lördag 9 januari 2010

Min nya sängkamrat

Lethal Weapon 2:
DET BÖRJAR INTE bra idag. För det första har jag ännu en morgon vaknat med walkman­sladden stadigt virad runt halsen, och för det andra – det här är nytt för året – har jag rivmärken på rumpan. Jag har med andra ord delat mitt natt­läger både med en anakonda och en tiger.

I övrigt är jag inte mycket för mumbojumbo, hokuspokus och företeelser à la New Age, men jag vet av erfarenhet att aku­punk­tur och akupressur ger resultat. Därför blev under hösten en yantra­matta, när det erbjöds specialpris på sådana. Åstadkommer den inte något annat, så får jag i alla fall varmt när jag ligger på den – rena högvinsten för mig, som alltid är frusen. Och det torde väl ge mattjäkeln ett gott betyg, att jag inte vaknat när den klöst mig under natten?


Imorgon kommer A tillbaka efter en ”pappavecka”. Super, för då blir det lite ordning på matlagningen igen. I diametral motsats till många idag har jag en väl­utveck­lad tendens att äta för lite; ett minst lika stort bekymmer som att lida av över­vikt. Inte vet jag vad det beror på heller, men jag blir helt enkelt inte hungrig.

Amatörpsykologiskt resonerat kanske det är en relik från mina anorektiska tonår? Fast det hette förstås inte anorexi på den tiden. Då var anorexia nervosa ännu inte myntat som begrepp och jag var helt enkelt mager. Mager och med en vilja av stål. Det är det man har om man har anorektiska tendenser, för det handlar om att ta kontroll; kontroll över maten, som man upplever är det enda i sin värld man kan kontrollera.

Samma järnvilja visade sig dock vara även min räddning. Helt med hjälp av min egen vilja lyckades jag bryta mitt des­truk­tiva beteendemönster i tid. Idag önskar jag att jag kunde uppbåda samma jävlar anamma när det gäller att fimpa för gott, men hit­tills är resultatet lika magert som min figur. Fast det sägs ju att summan av lasterna är konstant, så gud vet vad jag skulle skaffa mig för andra ovanor om jag slutade ;)

fredag 8 januari 2010

Bloggdepression & begravningsvånda

ALLT EMELLANÅT UNDRAR jag varför i helskotta jag blog­gar egentligen. Vem kan väl vara intresserad av en medelålders kärrings göranden och åsikter utom den medelålders, lätt des­illu­sionerad kärringen själv? Men samtidigt kan jag inte låta bli, och bloggen har fått ta över efter den gamla, hederliga dagbok, som jag mer eller mindre regelmässigt fört under merparten av mitt vuxenliv. Och, hejsan-hoppsan, jag har ju faktiskt två blogg­int­res­serade redan :)

Bloggeriets tjusning är, för mitt vidkommande, att det är så enkelt att kombinera bilder och texter till en samstämmig helhet. ”En bild säger mer än tusen ord” är ju en gammal sanning, inte sant? Fast jag oroar mig för att jag någon morgon kommer att slå på datorn bara för att upptäcka att någon illvillig bugg eller ett blipp någonstans i en jätteserver på okänd ort har utplånat hela här­lig­heten ... Finns det faktiskt ingen möjlighet att på ett enkelt sätt spara varje enskilt inlägg som en pdf-fil för arkivering på min egen dator..? Google hallå, hallå, hallå – låt mig få spara så!


Om precis en vecka är det dags för vännen Peters urnsättning. Så overkligt det känns. Jag tänker mycket på hans mamma. Samtidigt som hon förlorat ett barn måste hon godvilligt acceptera att hans ex med lagen på sin sida klampar in i hans hus och inför hennes ögon styr och ställer med hans kvarlåtenskap. För att inte tala om det smaklösa i att inte ens kunna tåla sig till efter bo­upp­teck­ning­en ... Tanken gör mig illamående.

Allra värst måste det ändå vara att tvingas godta att en utom­stående ska ordna med begravning, annonsering osv. För som föredetta, utan blodsband till den avlidne, är man utom­stående, inget snack om saken. En helt absurd, rent ut förnedrande si­tua­tion för den ”riktiga” familjen, om ni frågar mig! Nog borde ju ens mor, som en gång med möda satte en till världen, få ta hand om avslutet också? Juridik i all ära, men i situationer som den här borde vanligt, sunt förnuft och medmänsklighet vara det som styr.

Dagen då Peter gick bort glömde jag förresten min långa, lila Be­net­ton­halsduk hemma hos honom – och där får den banne mig bli. Men meditationsskivan jag lånade honom under hans sista veckor skulle jag faktiskt inte vilja att hon, exet, lägger vantarna på! Den var till för att underlätta hans liv och inget annat. Så även jag kan vara småaktig när jag vill, tro inget annat. Men, som sagt, vad hon väljer att göra med halsduken kvittar mig lika.

torsdag 7 januari 2010

A fyller tonåring!

PRECIS EXAKT NU, klockan 12:34, är det tretton år sedan jag klämde ur mig A. Öh ... vänta lite nu ...tretton? ... Tretton!!! Vem är det som har burit iväg tiden?!?

Det är inte utan att man känner sig lite till åren. Allra helst som min lufsige, rättframme gyne­kolog då när det begav sig, frejdigt och utan snirkliga omskriv­ningar meddelade mig att jag, sett ur ett medicinskt perspektiv, klassades som ”gammal mamma”. Tssst ... sån’t struntprat! Jag var ju inte mer än nyss fyllda 36 och således nätt och jämt myndig ;)

Nåväl, det var då det. Idag blir bebisen tonåring, även på pap­pe­ret, och vi ska på eftermiddagen frossa i marängtårta. Bottnarna har legat i skåpet och väntat nå’n månad redan, eftersom jag passade på att göra dem i samband med att jag behövde äggulor till något annat. ”Framförhållning” is my middle name.

Och här i ”Rucklet” blir det som vanligt inga dyra lyx­prylar i födelse­dags­pre­sent. ”Bra att ha”-saker plus en liten slant att lägga i spar­bössan, som betyder ett steg närmare den egna bärbara datorn. Här i huset får man nämligen lära sig från barnsben att dyra saker sparar man till. På så vis får man också längta lite, innan drömmen går i uppfyllelse. Det mår man bra av, både liten och stor.

onsdag 6 januari 2010

Mina tankar om sajberspejs

OJ, OJ, DESSA barn ... Hur många av dem har förstått den allra mest fundamentala inne­börden av att t.ex. skaffa sig en blogg? Förstår de faktiskt att de dukar upp ett digitalt smör­gås­bord, fritt för vem som helst i hela världen att ta del av? Många ungar tycks sväva i tron att deras blogg är som ett högst privat litet rum, dit det aldrig kommer någon annan än den som blivit bjuden.

En smart pryl för äggkokning

TRETTONDAG OCH NU blommar löken, det vill säga min amaryllis. Jag upphör aldrig att fascineras av att en proportionerligt sett liten lök kan rymma så mycket skönhet. Det dröjer inte många veckor nu, innan jag otåligt börjar vänta på att snön ska smälta och de första, gröna spjuten sticker opp: snödroppar, scilla, pärlhyacint, vårlök, nunneört, tulpaner, narcisser och påskliljor. Vad var väl barn­do­mens väntan på tomten jämfört med det?

Men gårdagen bjöd på mer eller mindre oavbrutet snöfall, så idag står skottning på agendan trots att termometern står på av­skräck­ande -13°. Lilla Videung och alla de övriga krabaterna får allt sova lite till. Än så är det långt till vår kan man tycka, fast i min ålder går det fortare än kvickt. Knappt hinner man ställa undan snöskuffaren förrän det är dags för gräsklipparens våröver­syn ...

Allra mest nyfiken är jag på hur den hälft av vitlöksodlingen jag lämnade kvar i jorden i höstas har klarat sig. Eftersom jag satte klyftor på våren och inte, som brukligt, på hösten, hann lökarna bara klyfta sig men inte växa så mycket i omfång. Håller verkligen tummarna för att de som blev kvar i landet inte strukit med, utan tar i med nya tag när våren är kommen. Någon som vet om det är värt att hoppas..?


Igår skrev jag om min husgerådsfetischism. Därför tänkte jag idag visa en annan attiralj som nyligen tilldelats en plats i min låd­hurts: det magiska ”ägget”; en liten tingest som man lägger med i kastrullen vid äggkokningen. Den ändrar färg i takt med att de riktiga äggen kokar och den funkar klockrent!


I mitt snart femtioåriga liv har jag aldrig lyckats få så utom­ordent­ligt kokta ägg som nu. Antingen har de blivit för hårda eller också för lösa, aldrig lagom. Egg-Perfect heter prylen och är sannerligen en makalös manick! Rekommenderas varmt och tilldelas betyget: ˜˜˜˜˜ (av 5 möjliga).

För övrigt är det bara att inse: jag måste ha en genetisk defekt. Eftersom jag hellre lägger en slant på en ny eldfast form än t.ex. ett par fräcka skor, så saknar jag förmodligen pimpinettgenen helt och hållet. Och det, i sin tur, förklarar ju varför karlar i gemen inte finner ”tan­ten” särdeles intressant. – Se där, jag har tydligen äntligen lyckats lösa den gordiska knuten! ;)

”Att hitta sig en rekorderlig karl är svårare än att köpa en bra stekpanna.”

tisdag 5 januari 2010

En mandolin från Amazon

FÖR FÖRSTA GÅNGEN i mitt liv har jag idag beställt någonting via amazon.com. Inte helt oväntat blev det en kökspryl. Om jag kan sä­gas ha någon svaghet här i livet, så är det proffsiga och bra mat­lag­nings­red­skap. Det erkänner jag utan omsvep.

Jag har länge, länge velat ha en riktigt bra mandolin, men av olika or­saker (mestadels pur snålhet ...) inte kommit till skott. Men i och med att jag igår inkasserade lite oväntade slantar för några av mina vir­ka­de ”Peace”-grytlappar bestämde jag mig för att tiden var mogen.

Den här blev det, en slimmad svart sak av märket Mastrad med fem olika bett. Vanliga rivjärn i all ära, men för att åstadkomma jämna, tunna skivor av t.ex. potatis till en gratäng funkar ju inte ett sån’t. Dessutom kan man med den här modellen steglöst jus­tera ski­vor­nas tjocklek mellan en och nio millimeter. Najs!

Nu ska här skivas, strimlas och rivas så det står härliga till! Lite taskigt att A är allergisk mot råa morötter, men jag får trycka i mig desto mer själv. Förmodligen kommer hon framåt vårkanten att på sina bara knän böna och be om något annat än olika rotsaks­gratänger till mid­dag.

Ditt och datt om D-vitamin

ANDRA DAGEN MED D3-till­skott och jag känner mig redan som en ny människa. Eh ... nä, det gör jag väl inte, men det känns bra att ha börjat be­hand­lingen :)

Men planen är att 40 μg om dagen – två, små oljekulor – i alla fall på längre sikt kommer att förändra mitt liv till det bättre. Bland annat är ett lågt D-vitamin­värde kopplat till ett förhöjt TSH, så jag håller fingrarna korsade och hoppas på att med tiden successivt kunna minska min dagliga dos Thyroxin (sköldkörtelhormon) istället för att öka den. Ett lågt D-vitaminvärde innebär även försämrat kolesterolvärde – och ser man på, dras jag inte med en aning förhöjt kolesterol också!

Ju mer jag funderar på saken, desto mer inser jag att D-vitaminet är oändligt viktigt för den mänskliga fysionomin. Ålänningar kal­las ibland för ”strömmingsfolket”, delvis på grund av att många förr i världen fick sin utkomst från fisket, men också på grund av att strömming till stor del varit gemene mans vardagsmat.


Strömming (liksom vildlax, makrill, ål) är fet fisk, och intag av fet fisk betyder mängder av naturligt D-vitamin. Adderar man dess­utom Ålands stora antal årliga soltimmar plus det faktum att den åländska jordmånen är väldigt kalkrik, ja då har man plötsligt rätt justa förhållanden, ett geografiskt mindre gynnsamt läge till trots.

Men vad är det då som har hänt? Varför har idag även den fisk­fjälls­för­sedda ålänningen brist på D-vitamin..? Tja, förklaringarna är säkert fler än de få jag kommer att tänka på, men här är lite jag klurat på:

  • ozonskiktet är för tunt -> att sola är farligt -> minskad kropps­egen produktion av D-vitamin
  • havet är fullt av miljögifter -> att äta fet fisk i stora mängder är farligt -> minskat D-vitaminintag
  • livsmedelsimporten har ökat -> det naturliga kalktillskottet via kosten har minskat -> de negativa effekterna av brist på D-vitamin visar sig snabbare än förr

Det kan hända att jag är helt ute och cyklar, men något ligger det nog i mitt lekmannaresonemang. Jag har ännu mer tankar om det här, men det tar jag i ett skilt inlägg nå’n annan gång.

måndag 4 januari 2010

Bloggdesign åt C och A

HA, NU ÄR jag i bannerdesignbranschen också. Järnspikar ändå ... jag som inte vill jobba med reklam mera.



Jag tror de fjortonåriga bloggmadamerna blev nöjda med resul­ta­tet, fast med tonåringar kan man ju aldrig vara säker. Och jag har ju fak­tiskt varit en själv en gång i tiden, även om det känns som det var me­dan dinosaurierna fortfarande klev omkring här på klotet ;)

Flickorna fyller fjorton om några veckor, så det här blev min lite för ti­diga födelsedagspresent åt tjejerna.

Rea- & loppisfynd

FY PÅ MIG, jag har varit på sta’n och ”shoppat”. Eftersom jag skulle till apoteket för att hämta mina nyutskrivna D-vitaminer och till posten kunde jag inte låta bli att slinka in på Tyger & Sån’t i samma hus som det sistnämnda.

Där var det rea på alla julprylar, så det resulterade i en katastro­falt onödig grej: en vitmålad skapelse i trä, som inkommande jul kommer att få sin givna plats på spisel­kransen ovanför bras­ka­mi­nen. Lite så där lagom shabby chic, men som sagt helt onödig.


Annars är julen över i ”Rucklet”. I förmiddagssolen kändes var­dags­rummet mer somrigt än midvintrigt. Vore det inte för bocken som blivit kvarglömd i fönstret så skulle man kunna tro att bilden är tagen i maj.


Nåväl, som jag nu ändå befann mig i centrum idag, så tittade jag in hos hovleve­rantören Emmaus också. Dessvärre missade jag deras dagar med 50 % rabatt efter julhelgen, men det är inte mycket att sura över. Dagens skörd blev en söt, lila Benettonkofta i ull/an­gora och en långärmad ”Raitapaita” t-skjorta av storleken större än jag brukar ha, för av någon anledning har julen den här gången medfört en ny ”volang” där midjan tidigare satt. Det gäller att vara kläd­mäs­sigt förutseende och inse att mindre blir jag knap­past med åren!

Ovanpå detta handlade jag också en mysig ylletröja med norskt stuk. Ett välkommet fynd, eftersom båda min islandsprickiga ollar (inhandlade på Emmaus de också) sjunger på sista versen. Det tenderar att sluta på det viset, om man dag ut och dag in ekiperar sig i samma jeans och tröja. Om någon rynkar på näsan nu så kan ni lägga av. Plaggen tvättas faktiskt, men hinner med god marginal torka över natten ;)

Men se där, så tokigt det kan gå när man egentligen bara ska till post och apotek ...

Vådan av audioböcker

Lethal Weapon 1:
OOOPS, I DID it again ... Vaknade ännu en morgon med sladden till walkman­hörlurarna runt halsen, och två varv denna gång. Det är med andra ord inte helt otänkbart att denna min fäbless för att lyssna på audio­böcker vid säng­gåen­det kommer att bli min förtida död – och jag kan redan se löpet:

”Kvinna strypt av deckare”

Eller så får det kanske tjäna som inspiration till något eget litterärt alster? Fast det lär i så fall dröja. Jag väntar nämligen otåligt på att gå igång igen. Men personalen på hjärnkontoret verkar fort­farande vara på semester; en lååång sådan. F-n vet, om de inte mig ovetande tagit alterneringsledigt också ...

Ärligt talat börjar jag tycka riktigt synd om Solveig, huvud­karak­tären i min humorroman Livet leker, liket lever. Det är nu långt mer än en månad sedan jag tryckte på pause-knappen och hennes framfart i dejtingsvängen stoppades. Vi skriver fjärde januari idag och är sedan två veckor på rätt sida om mörkret. Vågar jag hop­pas på att inspirationen kommer att återvända i samma takt som ljuset?

LÄSTIPS
Mörkermannen av Unni Lindell


Mörkermannen
av Unni Lindell

I den vackra sommarkvällen bryts lugnet tvärt i höghusområdet utanför Oslo, då en kvinna knuffas ut från sin balkong på sjunde våningen. Att det rör sig om mord råder det inga tvivel om, för flera personer har blivit vittnen till händelsen. Frågan är vem som ville den ensamma kvinnan illa?

Mitt betyg: ˜˜˜ (av 5 möjliga)

Högst personlig kommentar:
Intrigen är bra, men boken förlorar stort på Lin­dells ”babb­liga” sätt att skriva. Berättelsen genomsyras är för många detalj­beskriv­ningar om saker som karaktärerna gör och som inte för berät­tel­sen framåt det minsta. Det gör mig bara irriterad, eftersom allt blir så övertydligt och Lindell inte lämnar något utrymme för min egen fantasi. Inte heller dialogen känns alla gånger helt klockren.

söndag 3 januari 2010

RECEPT > Knaperknäcke


EFTERSOM BÅDE JAG och A var så nöjda med knäckebrödsbaket får ni här receptet så som jag minns att jag gjorde. Det kan vara lite give or take på någon ingrediens, men på det stora hela torde det stämma.


25 g jäst
3½ dl kallt vatten
1 msk rapsolja
2 msk krossade linfrön
1 msk skalade sesamfrön
½ dl kruskakli
½ dl havregryn
½ msk mald spiskummin
1 tsk stötta kumminfrön
3/4 msk gott havssalt
ungefär 7-9 dl specialvetemjöl (beroende på hur färskt mjölet är)

Lös jästen i vattnet och blanda i alla övriga ingredienser utom vete­mjölet och saltet. Låt hela härligheten sväl­la en stund, så att frön och gryn tar upp en del av vätskan. Arbeta därefter in mjölet. Anpassa mjöl­mäng­den så att degen inte blir för stabbig men inte heller så lös att den känns kladdig. Knåda friskt, 5 minuter med maskin och 10 minuter för hand. Tillsätt saltet och fortsätt knåda 5 respektive 10 minuter.

Täck bunken med plastfilm eller en tallrik och låt degen jäsa i normal rumstemperatur i 3-4 timmar.

Sätt ugnen på 275°.

Stjälp upp degen på mjölat bakbord, mjöla ytan och kavla riktigt tunt. Använd kruskavel och kavla så att det nästan går hål i degplattan. Spor­ra ut bitar i önskad storlek, flytta dem till bakplåtsklädda plåtar och grädda mitt i ugnen 7-8 minuter. Låt svalna på galler.

När allt bröd är gräddat skyfflar du in alltsammans i ugnen igen. Hindra t.ex. med en träslev ugnsluckan från att slå igen. Låt knäckebrödet ef­ter­torka medan ugnen svalnar helt.


***

Förvara knäcket i tättslutande burk. Förvaringstiden torde inte bli särskilt lång, för det är så jämrans gott ;) Och obehagligt nyt­tigt med alla fiber och frön.

LADDA NER SOM PDF-FIL

Senkommen julblomning

LAGOM TILL JUL knackade vännen P på här i ”Rucklet” för att, av någon outgrundlig anled­ning, överräcka en amaryllis. Den befann sig i stadiet ”din blomning sluten än i knopp” – och duktigt så dessutom. Jag insåg att några klockor till julhelgen skulle det inte bli, men hyste vissa förhopp­ningar om nyårsafton. Icke, sa Nicke. Countdown är nu fram­skjuten till trettondagen, och av det fotografiska beviset att döma finns det faktiskt en rimlig chans för Houston, we have lift-off.

Amaryllisar och jag har för den delen aldrig befunnit oss så där helt och hållet on speak­ing terms. De kommer, blommar, vissnar och ... dör. Men skam den som ger sig! För n:te gången i ordningen ska jag försöka få löken att överleva och att sätta blom fler gånger. Men alla grön­fingriga tips mottages med största tacksamhet, annars är risken överhängande att projektet i sedvanlig ordning slutar på komposthögen.


Trots att aktivitetsnivån igår i övrigt befann sig långt under låg­vattenmärket blev det i alla fall bröd bakat. Och inte bara den planerade längden, utan även en sats knäckebröd. Det blev dess­utom riktigt gott, så det irriterar mig att jag – som vanligt – körde på gehör och inte har någon detaljkoll på vad jag hivade i degen. Eller rättare sagt: ingredienserna tror jag mig minnas, dock icke proportionerna. Men det var i alla fall mest av vetemjöl *flinar*


Lördagen slutade med att A och jag än en gång fick se oss ut­klas­sa­de i spelet ”När & Fjärran”. Det hjälpte oss föga att vi pluggat in oss på Surinams geografiska placering, när vi bommade på så enkla frågor som vad den bibliska personen hette som kom att bli faraos rådgivare.

För egen del har jag laga förfall, eftersom det i runda slängar gått fyrtio år sedan jag lärde mig det i skolan och jag dessutom varken är konfirmerad eller tillhör kyrkan. Dotras ursäkt lämnar dock en del att önska, i och med att de alldeles nyss läst om saken i plug­get. Milda makter! Tänk om flickstackar’n ärvt sin mors teflon­minne? Det är det jag alltid har hävdat: man bör välja sin genpool med omsorg.