Livet, döden och vad som finns däremellan

JAG TÄNKER INTE särskilt ofta på döden. Jag menar, vad finns det egentligen att grubbla över? Döden är ju liksom en oundviklig del av det vi kallar livet. Men idag, alla helgons dag, ska man tänka på den – eller åtminstone på dem som är döda.

Om en dryg månad är det sex år sedan mamma gick ur tiden. Ytter­li­gare några veckor till och det har redan gått två år sedan en av mina bästa vänner, Peter, lämnade oss. Den går så förskräckande fort, ti­den.


Men, som sagt, jag tänker inte så ofta på mitt eget slut. Inte är jag skraj för den stunden heller. Enligt min högst vetenskapliga livs­åskåd­ning tror jag nämligen mer på herr Einstein än på någon universell, högre makt.

Men tro för farbror Alberts skull inte att ni kommer att slippa mig när jag är borta! Det står inte länge på förrän alla mina ettriga atomer med hjälp av vattnets kretslopp och vindarnas strömningar är spridda över hela vårt arma klot. Av ”jord” är jag kommen, ”jord” ska jag åter bli.

... och amen till det!
Om jag har fel? Tja, då hoppas jag att jag åtminstone får återfödas i en skepnad som bättre motsvarar min, enligt andra, sanna natur:


Så om någon undrar: jominsann, reparationen av herr W3623 kom­mer att gå på garanti. Och jag slingrar vidare mot nya äventyr i Livet.

Det finns alltid anledning att vara tacksam

ÄR MAN INTE skärpt går det åt helvete. Det nyligen mottagna, hor­rib­la beskedet från FPA, Folkpensionsanstalten, om att de räknat fel och ämnade korrigera sig till min nackdel – det som höll på att resultera i mitt livs första hjärtinfarkt – har efter en del diskussion med sagda in­stans ruckats ännu en gång. Och, hör och häpna, det tidigare avi­se­rade återkravet av massor med pengar har med ens försvunnit.

Grunden för deras första ”korrigering” visade sig vara inkomstsiffror tagna helt ur det blå! Bland annat hade jag påförts en påhittad för­värvsinkomst från näringsverksamhet och som ett litet körsbär på top­pen hade de som löneinkomst lagt den ynkliga summa som är min årsinkomst från näringsverksamheten. Det blev lite fel, om jag säger så. Ja, herremingud ... *suckar, stönar, stånkar och himlar med ögo­nen*

Väl uppkravlad ur denna grop nummer X i ordningen kunde jag inte hålla mig: jag har påbörjat en till ”kronbladsvirkning”. Det är de runda innerkuddar jag la vantarna på förra veckan när Emmaus hade halva priset-dagar som ska få nya kläder.


Den stora, till braspallen, är inte färdig. Eller jo, virkningen är färdig, men jag kan inte sy sidostycket förrän herr Miele blivit frisk och tillåter krymptvätt av tygbiten som är vikt för ändamålet :o/

Under gårdagskvällen var det således soffan som gällde. Soffan, virk­ningen och baljvis med honungssötat te, för det är förkylning på gång i ”Rucklet” igen. Lilla A snörvlar och har huvudvärk, så det är bäst att jag motar Olle i grind. Samtidigt måste jag passa på att skicka en stoor tackkram för honungen till Gunilla, för det tror jag nämligen att jag glömt. Och du, Gunilla, det här måste vara den i särklass godaste honung jag smakat på år och dag!!

♥ TACK! ♥

En annan som ska ha tack är ”grannflickan” R, som igår knackade på och förärade mig en påse med tre stora sikar. Efter en vända med fi­lékniven vägde de in på nästan precis ett kilo och betyder hälsosam mat för mor och barn i minst tre dagar. Du skulle bara veta R, hur myck­et det betyder för mig, som bara kan drömma om att köpa färsk­fångad, åländsk fisk i butiken!

♥ TACK! ♥

Kors i taket!

Tack, alla snälla!

W3623

I MITT LILLA liv finns det inte mycket lyx. Det mesta är ärvt, köpt be­gagnat, hittat i någon container och uppfixat eller fyndat på ”-70 % på reapriset”. Men det som verkligen är köpt för fullpris – och för en halv kappsäck pengar – är mitt enda riktigt lyxiga lösöre: tvättpelaren av kvalitetsmärket Miele.

Något år efter att jag köpte ”Rucklet” byggdes den gamla, ruggiga kombinerade tvättstugan och bastun om, finansierat med mitt mors­arv. I det nya, fina (men trånga) utrymmet fanns inte längre möjlighet att låta min trotjänare, Lavamaten från Siemens, studsa omkring. Hon fick i utbyte mot en inte alldeles föraktlig slant flytta till ny adress och på hennes plats ställdes herrarna från Miele ovanpå varandra i en prydlig hög.

Valet av fabrikat gjordes på basen av Mieles storstilade löfte om att man med deras maskiner fick en tvättlösning med minst 20 års livs­längd. Lyckan var fullständig.

Dagen för premiärtvätten var kommen. Med fröjd vred jag på vattnet, valde program, stuvade in en laddning, fyllde på tvättpulver och skölj­medel och tryckte på start. Tyst och fint gick herr W3623 igång, tvät­tade så det stod härliga till och det var nära att jag klämde en liten tår av lycka.

Knappa två timmar senare grät jag inte längre av glädje, utan av ren och skär ilska. Vattnet pumpades inte ut! Och emedan herr W3623 är en modern man försåg han mig med än det ena, än det andra fel­med­delandet i illande gul text mot displayens svarta bakgrund.


Operation Felsökning inleddes. Jodå, avloppsslangen var ansluten helt enligt instruktionsboken. (Någon plugg satt inte heller i den­sam­ma; man lär sig av sina misstag.) Luddfiltret var så tomt som det bara kan vara på en fabriksny maskin och ingenting annat kunde heller förklara varför herrn vägrade tömma magen. Det vara bara att ringa farbror doktorn, som efter någon dag kom och micklade, macklade och skrapade sig i huvudet utan att hitta någon lösning. W3623 måste in till mottagningen.

En dryg vecka senare stod han på plats igen, botad från sitt fabriksfel (vid tillverkningen hade någon montör glömt att ta bort en invärtes plugg). Ah, äntligen blev det tvätta av!

Efter ungefär två år – eller i runda slängar 150 tvättar – var det dags igen. Den gången var det el-låset till luckan som pajat. Gränsen för den tvååriga garantitiden hade preciis passerats, men eftersom jag kan vara rätt amper när jag blir arg gick Miele ändå med på att byta den fallerande delen utan kostnad för mig. Tur för dem, om jag så säger.

Men säg den lycka som varar. Igår, nästan på dagen ett och ett halvt år efter bytet av låset, skulle jag tvätta. Trodde jag ja. SAMMA JÄVLA FEL IGEN!! Jag lovar, ni ska vara glada för att det inte var någon av er som satt i andra ändan när jag ringde verkstaden. Och går inte den här reparationen på garanti den också, ja, då vet jag en generalagent som kommer att ångra att det någonsin sålts en ”kvalitetsmaskin med minst 20 års livslängd” till undertecknad. Det uttalandet kommer med garanti!

Spin off-effekten på detta senaste maskinhaveri är att Lilla A för första gången fått prova på hur det är att måsta tvätta sina paltor för hand – en nyt­tig lärdom. Dock icke värd en W3623 out of order :o/

Damma av

HUR MYCKET KEMI tror ni man minns efter 35 år? Exakt, så gott som nada. Det periodiska systemet kunde lika väl vara en annan benäm­ning på menstruationscykeln och att försöka dra sig till minnes de oli­ka grundämnenas atomnummer är ungefär lika lätt som att pricka in en sjua på Lotto :o/

Men a mother’s gotta do what a mother’s gotta do, så för att kunna hjälpa Lilla A att hitta den [faktiskt!] sköna logiken som finns i kemi är jag nu piskad att damma av mina förstenade kunskaper. Ingen enkel match. Låt mig säga så här: arkeologerna som grävt fram Pompeji ha­de jämförelsevis en walk in the park. Hur kan man glömma så mycket??

”Enkel binding” och ”dubbel bindning”?? Ööh..? Monogami respektive polygami vet jag ju vad är, men när det gäller kemi ... *stöön!*

Och om jag i det här skedet av mitt liv glömt så här mycket, hur myck­et till kommer då inte att vara gone with the wind efter ytterligare ett antal år? *suck!*


I nuläget är jag nog en stadigare klippa att luta sig mot om vi pratar matlagning. På allmänhetens (läs: Lilla A:s) enträgna begäran blev det wokat i sötsur sås igår. Extrapris på naturell, strimlad kyckling, en morot, en rödlök, lite purjo och en sats hemgroddade mungbönor – voilà, serverat med basmatiris en både billig, god och hälsosam mid­dag.

I måltiden ingick faktiskt de allra sista gula körsbärstomaterna från Glaspalatset också, men nu är det definitivt slutodlat för året.



För den nyfikne kan jag avslöja att krumeluren i början av inlägget är en schematisk bild av en kolatom. Kol, med den kemiska beteckningen C, har nummer 6 i det periodiska sys­temet. Sexan talar om att den lilla filuren har sex elektroner som snurrar runt sin kär­na (som betår av protoner och neutroner), två i ett inre skal och fyra i ett yttre.

När man skapar en molekyl genom att dunka ihop två kolatomer med varandra får det som resultat att de, för att hållas ihop, utväxlar elektroner med varandra. Om de vardera delar med sig av en elektron kallas det enkel bindning. Delar de däremot på två heter det dubbel bindning osv. I kolatomens yttre elektronskal finns det bara fyra stycken elek­tro­ner, vilket betyder att en kolatom som mest kan ha fyra bindningar.

Logiskt! Och jag börjar minnas varför jag tyckte kemi var roligt :o)

Dagsformen ...

 

Behöver jag bli tydligare..?

Ska man XXXXX någon på FPA eller är det smartare att ta bort sig själv?

 

Ovanstående är hur min ekonomiska situation ser ut efter FPA:s, Folk­pensionsanstaltens, senaste drag: en retroaktiv korrigering av sin egen beräkningsmiss.

Den jättelika summan om 340 euro ska räcka till mat, hygien, sophämt­ning, el, vatten- och avloppskostnader, försäkringar, kläder, sjuk­kost­nader, tandläkare, Lilla A:s fritidsintresse och vad allt annat som nu inte går att undgå ens i en fattig sates liv, men som jag just nu är för upprörd för att ens kunna sätta till pappers.

Och jo, förutom det redan absurda i kalkylen kommer FPA att åter­krä­va mig på en summa motsvarande närmare 5.000 euro, som de fel­aktigt och på grund av sitt eget räknefel under två år utbetalat i bo­stadsbidrag för pensionstagare.

5.000 euro!! Var fan tror de att jag ska ta ett sånt belopp ifrån..? De 340 euro som står till mitt förfogande räcker väl just och just till mat på bordet för två personer under en månad + hemförsäkring + lite hushålls-el?

Edit 03-11-2011:
När det galna beslutet väl kom på papper i brevlådan visade det sig att återkravet faktiskt var ”bara” ~2.200 euro. Men 2.200 är också vettlöst mycket pengar för någon som redan lever på ingenting.

Edit 15-11-2011:
Rubriken/texten/kommentarerna har censurerats pga att inlägget av FPA polisanmälts såsom varande hotfullt. Detta gör jag under protest, eftersom vi enligt lag har såväl yttrande- som tryckfrihet i Finland.

Nu kommer november!

DET MÅ VARA sista dagen i oktober, men inne i ”Rucklet” blommar det för fullt. Inte bara pelargonen, som jag skrev om igår, utan även en vit saint paulia och den ena av mina fyra orkidéer. En annan sorts saint paulia är i full gång med att producera knoppar, novemberkaktusen slår ut vilken dag som helst och min äldsta, cremevita orkidé har två blomstänglar på tillväxt.


Nog är det snudd på ett litet underverk att det finns krukväxter som orkar med blomning när det nästan inte finns något ljus alls, inte sant? Och med återgången till normaltid följer ju ännu mörkare kväl­lar. Eftersom det finns mest bara skräp på ”Rucklets” fåtaliga, analoga tv-kanaler sätter jag mig hellre en stund med min nya ”leksak”, rit­plattan, och tänder ett ljus eller flera.

Med november följer också min femtioförsta födelsedag. Då är det dags att skruva locket av burken och provsmaka min likör på som­ma­rens körsbärsskörd!

”Ha! Där lurade jag mig allt!”

DET ÄR INGEN vits att hymla med det, jag är usel på att äta frukost. På hotell eller ombord på en tidig morgonfärja är jag vrålhungrig och kan knappt tåla mig tills jag får lassa upp, men hemma ... nä. Psyko­lo­giskt hänger det garanterat ihop med att det inte är serverat, utan kräver en insats från mig själv.

Ett knep att få i sig något vettigt är att mixa en smoothie. Det händer i och för sig inte alla mornar, oftast bara under de veckor Lilla A är hos mig. Men det händer alltså och är gott. Favoriten för tillfället är banan + apelsinjuice + naturell eller smaksatt yoghurt.


En annan favorit just nu är en av sommarpelargonerna som bott inom­hus några veckor nu. Trots att vi i övermorgon kliver in i november fortsätter den energiskt att producera nya, lysande ceriserosa blom­mor; en riktig boost för det rådande lågvattenhumöret! Färger är san­nerligen min räddning när vintermörkret sänker sig över Norden.

Och nu har vi ju dessutom gått över till normaltid igen. Usch ... Jag ha­de väl aldrig kunnat tro att jag skulle säga något sånt, men heja Ryss­land, som låter bli den här gången!