Det är lite hemtrevligare där måste jag säga, så jag behövde inte så vidare värst lång betänketid för att svälja det betet, med krok, lina och sänke. Gissningsvis till familjens äldre döttrars stora förtret, eftersom det betyder att de tvingas kampera ihop när jag lånar en sängplats ;o)
Annars har jag nyss varit med om en lite annorlunda upplevelse. Jag har i 45 minuter träffat en totalt finskspråkig inremedicinsk specialist. Detta borde enligt alla odds ha utvecklats till en ny upplaga av Lost in Translation, men den totala språkförbistringen till trots uppfattade jag det som att han på ett helt annat sätt än tidigare inblandade delar min uppfattning att roten till alla mina kryptiska symptom gömmer sitt fula tryne i någon av de endokrina körtlarna i hjärnan.
Funktionen i corpus pineale, tallkottkörteln, där min cysta slagit rot är, precis som han sa, så gott som omöjlig att kontrollera medelst labprover. Plus att han tillstod att man t.v. vet väldigt lite om vad den lilla tallkotten egentligen är med och rör och för i, vilket jag i och för sig var helt införstådd med sedan tidigare.
Men att tallkotten jobbar i team med hypofysen, det är bekant. Och om det mickelmacklar med den senare kan det urarta i precis vad som helst. Så nu lovade han rita ihop lite funderingar som jag ska få med mig till Åbo universitets centralsjukhus på måndag, där jag har dejt med en endokrinolog. Ytterligare en liten guldstjärna fick han, när han (på sjungande finska, men dock) uttryckte sin bestörtning över hurudan vårdsituationen verkar vara på Åland.
Nåja, luttrad som jag numera är, tänker jag inte brista ut i någon förtida lovsång över vårdkvaliteten på den här sidan pölen förrän jag träffat sagda endokrinolog och innan jag fått läsa utlåtandet från den pågående rehabiliteringsutredningen. Men känslan är t.v. att här försöker man i alla fall skapa sig någon form av helhetsbild, inte bara dutta lite här och lite där.
