lördag 20 mars 2010
Ett tydligt budskap
T OCH HENNES sambo har varit på resande fot. När de kom hem medförde de en present åt mig; en t-shirt helt i min smak ;o)
Tack, människor! It made my day :oD
Hej Bygglov!
”Hej Matte, Mija och Willy!
Nu måste ni komma till Åland och hjälpa min mamma! Hon och jag har bott i vårt hus sen 2005 men hon blir ju aldrig färdig med renoveringen. Och nu har hon blivit sjuk också och kan inte jobba så mycket mera, så vi har nästan inga pengar fast jag får så himla lite veckopeng.
Mitt rum har hon hunnit fixa och det är väl ganska okej. Men köket och badrummet är hemska. Jag har inte ens kunnat ha ett ordentligt födelsedagskalas sen vi flyttade hit för det är för trångt i vårt kök. När mamma försöker vara rolig kallar hon det för compact kitchen. Jag tycker inte alls det är kul.
Och badrummet är så äckligt så det inte är sant. Fast nu är det i alla fall varmt där. Det var det inte dom första två åren.
Sen fyller hon femti i höst och jag vet att hon önskar sig ett växthus så ni kan väl åtminstone fixa ett sånt? Gärna med nånsorts förråd också, för hon gnäller alltid över att det inte finns plats i källaren.
Jag blir snart galen av att mamma aldrig orkar vara med och göra nånting kul. Och så säjer hon alltid att hon inte har råd. Snälla, snälla Bygglov, kom och hjälp oss så lovar jag att jag ska titta på alla era program!
Hej då från A 13 år
PS. Mamma tycker jättemycket om Matte och brukar säja att en sån borde alla tjejer ha. Men jag tycker bäst om Willy.”
*** Hej och välkommen, Petra!
Nu måste ni komma till Åland och hjälpa min mamma! Hon och jag har bott i vårt hus sen 2005 men hon blir ju aldrig färdig med renoveringen. Och nu har hon blivit sjuk också och kan inte jobba så mycket mera, så vi har nästan inga pengar fast jag får så himla lite veckopeng.
Mitt rum har hon hunnit fixa och det är väl ganska okej. Men köket och badrummet är hemska. Jag har inte ens kunnat ha ett ordentligt födelsedagskalas sen vi flyttade hit för det är för trångt i vårt kök. När mamma försöker vara rolig kallar hon det för compact kitchen. Jag tycker inte alls det är kul.
Och badrummet är så äckligt så det inte är sant. Fast nu är det i alla fall varmt där. Det var det inte dom första två åren.
Sen fyller hon femti i höst och jag vet att hon önskar sig ett växthus så ni kan väl åtminstone fixa ett sånt? Gärna med nånsorts förråd också, för hon gnäller alltid över att det inte finns plats i källaren.
Jag blir snart galen av att mamma aldrig orkar vara med och göra nånting kul. Och så säjer hon alltid att hon inte har råd. Snälla, snälla Bygglov, kom och hjälp oss så lovar jag att jag ska titta på alla era program!
Hej då från A 13 år
PS. Mamma tycker jättemycket om Matte och brukar säja att en sån borde alla tjejer ha. Men jag tycker bäst om Willy.”
fredag 19 mars 2010
Senaste krönikan nu i "Kort & Gott"
NU FINNS MIN senaste krönika från Tidningen Åland den 13.3.2010 i min kåserisamling ”Kort & Gott”.Klicka HÄR så kommer du direkt till sidan där du kan ladda ner den.
torsdag 18 mars 2010
Kylskåpsstädning, mitt privata K2
Som vanligt har jag svurit sammanbitet över dem som designar dessa moderna hushållsapparater. Mitt kylskåp är inte gammalt och borde med andra ord ha ett väl genomtänkt utförande. Ha! säger jag. Vad är det som föreställs vara genomtänkt t.ex. med alla konstiga krumbukter och märkliga prång på de löstagbara hyllorna på dörrens insida? Herregud, det finns ju mellanrum man inte slipper till ens med flaskborste, än mindre med trasan för att torka torrt när de diskats.
*tuggar fradga och sliter mitt hår*
I mitt nästa liv ska jag bannemej bli industridesigner! Under förutsättning att jag inte blir vildkanin på Gotland, förstås ;o)
Kultur-Åland
TROTS ATT LANDSKAPET Åland har ett lite udda läge mitt i Östersjön finns här ett levande och rikt kulturliv! Är man bara intresserad så händer det något nästan hela tiden. Och här är vackert också. Naturen och havet är alltid nära, var du än befinner dig.Ta en titt i den rätt så digra evenemangskalendern eller besök Ålands officiella turistportal om du vill nosa lite mer på vår vackra övärld :o)
Unplug it, please!
Jag gillar verkligen irländsk musik, men har nu en gång för alla konstaterat att jag föredrar att lyssna om de spelar unplugged. Det gör helt enkelt ont i mina gamla öron när ljudet blir för högt, som det tenderar att bli med förstärkare i ett litet utrymme.
Videoklippet här nedan har jag lånat från bandets blogg, så att ni ska kunna lyssna på ett spår från deras rykande färska demoskiva ”Kopman Station”. ”Galway Girl” heter låten.
onsdag 17 mars 2010
Uppdateringen färdig
SOM JAG TRODDE, det tog hela förbannade dagen att reda ut det som Blogger rörde till :o( Men nu tror jag att jag fått ordning på eländet, och så är det väl bara att ni hojtar till om något fortfarande verkar märkligt ;o)
Nu är det i alla fall hög tid för mat i någon form. Jag missade liksom både lunch och mellanmål pga allt bloggkrångel.
Nu är det i alla fall hög tid för mat i någon form. Jag missade liksom både lunch och mellanmål pga allt bloggkrångel.
F'låt, jag bygger om
DU MILDE, KAN ni ha överseende? Bloggen ser för överjävlig ut just nu, för jag håller på att uppdatera layouten. Det gick inte riktigt så smidigt som jag tänkt mig, så här är fullständigt kaos. Håll ut! Det blir bättre snart!
Pappa fyller jämnt
IDAG ÄR DET min pappas födelsedag. Hans hundrade, om han hade levt idag, men det gör han inte. Han dog redan 1976, några månader innan min sextonde födelsedag.
Det är sorgligt, men jag kände faktiskt aldrig min egen far. I och med att han och mamma skildes när jag var nio försvann han mer eller mindre ur mitt liv. Han flyttade tillbaka till Sverige, sitt fosterland, medan vi övriga blev kvar på Åland. Visst vistades vi en del hos honom under skolloven, men det är inte samma sak som att ha en daglig kontakt. Inte på långa vägar.
När jag var tretton valde jag av olika orsaker att inte besöka honom flera gånger och träffade honom bara som allra hastigast en gång till, en sensommardag då jag återvände från en språkresa och landade på Arlanda. Vi spenderade kanske någon timme tillsammans innan det var dags för mig att ta mig till färjan hem till Åland, och ett par veckor senare dog han.
Idag är min egen dotter tretton och jag hoppas innerligen att hon fortsätter att ha en bra relation till sin far. Man förstår inte förrän man blivit vuxen vad det är man går miste om ifall kontakten uteblir, så enkelt är det. Idag kan jag inte ens gå och tända ett ljus på pappas grav, eftersom han är begravd i sina hemtrakter i Dalarna. Det är inte utan att det känns lite B. Faktiskt.
Det är sorgligt, men jag kände faktiskt aldrig min egen far. I och med att han och mamma skildes när jag var nio försvann han mer eller mindre ur mitt liv. Han flyttade tillbaka till Sverige, sitt fosterland, medan vi övriga blev kvar på Åland. Visst vistades vi en del hos honom under skolloven, men det är inte samma sak som att ha en daglig kontakt. Inte på långa vägar.
När jag var tretton valde jag av olika orsaker att inte besöka honom flera gånger och träffade honom bara som allra hastigast en gång till, en sensommardag då jag återvände från en språkresa och landade på Arlanda. Vi spenderade kanske någon timme tillsammans innan det var dags för mig att ta mig till färjan hem till Åland, och ett par veckor senare dog han.
Idag är min egen dotter tretton och jag hoppas innerligen att hon fortsätter att ha en bra relation till sin far. Man förstår inte förrän man blivit vuxen vad det är man går miste om ifall kontakten uteblir, så enkelt är det. Idag kan jag inte ens gå och tända ett ljus på pappas grav, eftersom han är begravd i sina hemtrakter i Dalarna. Det är inte utan att det känns lite B. Faktiskt.
tisdag 16 mars 2010
I'm moving on ...
DET TOG LÄNGE innan jag fattade varför mitt behov att äga ett eget hus har varit så stort, snudd på obetvingligt. Men plötsligt en dag kom jag på det: före 2005 har aldrig haft något ställe som jag så där på riktigt har kunnat kalla mitt hem. Mitt liv har varit ett enda långt flyttande, även om det mestadels har skett här på Åland. Inte mindre än tolv flyttningar på femtio år har det blivit. Det blir i medeltal inte mer än drygt fyra år på varje adress. Uj-uj-uj... Men häng med på en rundtur, vetja!
Hit flyttade hela familjen, mamma, pappa, jag och min bror, när vi kom till Åland 1963. Ett pampigt, stort hus, men med en hopplös rumsindelning, eftersom kåken från börjat varit ett enfamiljhus. Indelat i två separata bostäder blev det inget bra. Vi bodde på nedre våningen och disponerade även en stor del av källaren, hade överdrivet gott om kvadratmetrar men ont om konkreta rum. Brorsan och jag sov i hög- & lågsäng i mammas och pappas sängkammare, för det fanns inga fler sovrum. Det bästa med huset var nog den jättelika altanen och att lekskolan jag gick i låg bara tio meter bort.
1968 (tror jag) gick flyttlasset till den här fastigheten. Där blev det gott om svängrum, eftersom vi hade två hela våningsplan för vårt boende. Plus en väl tilltagen källare. Ett tydligt minne från det huset är lyckan när jag första gången lyckades lösa kryptot i dåtida Veckojournalen. Himmel, vad stolt jag var! Ett mindre roligt minne är den gång jag utan lov tände ett ljus i en liten träljusstake i mitt rum. Och naturligtvis glömde jag det, med påföljd att även staken fattade eld. Det blev bannor det, kan jag lova. Min pappa hade förmågan att bli extremt förbannad när det bar till.
1970 separerade mina föräldrar och mamma, brorsan och jag flyttade till det här huset. Fyra rum och kök var det och egentligen en bostad avsedd för lärare i den närbelägna skolan. Det jag minns bäst från den korta tid vi huserade där, var den gång jag skulle vara duktig och hjälpa mamma. Hjälpen innebar att jag torkade av alla skåpdörrar en dag medan hon var på jobb. Resultatet var inte riktigt det väntade, eftersom jag i min okunskap tagit ett rengöringsmedel som innehöll massor med ammoniak. Men, nåja, dörrarna blev väl grundbehandlade för ommålning i alla fall.
1971 var det dags att röra på sig igen. Denna gång till en liten tvåa med kök i den här då helt nybyggda fastigheten. Där blev det trångt om saligheten. Brorsan och jag delade på sovrummet medan mamma hade sin säng i ett hörn i det minimala vardagsrummet. Under åren på den här adressen kom min första hund in i bilden, den envisa skotska terriern Scotty, och jag blev ihop med min första kille. Det bästa med huset var nog minilivsaffären i bottenvåningen, för det var nära och bra när man behövde handla.
1976 dog min gamla pappa i Sverige. Vi som var kvar här på Åland packade igen och fick mera svängrum med var sitt sovrum och ett jättelikt vardagsrum. Det konstigaste med den här lägenheten var att badrum och toalett fanns i separata utrymmen. Jag minns att det kändes mysko när man hittills varit van vid att ha en toa även i badrummet. Och så var det heltäckningsmatta i hall och vardagsrum. En ljus, som var hopplös att hålla ren. Särskilt som vi hade hund. Ett år målade jag om väggarna i mitt rum. Tegelröda blev de, alla fyra. *ryser*
1981 flyttade jag hemifrån till det här charmiga k-märkta huset, till en stor etta med 3,60 till tak. Där fanns både vedspis och kakelugn och tur var det, för vintern 1981-82 var både lång, snörik och svinkall. Ungefär som i år. Vissa mornar måste jag skrapa innerfönstren med isskrapa för att överhuvudtaget kunna se ut. Badrummet hade orange våtrumstapet och ett sittbadkar, men varmvattnet räckte nätt och jämt till en snabb dusch.
1982 satte jag mig på skolbänken igen och flyttade därför hem till mamma, som då köpte en trea i det här huset. Vi bodde där samtidigt som den renoverades och det var sannerligen ingen höjdare. Men mina tidigare erfarenheter av ammoniaktvätt av skåpdörrar kom väl till pass när köket skulle målas om! Ett märkligt minne från den här bostaden är en intensiv period av sömngång. En morgon vaknade jag med stereons högtalarsladdar korsade över sängen. Jag hade helt enkelt bytt plats på högtalarna under natten. En annan gång hade jag prydligt pillat ner en hel tapetvåd, vikt den dubbel och lagt den på mitt skrivbord.
1987 flyttade jag hemifrån för gott. Jag hade turen att få överta en trea högst upp i det här huset efter en väninna som skulle flytta från orten. Initialt hyrde jag i andra hand, men så småningom fick jag överta hyreskontraktet. Här skaffade jag med tiden min andra hund, golden retrievertiken Selma. Ja, jösses, vilket sjå det var att få en valp rumsren när man bodde på tredje våningen utan hiss ... Jag tror jag gick ner sex kilo under de första fyra månaderna.
1992 hade jag slutgiltigt tröttnat på att bo så högt upp med hund och fick tag på en tvåa med kokvrå i den här kåken. Att den dessutom låg tvärs över gården från mamma var ett plus, för då blev det lätt för henne att rycka in som hundvakt. Det var en riktigt mysig gavellägenhet med rejäl balkong mot söder, men jag blev ändå inte så långvarig, för ...
... jag träffade A:s pappa och flyttade in hos honom 1993. På den tiden var huset klätt med s.k. fattiglappar; urblekta, gröna skivor av asbest, som gjorde att fasaden såg ut att vara klädd med fiskfjäll. Numera har han bytt till en mer representativ träpanel. Här föddes A och efter separationen bor hon fortfarande halva sin tid på samma adress.
2000 gick våra vägar isär och jag fick via mitt dåvarande jobb en fyra i det här huset. Lägenheten var okej även om köket var i minsta laget, men det fanns två grannar i trappan som gjorde livet olidligt. Tanten som bodde under oss klagade jämt på vilket liv vi förde (påstod t.ex. att jag hamrade och spikade nätterna igenom), och hade för vana att banka i sina elementrör om jag t.ex. körde min hushållsassistent i köket. Och så gubben på övre våningen som hatade barn (särskilt småbarn, som A) och t.o.m. spottade på vår ytterdörr när han gick förbi. Medan vi bodde här kom omplaceringsvovven Ruffa till oss; en då ettårig spinone italianotik, helt befriad från hyfs men med charm som få.
2005 gick min mamma ur tiden och jag hittade äntligen mitt lilla ”Ruckel”, efter att under några år ha ägt en bostadstomt som aldrig blev bebyggd. Härifrån tänker jag inte flytta förrän det är dags att bära ut mig med fötterna först. Nu, äntligen, vid mogen ålder känner jag att jag kan låta rötterna få fäste. Jag undrar om detta vildsinta flyttande genom åren är en bidragande orsak till att jag inte är särskilt intresserad av resor..? *smakar på tanken* Tja, det är väl inte helt omöjligt?
Hit flyttade hela familjen, mamma, pappa, jag och min bror, när vi kom till Åland 1963. Ett pampigt, stort hus, men med en hopplös rumsindelning, eftersom kåken från börjat varit ett enfamiljhus. Indelat i två separata bostäder blev det inget bra. Vi bodde på nedre våningen och disponerade även en stor del av källaren, hade överdrivet gott om kvadratmetrar men ont om konkreta rum. Brorsan och jag sov i hög- & lågsäng i mammas och pappas sängkammare, för det fanns inga fler sovrum. Det bästa med huset var nog den jättelika altanen och att lekskolan jag gick i låg bara tio meter bort.
1968 (tror jag) gick flyttlasset till den här fastigheten. Där blev det gott om svängrum, eftersom vi hade två hela våningsplan för vårt boende. Plus en väl tilltagen källare. Ett tydligt minne från det huset är lyckan när jag första gången lyckades lösa kryptot i dåtida Veckojournalen. Himmel, vad stolt jag var! Ett mindre roligt minne är den gång jag utan lov tände ett ljus i en liten träljusstake i mitt rum. Och naturligtvis glömde jag det, med påföljd att även staken fattade eld. Det blev bannor det, kan jag lova. Min pappa hade förmågan att bli extremt förbannad när det bar till.
1970 separerade mina föräldrar och mamma, brorsan och jag flyttade till det här huset. Fyra rum och kök var det och egentligen en bostad avsedd för lärare i den närbelägna skolan. Det jag minns bäst från den korta tid vi huserade där, var den gång jag skulle vara duktig och hjälpa mamma. Hjälpen innebar att jag torkade av alla skåpdörrar en dag medan hon var på jobb. Resultatet var inte riktigt det väntade, eftersom jag i min okunskap tagit ett rengöringsmedel som innehöll massor med ammoniak. Men, nåja, dörrarna blev väl grundbehandlade för ommålning i alla fall.
1971 var det dags att röra på sig igen. Denna gång till en liten tvåa med kök i den här då helt nybyggda fastigheten. Där blev det trångt om saligheten. Brorsan och jag delade på sovrummet medan mamma hade sin säng i ett hörn i det minimala vardagsrummet. Under åren på den här adressen kom min första hund in i bilden, den envisa skotska terriern Scotty, och jag blev ihop med min första kille. Det bästa med huset var nog minilivsaffären i bottenvåningen, för det var nära och bra när man behövde handla.
1976 dog min gamla pappa i Sverige. Vi som var kvar här på Åland packade igen och fick mera svängrum med var sitt sovrum och ett jättelikt vardagsrum. Det konstigaste med den här lägenheten var att badrum och toalett fanns i separata utrymmen. Jag minns att det kändes mysko när man hittills varit van vid att ha en toa även i badrummet. Och så var det heltäckningsmatta i hall och vardagsrum. En ljus, som var hopplös att hålla ren. Särskilt som vi hade hund. Ett år målade jag om väggarna i mitt rum. Tegelröda blev de, alla fyra. *ryser*
1981 flyttade jag hemifrån till det här charmiga k-märkta huset, till en stor etta med 3,60 till tak. Där fanns både vedspis och kakelugn och tur var det, för vintern 1981-82 var både lång, snörik och svinkall. Ungefär som i år. Vissa mornar måste jag skrapa innerfönstren med isskrapa för att överhuvudtaget kunna se ut. Badrummet hade orange våtrumstapet och ett sittbadkar, men varmvattnet räckte nätt och jämt till en snabb dusch.
1982 satte jag mig på skolbänken igen och flyttade därför hem till mamma, som då köpte en trea i det här huset. Vi bodde där samtidigt som den renoverades och det var sannerligen ingen höjdare. Men mina tidigare erfarenheter av ammoniaktvätt av skåpdörrar kom väl till pass när köket skulle målas om! Ett märkligt minne från den här bostaden är en intensiv period av sömngång. En morgon vaknade jag med stereons högtalarsladdar korsade över sängen. Jag hade helt enkelt bytt plats på högtalarna under natten. En annan gång hade jag prydligt pillat ner en hel tapetvåd, vikt den dubbel och lagt den på mitt skrivbord.
1987 flyttade jag hemifrån för gott. Jag hade turen att få överta en trea högst upp i det här huset efter en väninna som skulle flytta från orten. Initialt hyrde jag i andra hand, men så småningom fick jag överta hyreskontraktet. Här skaffade jag med tiden min andra hund, golden retrievertiken Selma. Ja, jösses, vilket sjå det var att få en valp rumsren när man bodde på tredje våningen utan hiss ... Jag tror jag gick ner sex kilo under de första fyra månaderna.
1992 hade jag slutgiltigt tröttnat på att bo så högt upp med hund och fick tag på en tvåa med kokvrå i den här kåken. Att den dessutom låg tvärs över gården från mamma var ett plus, för då blev det lätt för henne att rycka in som hundvakt. Det var en riktigt mysig gavellägenhet med rejäl balkong mot söder, men jag blev ändå inte så långvarig, för ...
... jag träffade A:s pappa och flyttade in hos honom 1993. På den tiden var huset klätt med s.k. fattiglappar; urblekta, gröna skivor av asbest, som gjorde att fasaden såg ut att vara klädd med fiskfjäll. Numera har han bytt till en mer representativ träpanel. Här föddes A och efter separationen bor hon fortfarande halva sin tid på samma adress.
2000 gick våra vägar isär och jag fick via mitt dåvarande jobb en fyra i det här huset. Lägenheten var okej även om köket var i minsta laget, men det fanns två grannar i trappan som gjorde livet olidligt. Tanten som bodde under oss klagade jämt på vilket liv vi förde (påstod t.ex. att jag hamrade och spikade nätterna igenom), och hade för vana att banka i sina elementrör om jag t.ex. körde min hushållsassistent i köket. Och så gubben på övre våningen som hatade barn (särskilt småbarn, som A) och t.o.m. spottade på vår ytterdörr när han gick förbi. Medan vi bodde här kom omplaceringsvovven Ruffa till oss; en då ettårig spinone italianotik, helt befriad från hyfs men med charm som få.
2005 gick min mamma ur tiden och jag hittade äntligen mitt lilla ”Ruckel”, efter att under några år ha ägt en bostadstomt som aldrig blev bebyggd. Härifrån tänker jag inte flytta förrän det är dags att bära ut mig med fötterna först. Nu, äntligen, vid mogen ålder känner jag att jag kan låta rötterna få fäste. Jag undrar om detta vildsinta flyttande genom åren är en bidragande orsak till att jag inte är särskilt intresserad av resor..? *smakar på tanken* Tja, det är väl inte helt omöjligt?
måndag 15 mars 2010
Det är ju bara sk-t på tv
MEN HERRE MIN guuud, vilken jäkla smörja ... Jag tror jag måste kräkas. Vad är det som får människor att ställa upp på sånt här? Och vem är det som bänkar sig framför tv:n för att se på det utan att vara – eller bli – medvetslös?! Vem vid sina sinnens fulla utsätter sig för något liknande utan att vara därtill nödd och under pistolhot tvungen..?
Jag pratar naturligtvis om TV3:s serie ”Svenska hollywoodfruar”. Om TV4:s ”Drömmen om Italien” är rena, rama sk*ten, så ingår det inte ens ett tillräckligt adjektiv i min vokabulär för att beskriva detta televisionens definitiva bottennapp.
Men varför har mänskan tittat på det då? undrar ni förmodligen.
Tja, precis som med allt annat här i livet så anser jag att man bör ge saker och ting en chans innan man dömer ut det. Men believe you me, i det här fallet blir det inga fler chanser. Näpp. Jag överväger allvarligt att ”tappa bort” kanalplatsen för TV3, vars tablå kan skryta med ännu fler hjärndöda program än det här.
Ge mig ”Kommissarie Morse”, ”Mord i sinnet” eller någon annan bra brittisk deckare! Eller intressanta vetenskapsmagasin. Då, men bara då, kan vi numera snacka aktivt tv-tittande från min sida. Alla dessa förnedringsprogram, billiga såpoperor och värdelösa pratshower vill jag inte ha. Lika lite som sportsidorna i dagstidningarna.
(Fast Skavlan är faktiskt rätt bra, det är han.)
Frågan är, om det inte börjar bli dags att bortrationalisera tv:n här i ”Rucklet” helt och hållet? Fast ett sånt tilltag får förstås som oönskad bieffekt att A packar och flyttar till pappsen. Och det vill jag ju inte.
*tänker*
Nä, det är väl så att det börjar bli läge för att byta till IPTV. Det verkar vara enda sättet att undgå att drunkna i springfloden av skitprogram utan att behöva vinka adjö åt avkomman.
Jag pratar naturligtvis om TV3:s serie ”Svenska hollywoodfruar”. Om TV4:s ”Drömmen om Italien” är rena, rama sk*ten, så ingår det inte ens ett tillräckligt adjektiv i min vokabulär för att beskriva detta televisionens definitiva bottennapp.
Men varför har mänskan tittat på det då? undrar ni förmodligen.
Tja, precis som med allt annat här i livet så anser jag att man bör ge saker och ting en chans innan man dömer ut det. Men believe you me, i det här fallet blir det inga fler chanser. Näpp. Jag överväger allvarligt att ”tappa bort” kanalplatsen för TV3, vars tablå kan skryta med ännu fler hjärndöda program än det här.
Ge mig ”Kommissarie Morse”, ”Mord i sinnet” eller någon annan bra brittisk deckare! Eller intressanta vetenskapsmagasin. Då, men bara då, kan vi numera snacka aktivt tv-tittande från min sida. Alla dessa förnedringsprogram, billiga såpoperor och värdelösa pratshower vill jag inte ha. Lika lite som sportsidorna i dagstidningarna.
(Fast Skavlan är faktiskt rätt bra, det är han.)
Frågan är, om det inte börjar bli dags att bortrationalisera tv:n här i ”Rucklet” helt och hållet? Fast ett sånt tilltag får förstås som oönskad bieffekt att A packar och flyttar till pappsen. Och det vill jag ju inte.
*tänker*
Nä, det är väl så att det börjar bli läge för att byta till IPTV. Det verkar vara enda sättet att undgå att drunkna i springfloden av skitprogram utan att behöva vinka adjö åt avkomman.
söndag 14 mars 2010
Bekantskapsbedrövelser
DENNA SÖNDAG ÄR det gamla bästisens A födelsedag; henne som jag berättade om i ett tidigare inlägg. Under normala omständigheter skulle jag gratulera henne, men just nu, i skrivande stund, är jag inte så säker.
Faktum är, att jag är rätt övertygad om att hon inte ens vill bli gratulerad. Skrämmande ögonvittnesrapporter har nämligen nått mig om hur alarmerande situationen börjar bli. För visst är något riktigt fel när en kvinna låter sitt hem – sitt ägoboende, gubevars – gro igen helt och hållet? Och jag menar helt ... och ... hållet, inte bara lite dammråttor i hörnen och några odiskade tallrikar på bänken. Vi pratar sanitär olägenhet, så illa är det.
Om kylskåpet lägger av, visst ser man till att få det reparerat eller så går man och köper ett nytt? Jo, så gör man, om man är förankrad i verkligheten. Man lämnar inte det pajade skåpet fullt med matvaror i veckotal. Jag vill inte ens tänka på vilken syn som mötte vänninan S, som med sina tonåringar kom för att låna lägenheten ett par nätter under sportlovet ... Jag blir spyfärdig.
Vanmakten tynger mig mot marken. Det går ju inte att hjälpa någon som inte vill bli hjälpt! Och när det geografiska avståndet är för stort för att man regelbundet ska kunna titta in för att ”hålla koll”, då är situationen hopplös.
Men grattis på födelsedagen A, om du mot förmodan läser det här. Den bästa present du kan ge dig själv är att fatta att det är dags att ta tag i ditt alkoholberoende; inte bara med påtvingade punktinsatser, utan på riktigt, av egen vilja.
***
*vinkar hej till Madlar*
Välkommen till bloggföljargänget!
Faktum är, att jag är rätt övertygad om att hon inte ens vill bli gratulerad. Skrämmande ögonvittnesrapporter har nämligen nått mig om hur alarmerande situationen börjar bli. För visst är något riktigt fel när en kvinna låter sitt hem – sitt ägoboende, gubevars – gro igen helt och hållet? Och jag menar helt ... och ... hållet, inte bara lite dammråttor i hörnen och några odiskade tallrikar på bänken. Vi pratar sanitär olägenhet, så illa är det.
Om kylskåpet lägger av, visst ser man till att få det reparerat eller så går man och köper ett nytt? Jo, så gör man, om man är förankrad i verkligheten. Man lämnar inte det pajade skåpet fullt med matvaror i veckotal. Jag vill inte ens tänka på vilken syn som mötte vänninan S, som med sina tonåringar kom för att låna lägenheten ett par nätter under sportlovet ... Jag blir spyfärdig.
Vanmakten tynger mig mot marken. Det går ju inte att hjälpa någon som inte vill bli hjälpt! Och när det geografiska avståndet är för stort för att man regelbundet ska kunna titta in för att ”hålla koll”, då är situationen hopplös.
Men grattis på födelsedagen A, om du mot förmodan läser det här. Den bästa present du kan ge dig själv är att fatta att det är dags att ta tag i ditt alkoholberoende; inte bara med påtvingade punktinsatser, utan på riktigt, av egen vilja.
*vinkar hej till Madlar*
Välkommen till bloggföljargänget!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
