Vi har stenkul

GÅRDAGENS PROGRAM INNEHÖLL en promenad västerut. Hotellet har praktiskt nog en gångstig som ansluter direkt till strand­pro­me­na­den nedanför hotellkvarteret.


Vårt hotell, Madeira Regency Cliff (uppe till vänster), ligger högt. Un­der­tecknad har vissa problem med att programmera om hjärnan att fatta att receptionen ligger på sjätte våningen och att jag alltså mås­te ta hissen ner när jag ska till rummet, som finns på andra våningen. Passeio Público, promenadvägen, löper rakt nedanför hotellet.

Här är vi nästan framme vid vårt mål, stranden Praia Formosa:


Sista biten går genom en tunnel i det vulkaniska berget:


Och i slutet av denna kliver man rätt ut på en lååång strand med rund­sli­pade stenar; rena Eldorado för en stengalning som jag. Det är tunnelmynningen som skymtar i bakgrunden.






På kvällen provade vi den för Madeira typiska fiskrätten espada, som i den form jag serverades den mest påminde om väldigt blöt torsk. Jag slog med andra ord inga kulinariska kullerbyttor av hänförelse, men magen blev mätt.

Vi kollar omgivningarna

BLAND DET FÖRSTA vi stötte på här på Madeira under gårdagens fotvandring in till centrum var förstås lokalbefolkning. Fast jag hade väl inte riktigt föreställt mig att de skulle vara fullt så små, fyrbenta och snabba.


Och så har jag hittat banken i mitt liv! ”Private banking” är deras grej, och det passar ju bra för jag har funderat alldeles ryyysligt på hur jag ska investera det jättelika rehabiliteringsstöd jag får. Att banken sedan heter Banco Espirito Santo, den helige andens bank, gör ju att man får än mer förtroende för deras förmåga att placera ens pengar på ett lukrativt sätt. Eller..?


Idag ser det inte ut att bli lika fint väder som igår. Atlanten uppvisar tydliga tecken på att regnet är i antågande. Men inte gör det mig nåt! Garn och virknål finns självfallet i bagaget, så jag behöver inte få lång­tråkigt även om det öser ner ;o)

Vi går ut löst

Solen går upp över Funchal. Otroligt att sitta på balkongen och be­skå­da detta, när vi i går morse stod i snömodd och småspiksregn vid Ar­landa ...


En försmak av de kommande två veckornas mest naturliga pose. At­lanten, mera Atlanten och så lite Atlanten till så långt ögat når. Och ett långt stenkast nedanför bränningarna som slår mot lavaklipporna.


Sen finns det en viss risk för att jag lägger på några kilon. Vilken fru­kostbuffet, alltså! Men nu ska vi ut och ”göra stan”, så jag mo­tio­ne­rar säkert bort det jag skuffade in.

Tack till alla er som önskat mig en bra semester! Jag ska verkligen göra mitt bästa för att det ska bli precis det. Nya rapporter följer i den mån det något svajiga trådlösa bredbandet på rummet tillåter det.

”Up, Up And Away!”

Planet avgår kl. 07:55 svensk tid och vi når vår destination någon gång på ef­ter­mid­da­gen, kl. 16:25 lokal tid, om tid­ta­bel­len håller. Jaha, och var är det då? und­rar för­mod­li­gen nå­gon, kans­ke med en viss irri­ta­tion. Haha, den ka­ra­mel­len ska jag allt su­ga på en stund till! Men om du ab­so­lut in­te kan tå­la dig kan du klicka på den här län­ken: X.

”She’s Got A Ticket To Ride”

SNART ÄR DET dags. Imorgon bär det iväg på riktigt. Laptoppen föl­jer med, så någon rapport lär det säkert bli, men i första hand ska jag försöka komma igång igen med skrivandet av ”Livet leker, liket le­ver”. Frio adeus, olá calor!


Och så ett litet meddelande till dig/er som eventuellt planerat att passa på att dansa på bordet medan katten är borta:

Tre sinsemellan olika personer är vidtalade att vid oregelbundna mel­lanrum dyka upp för att kolla att inget händer med ”Rucklet” i min frånvaro. I och med den nyliga stölden kommer även ordningsmakten att hålla ögonen på kojan.

Och så pricken över i:et: en rörelsedetektor med ett antal sensorer är installerad och kommer att ställa till ett sjujävla oljud och starta blinkande, röda lampor i händelse av att någon obehörig utan till­gång till rätt kod tar sig in i fastigheten.

165

165 EURO*, SÅ mycket kostar det att plocka om tre låscylindrar och få tre nya nycklar. Så tack så jävla mycket, du som roat dig med att stjä­la min reservnyckel!

Hoppas du kommer att ha riktigt mycket glädje av den, nu när du än­då inte kommer att kunna använda den för att ta dig in i mitt hem.

Händelsen är polisanmäld.

* drygt 1.500 kronor

Veckans Vanartiga Vers #30

En ormtjusaränka från Goa
om natten hörs yla och oa.
En så’n sorg, suckar ni,
men se, då får ni tji,
för maken hon bytt mot en boa ...

***
Denna limerick, och ytterligare 127 stycken, ingår i samlingen ”Limerickar att le åt”, som du kan ladda ner i sin helhet genom att klicka HÄR.

Tycker du att den här var kul och vill roa någon annan? Då är det bara att klicka på det lilla kuvertet med en pil på i slutet av inlägget och skicka iväg länken.

Obehaglig upptäckt

IKVÄLL UPPTÄCKTE JAG att vårt s.k. nyckellås har försvunnit från gården! ”Nyckellåset” är en smart pryl. Det ser ut som ett ordinärt hänglås med låsbygel och fungerar på samma sätt som ett sådant, förutom att man inte låser det med en nyckel utan med en fyrsiffrig kod.


Den största skillnaden är dock att själva låshuset är delvis innantomt. I det utrymmet kan man förvara en reservnyckel till sitt hus och se­dan låsa fast hela låset runt någonting utomhus, t.ex. runt brand­ste­gen.

Så var det gjort hos oss, men nu är alltså hela låset borta! Eftersom jag inte haft behov av att använda reservnyckeln själv mer än en el­ler två gånger under de fem år jag bott i ”Rucklet” kan jag inte med säkerhet säga när det har försvunnit. Kanske igår, kanske för flera månader sedan. Men borta är ”Nyckellåset”!

Det här känns inte kul. Ska nog sova med en kökskniv på nattygs­bor­det i natt. Just in case, eftersom det där ute således finns någon som går omkring med en nyckel till oss.

Det makalösa i det hela är att man behöver en minst sagt rejäl bult­sax för att klippa av bygeln av rostfritt stål (vete tusan om det funkar förresten), al­ternativt kapa med vinkelslip eller stå och gneta med en järnfil. Vem fan har gjort något sånt? Och framför allt när???