Om det där med att delad glädje är dubbel glädje

DET HÄNDER IBLAND att jag drabbas av melancholia horti, träd­gårds­melankoli. Jaha, och vad är nu det för något? undrar väl en del av er. Jo, så här är det:

Visst njuter jag i min ensamhet av min trädgård, men allt emellan sak­nar jag möjligheten att få dela glädjen – och alla vedermödor, icke att förglömma – med någon annan. Som igår till exempel, när jag faktiskt tillät mig en stunds stillasittande medan jag studerade den ena kråk­ungens förehavanden och beundrade den nyss utslagna blomningen hos min ena rhododendron.

Nåja, det är som det är med den saken och i långa loppet är det inget att hänga läpp över. Det gör jag för övrigt inte heller över att min krus­bärsbuske verkar må bra i år och har satt mycket frukt. Så G, här är bildbeviset för att din gåva lever och har hälsan!

I förrgår plockade jag förresten in årets första, lätt bohemiska gårds­bukett. Men i köket, där jag vistas mest och vill ha mina snittblommor, är det trångt på bordet. Fast någon lag som säger att vaser måste stå på bord finns det ju inte, så det fick bli fönsterhäng istället :o)

Slutligen tänker jag dela med mig av ett tips jag hittade på nätet, för det är säkert fler än jag som är galna i att ta sticklingar av både det ena och det andra – med varierat resultat. Så här lyder receptet, i fri översättning från engelskan:

”Du kan lyckas bättre med sticklingar genom att använda rot­sti­mu­le­ran­de hormon. Har du bara tillgång till ett pilträd kan du lätt och gratis göra ditt eget! Vilken sorts pil (Salix) som helst fungerar och penntjocka kvistar, som klipps i små bitar, verkar vara det som fun­gerar bäst.

För en universallösning som fungerar för allt lägger du 2,5 dl klipp i 2 liter varmt vatten och låter det dra i två dagar. För ett starkare tonikum använder du helt enkelt mer kvistklipp till samma mängd vatten. Är du otålig och vill skynda på processen använder du ko­kande vatten istället för bara varmt. Då räcker det med att låta det dra över natten.

Använd det färdiga medlet direkt och gör en ny sats varje gång el­ler häll ditt tonikum i en tätslutande behållare och förvara det i ky­len. Förvaras det kallt är det användbart i c. två månader.

Det är ännu lättare att använda pilvatten än att tillverka det! Ställ dina sticklingar i tonikumet över natten eller jordslå dem direkt och vattna med medlet. Två vattningar borde vara tillräckligt. En del sticklingar rotar sig direkt i en burk med pilvatten och det fun­gerar också jättebra för redan rotade plantor; vattna dem med medlet när du planterat ut dem.

Prova det här nästa gång du får en bukett rosor. Rätt vad det är har du en vacker rosenbuske eller två!”

Ut och nagga av korgpilarna nu, Ruckelhäxan! Imorgon ska de ny­plan­te­ra­de tremastarblommorna få sig en rot-boost. Trevlig helg, al­le­sam­mans!

Jag, en ofrivillig dagistant

DET HAR HELA tiden funnits kråkor här runt ”Rucklet”. Stora, väl­ma­tade saker, som låter som tungt lastade transportflyg när de landar på takplåtarna och klampar runt så det hörs som jag har en trupp hol­länds­ka träskodansare på träningsläger uppe på taket. I år är det dock första gången de har satt ungarna i dagis här på gården.

Hela dagarna spankulerar de duniga små omkring eller sitter upp­flug­na på mina skruttiga trädgårdsmöbler, där de t.o.m. tar sig en tupplur mellan varven. Igår upptäckte en av dem att det intilliggande få­gel­badet faktiskt är tänkt för just detta, ett dopp. Det blev ett himla plas­kande och ungen såg ut att ha jätteroligt.

Putsnings- och torkningsproceduren var underhållande den med. Få se om det blir repris idag? Och så undrar jag väldeliga vart de tar vägen till natten, ocertifierade flygare som de ännu är.

Den här tiden, veckorna före midsommar, borde man egentligen vara utomhus dygnet runt för att inte missa en endaste minut av allt det fina. Tyvärr har jag en tendens att vara lite för prestationsfixerad när jag vistas i min trädgård. Det är ogräs som ska rensas, klätterväxter som ska stöttas, nyplanteringar som behöver vattnas, gräs att klippa ... ja, hela tiden är det något att göra.

Kommer det månntro en dag, när jag utan dåligt samvete klarar av att slå mig ner någonstans i halvskuggan med en god bok, en termos kaf­fe och något gott till det utan att någon minut senare vara uppe och hoppa igen ..? Ärligt talat, jag hyser starka tvivel.

Här var’e tillökning!

DET GÅR HETT till här vid ”Rucklet” just nu. I holkarna är det full rulle, igår drullade det två nyss flygga, duniga kråkungar omkring på moss- & gräsmattan och ”i spenaten” jobbas det för högtryck med att säkra arternas fortbestånd.

Grannen R gräver i sin träd­gård så det står härliga till. Kirskålen ska bort och som en positiv bieffekt spiller det över ädlare saker på mig. Redan tidigare i år fick jag en namnlös, rosa pion av honom och den har fått sällskap: en blå respektive en vit klematis, en vit, likaledes namnlös, doftande pionsort med en rotklump stor som ett barnahuvud och – det bästaste bästa av allt – en DILLPION!!

Den sistnämnda slokar dock betänkligt med huvudet, så vi får väl se hur det går med den flytten. Plantor av tremastarblomma har jag ock­så blivit lovad, så det blir mera grävning även för undertecknad.

Den blå klematisen (någon som vet namnet?) formligen forsar upp längs farstubron hemma hos R. Å... så vill jag ha det vid ”Rucklet” ock­så! Uppåt terrassen ska den klättra hos mig. Den vita – även denna utan namn – ska få samsas med rådhusvinet om det döda lärkträdet.

I pallkragarna växer det med önskvärd fart nu när det väl kommit igång. Och tänk, igår kunde jag skörda de första majrovorna! Skivade lövtunt och marinerade ungefär en halvtimme i saft och lite rasp från en halv citron, olivolja, salt, peppar och timjan blev de ett fräscht till­behör till laxbiten och nypotatisen.

Den vita ”klumpen” högst upp på tallriken är mitt livs första, egen­hän­digt tillagade, pocherade ägg. Perfekt blev det inte, men det funkade i alla fall :o)

PS. Imorgon tänker jag ha loppisen öppen igen. 18:00-20:00 är det som gäller.

Edit 05.06.2014:
Den blå klematisen skulle möjligtvis kunna vara en svensk atra­ge­ne­sort från 1950-talet som heter 'Cyanea'. På bilden jag hittade HÄR är det i alla fall väldigt likt.

Rabarbersylt på ”Rucklets” vis

 

RABARBERPAJER I ALL ära, men attans så gott det blir med sylt ko­kad på rabarber! Fräscht syrlig blir den och är god till nästan vad som helst, utom möjligtvis sill och potatis ;o)

Enkelt är det också. Proportionerna mellan rabarber och socker är 1:0,6 och så behöver du en liten, liten skvätt vatten i kastrullen, så att sockret löser sig lättare.

Gör så här:

Skala grova rabarberstjälkar om de hunnit bli träiga. Skär rabarbern i centimeterlånga bitar och lägg dem i en kastrull. Om du har 500 g ra­barber multiplicerar du med 0,6 och ska således tillsätta 300 g socker. Till rabarbersylt använder jag f.ö. inte syltsocker.

Blanda rabarberbitarna och sockret och sätt till den lilla skvätten vat­ten. I det här exemplet räcker det med 1 msk. Koka på svag värme utan lock i ungefär en halvtimme, ännu längre om du vill koka sönder rabarbern helt och hållet. Ska du förvara sylten länge bör du tillsätta konserveringsmedel, t.ex. Atamon. Dosera enligt vad som står på för­packningen.

Ös upp sylten i väl rengjorda, varma burkar, som du tillsluter per om­gående. Tadaa, en massa sommar på burk!

”Finns det hjärterum så finns det stjärterum”

INGET KAN VARA mer missvisande än det flåshurtiga ordspråket i rub­riken. I alla fall inte här i ”Rucklet”. Är det något vi har gott om är det ont om svängrum, även om läget sakta men säkert förbättrats sedan inflyttningen i december 2005.

Men att det skulle dröja ända till nu innan jag fick till stånd ett högt och smalt skåp till mitt mikroskopiska kök det hade jag aldrig kunnat tro, eftersom jag dagligen och stundligen skurit tänder över att vara tvungen att rulla undan ett till skänk modifierat, 85 cm brett slagbord för att slippa in i frysen.

En tur till Emmaus byggretur resulterade i slutet av förra veckan i ett 40 cm brett, 30 cm djupt och 135 cm högt köksskåp med vitrindörr. Benen, från någon annan begagnad möbel och som jag fick på köpet, ändrade skåpets karaktär helt och hållet. Nu ser det ut som det ska, förutom att jag borde måla det. Men med den hastighet som jag numera får saker till stånd ... tja, då blir det väl om ytterligare åtta-nio år ;o)

På samma resa fick jag dessutom åt mig två små, vita melaminskivor; länge behövda extra hyllplan till högskåpet i badrummet. Och hu, så jobbigt det var att få till den saken då! *ironi*

Inte så dumt, va? Jag funderar faktiskt på att måla det i samma knallröda ku­lör som köksstolarna har. Bara för att. Fast ett vitmålat skåp gör ju förstås mind­re väsen av sig.