lördag 31 december 2011

Finns det bröd finns det hopp

NYÅRSAFTON 2011. SISTA dagen på ett år som bjudit på en hel del överraskningar; somliga trevliga, andra sådana jag gärna fått slippa. Livet är verkligen en bergochdalbana, som tycks vara den enda att­raktion till vilken jag begåvats med ett oändligt åkband.

Bland årets största glädjor var förstås att mitt lilla växthus, som jag suktat efter i årtionden, äntligen blev verklighet! Anläggandet, fram­för allt underarbetet, innebar mycket hårt slit, men det var det värt. En särskild tanke av tacksamhet skickar jag för övrigt till herr K, utan vars hjälp stenläggningen hade blivit bara sk*t.

Trädgården, växthuset och naturen har faktiskt fungerat som den all­ra bästa av terapier när jag mått dåligt. Inte minst när jag fick beske­det om Schysta C, av förklarliga orsaker en av årets mindre roliga ny­heter.

Klart roligare var det då bloggvännen Monkan och hennes C helt otip­pat dök upp här på Åland! Ett handfast bevis för att oväntade besök faktiskt kan vara trevliga :o)

Och alldeles nyss fick jag ännu en gång finna mig i att stå med för­vå­ningens finger i häpnadens mun, när Annacarin, denna otroliga kvin­na, inför den nu avklarade julhelgen formligen överöste min lilla familj med sin välvilja. Igår rycktes jag förresten äntligen ur min husliga apati och fick, inspirerad av Annacarins goda tunnbröd, äntligen till stånd ett knäckebrödsbak:



Bloggen har under årens lopp kommit att betyda en hel del för mig. Lever man ensam som jag, utan någon annan vuxen i sin omedelbara närhet, är den många gånger räddningsplankan när tankarna blir för många och vägrar sortera in sig i snygga rader. Att plita ner mina fun­deringar har under hela min existens varit en nödvändighet. Faktiskt ända sedan jag i femårsåldern tog mina första, stapplande steg mot en livslång vänskap med det skrivna ordet. Det liksom hantverkandet.

På det senare området blev dock 2011 ett magert år. Alltför mycket av min tankemöda och fysiska kraft har gått åt till kampen mot den mo­derna tidens väderkvarnar: försäkringsbolag och myndigheter. Många klassar mig förmodligen vid det här laget som en riktig Don Quixote, och so be it! Det ligger inte i min natur att ge mig utan strid, även om denna i andras ögon kan tyckas meningslös.

Men lite handarbete har det trots allt blivit. För närvarande expe­ri­menterar jag med att virka i ullgarn, för att sedan tova det färdiga arbetet i tvättmaskinen. Det började med ett antal blommor:


I bildens överkant skymtar det som så småningom ska bli en väska. Hur den kommer att se ut när den är färdig vet jag inte ännu, men med tiden dyker det nog upp foton här på bloggen :o)

Nåväl, ska jag summera 2011 får det bli så här: empati och omtanke om andra har visat sig finnas där – och när – man minst av allt anar det. Detsamma gäller motsatsen. För egen del får jag fortsätta att göra det lilla goda jag kan med de små resurser jag har. Att lyssna, aktivt, är för den delen alldeles gratis. Många gånger behövs det inte mer för att stötta en medmänniska som har det svårt. Att bli hörd – och sedd – är bland det viktigaste som finns.

Med detta sätter jag punkt för det här året och önskar er alla


fredag 30 december 2011

Om det allmänna bostadsbidraget i Finland
Del 5

Det här ett av flera led i ett längre resonemang, vars syfte var att försöka förstå på vilket vis det allmänna bostadsbidraget i Finland under åratal felberäknats.

Den första teorin, om att det någonstans i ett beräkningsprogram måste finnas ett systemfel, verkade lovande, men i slutändan upp­dagade jag någonting som slog mig med häpnad: beräkningen görs inte i enlighet med gällande förordning. Så småningom kom jag ock­så fram till på vilka grunder felet uppstår och hur det borde rättas till för att göras korrekt.

Förfarandet är anmält till riksdagens justitieombudsman den 10-01-2012.





TYCKER NI INTE att den ska börja räcka snart, min bevisning för att något är fullständigt käpp­rätt åt helvete med det beräkningsprogram som används av en viss statlig myndighet när de ska fördela medlen för det allmänna bostads­bidraget i Finland..? Hur som helst, här kom­mer det mera!

Så här märkligt ser det ut om man jämför bostadsbidraget för en en­samstående vuxen i hyresbostad med bidragssituationen för ett hus­håll med en vuxen och ett minderårigt barn i egnahemshus (med bolån på ~87.000 euro):

Högerklicka på bilden för att öppna den i ett nytt fönster.

Teoretiskt kan således en ensamstående utan barn bo i en huur stor hyresbostad som helst och ändå lyfta bidrag, medan den låginkomst­tagan­de människan med försörjningsansvar för ett minderårigt barn får finna sig i att få ett mindre och mindre bidrag så fort egna­hems­hu­sets yta överstiger den som av Statsrådet fastslagits som maximalt skälig. Till slut blir dennes bidrag 0,00 euro, medan människan i hyres­lägen­he­ten fortfarande lyfter 175,80 euro.

Rätt..? Rättvist???

Edit kl. 21:55:
Sen kan jag ju inte låta bli att jag tycker det är lite konstigt att bi­dra­get för den där ensamstående människan i sin hyreslägenhet svajar upp och ner i början av kurvan. Allra helst som den maximala skäliga boendeytan är fastställd till 37 kvm och diagrammet börjar vid 46 kvm! Nåt lurt där också med andra ord.
asumistuki, vuokra-asunto, virheellinen, virhe, suuruus, arviointi, laskelma, laskenta, laskennusvirhe

måndag 26 december 2011

Sommartider hej, hej..?

NÄR JAG IMORSE på morgonstela fötter linkade in till badrummet, utan några glasögon som hjälp för mina grusiga gråblå att se klart på tillvaron, blev jag irriterad. Jag hade ju skurat upp handfatet så sent som för två dagar sedan och nu var där en stor, svart blaffa :o(

Närmare studium av ”blaffan” avslöjade obehagligt snabbt att den var en spindel. Ingen liten sådan heller. Och ska inte såna sussa på söta örat den här tiden på året..? Nåväl, det var väl tur att den var av den pälsklädda sorten, för efter fotograferingen flyttade jag resolut ut den ur huset. Faktum är att den i expressfart fick segla ut i trädgården. Inte för att jag är direkt rädd för spindlar, men den här var faktiskt lite onödigt stor.


Något senare på dagen tassade jag ner till det lilla köket i ateljén/kon­toret på ”Rucklets” bottenvåning, i akt och mening att skvätta lite vat­ten på mina övervintrande pelargon- och citrusplantor. Då mötte mig dagens andra överraskning: mitt solöga från i somras, som stod ute på terrassen till början av den här månaden, har börjat blomma! I de­cember!! Ur led är tiden.

Och de små fuchsiaskotten jag fick med mig från väninnan M någon gång i augusti lever och växer, vilket är minst lika knasigt det.

söndag 25 december 2011

En alldeles perfekt julafton!

NÅGRA BOLLAR I grenen, lite glitter runt stammen och några ljus i stakarna, mer behövs faktiskt inte för att skapa julstämning när det är ont om utrymme och en gran inomhus inte är att tänka på.



Julaftonen i ”Rucklet” blev lite av Singles Society Celebrating Christ­mas, med hemlagade pizzor iställt för julbord och apelsinpannacotta med exotisk fruktsallad istället för ris à la Malta. En pava gott, liba­ne­siskt rödvin till maten och en panna vit glögg till pepparkakor med mö­gelost och färska fikon senare utåt kvällen – perfekt!

Skinkan, den lilla, visade inte sitt fula tryne förrän det blev dags för nattamat, och fick då finna sig i att brädas med flera kulinariska häst­längder av den rökta fårfiolen från Kalmarskogarna. Så det ska du ve­ta, Annacarin, att din generositet har kommit fler till del, och att din medmänskliga värme sprider sig som ringar på vattnet!

Summa summarum blev det en riktigt bra julafton, den bästa på många år. Det hoppas jag att alla ni andra också fått uppleva! Och konstigt nog tror jag faktiskt att Lilla A blev glad för paketet med 26 begagnade Kalla Anka-tidningar ur varierade årgångar.

God fortsättning, gott folk!