Sent om sider lite vårbestyr

DET HAR VARIT segt i starten den här våren. Inte förrän idag fick jag mina förkultiveringssådder gjorda. I år håller jag dessutom igen och har inte sått mer än vad som ryms i mitt miniväxthus. Det blir tre sorters tomat, spetspaprika, växthusgurka, chili, två sorters bönor och eventuellt squash om de urgamla fröna kommer att gro. Låg profil i år alltså.

Lika sent om sider har jag fått till stånd omplanteringen av de tre ekocitronplantor jag drev upp i fjol våras från kärnor enligt en för mig ny metodik upphittad på YouTube. Så här eländigt små såkrukor har de överlevt hela vintern i, men nu blir det riktiga terrakottakrukor och riktig citrusjord.

Somt minskar, annat tillväxer

IGÅR VAR DET dags igen att minska på antalet tansingar. Förra gången det begav sig, faktiskt så länge sedan som 2011, var det mer akut och den nu gjorda extraktionen blev nödvändig endast pga att den överdrivet amalgamstinna kindtanden (tack för det, skoltandvården!) hade spruckit uppifrån och ner, ända ner i käkbenet. Nu är det nödtvunget att på ett ännu inte uppfunnet sätt lyckas finansiera ett tandimplantat, för gluggen sitter på ett inte helt lyckat ställe. Men, men, kommmer tid, kommer råd!

Och tid har det redan gått – exakt fem månader idag – sedan jag började grodda kärnor från en ekologisk citron. Merparten lyckades och idag ser det ut på det här viset:

Drömmen om Italien bleknar visserligen för var dag som går, men citroner det ska jag minsann försöka ha ändå!

Det växer!

JAG HAR DENNA vår, precis som vanligt, handlat en kruka ekobasilika från livsmedelsbutiken i akt och mening att förse mig med sommarens behov av plantor. Det finns nog ingenting enklare att toppsticklingföröka än basilika. Knips av med toppen under tredje, fullstora bladparet. Bort med detta och även det ovanför och så rakt ner i jorden. Klart!

Så här frodigt börjar det se ut nu. Läget för utplantering i växthuset eller omplantering i större krukor närmar sig med stormsteg.

Följande bild visar en groddad kärna från en ekologisk citron. Jag hittade en film på YouTube där en kille visar hur man tar det hårda ytterhöljet av kärnan, lägger den inre mellan fuktiga hushållspapper i en plastpåse som placeras mörkt och väntar ett par-tre veckor. I min hand ligger resultatet: en kärna som utvecklat en stadig rot och skjutit en grodd, där man redan skönjer anlagen till hjärtbladen. Nu ska de små liven i jord och sen ska det bli intressant att se hur det går.

Utomhus går det också bra just nu. Ifjol stack jag ett antal stjälkbitar från multiflorarosen 'Valdemar', en alldeles ljuuvlig klätterros som blommar oavbrutet juli-augusti. Och kolla här hur det ser ut efter vintern! Fyra stycken pinnar som samtliga håller på att veckla ut finfina blad!

Ingefära på burk

EFTERSOM INGEFÄRA GILLAR värme och hög luftfuktighet tänker jag att det här sättet att rota en bit bör funka: en förgroddad rotbit till hälften täckt av jord inuti en glasburk. Under jorden har jag ett tunt lager mossa som hindrar den från att rinna ner i dräneringslagret av lecagrus. Innan jag satte korken på burken vätte jag jorden runt rotbiten med knappt tre matskedar vatten och det räckte tydligen. Efter ett dygn kondenserar det redan fint därinne :-)

Odla egen ingefära

DET KÄNNS SOM jag kommer att ligga lågt på odlingsfronten i år, men för första gången någonsin ska jag åtminstone ge mig på att odla egen ingefära. Groddningen verkar i alla fall lyckas. So far, so good med andra ord.

Om att försöka föröka

TILL STUDENTEXAMEN FICK dotra som sig bör en hel massa oerhört vackra, långskaftade rosor av de tillströmmande gratulanterna. Dagen efter, den 5:e juni, undrade hon om det inte skulle gå att rota några av dem för att spara dem i levande form istället för att torka dem så som många gör. ”Värt ett försök!” svarade jag, och skred till verket.

Knips, knips i lämpliga bitar:

Både rot- och toppändor på bitarna doppade jag i honung och stack i en kruka finkornig sand bottnad med några centimeter ekoplantjord, men inte så långt att de når ner till jorden. Som ”växthus” funkar en utrangerad Soda Stream-flaska jag kapade bort botten på. Hela härligheten sänks i vatten upp till krukkanten och får stå och dra tills ytan på sanden visar att den blivit våt.

Idag, fyra dagar senare, är det helt klart att det är tillväxt på gång. Samma bevattningssätt upprepas med fyra-fem dagars mellanrum tills man ser att det verkligen har börjat växa.

Tänk, så häftigt om rotningen lyckas och Stora A någon gång i framtiden kan fröjdas åt rosor på rot sprungna ur blomsterhyllningen vid hennes examen! Visst är tanken lite svindlande? :-)

Ruckelhäxan har blivit Pelargontanten

NÄR MAN MINST av allt anar det öppnar sig himlen och det regnar manna! Jag hade preciiis hunnit börja fundera på hur i helskotta jag skulle få till lite pelargoner till gården i år när det i en annons i Facebookgruppen Ålands köp och sälj ploppade upp en hel låda under rubriken ”Bortskänkes”

Så sedan igår är jag adoptivmamma till arton – ja, arton! – krukade plantor och efter morgonens vårstädning av dessa har jag en rejäl bukett med sticklingar också.

Ibland blir det nästan lite för mycket av det goda. Jag vet i alla fall med sä­kerhet vad jag ska använda morgondagen till: om- och sticklingplantering.

Däremot har inte sålusten infunnit sig i år. Rätt vad det är blir det bara pe­largoner i Glaspalatset denna säsong ...

In Splendid Solitude

Svintur

JAG TRODDE DET var kört efter frostnatten mellan tisdag och onsdag, men chansade ändå och flyttade in dahliakrukorna till Glaspalatset. Och ser man på, de verkar ha överlevt trots allt!

Och idag har jag fått växthuset städat inför vintern, så jag känner mig mäk­ta belåten med mig själv :o)

Scheisse, nu kom den!

SENT IGÅR KVÄLL övervägde jag om jag skulle ta och flytta mina ter­rass­krukor med dahlior in i Glaspalatset, men valde att låta bli. Väder­prog­no­sen hade ju faktiskt inte varnat för frost.

”Lita på din magkänsla!” brukar jag alltid säga, så varför gjorde jag inte det?? För inatt kom den, den första köldnatten. Nu är det bara att vänta på att blomstren lägger sig slaka ner över krukkanterna :o(

Nu när jag faktiskt är pensionerad skulle det kanske vara läge att börja gö­ra allvar av tidigare skämt om att flytta till varmare breddgrader ..? Redan Danmark eller Holland skulle vara tillräckligt långt ifrån den åländska vin­tern. Ja, rentav södra Sverige, när jag tänker efter! Växtzon 0 vore dröm­men. Eller är 0 detsamma som öken ..? I så fall räcker det med Zon 1 :o)

Mödan värt!

DET TARVDES SÅVÄL en hel del räknande, en del provstickning, byte av stickgrovlek, ett par upprivningar och en del nedsliten tandemalj, men till sist fick jag till det som jag vill ha det med höstens första stick­projekt, en formstickad vinterscarf som knyts i nacken.

Den är stickad i ett garn som heter ”Lima” från Drops, en blandning av vanlig fårull (65%) och alpacka (35%). Knappt 150 gram är åtgången.

Nu när jag fått ordning på maskor, minskningar och ökningar ska jag kanske försöka skriva ner det i mönsterform också? Annars lär jag inte kunna reprisera det hela :o)

Huruvida jag kommer att kunna reprisera mitt livs första dahlior nästa år vete katten. Men de jag frösådde i våras är nu samtliga planterade i krukor. De som stått i en rabatt och inte velat växa flyttade jag så sent som i förrgår och kunde då konstatera att de faktiskt, sin litenhet till trots, ändå hunnit producera knölar under jord. Inte stora, men de finns!

Däremot tror jag inte att de kommer att hinna blomma i år, så jag får nöja mig med att en lyckats med det konststycket. Fast det hade varit kul att få veta vilka färger de har. Tänk om alla är gula?!

Skulle det möjligen vara värt att flytta in dem i Glaspalatset när kylan kommer ..?

Om hurusom sommaren 2014 lider mot sitt slut

I FÖRRGÅR TRÄFFADE jag min doktor och hade därför igår morse det oerhörda nöjet att besöka sjukhuslaboratoriet igen för att ta en hel radda prover, däribland en del som krävde att jag skulle vara fas­tan­de. Eftersom jag sovit som en kratta och ovanpå det därmed inte fick mitt morgonkaffe fick jag resten av dagen dras med en liten, men väl­digt påfrestande huvudvärk. Sånt är blä.

Trots det fick jag iväg bilen till verkstad för att få en s.k. under­vis­nings­broms installerad (för att helt självpåtaget ägna mig åt mängdträning med Lilla A, som annars lär sig bilkörning och regler i riktig trafikskola), garnköp avklarat, mat handlad, bilen tankad, räkningar betalade on-line, komposthinken tömd, jätteruggen med överblommad oregano nedklippt och ett drygt halvkilo rabarber skördad.

Inte mycket att hänga i julgranen, men på kvällen kändes det som jag uträttat storverk.

Så känns det faktiskt också när jag nu kan begapa min allra första frösådda dahlia i blom, även om den bidde citrongul som bara den och alls inte är en färg som jag egentligen vill ha. Men denna, som växer i kruka, blommar! Det gör däremot inte övriga plantor, de som står i en rabatt. Borde jag gräva upp dem, sätta dem i krukor och flytta in dem i Glaspalatset kanske ..? Något dahliaproffs som kan ge mig råd??

I Glaspalatset har det f.ö. inte varit en direkt lyckad odlingssäsong. Jag var snål i våras och köpte vad som kallades för ”naturgödslad plan­te­ringsjord” till ett facilt pris utanför en livsmedelsbutik. Bah! Mycket till planteringsjord var det inte, mest torv skulle jag tro, och varken to­ma­ter eller gurka har vuxit som de borde.

Men en bamsig frögurka av non-hybriden 'Wautoma' blir det åt­min­sto­ne. Och en annan non-hybrid, 'Nigel’s Outdoor Chili', ger en acceptabel skörd.

En besvikelse är också zinnian jag sått och som enligt fröpåsen skulle vara läckert limegrön. Ha, inte mycket! Pissigt blekgul är nog en färg­an­givelse närmare sanningen :o(

Idag är det ömsom ösregn, ömsom uppsprickande molntäcke. Man hin­ner väl knappt ut på gården innan det häller ner igen? Så jag hålls nog inomhus idag, kokar rabarbersylt, stickar några varv och be­grun­dar det faktum att det idag gått en hel arbetsvecka till utan någon res­pons från någon av nu fem adressater inom land­skaps­för­valt­ningen.

Hej, hoya!

DETTA TRODDE JAG aldrig! Kolla, Monkan, den ena av hoyorna jag fick stickling av från dig i september 2011 har nu satt sin allra första knopp!!

Den här står i köket, i österläge. En annan, en brokbladig (också den från Monkan), står i ett norrfönster, men den har t.v. inte velat bjuda på någon blomning.

Vädret fortsätter att vara äckligt med lite drygt +8° och regn. Det är ett sommarväder som heter duga det :o/ Det lutar åt att jag hålls inom­hus idag och fortsätter att allmänbilda mig genom att spela Quiz­kampen på ”smart­fånen”.

Man lär sig såå mycket nya saker, som att Sony grundades 1946 och samma år introducerade en riskokare. Bredden på min allmänbildning (?) kommer att öka rejält, dock icke det redan diminutiva djupet ;o)

Den enkla vägen

IFJOL GJORDE JAG det onödigt krångligt för mig med min ba­si­li­ka­od­ling, även om det fungerade klockrent. I år sög jag åt mig Pernilla Måns­son Colts tips i ”Trädgårdsmåndag”, att samla krukplanterade växter på ett lager lecagrus för att kunna vattna nerifrån.

Sagt och gjort. Jag tog en rund pajform, modell större med rak, cirka 6 cm hög kant, och fyllde den nästan ända upp med leca. Ba­si­li­ka­kru­kor i olika storlekar ställdes ovanpå och sedan vattnade jag precis så myck­et att gruset nästan blev täckt. Nu, någon månad senare, är det bara att konstatera att det här fungerar ypperligt!

De första veckorna vattnade jag uppifrån, precis som vanligt, för att plantorna skulle hinna utveckla fina sugrötter att sticka ner i gruset. Nu fyller jag bara på vatten i pajformen lite då och då och vattnar i själva krukorna bara om jorden verkar torka upp* för mycket eller vid göd­sel­vatt­ning.

Sin vattenförsörjning har basilikan tryggat själv vid det här laget:

Visst är det himla kul när något visar sig funka som utlovat?

---

*) Det här problemet får man förmodligen inte om man gör som Pernilla sa och planterar i lerkrukor. Mina krukor är av plast, så jorden kan m.a.o. inte suga åt sig fukt från själva krukan.

 

”Det är inte storleken som räknas.” Eller ..?

ÖVERVINTRINGEN AV FJOLÅRETS alla pelargoner gick inte alls. Allt som återstår är den här magra, lilla stackaren, som ändå kämpar på och har presterat en blomstängel. Det är bara att inse faktum: pelar­gon­odling är inte min grej. Men en är fler än inga alls, så jag är glad ändå. Typ.

Vårplanteringen invid ytterdörren är inte mycket att hänga i mid­som­mar­stången den heller. En pytteviol och en minimal pensé – själv­såing­ar hittade på gårdens grusplan – ”trängs” med en tusensköna upp­grävd från gräsmattan. Men tre är också ett antal, så jag är glad ändå. Typ.

Och jätteglad det är jag efter snälle grannen R:s oväntade besök igår. Han städar i sin trädgård och erbjöd mig finfina pionrötter från ”inte vet jag vad den heter, men den har rosa blommor”.

Namnet ger jag katten i, för jag ska ändå inte konversera med den. Att blommorna är rosa räcker mer än väl för mig, ’cause I’m a sucker for peonies :o)

All Light on Me!

I VÅR ÄR det första gången som mina julrosor producerar så pass mycket blomstänglar att jag nänns norpa mig några till årets första trädgårsbukett. Bukett och bukett, det är väl kanske att ta i. Men någ­ra julrosor och snödroppar i en vas är alltid en början. Julrosor vill jag ha mera av! Igår såg jag en ”blå” hos Susie på Stjärnarve som jag blev såå sjuk på ...

Sent om sider lyckades jag den 8:e få sådder igång inomhus. Icke-hybridgurkan, vars frö jag köpte från England, var först upp ur jorden, squashen var inte långt efter och inte tomaterna heller. I år är det f.ö. första gången jag bjuder mina bebisar på tillskottsljus, så vi får väl se om det gör någon skillnad.

Idag lider jag av ”frasstramp”; en rastlöshet som är som en elektrisk ström genom kroppen. Måste hitta på något! Kanske hugga en påse kanelsnurror och ta en tur för att hälsa på herr K i skogen ..? Fast han kanske inte är hemma :o/

Tjuvstart

INTE ETT FRÖ har jag sått ännu. Den rätta inspirationen har liksom in­te behagat infinna sig. Den gör liksom inte det, när jag fortfarande är tvungen att skrapa rutorna på Röda Faran på morgonen.

Men en kruka med ekobasilika har jag i alla fall inhandlat från livs­me­dels­butiken! Hela arton plantor med fina rötter fick jag + morgonens ostmacka guldkantad med de allra minsta. Det är liksom inte värt var­ken fröpengar eller jobb att dra upp egna plantor, när man för 2,05 € fixar hela sommarens behov på ett litet kick.

Än är det inte slut

SISTA AUGUSTI, SISTA riktiga sommarmånadsdagen. Ett visst vemod infinner sig, för när september står för dörren är det full fart mot de­cem­ber, med en låång mellanlandning i november, den längsta måna­den av dem alla.

Men än är det sommar kvar! I rabatten utanför Glaspalatset har det t.ex. plötsligt dykt upp en blommande godetia, som jag inte kan min­nas att jag sått. Men det måste jag ju ha gjort, något år. På samma ställe blommar nävorna om och intill livas tillvaron upp av självsådda ringblommor, som nu, när de vissnade fingerborgsblommorna rensats bort, fått lite Lebensraum att tala om.

Och ser man på! I rabatten vid infarten har ett självsått lejongap eta­blerat sig bland all astilbe!

Astilben tillhör en av mina sensommarfavoriter. Den kommer först när det mesta av allt annat är överblommat och står fin länge. Dessutom verkar det vara så lyckligt att den trivs där den står, för beståndet blir bara större med åren.

Något som också blivit större – rejält mycket större – är de topp­stick­lingar jag i våras tog av en köpebasilika från senvintern. Minns ni?

Från sina småkrukor fick de till sommaren flytta över i större saker och jag har planterat i samma ekologiska plantjord som jag använder i växthuset. Hela långa sommaren har jag knipsat av dem till mat­lag­ning­en och det verkar som jag kommer att ha glädje av dem ett bra tag till. Någonstans läste jag om någon som haft en och samma ba­si­likaplanta i åtta år. Det ni!

Igår satte jag äntligen punkt för häcksaneringen, som summa sum­ma­rum tagit i princip en arbetsvecka i anspråk. Syrener är vackra, men ävenledes ett otyg. Följande på listan är förberedelse av två nya pall­kragslådor inför nästa vår. Men det blir inte idag. Idag har jag, för o­van­lighetens skull, tänkt kosta på mig att bara vara; slöa, slappa och göra rakt ingenting.

Men jag lämnar inga garantier, för jag är ju som jag är, född med en hel myr­stack i brallorna. Dessutom lindras både ledbandsvärk, artrosstyvhet och skall­gung av att jag är i mer eller mindre konstant fysisk rörelse! Stillasittande kon­torsråtteri är numera inget för mig – och dessutom är det så sant som det är sagt: det växer ingen mossa på rullande stenar ;o)

Sunny side up

MITT NATTLÄGER ANGRÄNSAR till en korridorstump, som i sin tur an­gränsar till köket. Dörren dit har jag lyft av och dörren till sovrummet vill jag av någon outgrundlig anledning inte ha stängd när jag sover.

Köksfönstret vetter mot öster. I öster går solen upp och när den nått över hustaken gassar den rakt in i mitt sovrum ... och jag vaknar. Mitt på sommaren kan det vara lite irriterande att bli väckt så himla tidigt som vid soluppgången, men samtidigt är det skönt. Det är ju liksom na­turens egen väckarklocka som säger: ”Wakey, wakey! Opp och hop­pa, nu börjar första dagen på resten av ditt liv!”

Slutsats: jag skulle nog vara betjänt av en s.k. wake up-lampa under vinterhalvåret.

Någon som verkligen har vaknat upp – eller kanske snarare vägrat gå och lägga sig – är den enda, lilla violplanta jag tidigt på säsongen kos­tade på mig till korgen med sommarblommor vid ytterdörren.

När allt det övriga vissnat bort fanns det fortfarande liv i violen, så jag klippte bort allt gängligt och planterade om den i en egen kruka. Och titta bara, här går blomningen igång igen för fulla muggar!

Blommar upp hoppas jag att jag gör själv efter min rendezvous med min frisör om knappt två timmar. Men det är förmodligen att hoppas på för mycket. Fast det där att bli lite ompysslad en stund – även om det sker mot betalning – är förstås aldrig fel. Det har varit mycket för lite av den saken det senaste decenniet och innan dess var det inte heller något överflöd av den varan.

Sånt är Livet. Man föds ensam, man dör detsamma och transport­sträck­an däremellan är inte mycket att hänga i julgranen den heller. Faktiskt inte olikt en IKEA-möbel, när jag tänker efter! Med tag själv-lager och en oherrans massa bök med att få ihop delarna med va­rand­ra – och alltid är det någon skruv eller något beslag som saknas.

Glömmer man dessutom bort att efterdra konstruktionen efter ett tag, vilket man alltid gör, blir den rätt så vinglig med åren ...

Om att det alltid tar slut när det är som roligast

IGÅR HADE VI det årliga evenemanget Kulturnatten här i Mariehamn. Därmed kan jag bocka av ännu en tillställning det här året som jag inte bevistat. Istället var S och jag matkulturella på min gård. Medan skym­ning­en alltför snabbt övergick i nattmörker eldade jag upp lite ned­fall­na grankottar och vi tog tillfället i akt att grilla korv över glöden i eld­grytan.

Det är definitivt en föraning om höst nu. Så jäkla trist! Och så typiskt, att det är just nu som all krukplanterad sommarblomning är som allra, allra finast. ”Rucklets” terrass får alltid en sorts medelhavsaktig feeling vid den här tidpunkten på sensommaren. Eller kanske något av south­ern California ..?

Samtidigt som jag för ett par dagar sedan planterade ut de för­kul­ti­ve­rad höstsalladerna och ett antal plantor rättika i en av pallkragarna kunde jag vända mig om och i låddan intill plocka åt mig prima vax­bönor och sockerärtskidor.

Nästa år – om jag lever så länge – ska jag odla mycket mer vaxbönor, för det är så himla bra att ha mängder i frysen till vintern. Bara en squashplanta men massor av bönor, så ska det bli!

Idag regnar det och känns verkligt höstlikt. Rentav smådeppigt, om jag ska vara ärlig.

Men tack, hörni, för alla kommentarer på mitt påskissade frisyrbyte! Det känns betryggande att ingen tills vidare förfasat sig och tyckt att idén är helt befängd. Och när t.o.m. klippmästaren själv tycker att det kan bli bra, då är det faktiskt bara att tuta och köra :o)

Hur jag kom fram till att det ska bli just en pixieklippning kan du se om du klickar HÄR.