Man lär så länge man lever!

IDAG HAR JAG lärt mig något alldeles nytt igen, nämligen att sy pärlarmband med något som på engelska heter peyote stitch. Jag har ingen aning om vad benämningen kan vara på svenska, men fint blir det och en aning elastiskt också. Och levt länge har jag vid det här laget, för just precis idag uppgraderar jag till Livet v. 5.8 :)

Låslösningen har jag klurat ut helt själv. Många gör en rad makraméknutar som ett lås över remmarna, som gör att de kan dras åt var sitt håll för att spänna åt runt handleden. Det här, några o-ringar av gummi, är listigt, smidigt och funktionellt; sitter tajt som ett korvskinn och funkar klockrent.

Det är inte bara lärdom man får genom hela livet, även överraskningar dyker upp när man minst anar det. Som den här helt fantastiska buketten, som idag hängde på min ytterdörr. Erkänner att jag blev alldeles tårögd av omtanken!

Tankar efter en orolig natt

»Lag och rätt» eller »Lag och fel»?

IDAG SAMMANTRÄDER SOCIALNÄMNDEN i Mariehamn och jag håller tummarna för att det hittillsvarande avslaget på ekonomiskt stöd för Jennifers livsviktiga cystinosmedicin kommer att behandlas.

Något kostnadstak för kompletterande stöd existerar INTE. Lagen är väldigt tydlig, när den säger att stödet ska ges ”till behövligt belopp” respektive ”i behövlig utsträckning”. Om behovet är kontinuerlig medicinering är det inget snack om att hela det beloppet skulle vara något annat än ”behövligt”.

Jag förutsätter därför att det eventuella beslut nämnden klämmer ur sig denna gång kommer att vara i enlighet med Lag om utkomststöd 30.12.1997/1412 för annars må fan ta bofinken! Jag må ha varit förbannad igår, men beware, jag kan bli ännu ilsknare. Har det gått att få rätsida på hur det allmänna bostadsbidraget i Finland ska beräknas så ska det nog min själ gå att få rätsida även på det här!

Som jag skrev i en kommentar någonstans på Facebook igår:

Det heter faktiskt ”Lag och rätt”, inte ”Lag och fel”. Så gör om, gör rätt! Det är en svårt sjuk människas liv det handlar om, inte en immateriell rättighet i ett bokslut.

VIKTIGT MEDDELANDE TILL ALLMÄNHETEN– framför allt den åländska

ÅLÄNDSKA JENNIFER, 29, lider av en ärftlig, extremt ovanlig sjukdom som heter Cystinosis. Den tar sig många uttryck och ett av dem är kristallisering i ögonen, som om man inte medicinerar med en oerhört dyr form av ögondroppar (Cystadrops, ett s.k. orphanläkemedel; googla gärna) leder till blindhet. En veckodos kostar den obegripliga summan nästan 1.400 euro (fotot är av kvittot för inköpet av EN veckodos). Sådan är alltså den krassa verkligheten för någon med en sjukdom som drabbar 1 av 100.000-200.000.

Synen på vänster öga är redan förlorad och nu är katastrofen för höger öga hotande nära. Varken samhället eller vårdapparaten bidrar i dagsläget till finansieringen av läkemedlet. I Helsingforsregionen finns det enligt läkemedelsproducenten, Orphan Europe, en patient i samma situation som Jennifer. Kostnaden för dennes ögondroppar täcks av en betalningsförbindelse som utfärdats av FPA. Här på Åland är läget ett annat, eftersom utkomststöden fortfarande administreras av kommunerna och socialkontoret i Mariehamn – sannolikt helt i strid med lag – har nekat Jennifer ekonomisk hjälp pga att de anser att just denna, av läkare ordinerade, receptbelagda medicin är för dyr.

Läs med fördel vad som stipuleras i 7 § Lag om utkomststöd!

Tidigare har preparatet omfattats av högkostnadsskyddet, men sedan ifjol gör det det inte. Däremot finns det enligt apoteket hopp om att det så ska göras igen om någon/några månader – men tills dess?? Enligt socialkontorets resonemang förväntas m.a.o. en invalidpensionerad, svårt sjuk, ung kvinna under tiden finansiera en absolut livsviktig medicinering, som på månadsbas kostar nästan 5.600 euro. Vad i hela glödheta helvete liknar detta?! Så här ska det inte få vara.

Jag riktar mig därför till var och en med minsta uns av medmänsklighet: gå med i facebookgruppen Hjälp Jennifer att inte bli blind :( för att se vad just DU kan göra för Jennifer när det sociala skyddsnätet i vanlig, god ordning läcker som ett såll!

Rocka sockorna!

JAG ÄR EN stor vän av att tillåta individualism. Därför ställer jag självfallet upp och deltar i evenemanget Rocka sockorna idag!

”Slutklämmen” på årets äppelsäsong

RESERVDELEN TILL FRUKTPRESSEN kom hem igår, så kvällen var vikt för pressning av äppelmust. Den här gången fungerade allt klanderfritt och fram­åt ettiden på natten skruvade jag korken på den sista flaskan. Mer­par­ten är råmust, som åker i frysen i PET-flaskor, men jag pastöriserade också c. 5 liter, bara för att inför framtida pressningar undersöka vilken hållbarhet man då får.

Kulören ändrar dock. Det pastöriserade till vänster, råmusten till höger.

Ungefär åtta deciliter råmust satte jag undan för att testa reducering till si­rap. Här står kastrullen och bubblar glatt på spisen:

Ungefär en och en halv timme senare hade mängden reducerat ner till cirka en deciliter en trögflytande sörja, syrlig och med en distinkt smak av äpple och lite kanel, för jag lät en stång koka med ungefär halva tiden. Med facit i hand hade det räckt med mycket mindre reducering, för nu är konsistensen inte flytande utan mer som gelé – men helt utan några som helst tillsatser.

Mitt i sirapskoket vittjade jag postlådan. Som tur var inga räkningar idag, men ett stort, brunt paket från en annan öbo, Kerstin på Öland. Eh? tänkte jag, något brydd. Käraste Kerstin hade i och för sig tidigare under hösten lovat mig frön från praktvädd och blåparasoll, men en förpackning av den här dimensionen ..?

Och si, i paketet låg – förutom fröna – både garn och broderi, som Kerstin påstår att hon inte har glädje av själv. Vilken hjärtevärmande överraskning! Så jag kan inte annat än niga och tacka, både för nästa sommars bloms­ter­fäg­ring och den stundande vinterns hantverksfröjd? TACK! ♥

Dagens verkliga slutkläm blir en bild på min ostmacka, för nog är det sen ändå en yn­nest att i slutet på oktober ännu kunna skiva upp egenodlad spets­paprika på smörgåsen!

Jaa!! Vatten!

IDAG KOMMER DET äntligen rejält med regn! Det var verkligen på ti­den, för av det som ska vara gräsmatta finns det inte mycket kvar. Ett ljusbrunt, knastrande underlag är vad det blivit av allt det gröna. Klipp­ningsbehovet har under den senaste månaden varit i princip noll.

Men igår regnade det faktiskt också, fast inte hos mig i stan utan hos kompisen B ”på vischan”, några mil längre västerut. Före regnet, me­dan vi satt och fikade på hennes terrass, kom en av hennes grannar förbi och gav mig utan desto mer dividerande en hel hög med ny­plock­ade kantareller. Drygt 300 gram visade det sig vara.

Tacksamt, eftersom jag inte helt förvånande numera har utvecklat en avsevärd fästingfobi och endast motvilligt tar mig till skogs själv. Fast med den torka som rått så länge begriper jag sannerligen inte var karln lyckas hitta stora, fina och inte det minsta torra svampar.

Denna sommar känns det som lejonparten av trädgårdssysslorna be­stått i att släpa slang, kånka kannor och begråta den tomma regn­vat­ten­tunnan. Med en jordmån som min, dvs med ett inte särskilt im­po­nerande lager sandblandad matjord ovanpå rena, rama gamla sand­botten, rinner det i princip bara rakt igenom. Utan denna myckna be­vattning hade det inte blivit mycket till buketter att fröjdas åt.

Fast hur det ska gå med de nyplanterade trädgårdshallonen jag fått av grannarna C & C och mina nyflyttade svartvinbärsbuskar återstår att se. Mina flitiga rundor med vattenkannan till trots ser de minst sagt hängiga ut :o/

Härutöver kan jag konstatera att det snart gått två hela månader se­dan jag första gången avkrävde ett flertal adressater vid Ålands land­skapsregering en förklaring till hur inihelaglödhetahelvete det kan kom­ma sig att de överfört mitt klagomål angående FPA:s lagstridiga beräkningar av det allmänna bostadsbidraget tillbaka till Ruta 1, dvs FPA på Åland, där det hela började för snart tre år sedan.

För en knapp månad sedan upprepade jag frågan, men har trots det inte hört ett pip från någon. Så låt mig säga som så här: när det är dags för nästa lagtingsval, om lite drygt ett år, vet jag åtminstone på vilket parti jag inte kommer att rösta. Så kan det gå, Carina.

För den som sitter och ondgör sig och tänker illvilliga tankar

JAG HAR FÅTT antydningar om, att det är märkligt att jag, som de fac­to framlever mina dagar på en inkomst som understiger vad som be­traktas som exis­tensminimum i Finland, har en dotter som ska få ge sig iväg på ett år som utbytesstudent någonstans i Europa. Det borde ju vara en eko­nomisk omöjlighet enligt somliga förståsigpåare.

Jovisst, om det var så att jag skulle bekosta det hela själv, då stäm­mer det utan tvekan. Men nu är det inte så, och det är inte ens spikat att flickan får åka förrän jag är säker på att finansieringen går att ord­na.

• En del av de nödvändiga slantarna kommer från barnbidraget, som jag med blod, svett, tårar och j**ligt mycket upp­fin­nings­ri­ke­dom lyckats spara under ett antal månader; pengar som egentligen varit öron­märk­ta för delfinansiering av ett körkort åt flickebarnet.
• En del är mina egna pensionspengar, som jag hellre avsätter på det här, eftersom jag inte ens vet om jag kommer att leva så länge att jag får någon glädje av dem själv.
• En del är resultatet av Lilla A:s egen sparsamhet och som­mar­jobb för en usel lön.
• En del hoppas vi kunna tigga oss till i form av sponsorering från väl­vil­liga företag och organisationer, som tycker att det är värt att på det här viset belöna en gymnasieelev som tar skolan på största allvar och befinner sig i Topp 10 %-skiktet på sin års­kurs.
• Och till slut: en del kommer att bestå av den ynkliga peng, som är den ersättning jag som författare får för att jag gjort mina böcker, såväl e-böcker som ljudbok, tillgängliga för digital ut­låning.

Så känner du att du vill sponsorera att Lilla A:s dröm om ett ut­landsår blir verklighet kan du faktiskt göra det helt utan kostnad för dig. Det är ba­ra att låna* så många av mina digitala bib­lio­teks­böck­er du vill, och det fina i kråksången är: du behöver inte ens läsa/lyssna om du inte vill, det räcker med att låna.

Lilla A tackar å det allra varmaste!

*) och det går bra på Åland, i Sverige, Finland och på Island

Ha en skön söndag! Själv stickar jag vantar, för nu har vin­tern plötsligt kommit till ön :o)

Det var det det

TITTA EN SÅ fin muffinspanna i gladrosa silikon Lilla A gav mig i jul­klapp! Fast jag undrar om den kom med en liten baktanke – haha! – i och med att hennes födelsedag infaller om mindre än två veckor? Nå, strunt samma, för jag, den borna köksattiraljsfetischisten, kommer att ha mycket glädje av den framöver.

Men Lilla A får förlåta, för den roligaste julklappen är trots allt att så många tycks hitta min bok i floden av e-böcker man kan låna via Elib. Hela 137 stycken utlån på en vecka! Det är ju inte klokt!! Men kul. Skitkul.

Skulle det ovanpå det här visa sig att FPA fr.o.m. 1.1.2014 i all tysthet börjar beräkna de finländska bostadsbidragen i enlighet med vad som stipuleras i den årligen utgivna förordningen, ja, då skulle jag känna mig riktigt nöjd med Livet :o)

Meanwhile – och i spänd förväntan på detta eventuella under – fort­sätter jag att göra slut på garnrester. Två par vantar har det blivit un­der julen och nu ska jag ta ett djupt tag i garnlådan och se vad nästa projekt ska bli. Fast en promenad måste det också bli under dagen, en riktigt lång en.

God fortsättning på er allesammans!

Efter ett plus kommer garanterat ett minus, det kan man slå sig i backen på

NOG ÄR DET sen ändå som förgjort! Knappt hinner jag få belys­nings­situationen ordnad i förrådet och beställa utearmatur till entrén förrän det totala mörkret lägrar sig över ruckelgården! Dagen efter att lys­masken varit här och fått upp ett lysrör i förrådet kunde jag nämligen till kvällen konstatera att dagsljussensorn döden dött, antagligen i samband med de våldsamma regn som drabbade Åland förra veckan.

Därför är det f.n. becksvart på gården efter mörkrets inbrott och vore jag lagd åt det vidskepliga hållet skulle jag förmodligen utgå från att detta är ”straffet” för att jag äntligen tog mig råd att dra el i förrådet. Men som jag nu inte är det, vidskeplig alltså, så sätter jag upp det på Mr. Murphys digra konto istället. Jävla karl ...

Raka motsatsen till ”jävla karl” är däremot gode vännen och glade fri­tidsfiskaren J, som än en gång förgyllt min tillvaro med pinfärsk fångst! Tre biffiga abborrar och en vacker, alldeles lagom stor gäddhona an­lände till gården i förmiddags och har nu flyttat in i min frys. Nyfångad vildfisk är en riktig lyx och det kvartskilo körsbärstomater jag gav i ut­byte kändes pinsamt futtigt.

Imorgon är det måndag igen och jag påbörjar min sista vecka som ar­betsprövare. Vad som ska hända därefter har jag i dagsläget inte en blekblå om. Att kunna göra upp planer för framtiden är ingenting att drömma om, för mitt liv är fortsättningsvis inte mitt, utan ligger i hän­derna på snikna försäkringsbolag och okända pap­pers­vän­dar­medi­ci­na­re.

Det är en evig tur att jag begåvats med ett urstarkt psyke, ett nå­gor­lun­da skarpt intellekt och en hyfsad verbal kapacitet, annars ha­de jag varit jordgubbe för länge sedan. Men alla är tyvärr inte lika lyck­ligt lot­tade, utan mals förr eller senare sönder i papperskvarnen. Min själ grå­ter för alla dessa förspillda livs skull – och inte minst för de an­hö­ri­gas.

Helledudane mig!

GULLELENA, SOM ALLDELES nyssens skickade mig prima plantor av rankspenat, har gjort det igen! Idag hade jag nöjet att få sprätta ett tacknämligen fönsterlöst kuvert med de mest bedårande små plantor av hasselört :o)

Nio-tio stycken miniatyrer fanns det i försändelsens lilla bukett, så små att jag hoppas att jag inte tappar bort dem i rabatten ... Tackar allra ödmjukast, Lena! Hoppas att jag en vacker dag får möjlighet att åter­gälda din vänlighet och generositet.

Ikväll håller jag mig fåordig. Efter tredje dagen i kamp med den gamla syrenhäcken är jag nu mer än slut. Lessen att jag just nu inte orkar med att titta in hos er andra och klämma till med några eleganta kom­mentarer. Men nu, nu tar jag definitivt kväll.

Om det ena och det andra – och självfallet om försäkringsbolag

OM MOGNADSGRADEN PÅ tomaterna i Glaspalatset kan sägas vara en indikator för hurdan sommaren har varit i år, då är det bara att kons­tatera att den inte varit mycket att hurra för. Först nu, i mitten av augusti, har den första röda körsbärstomaten dykt upp. Men desto mer välkommen är den, förstås!

Sen har jag till min oerhörda glädje fått motta inte mindre än två trev­ligbrev dagarna efter varandra! Det första, übersmart förpackade, in­nehöll tre fina plantor av rankspenat från Lena, det andra kärkomna frön av röd stjärnflocka från Monica. Jättelikt tack till er båda två!!

På gården har annars det mesta passerat sin mest intensiva blom­nings­tid, förutom den kanadensiska solhatten, som kompenserar med att stå i sin fullaste prakt och lysa som en fyrbåk framför Glaspalatset.

Det kan nog behövas för att pigga upp en lite. Igår hade jag telefontid med borreliadoktorn med anledning av den halvårskontroll av mina an­tikroppar som gjordes för ett par veckor sedan.

Exakt 3 minuter och 12 sekunder varade samtalet, och för detta de­bi­terar Ålands hälso- och sjukvård 10 €. Det blir en icke föraktlig tim­pen­ning det. Närmare bestämt 179,10 € i timmen. Ja, jävlar i havet, på ren svenska!

Och värdet har trots tre hästkurer antibiotika inte sjun­kit mer än att det ligger på ungefär samma nivå som i augusti ifjol, när jag tiggde mig till mitt livs första borreliaprov. Högsta referensvärde är 1,1 och jag klockade nu in på 3,7. Håhå, jaja ...

Lik förbannat kan jag inte sluta vara duktig. Det senaste att föra in på det kontot är, att jag på ett par dagar tömt, vänt, omlokaliserat och sållat mina jättelika lövkomposter. En himla massa fin jord har jag nu! Och jävligt lite granna ont i rygg och axlar.

Nya, intressanta försäkringssaker är också på gång. Hela gårdagen ägnade jag åt att försöka begripa hur i &#$%§@ Aktias återköpsvärde på min livförsäkring – som jag gnetat på och betalat premier för i arton år – kan vara 7,4 % mindre än summan av premieinbetalningarna jag gjort. Efter arton år!! Vad hände med den utlovade kapitaltillväxten?!

Ja, sanna mina ord, försäkringar – oavsett typ – ska man inte ha. Det, om något, ska jag lära min dotter! Om vi nu möjligtvis ses igen någon gång. Igår började gymnasiet för året och jag har fortfarande inte sett något av henne på hela sommaren :o/

PS. Jag har bokat tid för klippning. På måndag ska långhåret bort!

Ruckelhäxan goes huslig

DET SUSAR I säven idag kan man säga, med rak nordlig vind, som tar i med 13 m/s i vindbyarna. Inte optimalt sommarväder alls, men desto mer syltkokningsdito! Vilken tur att jag inte hann med jordgubbskoket igår ;o)

Vad jag däremot fick uträttat igår, var uppskrubbning av det vitmålade utemöblemanget på terrassen. Efter ett möte med rotborste och disk­medelsvatten ser det nästan ut som jag har köpt nya möbler för året. Men tänk, att det skulle hinna gå en hel vecka in i juli innan jag fick det­ta gjort!

Knäna knorrar dock och säger sig inte förstå varför det skulle vara nödvändigt. Det är ju ändå på dynorna man sitter, påstår de. Korkade knän!

När jag nu en gång hade halat upp vattenslangen på terrassen pas­sa­de jag på att skämma bort några av mina större krukväxter med en dusch. Däribland cliviorna, vars långa, av damm gråsilvriga blad plötsligt antog en helt annan nyans, en grön. Jag gillar insatser som ger väldigt synliga resultat! Därmed underförstått att regelbunden veckostädning inte är min grej, so to speak ;o)

Sent, sent på kvällen hörde jag det knastrande ljudet av bildäck på gårdsgrus. Det var gode vännen W, som rullade in på gården med trunken full av pinfärsk sik. I skymningen genomfördes sedan en ”ekorr­skinnsaffär”: ett stycke vacker fisk – rensad, fjällad och klar för köket – mot en liten påse färska rot- och grönsaker. Inte så dumt, huh?

Så idag blir det matlagning på riktigt, som omväxling till mackorna, som allt mer frekvent förekommer till såväl lunch som mellanmål och mid­dag. Gud, så gott det ska bli med foliekokt sik!

Sen måste jag bara få visa den helt P.E.R.F.E.K.T.A naturskiva av röd granit, som väninnan S snubblade på i skogen och vänligen överlåtit på mig.

En ny baksten! Härligt, för den nuvarande – även denna i gra­nit – är onödigt tjock och tung. Den nya är bara mindre än två centi­me­ter tjock och väger hanterliga 4,6 kg. TACK ♥!

Den Goda Ruckelhäxan strikes again

DEN DÄR RIKTIGT högsommarvärmen är inte alls här just nu. Fast lika bra är väl det, när sisyfosarbetet med att hålla grusplaner och -gångar fria från ogräs är aktuellt? Det är vackert med grus på gården. Det går bra fem-sex år. Men sen. Sen är det som hela universums samlade ogräsfrön gror samtidigt.

Jag borde ha underhållskrattat alla tidigare år, för det här är ett jobb som varken min inflammerade ländrygg, mina sjuka fossingar eller de förbannade artrotiska tummarna uppskattar så där över hövan :o/

Det blir många pauser. Och igår använde jag en del av dem till att i­kläda mig rollen som Den Barmhärtiga Samariten. Vid två tillfällen age­rade jag hundsjukvårdare, när det måste bytas bandage på lilla Skrot­ten. En djup reva i ena ljumsken är inget enkelt ställe att lägga om på en motsträvig patient försedd med fyra ben och en svans. Två händer räcker inte alls och fyra är fortfarande ett par för lite. Men med hjälp av en stor badhandduk virad runt framvagnen på jycken går det hjälpligt.

Förutom detta inhopp i veterinäryrket har jag och Röda Faran räddat en turistande finländare i nöd. Mitt som jag svettig och dammig stod och hackade i mitt grus dök det upp en man dragande på en kärra, av den sort man som besökare i någondera av stadens två gästhamnar får låna gratis för att förenkla provianteringen.

Plötsligt stod han bara där. Med en fladdrande karta i ett stadigt grepp och ett uttryck av höggradig förvirring i nunan. Jag studerade honom en stund. Sen hojtade jag: ”Kan jag hjälpa dig med något? Do you need any help?” Ja, ni vet, det är lika bra att vara internationell i såna här sammanhang, när det är högst osäkert om personen ifråga talar swahili eller rumänska till vardags.

På vils var han, som vi säger här på ön, och i behov av vägvisning. Gått en låång omväg hade han också och var låångt ifrån framme vid sitt mål. Så jag, för dagen uppfylld av ett övermått av välvilja mot min nästa, förbarmade mig över stackaren. Med dragkärran i skuffen och karln i passagerarsätet bad jag en stilla bön att Röda Faran skulle hål­la ihop och sen skruttibangbangade jag honom dit han var på väg.

”Gud välsigne dig!” sa han, när vi skakade tass innan vi skildes åt. Och tja, det kändes ju rätt okej med denna välmenande tillönskning, även om jag inte för ett ögonblick tror på densamme. Det jag tror på är att hjälpa andra när man kan. Det är mer begripligt och ger ett påtagligt snabbare resultat.

Från ö till ö

PROMENADPOLAREN P ÄR nyss hemkommen från Island, hästarnas, fårens och de härliga ylletröjornas förlovade land. Där var det, enligt henne, långt mycket mer vår än här, och i Reykjavik har de enligt den­na, min högst privata utrikeskorrespondent, ett kultur­hus klart sköna­re att beskåda än vårt åländska; betongklumpen som mera för tan­kar­na till ett urbant kärnkraftverk än ett centrum för kulturella aktiviteter.

Nåväl, den diskussion hör inte hit. Den kan jag utveckla en annan gång. Det jag vill visa är de vackra hys­kor­na och hakarna hon häm­ta­de hem åt mig från sin resa. Visst är de fina?

Jag ser tydligt för mitt inre hur tjusiga de kommer att bli som lås på några av mina framtida Jïengearmband. Så tack, gulle vännen, det här var en både oväntad och välkommen liten gåva!

Om att falla till föga och bita i den dyra bullen

JAG HADE FÖRVÄNTANSFULLT sett fram mot min fastlagsbulle. Men denna förväntan övergick i mer än lätt missmod, när jag kommen till snabb­köps­kas­san för att göra rätt för mig insåg att jag för priset på en enda bulle skulle ha kunnat baka minst tio stycken själv, om inte många fler.

Men à la bonne heure, den var riktigt god, även så här två dagar för sent. Imorgon har jag förmodligen inte glömt hur &#$¤§% dyr den var.

På posten, dit jag vek in efter ett besök hos Ålands för­valt­nings­dom­stol*, väntade mig nästa överraskning. Denna dock av det klart an­ge­nämare slaget. Med anledning härav ber jag om att få revidera mitt föregående inlägg en smula. En vill jag nämligen särskilt tillönska en särdeles fin alla hjärtans dag och det är G i Göteborg. Det, ska ni veta, är en dam av det rätta virket! En sjusärdeles kvinna helt enkelt.

*) Såsom det överklagarproffs jag av rutiga och långrandiga orsaker börjar bli har jag besvärat mig angående den parkeringsbot jag påfördes häromsistens, eftersom det i 3 § vår egen Landskapslag om parkeringsbot med all tydlighet framgår att jag inte borde ha bötfällts.

En och annan tanke om omtanke

DET FINNS FÖRMODLIGEN inte någon effektivare metod för att skilja agnar från vete än att befinna sig i en livskris av någon form. Sorg, skilsmässa, sjukdom – eller en oturlig combo av flera saker samtidigt – det är i stunder som dessa man får en glimt av under vilka ytor det döljer sig äkta medmänsklighet.

Det är inga stora gester som behövs, tvärtom. Det kan vara alldeles tillräckligt att bara lyssna en stund. Aktivt och närvarande, utan att den uttråkade blicken förlorar sig i fjärran och tankarna med all tyd­lighet befinner sig på annat håll.

För mig, som lever ensam och på mer än två decennier inte ens haft arbetskamrater att ”surra med”, är det­ta lika med guld. Alla har vi ett mer eller mindre uttalat behov av att prata av oss. Men visst är det så, att långt ifrån alla besitter förmågan att låta även andra komma till tals?

Omtanke om sin nästa kan, som bekant, vara något så enkelt som ett knippe tulpaner, ”bara för att” och utan någon bakomliggande agen­da. Eller att skänka bort något man själv inte har någon nytta av, men som man tror kan komma någon annan till glädje eller hjälp. Ja, egent­ligen vilken liten, oväntad handling som helst, som ett tecken på att man förstår att Livet är i en besvärlig fas.

In real life är ni några stycken som stolta kan lyfta på era svansar, och eftersom ni själva vet vilka ni är är det onödigt att räkna upp er. Men tack, tack i himlen, för att ni finns! Och tack även till alla er som kom­mer på besök hit till bloggen och delar med er av er klokskap och hu­mor! Ni har faktiskt givit mig anledning att mynta ett helt nytt begrepp:

VE, Virtuell Empati ... minst lika god som en ann’!

För eget vidkommande tror jag – nej, jag vet – att jag alltid ”funnits där” när Livet krisat för andra. Otaliga är vid det här laget antalet sor­ger, sjukdomar och separationer jag varit med om, förutom mina egna. Ändå är det först nu, vid 50+, som jag förstått att det är på de mest oväntade håll man finner fritt flödande, empatiska ådror och ytterst sällan där man i sin enfald utgått från att de ska forsa fram.

Tyvärr verkar det som jag själv har gått i sin. Just nu förmår jag nätt och jämt hålla mig själv och Lilla A flytande. Det råder kort och gott katastrofal orktorka.

Kylslaget

SOM VÄNTAT, EN köldknäpp som heter duga. Inatt har det varit ner mot -25° och jag känner en oerhörd tacksamhet över att jag har min Jøtul och vedpinnar att stoppa i den.

Morgonen är klar, kall och vacker, men ute tänker jag inte vara.

Igår rörde jag ihop mera fågelföda av ytterligare ett halvkilo kokosfett och diverse kross och gryn. Den här gången göt jag klumpar i tomma joggisburkar.

De färdiga matbitarna passar precis in i den ”nätkasse” jag knutit för ändamålet. Vid fotograferingstillfället hängde den utanför ytterdörren, men nu ska jag klä på mig och flytta den ner till gården, i närheten av mesklockan. Det verkar nämligen inte som mina små, bevingade vän­ner har hittat till den, så ett ”lockbete” kanske kan leda dem rätt.

Idag är det dags att börja komponera blomsterängen, som ska virkas ihop till en filt. Eventuellt utökar jag antalet blommor med nio till, för liite restgarn blev över efter de planerade 99 blommorna.

Om hur gammal skåpmat blir som ny

JAG RÅKADE KOMMA över några paket kokosfett, helt gratis. Bra att ha när det till valborgsmässoaftonen är dags för årets munkbak, tänk­te jag. Fast två hela kilon kändes ärligt talat som överkurs. Aha! slog det mig då. Jag ska naturligtvis göra mig en mesklocka!

Efter en snabb genomgång av skafferiet hade jag skrapat ihop några för­pack­ning­ar av vete- och rågkross med ett bäst före-datum strax ef­ter fin­ska vinterkriget, någon deciliter ekologiska havregryn, en näve russin (bortsorterade från müslin, eftersom jag inte gillar russin i det sam­man­hanget), lite torkade nypon från 2011 och dito äppelringar från höstens skörd.

Sen tager man sig några meter snöre, slår en knut ett lämpligt antal decimeter från ändan och trär snöret genom krukans hål från insidan. Fettet smälts och torrskaffningen rörs i. Efter att man med fördel låtit anrättningen svalna en stund och bli mer trögflytande är det bara att fylla krukan, ställa den åt sidan och låta hela härligheten stelna igen.

Eftersom jag fick ut mesklockan på gården först sent igår kväll vet jag ännu inte hur pass populär den blir, men nog skulle jag väl tro att den kommer att uppskattas :o)

Bättre sent än aldrig!

... FÖR ATT POSTGÅNGEN mellan Sverige och Åland faktiskt fungerar, även om leveranstiden är bara snäppet kortare än för ett brev till USA.

I det här fallet tog sträckan Småland-Åland åtta dagar. Det är ungefär lika snabbt som på den gamla goda tiden, medan transporten fort­fa­ran­de sköttes av kurir till häst och sedan fördes över Ålands hav av en postroddare i skötbåt.

Men fram kom det i alla fall, paketet, och Lilla A niger väluppfostrat och tackar för den ytterst smakfulla uppvaktningen ;o)

Och kolakakan däri var äckligt god. Den måste jag försöka planka.