äkta florist skulle antagligen få men för livet av slutresultatet ...

Men man tager vad man haver, och emedan jag inte har några oänd­li­ga fält av varken det ena eller det andra måste det av praktiska skäl bli ett sånt här hopkok: limegrön solhatt, röd solhatt, häckspirea, le­jongap, gullris, sommaraster, skir ruta, några ringblommor och styv­nack­ade zinnior i en salig blandning:

Zinnia odlar jag enbart för buketters skull, för jag gillar egentligen den­na väldiga stela och lite avvisande blomma lika lite som jag gillar ta­ge­tes, som i sina vanliga former ser rent ut konstgjorda ut. Men i bu­ket­ter gör de sig fint, zinniorna! Och tittar man riktigt nära, då har de ett fantastiskt mittparti (se bilden).

Idag är det dock slut på firandet. Jag har börjat morgonen med ett mejl till Ålands landskapsregering. Denna gång även till den officiella registratoradressen, så att det en gång för alla verkligen ska komma att bli diariefört. För si, det har nu gått två månader sedan jag första gången frågade om den märkliga överföringen att mitt bo­stads­bi­drags­klagomål till FPA på Åland och en månad sedan jag upprepade den för första gången.

Samma mejl har f.ö. gått som kopia till Nya Åland också, även om hop­pet för länge sedan har farit att någon samvetsgrann journalist skulle ta sig för att gräva i missförhållandena.

Och med denna administrativa syssla avklarad är det gården som gäl­ler. Jag hämtade hem mera stenar igår, för att få den sista biten av rabattkantningen slutförd.

”Det tar sig!” sa amatörträdgårdsmästaren

DET BLEV EN kant av natursten runt den nygamla rabatten intill Glas­palatset. En rabatt som med tiden tydligen ökar i omfång. Det började rysligt anspråkslöst i juli ifjol, när jag blev tvungen att grä­va upp en liten, liten yta för att ha någonstans att sätta några små brä­ken­plan­tor jag fick av väninnan S. Ett gäng hostor hamnade där samtidigt.

Nåja, runt en månad senare fick jag ett nytt grävryck och utökade området att omfatta Glashusets hela ena långsida. Så har det sett ut ända tills nu, när utrymmesbehovet ännu en gång gjorde sig påmint.

Min trädgård är definitivt ingen mönsterträdgård på något som helst vis, så jag tycker att den här typen av kantning passar ypperligt in i den något bohemiska och oplanerade stil den har. Om man nu alls kan prata om ”stil”.

Krukhortensiorna är nu planterade där, liksom en minimal azalea och de två blekrosa morsdagsrosor jag haft växande i en av pallkragarna. De sistnämnda visade sig nu när jag tog upp dem att bestå av fler plantor per kruka, vilket jag inte lade märke till när jag grävde ner dem i våras. Den ena av plantorna var egentligen fyra stycken!

***
Under veckoslutet blir det eventuellt lite bageriverksamhet här i ”Ruck­let”. Jag har nämligen lovat mig själv att slå på stort och laga en riktigt smarrig citronmarängpaj de luxe när min romandebut, ”60+ och singel”, lånas som ljud- eller e-bok för 1.000:e gången. Ett enda lån till så är jag där :o)

Ruckelhäxan utvidgar

FÖR EN VECKA sedan tog kompisen P och jag en kvällspromenad. På hemvägen passerade vi ett begagnat plastsjok som låg och skräpade i en dikesren.

– Men du, är inte det där sån där UV-beständig byggplast ..? undrade jag.
– Jomenvisst är det det! instämde P.
Varpå jag resolut röck åt mig den smutsiga plastbiten, vek ihop den och bar den med mig hem.

Dagen därpå tog jag bort den trasiga fiberduken från en av mina ra­mar, som fungerat som lock på vårens pallkragsodlingar, och stansade dit den nu tvättade plasten istället. Perfekt!

Asiatisk kålblandning, friseesallat, romersk sallat och vintersallat är nu sått i en av lådorna. Bara fiberduk skulle inte räcka nu när nätterna börjar bli rätt svala, så den där biten plast dök upp som på beställning och ombesörjer en mera konkret växthuseffekt. Och gratis är som be­kant oerhört gott ;o)

Allt utom vintersallaten har grott. Men hur mycket det hinner växa vete sjutton, eftersom jag de facto kom mig för att så lite väl sent på som­maren.

I sommar har jag haft två hortensior, en hyfsat stor och en ganska liten, i krukor i trappan upp till ”Rucklets” terrass. Men där kan de ju inte bli över vintern och i någon befintlig rabatt finns det helt enkelt inte plats att gräva ner dem. Så igår var det bara att sätta igång att gräva upp en ny odlingsyta intill Glaspalatset.

Men hu, så tungt det är den här gången ... Antagligen är det viktraset som gör att jag är helt kraftlös i kroppen. Numera finns det inte en till­stymmelse till fettdepå som systemet kan omvandla till energi för att försörja den arbetande muskelapparaten. Tur i oturen då, att det reg­nat så onödigt lite i sommar, för snustorr sandjord är lättgrävd.

Och torrt är det i marken. Torrt så att det dammar när man lyfter på en uppgrävd bit grässvål. Att det regnat både i förrgår och igår märks överhuvudtaget inte :o(