Om att det alltid tar slut när det är som roligast

IGÅR HADE VI det årliga evenemanget Kulturnatten här i Mariehamn. Därmed kan jag bocka av ännu en tillställning det här året som jag inte bevistat. Istället var S och jag matkulturella på min gård. Medan skym­ning­en alltför snabbt övergick i nattmörker eldade jag upp lite ned­fall­na grankottar och vi tog tillfället i akt att grilla korv över glöden i eld­grytan.

Det är definitivt en föraning om höst nu. Så jäkla trist! Och så typiskt, att det är just nu som all krukplanterad sommarblomning är som allra, allra finast. ”Rucklets” terrass får alltid en sorts medelhavsaktig feeling vid den här tidpunkten på sensommaren. Eller kanske något av south­ern California ..?

Samtidigt som jag för ett par dagar sedan planterade ut de för­kul­ti­ve­rad höstsalladerna och ett antal plantor rättika i en av pallkragarna kunde jag vända mig om och i låddan intill plocka åt mig prima vax­bönor och sockerärtskidor.

Nästa år – om jag lever så länge – ska jag odla mycket mer vaxbönor, för det är så himla bra att ha mängder i frysen till vintern. Bara en squashplanta men massor av bönor, så ska det bli!

Idag regnar det och känns verkligt höstlikt. Rentav smådeppigt, om jag ska vara ärlig.

Men tack, hörni, för alla kommentarer på mitt påskissade frisyrbyte! Det känns betryggande att ingen tills vidare förfasat sig och tyckt att idén är helt befängd. Och när t.o.m. klippmästaren själv tycker att det kan bli bra, då är det faktiskt bara att tuta och köra :o)

Hur jag kom fram till att det ska bli just en pixieklippning kan du se om du klickar HÄR.

Om det där med att klippa sig

PÅ MÅNDAG SKA det alltså ske. Något i den här stilen hade jag tänkt mig. Vad tror ni, blir det okej på en tant på 50+ ..?

Om det ena och det andra – och självfallet om försäkringsbolag

OM MOGNADSGRADEN PÅ tomaterna i Glaspalatset kan sägas vara en indikator för hurdan sommaren har varit i år, då är det bara att kons­tatera att den inte varit mycket att hurra för. Först nu, i mitten av augusti, har den första röda körsbärstomaten dykt upp. Men desto mer välkommen är den, förstås!

Sen har jag till min oerhörda glädje fått motta inte mindre än två trev­ligbrev dagarna efter varandra! Det första, übersmart förpackade, in­nehöll tre fina plantor av rankspenat från Lena, det andra kärkomna frön av röd stjärnflocka från Monica. Jättelikt tack till er båda två!!

På gården har annars det mesta passerat sin mest intensiva blom­nings­tid, förutom den kanadensiska solhatten, som kompenserar med att stå i sin fullaste prakt och lysa som en fyrbåk framför Glaspalatset.

Det kan nog behövas för att pigga upp en lite. Igår hade jag telefontid med borreliadoktorn med anledning av den halvårskontroll av mina an­tikroppar som gjordes för ett par veckor sedan.

Exakt 3 minuter och 12 sekunder varade samtalet, och för detta de­bi­terar Ålands hälso- och sjukvård 10 €. Det blir en icke föraktlig tim­pen­ning det. Närmare bestämt 179,10 € i timmen. Ja, jävlar i havet, på ren svenska!

Och värdet har trots tre hästkurer antibiotika inte sjun­kit mer än att det ligger på ungefär samma nivå som i augusti ifjol, när jag tiggde mig till mitt livs första borreliaprov. Högsta referensvärde är 1,1 och jag klockade nu in på 3,7. Håhå, jaja ...

Lik förbannat kan jag inte sluta vara duktig. Det senaste att föra in på det kontot är, att jag på ett par dagar tömt, vänt, omlokaliserat och sållat mina jättelika lövkomposter. En himla massa fin jord har jag nu! Och jävligt lite granna ont i rygg och axlar.

Nya, intressanta försäkringssaker är också på gång. Hela gårdagen ägnade jag åt att försöka begripa hur i &#$%§@ Aktias återköpsvärde på min livförsäkring – som jag gnetat på och betalat premier för i arton år – kan vara 7,4 % mindre än summan av premieinbetalningarna jag gjort. Efter arton år!! Vad hände med den utlovade kapitaltillväxten?!

Ja, sanna mina ord, försäkringar – oavsett typ – ska man inte ha. Det, om något, ska jag lära min dotter! Om vi nu möjligtvis ses igen någon gång. Igår började gymnasiet för året och jag har fortfarande inte sett något av henne på hela sommaren :o/

PS. Jag har bokat tid för klippning. På måndag ska långhåret bort!

Om en rad positiva resultat

JAJAMENSAN, IGÅR VÅGADE jag mig på att vittja en av mina po­ta­tishinkar! Mandelpotatisen tog helt klart mycket längre tid på sig än de sorter jag odlat tidigare år, men skörden blev god. Drygt 500 gram fanns det i den här hinken. Släta och perfekta ”päron” hade det blivit också. Men de får mig att sakna Peter så mycket, för det hade varit läge för surströmming nu.

I höstas satte jag min själ ingen vitlök, men var synbarligen slarvig när jag tog upp fjolårsskörden. I våras spirade det till min förvåning på flera ställen bland mina frilandsodlingar, så jag hade helt klart mis­sat några. Men nu är de skördade och är stora, fina klyftlökar. Ibland kan det tydligen löna sig att vara lite mer av en Slarv-Maja ;o)

Medan jag var i duschen sent i förrgår kväll hade det plötsligt dykt upp en skylift utanför tomten. Jamen, JAA! Därmed har jag igår, medelst s.k. ekorrskinnshandel, fått hängrännan på ”Rucklets” västsida upp­rä­tad och fastskruvad igen, den som snö- och ismassorna drog loss den 18 december ifjol.

Nu skulle det väl sitta som en smäck om jag fick hit elektrikern också? Han som i mitt källarförråd kapade helt nydragna ledningar 2006 och sen liksom glömde koppla ihop det hela igen när han var klar med sitt.

Pipi skrev förresten här­om­dagen i en kommentar, att elektrikernas ord­språk är: Friskt kopplat, hälften brunnet. Till det skulle jag vilja göra ett tillägg: Friskt kapat, hälften svunnet.

Guld av olika karat

FOLKET ÅTERKOMMER FRÅN sina semestrar. De papperskrigiska trup­perna mobiliseras och omgrupperas. Efter ett nyss mottaget te­le­fonsamtal står det klart: ja, jag kommer att arbetspröva fr.o.m. den 2 september, men nej, detta kommer sig inte av att Alandia Försäkringar skulle ha tagit sitt förnuft till fånga. Istället får samhället – som vanligt – gå emellan och ta det ansvar som de vinstorienterade för­säk­rings­bo­la­gen smiter undan från.

Det är således Ålands arbetsmarknadsmyndighet, Ams, som kommer att stå för den av deras egen arbetspsykolog och min läkare förorda­de, initiala arbetsprövningen om 4 timmar/dag i en månad, inte mitt arbetspensionsbolag. Ams är guld värda och gör verkligen vad de kan för att hjälpa.

Men det största, jävligast taggiga ris som finns ska för­säkringspacket ha! Inte för ett ögonblick lever de upp till lagar och för­ordningar (för­utom när de har någon fördel av det), utan högst upp på deras hem­li­ga dagordning står med stor sannolikhet: Stjälp! Stjälp! Stjälp!

Det om det.

***
Igår vände jag mina lövkomposter och omlokaliserade det ännu bara halvfärdiga materialet till ett mer undanskymt hörn av gården (under mina två jättegranar). Hälften av lådornas innehåll var rena, rama svarta guldet, och det var det jag var ute efter.

En rad jordgubbsplantor skulle grävas upp och bytas ut. Men innan de krukodlade kunde planteras måste jorden förbättras, så några skott­kärrs­lass har redan gått åt. Och idag vaknade jag till det glada smatt­ret av regn mot plåttak. Yes! Perfekt tajming där. Bättre start än så kan plantorna inte få.

Ruckel-Snoken, det är jag det!

MINNS NI SMÅMYSIGA, svenska tv-serien ”Snoken”? Inte för att jag vet hur jag kom att tänka på den, men det kan väl bero på att jag kän­ner mig som en halvsmart privatdeckare just nu?

”Något”, det äckliga krypet som kröp en gång för mycket i sitt lilla liv för ett par dagar sedan, har nämligen fått bekänna färg nu! Jag har sniffat och snusat mig runt på nätet och är ganska övertygad om att det var en släkting till den avskydda älgflugan, närmare bestämt en fågelfluga.

Fågelflugan, Ornithomya avicularia, är precis som älgflugan, Lipoptena cervi, en art av familjen lusflugor, Hippoboscidae. Det lilla aset kan myck­et väl – precis som kusinen, som har en dragning till hjortdjur – ta sig för att kalasa på en människa.

Helt ute och cyklade var jag således inte och gjorde definitivt bäst i att bokstavligen göra slag i saken när den lilla krabaten hade fräckheten att bli närgången ;o)

Krusbär, Koskenkorva och återbrukade kokor

IGÅR KVÄLL KOM jag mig äntligen för att plocka årets krusbär. Det blev en nedslående upplevelse. För det första var det ont om bär och för det andra var de flesta angripa av något, som gjort att de förfarits redan på kvist. Min planerade krusbärslikör höll därmed på att gå om intet och jag grämde mig djupt.

Men den som spar han har! Någonstans i djupet av mitt teflonminne pluppade det upp ett fragment av en minneskomponent: visst hade jag ju ifjol frusit in det jag plockade ..? Jomenvisst, ser ni, det hade jag! Det vet fåglarna om likören blir lika god på bär som bott i frysen ett år, men experimentet är hur som helst sjösatt sedan igår kväll.

Sex-åtta veckor i ett bad av sprit (i mitt fall billigaste möjliga Kosken­korva, inhandlad till ”sjöpris” på kryssningsbåt). Sen ska det silas, blan­das i vit sirap, flaskan korkas igen, stuvas undan och med fördel glömmas bort ... länge.

Vad som däremot inte ska glömmas bort är att det var i år jag grävde en ny rabatt vid Glaspalatset och vad det var jag planterade där. Så fort som tiden går, och i den ännu snabbare takt jag lyckas glömma saker, är det lika bra att dokumentera.

Nu ska det i och för sig dit ännu fler hostor plus att jag skulle vilja peta ned några plantor hasselört som marktäckare, om nu plantskolan nå­gonsin tar in några sådana. Men det får jag väl göra en senare an­teck­ning om i så fall.

Grästorven/jordkokorna jag grävde bort hade jag först tänkt låta tor­ka, skaka jorden av och sedan dumpa i trädgårdskomposten. Men nu har jag reviderat. Istället har jag radat ut dem upp och ned i ett hörn, där jag efter ett par år har tänkt mig ytterligare en plantering.

När jag flisade ner kvistarna från de senaste veckornas beskärning av äppelträden tog jag undan sex 50-literssäckar. Den biomassan har jag nu täckt in jordkokorna med, för att förhindra att något oönskat kan etablera sig. Fungerar det här som det är tänkt, kommer jag om ett par år att ha ett mullrikt område, som förhoppningsvis ska vara rätt så fritt från rotogräs. Frisk vågat, hälften vunnet, eller hur?

Idag ska jag återuppta samarbetsförhandlingarna med ryggskottet, med målsättningen att vi ska kunna enas om att börja tömma och vän­da lövkomposterna. Det är en tuff förhandlingspart jag har att tampas med, men jag kan minsann vara envis jag också ;o)