Vill ni se mina lökar?

SOM ALLTID PÅ hösten har jag svårt att passera skyltställ som dig­nar av lökväxter prydligt sorterade enligt färg. I år utökas mina od­lingar med kirgislöken 'Purple sensation', ett par påsar sommarsnö­klocka och dito av berglök. Denna lördag har med andra ord gått i lökplante­ring­ens tecken, och jag hade också mängder av tidigare uppgrävda tul­panlökar som måste ner i jord.

De senare har jag helt frejdigt planterat tätt, tätt i lite större plast­kru­kor, som i sin tur nu är nedgrävda i ett av grönsakslanden för vin­tern. Min förhoppning är att lökarna ska överleva, gro på våren och att jag på så vis ska kunna gotta mig åt ett överdåd av tulpaner som kan pla­ceras där jag känner för det, t.ex. uppe på terrassen eller vid trap­pan upp till densamma.


Gårdagen innebar storkok på de kycklingben jag ”fyndade” på spe­cialpris i förrgår. Det blev indiskt; ett recept på chicken curry från min välanvända bibel, ”Vår kokbok” (Rabén & Sjögren, 1993). Det är den i särklass bästa kokbok jag har. Den är redig och innehåller det mesta, från traditionell husmanskost till mer ”vågade” rätter.


3 x middag för två blev det och efteråt kände jag mig – förutom propp­mätt – extremhusmoderlig :o)

Igår plockade jag också ner alla äpplen från träden. De som inte mo­ni­lian förstört har blivit stora och jättefina. I slutändan blev det rätt många kilon, så nu borde man ha en jordkällare eller ett bra sval­för­råd. Men här står varken det ena eller andra till buds, så det blir till att äta och baka allt vad tygen håller.


Fast just nu är det dags att börja fundera på middagsmat igen. Chick­en curry två dagar i rad är förstås en möjlighet, men idag tror jag ban­nemej det blir grillad korv! Vädret har med ens slagit om till klarblå him­mel och nästan sommarvarmt, men har vi otur är det en av de sis­ta dagarna som lämpar sig för gasgrillen.

Förkylningstider

LILLA A ÄR för tredje dagen hemma från skolan med halsont, huvud­värk och hackhosta. En riktigt äkta höstförkylning med andra ord och inget man dör av, men nog så jobbigt medan det pågår.

Halstabletter, hostmedicin och huvudvärkspiller är vad som står till buds – och baljvis med varmt te med honung och mammas nybakade scones; perfekt när inget riktigt smakar.


Som den ömma moder jag är gjorde jag dessutom igår min dotter till viljes och bjöd på turkiska squashplättar till middag.


Mücver heter de på utrikiska och ett otal varianter av receptet finns på nätet. Min smet gör jag på en squash på c. 300 g (grovriven med ska­let kvar), 2 ägg, salt, peppar, spiskummin, färsk persilja, en klyfta vit­lök och ett par deciliter dinkelmjöl och steker plättarna i solrosolja.

Finessen är att ha precis lagom het olja, så att plättarna blir genom­stek­ta utan att ytan bränns. För hög värme resulterar i att mitten blir degig och det är inte gott.

Igår hittade jag naturella kycklinglår på specialpris, så idag ska jag in­viga min nyfyndade gjutjärnsgryta. Det är fördelen med höstrusk­vä­der, att man blir sugen på riktig mat! Och snart återkommer lusten att hantverka också. För det gör den väl..?

Men hur blev det nu då..?

ÅRETS ÖVERRASKNINGSBREV LANDADE i lådan igår: beskatt­nings­beslutet för 2010. Med en suck sprättade jag kuvertet, halade fram beskedet och vände genast blad till sidan där det står om kär­leks­brevet från skattemyndigheten betyder pengar in eller ut.

VAFALLS?!

Två rater kvarskatt à 2.714,48 euro?!

Nää, det kan ju inte vara möjligt ... tänkte jag, och när pumpen efter en stund återgick till något som påminde om normal sinusrytm tog jag mig för att granska det hela lite mer ingående. Och se där, ja! Har jag inte, mig själv ovetande, gått och blivit jordbrukare? Synbarligen har jag tjänat rätt så bra på det också. 21.470,17, för att vara exakt.


Sen började jag flina. Nog för att jag så sent som igår bloggade om hur jag lagade middag på skörd från egna odlingar, men inköpet och uppförandet av Glaspalatset gör att nettot från årets odlingar är för­sett med ett stoort minustecken. Så pass stort att jag inte tänker räkna ut hur dyra mina rotfrukter, grönsaker och kryddor faktiskt blir i slutändan.

Men den verkliga vinsten ligger trots allt i att jag under ett antal veckor verkligen vet vad vi äter. Inget konstgödsel och inga farliga bekämpningsmedel i maten, det är en form av vinst det också, inte sant?

Synd bara att de där 21.470,17 inte existerar. Gjorde de det hade jag minsann glad i hågen lättat på lädret och hostat upp kvarskatten på 5.428,96, för resten hade ändå varit många, många pengar mer än min faktiska inkomst.

Fast man vet ju aldrig. Tänk om jag idag när jag träffar min neurolog får veta att jag lider av en sällsynt form av agrikulturell schizofreni, vars främsta symptom är avancerat månskensjordbrukande på nät­terna? Det skulle ju kunna förklara att jag sover så dåligt, haha!

Kanske bäst att kolla bankkontot ändå..? Man vet ju som sagt aldrig.

En riktig skördefest

JAG HAR MÅNGA saker att vara tacksam för i mitt lilla liv, men bland dem jag är allra mesta tacksam för är att Lilla A, min kära dotter (snart 15), aldrig varit krånglig med maten. Grönsaker och rotfrukter av all­sköns slag har t.ex. aldrig inneburit några problem.

Livet blir avsevärt mycket enklare med en unge som ända från scratch lärt sig att bli allätare. Särskilt när det i dagsläget alltsomoftast hand­lar om att trolla med knäna för att hålla kontot för matinköp så lågt som möjligt utan att för den skulle göra avkall på näringsinnehållet.

En given sak är att alla inte gillar allt och själv tycker jag t.ex. inte om inälvs- och blodmat. Men en orubblig regel här i huset är att man alltid smakar före man tillåts påstå att det inte är gott. Och si, då kan det gå som härom veckan, när squashplättar stod på menyn för allra förs­ta gången:

– Usch, det där ser inte gott ut! sa Lilla A.
– Kan jag hålla med om, svarade jag stoiskt, för utseendemässigt var de ärligt talat inte särskilt tilltalande. Men smaka i alla fall!
Det gjorde Lilla A. Sen åt hon fyra till. Igår frågade hon om jag ka tän­ka mig att laga ”såna där goda plättar” till middag nån dag nu i veck­an :o)

***
Men igår blev det korvsoppa, på ett paket bratwurst fyndat i billiga korgen, ett par schalottenlökar, några potatisar, en bit rotselleri, en klyfta av min egen sibiriska vitlök och allt detta nyskördade från egna odlingar:


Rödbetorna är av en mycket god, lustigt randig sort. Fast de fina pol­ka­grisränderna försvinner i kokningen och betorna blir enfärgat gul­vita, och det är ju lite trist.


På kvällskvisten tittade kompisen C in på en fika. Av henne fick jag si­sådär ett kilo fina tomater. Äpplen har jag i träden, lök fanns i kylen, ingefära i frysen och russin, vinäger, farinsocker, torkad chilipeppar och salt i skåpet. Simsalabim, så blev några burkar jättegod tomat- & äp­pel­chutney! Mumsfilibabba till stekt eller grillat kött.

Receptet är Monika Ahlbergs och du hittar det HÄR.

På sista versen

EN OVÄNTAD, OSEDVANLIG men högst välkommen värme till trots är det bara att ta skeden i vacker hand och inse att första säsongen med lilla växthuset Glaspalatset snart är ett minne blott. När det mes­ta har vuxit ur sina krukor hjälper det föga att termometern därinne klättrar upp mot 18-20° på dagarna.

Tomatplantorna är gula och fula, paprikornas grönska slokar och chilin har börjat fälla sina blad. Men till min häpnad har de minimala fuch­sia­sticklingar jag norpade av väninnan M för en månad sedan tydligen hunnit etablera sig och har till och med satt knoppar! Ja, jösses, nu infann sig således ett nytt problem: hur övervintrar jag dem?? Jag, som t.v. inte ens lyckats hålla liv i pelargoner :o/

Och slanggurkorna är envisa. I krukorna finns i det här skedet inget annat än en kompakt massa av rötter, men lik förbannat envisas de med att blomma. Fast nu i mitten av september lär det knappast bli flera gurkor, även om anlagen sitter där de ska.


Den senaste veckan har orken befunnit sig på minussidan, men några förpackningar med plommonhalvor i sockerlag fick jag ändå till stånd. Inte mycket att skryta med, men även lite är mer än ingenting och man får vara nöjd med det man får till. Det kunde ju faktiskt vara vär­re.

Och vinnarna är ...

NU HAR JAG medelst en s.k. slumptalsgenerator på nätet förrättat dragning i mitt lilla frölotteri, där fem påsar à hundratals gullvivefrön stod på spel.


Endast fem personer hade visat intresse för lotteriet och dessa till­delades lottnummer i löpande ordning enligt den ordning deras kom­mentarer på lotteriinlägget inkommit. ”Lottlistan” blev därmed följande:

Stickmamman – 1 lott
Monkan – 1 lott
Cici – 5 lotter (följare + länkade till lotteriet)
Pipi – 1 lott
Marianne – 5 lotter (följare + länkade till lotteriet)

Totalt 13 lotter. Antalet lotter minskade med 1 inför varje ny dragning, eftersom den lott som vann ströks från listan.

Dragning 1: nr 2 (Monkan)
Dragning 2: nr 5 av resterande 12 (Cici)
Dragning 3: nr 2 av resterande 11 (Cici igen)
Dragning 4: nr 10 av resterande 10 (Marianne)
Dragning 5: nr 4 av resterande 9 (och Cici ännu en gång)

Grattis, alla tre! Monkans och Cicis adresser har jag redan, så om du, Marianne, är snäll och mejlar din åt mig på stjarnkraft[at]aland.net kan jag få iväg din frövinst också :o)

Monilia Make Over

VI NÄRMAR OSS mitten på den sista JAS-månaden; en perfekt tid för uppröjning i ett risigt plommonträd smittat av monilia. Igår bar det till, och som ett bevis på detta bjuder jag på den här före- och efterbilden.


Den här gången har jag slagit på stort och till och med inhandlat en flaska med sårläkemedel att smeta på de största snittytorna efter så­gen. Merparten av skörden blir i år bara blä, men de plommon som klarat sig undan såväl mask som svamp är stora, saftiga och söta. Ikväll ska här läggas in plommonhalvor i sockerlag till frysen och smar­riga efterrätter under vintern!


September är också äppeltid. Det är samma sak där. Monilian och larver har tagit det mesta, men det blir ändå alldeles tillräckligt med skörd för att täcka mitt lilla behov till äppelkakor, äppelmojs, äppel­mos, äppelkräm, äppelchutney och så vidare. Kaneläpplena är så vackra att jag nästan inte nänns använda dem ...


I veckan stundar skördefest här på Åland, precis som på många andra håll i den närmaste omvärlden. I år siktar jag in mig på några kilo rik­tigt fina, ålandsodlad päron, för något päronträd finns [ännu] inte i ”Ruck­lets” trädgård.

Och idag, den 11 september, brinner hela dagen ett ljus hos oss här i ”Rucklet” för alla som fick sätta livet till vid attacken mot World Trade Center för tio år sedan.