[seriös rubriktorka]

SEDAN IGÅR RÅDER DEFCON 1 här i ”Rucklet”, då jag kunde kons­ta­tera att av min flaska med Slotts starka senap (vars bäst före inföll 2011) är det bara slut kvar!! Men Scheisse också!

Så typiskt mig, att som favoritsort ha en sån som inte saluförs på den här gudsförgätna ön. Men katastrof är det, oavsett den saken. Här mås­te med det snaraste företas en bunkringstur till grannlandet i väs­ter, för utan senap bliver Livet outsägligt mycket torftigare. Eller är det kanske någon annan som är på väg i västerled, som kan tänka sig att ägna sig åt lite langning ..?

Något som däremot inte är slut är en plötsligt påkommen lust att ba­ka. Häromdagen blev det en plåt chokladmuffins, igår en av man­del­va­rianten (1 dl av vetemjölsmängden byts helt enkelt mot mandelmjöl). Idag blir det kanske en sats till, för det är ju bra att ha något gott i frysen när suget slår till :o)

Lusten att göra mera av spikband kvarstår. Eftersom jag fått en be­ställning på en fågelfodersfär har jag nu försett mig med mer mate­rial. Numera gör jag skäl för det tyska ordet Mutter på fler sätt än ett ;o) Sedan igår kan jag dessutom stoltsera med eget kundnummer i ”bult­butiken”. Det ni!

Att pojkarna bakom disken dessutom var rätt impade av mina me­tall­konstruktioner à la tant, och verkligen gick igång med skjutmått och stort engagemang, är lite kul. Det är alltid trevligt när man som kvinna inte behöver känna sig som en fetlagd katt bland en massa slimmade hermeliner de gånger man klampar in på traditionellt manliga revir. All heder åt dessa gossar!

Och igår blev kvällen så mörk att jag kunde provköra ljussfären, upp­hängd i köksfönstret. Jo, jag är nöjd och gillar intrycket. Vete fan om jag målar den heller? Kanske lägger jag den i en hink med saltvatten istället, för att få den att rosta riktigt tjusigt. Och så lack ovanpå det.

Sfären måste dock hängas i t.ex. en metallkätting eller något annat vär­me­be­stän­digt material, eftersom nordpolen blir rätt varm när ljuset brinner. Men det är ju samma sak med alla ljuslyktor av metall, så det ser jag inte som något problem.

Tid för överraskningar och en gnutta köksfilosofi

JAG SÅDDE IFJOL. Då blev det inte mycket annat än lite grönt. Men i år kommer resultatet. Min kanadensiska solhatt tänker bekänna färg! Hög, stadig och frodig står den i rabatten utanför Glaspalatset, har massor med knoppar och går i full blom vilken minut som helst. Spän­ningen är oliidlig ;o)

Bekänna färg tycks även en av mina små buskar med s.k. mors­dags­ro­sor göra. De som jag räddade ur en sopcontainer från en framtid som kompost. Ända tills nu har all blomsättning varit av en orangeröd, när­mast korallröd, kulör. Men vafalls, vad skådar mitt norra?! På samma kvist som de röda har det nu dykt upp en klase vackert rosa blommor!

Hur ska detta tolkas? Är den ursprungliga färgen fejkad på något vis eller är det här helt enkelt ett resultat av naturens oväntade nycker..? Någon som varit med om något liknande?

Sen kunde jag inte låta bli att ta en bild av min middag igår, som fick mig att bli en smula filosofisk, för Livet är ju på sätt och vis väldigt myck­et som en tom tallrik. Hur det gestaltar sig – hur närande det blir – beror mycket på vad man lägger på den, sin livstallrik.

Lite ris, några knackkorvar, en näve ärtskidor och vaxbönor och några skivor gurka; enklast möjliga vardagsmat, men förenat på tallriken en komposition som gör gott både för mage och ögon. Det är således inte de stora åthävorna och de kostsamma råvarorna som gör’et. Det är hur man väljer att kombinera de till buds stående ingredienserna som antingen gör Livet smakfullt eller riktigt vedervärdigt.

Och vet ni vad? Igår kväll började det regna! Drygt tio välbehövliga mil­limeter behagade det komma innan det klarnade upp igen framåt förmiddagen idag. O, bliss!

Putslustigt

JAG AVSKYR TANDLÄKARE. Och nästan lika innerligt avskyr jag tand­hy­gien­ister. Så hur glad kan man vara över att årets munmanöver är avklarad ..?

Precis exakt så där. Inget Stomatolsmajl för kameran här inte! Nänä, äkta vara alltigenom, det syns ju i ögonen. Av ren och skär stolthet och förnöjelse över att jag ännu en gång fick mig ditbokad och kommit levande därifrån.

Trots ungdomens tandställning lutar de lite hännan och lite dännan mina tansibissingar, och är färre nu än de var då. Men de som återstår är fortfarande mina egna och nu är de gnistrande vita också.

Hmm... Skulle det eventuellt vara raggläge nu, hehe? Kör jag några tag med ångstrykjärnet över nyllet och får bort lite rynkor kan jag ju lätt passera som trettif.. fyrtiofy... – äh, jaja, femti+ då. Men med fina gaddar!

Något går faktiskt åt rätt håll till och med när det gäller FPA. Till min förvåning – och glädje – behövde jag idag inte betala hela behandlingskostnaden, för att sedan ansöka om FPA-ersättning och måsta vänta uppåt en månad eller mer på återbäringen. Nä, minsann! Numera dras FPA-delen bort direkt och en mas­sa pappersexercis har således eliminerats. Wow, liksom.

Nu var det slut på det roliga ... för den här gången

 
DET ÄR SÄKERT en smula tjatigt just nu med alla mina sfärer. Men nu kan ni dra en lättnadens suck, för spikbandet, alla 25 meter, har tagit slut.

Den mest komplicerade skapelsen hittills gjorde jag igår. Emedan jag numera tänker så långsamt tog den mig näs­tan en hel arbetsdag i an­språk (inklusive inköp av maskinskruvar, skruvkrokar, gängstång, skarv­mutter och mååånga vanliga M4-muttrar). Ljuskoppar av glas har jag redan hem­ma, fyndade i ett större antal någon gång på någon utförsäljning. Bra att ha-material, ni vet ;o)

Nu fattas bara kapning av överlopps, utstickande gängstänger och så målningen förstås. Men så här bidde den, min ”svävande” ljus­sfär:

Glaskoppen hänger fritt på gängstänger i en inre cirkel av spikband:

Det sista alstret för denna gång blev en lika stor sfär som den av få­gel­badsmodellen. Med den skillnaden att den här har åtta lodräta band istället för sex. Varför då? Jo, ser ni, jag ville få det lite tätare mellan ”spjälorna”, eftersom jag har tänkt mig att den ska fungera som skydd för mina talgbollar i vinter, så att småfåglarna får ha maten ifred för alla glupska kråkfåglar.

Annars färdig, men ska förstås målas den med:

Sfären hängs upp med en krok och har en motsvarande sån på in­si­dan, där nät med talgbollen/-bollar kan hängas upp. Eventuellt tätar jag till sfärens norra halvklot ännu mera med hjälp av galvad tråd, men det har jag inte tagit beslut om ännu.

Detta om detta, så vad tror ni? Skulle det löna sig att tillverka några till, för att sälja ..?

Men idag har jag tid hos tandhygienisten och det är min själ inte lika roligt som spikband. Snarast lika kul som en spik i foten :o/

Man får ju inte glömma ”pocenten”

 

DET GÄLLER JU att variera sig, så att Livet inte blir alltför enahanda, inte sant? Ifjol blev det körsbärslikör. I år gav min röda vinbärsbuske ett ynkligt helt halv­kilo skörd, så nu kör jag den varianten som om­väx­ling. Bara krusbären mognar ska det nog bli en flaska av dem också.

Annars kan jag rapportera, att det är så torrt så att gräsmattan knast­rar värre än gårdsgruset om man dristar sig till att kliva på den. Igår fick jag t.o.m. lov att vattna mitt ena rabarberbestånd, för stjälkarna hade tappat all stadga och de stora bladen låg som blöta disktrasor utåt marken. Snart bara måste det komma regn, så det blir lite studs i all växtlighet, som nu står i rabatterna och slokar likt ut­ar­be­tade glädjeflickor.

Fast i terrassplanteringarna är det förstås mera liv, för där nänns man ju vattna. Den här närbilden är av en av mina för året nya pelargoner. En namnlös sak, men med ovanliga och söta blommor. Ja, ett namn har den förstås, men i mitt teflonminne lyckades det inte få fäste.

Själv är jag inte mycket att hänga för visning just nu. Det är nå­got med sommar’n som gör att jag alltid mår sämre i muskler, ledband och å skallgungets vägnar. För att inte tala om artrosen på den där jävla lilla punkten i vänsterfoten, som gör så ... grrr... ont att gå på.

Det är väl sen ändå en evinnerlig tur att jag har en förmåga att hålla mig sysselsatt och igång? Annars vore det lätt att helt enkelt säcka ihop i hammocken och bli sittande där från bittida till sent. Men nya idéer och projekt kallar. Mot järnvaruhandeln med linkande raska steg!

Tipporna, tipporna kom!

 

Visst är det tillåtet att sfära

 
NÅ, INTE KUNDE jag lägga band på mig – haha! Har man 25 meter spikband att vara kreativ med så har man. Förutom den första, enbart dekorativa sfären, har jag nu meckat ihop en något mindre, men klart mer avancerad. Den här är nämligen ett fågelbad också, framför allt tänkt mer för småfåglar än skator och kajor, som är de som flitigast frekventerar trådgårdens övriga vattenhål.

Skålen är en lampkupa i plast som jag hittade för en struntsumma på byggreturen. Den har en ungefärlig diameter på 29 cm och häng­er på tre klena bultar i nivå med ”ekvatoriallinjen”. Så här såg badsfären ut innan jag sprejmålade den:

Min tanke var att det skulle se ut som den svävar fritt i luften. Därför är den för närvarande monterad på en 6 mm grov gängstång. Men den lösningen visar sig inte funka så bra, för stången är inte tillräckligt styv, så det hela blir lite svajigt i toppen. Det får allt bli modifiering till en hängande modell istället, men så här tar sig i alla fall det färdiga, svartmålade resultatet ut:

Men med 25 meter spikband kommer man långt! Så när jag nu var igång fick jag för mig att böja till en rad krukhållare också. Krukbandet är sedan fastskruvat på en ribba, som i sin tur är fastskruvad mellan två av de bärande stolparna i trappan upp till min terrass:

Ja jädrar, hörni, så katastrofalt kreativ man kan bli när man upptäcker nya material och möjligheter! Och ännu har jag spikband kvar att roa mig med :o) Men kreativiteten har alltid ett pris. När det studsar runt för många idéer under skalltaket har jag lätt för att gå på överväxel. Imorse vaknade jag därför redan vid femsnåret och kunde i våld heller somna om. Inte kul.

Att vara en kreativ filur är kul, men dess baksida är faktiskt mindre rolig :o/

Blandat ”bandat”

 
DET ÄR KUL att odla egna slanggurkor. Inte bara för att det är trevligt att veta att de är obesprutade och kan ätas i samma stund de plock­ats i Glaspalatset, utan också för att gurkor hittar på en massa ro­lig­he­ter när de blir till. Den långtifrån EU-godkända häromsistens var skoj och här har vi en annan:

Sen ska jag idag visa vad man kan göra av stommen till ett gammalt paviljongtak av den där billiga skräpmodellen (som säckat ihop för länge sedan), en rulle s.k. spikband och några bultar och muttrar: en utomordentlig klätterställning till trädgården. Konstruktionen ser hur proper ut som helst efter sprejmålning med matt, svart färg, nästan som gjutjärn:

Spikband gick inte att uppbringa på mindre rulle än 25 meter. Till växt­stödet för utomhusbruk gick det cirkus en, så då får man hitta på an­nat också. Det blev två växtstöd till mina porslinsblommor och i det här fallet lämnade jag bandet omålat:

Sen knåpade jag bara på skoj ihop ett luftigt klot, som även det fick sig en släng med sprejburken. Klotet skruvade jag fast på en stolpe av impregnerat och, tjilevipp, så har man gjort sig en trädgårdsskulptur!

Jag har fortfarande spikband kvar på rullen, så det är inte omöjligt att det blir något till endera dagen. Kanske ett par klot till, av något mind­re format? Tja, vi får väl se, för det finns fortfarande en hel trave med aluminiumrör kvar från paviljongtaket också.

Från odlingsfronten kan jag rapportera att årets skörd av röda vinbär är avklarad. Det blev inte mycket att skryta med, men klart mer än ifjol! Vackert så, som vi positivister säger, och täcker gott och väl mitt lil­la hushålls behov.