”Skicka vidare”

LÅT OSS ÄGNA en stund åt lite tankelek. Låt oss, bara för att det är rätt fascinerande, spekulera i hur fort det går att skaffa sig gott – eller dåligt – rykte. Bl.a. som en välvillig, liten vink till mina allra käraste vänner i försäkringssfären.

Låt oss utgå från mitt lilla hörn av sajberspejs; en yttepytte blogg, som dagligen besöks av så lite som 100 personer, give or take.

Men låt oss anta, att var och en av dessa 100 inom en kort timme tip­sar två andra om vad han eller hon läst hos mig.
[På 1 timme har därmed 300 nåtts av informationen.]

Låt oss sedan utgå från att dessa 200 i sin tur berättar för två till inom den närmaste timmen. Där kom det 400 till!
[På 2 timmar har 700 nåtts av informationen.]

En timme till förflyter, medan de 400 ägnar sig åt att låta snacket gå. Det blir 800 till.
[På 3 timmar har 1.500 nåtts av informationen.]

De 800 tiger förstås inte still, så, hupps, då blir det 1.600 nya.
[På 4 timmar har 3.100 nåtts av informationen.]

Och så dubblar vi igen: pling, 3.200 informationssugna tillkommer.
[På 5 timmar har 6.300 nåtts av informationen.]

Nu börjar det bli mycket, va? 3.200 som berättar för två vardera blir 6.400 fräscha par öron.
[På 6 timmar har 12.700 nåtts av informationen.]

När den sjunde timmen är till ända har de senaste 6.400 spritt evan­ge­liet vidare till ytterligare två lyssnare var och håvar på så vis in ytterligare 12.800.
[På 7 timmar har 25.500 nåtts av informationen.]

I teorin kan med andra ord det jag skriver på kortare tid än en ar­bets­dag nå ut till tiotusentals människor. Fundera sedan på hur stor den siffran hinner växa sig på en vecka eller en månad. Oj, oj, så myck­et badwill det kan bli ... Eller goodwill, för den som har förstånd att sköta sina kort på rätt sätt. Valet är förstås fritt.

Det är också rätten att yttra sig – och att ”skicka vidare”. Dessutom är det en uråldrig visdom att pennan är vassare än svärdet. Uråldrig, men überaktuell i de sociala mediernas era, där orden inte bara har vingar. De förflyttar sig med hyperspeed i ett internationellt, virtuellt universum.

Fascinerande, inte sant?

Fast det här var ju förstås bara en lek. En tankelek, eftersom mina 100 besökare/dag är spridda över ett helt dygn. Men kanske ändå den all­varsammaste av lekar..?

Snyggt jobbat!

I MORSE FICK Lilla A hjälpa till med att pilla bort tejp från fejs och hår. Jag medger att jag var en smula nervös för hur det skulle se ut under det tjocka lagret kompresser. En helt obefogad nervositet skulle det visa sig, för ”isbjörnen” har verkligen gjort ett snyggt jobb!

Förra gången, 2007, var jag hoptråcklad med miljoners små suturer, som var ett riktigt fan att få bort när det var så dags. Den här gången har jag inte en tråd på kroppen, för den isländska planen är s.k. se­kun­därläkning, som innebär att man låter kroppen hela sig själv. Det tar lite längre, eftersom ny hud ska växa in från sårkanterna och från så­rets botten. Fördelen är att man får ett mycket snyggare, knappt syn­ligt ärr än om man snörper ihop ”hålet” med våld.

Nu är det bara att bida sin tid i tre veckor tills PAD-svaret kommer. Om det inte är som det ska, tja, då blir det mera karva av, och förmodligen mera likt ”klippa och klistra” än Body, heal thyself. Men den dagen, den sorgen.

***
Utomhus envisas våren fortfarande med att dröja. Mulet, blåsigt och kylslaget, det är melodin för dagen. Sicken vår det här året, annat kan man väl inte säga? Än så länge är det inget annat än några frusna snödroppar som vågat sticka ut hakan på gården. Det vill verkligen till att det tar fart nu, om saker och ting på ynka tio dagar ska hinna fatt noteringen för den 29 april ifjol.

Men nu ska vi inte hänga läpp! Jag får sticka färdigt en bullig tre­kants­scarf av Järbo ”Duo” istället :o) Trevlig helg, hörni!

From Iceland with Love – alternativ 2

FRÅN ÅRSSCREENING DEN 1 mars till hudläkare den 26:e, för vi­da­re­remiss till öronpolikliniken för operativt avlägsnande var det sagt. Men icke.

En dejt på kirurgiska polikliniken med en gladlynt, humoristisk och syn­barligen mycket kompetent, konsulterande islänning blev det istället. Trevlig att prata med, alls icke oäven att beskåda heller och med en genomsund inställning till sin profession. ”Jag har blivit så gammal nu att jag har lagt av med att försöka uppträda som en auktoritet”, sa han, och vann med det en bit av mitt hjärta.

På köpet tog han sig en bit av vänsterörat också, vilket är priset jag numera får vara beredd att betala för en stunds underhållande sam­varo med någon av det motsatta könet. Ytterligare poäng plockade denne charmante man från sagornas ö när han insisterade på ett återbesök nästa vecka, för att själv få bedöma hur sårläkningen går innan han lämnar Åland för den här gången.

Tja, vad ska jag säga? Det blev liksom kärlek vid första lo­kal­be­döv­ning­en det här, hehe!

Ta chansen om du kan!

 
Ålands hotell- och restaurangskola
den 18.4.2013 kl. 19:00

Borrelios –
en sjukdom som biter sig fast
Myter och fakta om borreliainfektioner,
med speciell hänsyn till åländska förhållanden.

Föreläsare: professor Dag Nyman

Rollin’ down the river

LIVET ÄR EGENTLIGEN inget annat än en ändlös räcka med val. Det blir många ”Ska jag välja hötappen till höger eller den till vänster” ... ”Ska jag se det från den mörka sidan eller från den ljusa?” ... ”Ska jag stillatigande betrakta det hela från sidan om eller ska jag agera?” ... och så vidare, och så vidare.

Somliga gör lättvindigt sina val, mer eller mindre omedvetet. Andra li­der av konstant beslutsångest. Inte jag.

Och jag väljer att se framåt. Jag väljer att se att det kommer finväder även efter det lägsta av lågtryck. Jag väljer att inte godvilligt köras över, behandlas nonchalant, få ett otrevligt bemötande eller låta mig utsättas för utstuderade brott mot lag och rätt.

För ser ni, på rullande stenar växer det ingen mossa och att starta ett litet jordskred är bättre än att svårmodigt klafsa omkring i stinkande ävja. För min skull och för din, men mest av allt för min dotters skull, ger jag fanimig inte upp!

Så igår bytte jag till sommardäck på Röda Faran, 23 i år.
Igår planterade jag pelargonsticklingar.
Igår startade jag en ny stickning.
Och imorgon har jag en tid på kirurgiska polikliniken.

Let’s keep on rollin’, shall we?

Sisådärja, då var det så dags igen

LITE BLOGGLOGGAR FRÅN eftermiddagen:

Det humoristiska är att besöken började med en googling på den minst sagt udda sök­termen ”ruckelhäxan”:

Hahahaa! Det är jag det! Och nu sitter sagda ruckelhäxa här och und­rar vilka roliga repressalier hennes nytt­jande av den grundlagsenliga yttrandefriheten kommer att få den här gången. Ska vi gissa på ett avslag..?

Av loggarna att döma har någon dessutom, underhållande nog och liksom tidigare, ödat gott om arbetstid på detta ingående studium av min blogg. Tid, som torde ha kommit till bättre användning om man istället ägnat sig åt det våra premieinbetalningar bekostar: för­säk­rings­ar­bete.

Ännu skojigare blev min eftermiddag när jag strax efter Alandia För­säkrings intensiva besöksfrekvens kunde notera att - tittut! - där kom Verdandi (dvs Veritas) också, för att uppdatera sig om vad kärringen nu hittat på:

Budkavlen skickades snabbt vidare, inte sant? Kan man annat än fli­na brett? Och möjligtvis himla lite med ögonen.

Men hörni, alla försäkringsbolag, begriper ni inte hur fåniga ni ter er?? Det är ju direkt pinsamt. Sen kan man ju undra om någon, i något sam­manhang, fått lära sig skillnaden på goodwill respektive badwill. Verkar inte troligt. Betänk även, att min blogg besöks av >3.000 varje månad. Det blir mycket badwill det!

---

Särskilt meddelande till Pipi:
Det här inlägget tycker jag att du med fördel kan fejsbooka allt vad du hinner och orkar! ;o)

Plus+

NI VET VÄL vad de brukar säga i konsumentprogrammet Plus på SVT1:

”Låter det för bra för att vara sant?
Då är det förmodligen det.”

Detta faktum gäller även sånt HÄR. Eller rättare sagt, särskilt sånt.

By the way, så vet vi väl alla att reklam inte är något annat än ut­stu­de­rade försök att pracka på oss saker vi egentligen inte behöver, genom att skapa behov som vi faktiskt inte har?

Och i Boston spränger man oskyldiga, civila maratonlöpare till kingdom come samtidigt som vi knappt 11.000 km därifrån har en maktgalen nordkorean som jobbar hårt på att provocera fram en kärn­va­pen­väp­nad konflikt.

Vart fan är den här världen på väg?!

Det får allt bli soffan och virkningen en stund den här förmiddagen, så jag lugnar ner mig lite.

Självinsikt

NÄR UPPTÄCKTEN ATT man fått en ny följeslagare på Bloglovin’ gör en varm om hjärtat, då är man en patetisk människa.

Skrämmande insikt. Om det är något jag vill vara, så inte fan är det patetisk.

Men jag är i gott sällskap, för Kim Jong-un är också rätt patetisk. Fast han ligger förstås inne med ett gäng kärnvapen, vilket ju inte är det minsta patetiskt, bara farligt.

Det är nog tur att jag inte har några egna, så patetisk som jag är. Katastrofen vore ju total om jag ovanpå det blev farlig också.

Humor (?) på stan

Svar:Det vete fan. I alla fall inte annonsören, Alandia Försäkring. Hand­lägg­nings­ti­der­na är alltid makalöst långa*, besluten kommer alltid sent, sent, sent och ärenden som ska överföras till besvärsinstans pantar man på till absoluut sista minuten – vilket ibland leder till att ärendet till och med överförs efter passerad tidsfrist. Pinsamt, pinsamt.

Själv hade jag faktiskt ”tid med pensionsförsäkringar” den timmen det för tjugo år sedan gick åt till att teckna dem. Det jag däremot inte har tid med, är att i åratal strida med försäkringsgivare om något som jag har lag- och avtalsenlig rätt till. Men det har de, både tid och – framför allt – råd.

Fast detta är väl ingen nyhet för någon? Det är det här som hela för­säkringsindustrin bygger på: att roffa åt sig så mycket pengar som möjligt, återbetala så lite som det bara går och i princip aldrig utan krångel. Folk i gemen orkar inte bråka ens när de vet att de har rätten på sin sida. Det är det som gör att verksamheten blomstrar.

Svar:Haha-HAA!! Nej, nej och åter nej, det är det sannerligen inte! Varför låsa upp sina besparingar i ett försäkringsbolag, utan möj­lig­het att realisera dem i form av cash i händelse av att något oförutsett hän­der?

Det går preciis lika bra att på annat sätt, regelbundet lägga undan en valfri sum­ma för [sitt eget eller efterlevandes] framtida behov. Så san­ningen är faktiskt att livet blir enklare utan en livförsäkring, och framför allt: då är det du själv som har kontrollen över dina surt förvärvade.

Vilken jävla dum fråga egentligen. Och som helhet en annonskampanj av samma humoristiska klass som ett annat företags, för inte så länge sedan. Men å andra sidan, det är väl aldrig någon som sagt att det här med marknadsföring är enkelt..?

---

* Idag har det – igen – gått en hel månad sedan jag lämnade in mitt nya lä­karintyg. Det omfattande, från statliga Petrea. Patrik Landell, på annons­tav­lan, är nog en av få som alltid får ”fin service och snabba svar” (klicka på bilden, zooma och läs det finstilta på tavlan). Själv kan jag inte påstå att jag fått varken det ena eller det andra.

Skillnaden kan vara (är?) att han är storföretagare med många anställda (= massor med pensionspengar in till Alandia Försäkring), medan lilla jag har drivit ett enmansföretag med en enda, lagstadgad pen­sions­för­säk­rings­premie, dessutom på miniminivå.

Money talks, det vet alla. Särskilt försäkringsbolagen.

[Edit kl. 14:38: Vem e’re som har fejsbookat det här inlägget..? Pipi?]