fredag 7 december 2012

Politisk asyl

JAG GÅR I landsflykt även över veckoslutet! Omtänksamma C och hen­nes M inhyste mig redan under självständighetsdagen igår under sitt tak och har av sina hjärtans godhet förlängt erbjudandet att gälla över lördag-söndag också.

Det är lite hemtrevligare där måste jag säga, så jag behövde inte så vidare värst lång betänketid för att svälja det betet, med krok, lina och sänke. Gissningsvis till familjens äldre döttrars stora förtret, eftersom det be­tyder att de tvingas kampera ihop när jag lånar en sängplats ;o)


Annars har jag nyss varit med om en lite annorlunda upplevelse. Jag har i 45 minuter träffat en totalt finskspråkig inremedicinsk specialist. Detta borde enligt alla odds ha utvecklats till en ny upplaga av Lost in Translation, men den totala språkförbistringen till trots uppfattade jag det som att han på ett helt annat sätt än tidigare inblandade delar min uppfattning att roten till alla mina kryptiska symptom gömmer sitt fula tryne i någon av de endokrina körtlarna i hjärnan.

Funktionen i corpus pineale, tallkottkörteln, där min cysta slagit rot är, precis som han sa, så gott som omöjlig att kontrollera medelst lab­pro­ver. Plus att han tillstod att man t.v. vet väldigt lite om vad den lilla tallkotten egentligen är med och rör och för i, vilket jag i och för sig var helt införstådd med sedan tidigare.

Men att tallkotten jobbar i team med hypofysen, det är bekant. Och om det mickelmacklar med den senare kan det urarta i precis vad som helst. Så nu lovade han rita ihop lite funderingar som jag ska få med mig till Åbo universitets centralsjukhus på måndag, där jag har dejt med en endokrinolog. Ytterligare en liten guldstjärna fick han, när han (på sjungande finska, men dock) uttryckte sin bestörtning över huru­dan vårdsituationen verkar vara på Åland.

Nåja, luttrad som jag numera är, tänker jag inte brista ut i någon för­tida lovsång över vårdkvaliteten på den här sidan pölen förrän jag träffat sagda endokrinolog och innan jag fått läsa utlåtandet från den pågående rehabiliteringsutredningen. Men känslan är t.v. att här för­söker man i alla fall skapa sig någon form av helhetsbild, inte bara dutta lite här och lite där.

torsdag 6 december 2012

Det är ju inte utan att man ställer sig en smula frågande

JAG BEFINNER MIG på en statlig hälsoinstitution. På sagda institution råder rökförbud sedan 2009 och som på många andra ställen är man hänvisad att ägna sig åt denna typ av aktivitet utomhus. Men bara på en enda plats på området.

Så vart förlägger man då dessa enda tillåtna kvadratmeter? Någon­stans på anläggningens baksida? Eller lite på sidan av, insynsskyddat av buskar och träd? Det skulle ju vara det logiska eller hur? Så icke här. Här ställer man ut nikotinisterna endast ett fåtal meter från själ­vaste huvudentrén. Och detta ”reservat” är som synes flitigt frek­ven­terat.


Men vad är det egentligen jag förundras över? Det är varken första el­ler sista gången som det är lite svårt att omfatta hur staten och dess tjänstemän tänker. För tänker, det gör de väl..?

Fast nu ska jag inte bekymra mig mer över den saken. Istället ska jag packa övernattningsgrejor i ryggsäcken, eftersom jag idag drar till den fastländska skärgården för ett dygn.

Morsning!

onsdag 5 december 2012

Ännu en dag till handlingarna

OM JAG SKA sägas lära mig något under den här rehabili­terings­utred­ningen, så är det att lägga band på mitt behov av att ständigt vara sysselsatt med något, att aldrig unna mig en stund av att göra absolut ingenting annat än bara vara. Här kan man i princip inte låta bli att ba­ra vara. Svårsmält faktum.

På dagens plussida finner vi att jag lokaliserat en plats på ”mitt” vå­ningsplan där, hör och häpna, det trådlösa bredbandet fungerar. Sär­skilt privat är det inte, men hellre uppkopplad i ett publikt utrymme än av- och påkopplad i ”cellen”!


Byggnaden som sådan består till största delen av korridorer, korri­do­rer och ännu mer korridorer. Den arkitekt eller de arkitekter som fram­fött denna institutionsbyggnad måste ha varit av det mer fantasilösa slaget. Och så adderar vi en färgsättning à la svenskt landsting på 1970-talet, så förstår ni hur spirituell min nuvarande omgivning är ;o)


Ännu ett plus till protokollet är den extra bäddmadrass jag hittade utanför min rumsdörr för en timme sedan. Aaaah! Efter två nätter då jag allvarligt övervägt att lägga mig på golvet istället kommer det sä­kert att kännas som att sjunka ner i ett dunbolster inatt.

Men nu är det dags för eftermiddagspromenaden och imorgon drar jag till skärgården om allt går enligt planerna. Den 6:e december är det­sam­ma som Finlands självständighetsdag, som är en röd dag i al­ma­nackan. Då är det tillfälligt avbrott i utredandet medan personalen äg­nar sig åt nationalistiska aktiviteter, som t.ex. att begapa den årliga televiseringen av presidentbalen i Helsingfors, dit många skulle vilja bli bjudna men få är kallade.

tisdag 4 december 2012

Dagsrapport

JAHA, DÅ VET man det då. Artros på gång i båda knäna också, för­utom den redan konstaterade i fossingarna och tummarnas basleder. Fiiiint ... :o(

Första besöket hos socialkuratorn går att sammanfatta med hennes kommentar: ”Man kan nog säga att det här är ett komplicerat ärende som skötts riktigt dåligt.”

Denna ljuvliga människa har dessutom varit mig behjälplig med att flytta polikliniktiden på Åbo universitets centralsjukhus den 3.1.2013 till inkommande måndag. Jag får därmed träffa endokrinologen medan jag ännu befinner mig på ort och ställe, istället för att dryga två veckor ef­ter hemkomsten behöva göra ännu en Åboresa t/r för en läkartid på 30 minuter.


Men nu är programmet slut för dagen, så nu blir det istället utekläder på och en rask promenad in till centrum.

PS. Det trådlösa bredbandet fungerar fortfarande lika uselt. Scheisse.

måndag 3 december 2012

Läget i Turkugrad

OM DET VAR kallt imorse i Mariehamn är det inget mot vad det är ikväll här i Turkugrad och det här kommer dessutom att bli en låååångrandig vistelse, med maaaaaassor med dödtid. Dagsprogrammet är i och för sig full­späckat från morgon till sen eftermiddag, men när det till lejon­parten består av aktiviteter/föreläsningar som försiggår på finska är det inte mycket som kommer mig till del.

Så det blir väl att kura i ”cellen” en hel del, för en orkar ju inte trava runt utomhus hur många mil som helst heller varje dag. Och ”cellen” är, som celler plägar vara, ett själlöst utrymme som andas institution.


Men det är varmt i alla fall, och jag har efter många timmars micklande och macklande äntligen lyckats utveckla en halvbra relation till det tråd­lösa bredbandet. Den långa anslutningstiden berodde för övrigt inte ett smack på att instruktionerna jag fick gavs endast på finska. Nej, minsann! Så pass bevandrad är jag i det andra inhemska att det skulle gått alldeles förträffligt om bara instruktionerna i sig varit till­fyllest. Om jag så säger.

Nåväl, det om det, och det får också bli allt för ikväll. Bäst att trycka på ”publicera” medan man har något som påminner om uppkoppling.

Hyvää yötä! Gonatt!

”Hej, Meteorologiska Institutet!
Är det hos er man kan reklamera den rådande väderleken?”


TACK, DEN HÄR köldknäppen kom ju lämpligt. Inte är det bättre på min destination heller, snarare motsatsen. Usch.

Om dryga två timmar checkar jag in och flaxar iväg. Ja, det vill säga om planet startar i den här kylan. Men före det ska Röda Faran köras till verkstan, om hon nu går med på att starta i den här kylan vill säga.

Dunjacka med huva, färisk olle, långkalsonger, ”stoppabyxor”, rejäla vinterkängor och öronlappar är utan tvekan resegarderoben för da­gen och mottot för densamma är: Warmth be­fore vanity. Efter 50 är det näm­ligen fullt tillåtet att rycka på axlarna och, med en röst som möj­ligtvis färgas av en viss uppgivenhet, konstatera: ”Orka bry sig!”

Men fan vad kallt det är.
$@&#%§ vad jag fryser.

söndag 2 december 2012

Vintervirkningar

”WASTE NOT, WANT not”, säger man på utrikiska, och på svenska heter det väl: ”Den som spar, han har”? Av en sparad, gammal tröja blir det många smånystan garn.


Och av många smånystan garn kan man virka sig nya burkkläder, lite vintrigare än de gladrandiga jag tillverkade för ett par år sedan. Fasta maskor med ett nummer för liten virknål ger ett färdigt överdrag som är stadigt och fint.


Högen med sjalar virkade i tekniken som heter Salomons knutar växer. En blå, en gul, en vit och en lila med rosa kant har det tills vidare hun­nit bli. Men så fort som det går lär det säkert bli en eller ett par till :o)


Idag ska jag packa. Imorgon bär det av.